Om någon ifrågasätter det förnuftiga i att springa ett dygn eller två runt en fotbollsplan så kan du alltid skicka fram Artur. Han har minimerat det minimalistiska till att göra 10 000 meter runt sitt vardagsrumsbord. Det blev 1538 varv. Tänk på Artur ifall det börjar kännas lite monotont på Ultrafestivalen.
Idag började jag packa lite. Nu är det nog klart. För varje lopp blir det mindre i väskan. Mindre prylar, mera springa. Det är en positiv utveckling. Mest tid tog det att få ihop en spellista på Spotify. Den blev kanon. Kanske jag gör ett försök att lyssna lite på musik denna gång, kanske inte.
Igår köpte jag ett litet tält tillsammans med PerOla. Det blir ultracamping i Skövde. Vi ska ta med det trots att en veteran som Jonas Davidsson avrådde å det bestämdaste. Han varnade för risken att göra det för mysigt vid sidan av banan. Han menade att allt ska vara mindre lockande än att stanna kvar på banan och springa. Han har nog rätt.
måndag 19 augusti 2013
lördag 17 augusti 2013
Inför Skövde 48H - 6 dagar kvar
Vid den här tiden om en vecka springer jag runt på en varvbana. Det är över 12 timmar kvar och 36 timmar gjorda. Kanske går jag mer än springer. Eventuellt hasar jag mig fram. Det enda jag vet helt säkert är att jag inte ligger och vilar. Det är min målsättning, att röra mig framåt med minsta möjliga avbrott.
Jag är inte mycket för att räkna och kalkylera, men inför en ny ultrautmaning gör jag ändå en kalkyl. Jag vet att den hamnar i sopkorgen och att jag knappast minns den när jag väl står på startlinjen men jag gör den ändå.
Ett varv är 400 meter
15 varv blir 6 km
15 varv per timme blir 720 varv på 48 timmar
720 varv blir 288 km
288 km är ett mycket bra resultat på en 48-timmarsdebut
För att nå detta ska jag snitta 4 minuter per varv
Det blir 1 minut per 100 meter
En promenad i parken
Om man inte gjort ett 24H- eller 100miles-lopp tidigare så kan dylika sifferlekar ställa till det rejält. Man kan nästan tro att det blir lätt. Kanske 288 km är en lite för låg målsättning. Varför inte 30 mil jämt?
Svar: därför att om 30 mil vore tämligen lätt så skulle topplistan på 48H-resultat se lite annorlunda ut, that's why.
Kalkylen inkluderar inte klädbyte, toastopp, kramp, matpaus, spyor, fotvård eller annat spännande som kan vänta längs vägen. Den förutsätter oavbruten rörelse framåt, något som inte kommer ske. Därför är en sådan uträkning helt orealistisk som verktyg att sätta måldistans med. Den är dock bra som påminnelse om ett givet faktum nämligen att You don't have to go fast, you just have to go. Jag vet inte hur det bäst formuleras på svenska men kanske Så länge du tar dig framåt kan du ta det lugnt.
Jag säger inte detta som en pekpinne för andra. Jag säger det för att påminna mig själv om något jag har svårt med. Om man går åt rätt håll och fortsätter gå så kommer man väldigt långt med tiden. Ingenting har lärt mig det lika påtagligt som Fotrally. Där lunkar man i 5 km/timmen och håller på tills man ger upp. Det är inte tillåtet att ändra tempo. Det finns ingen vila, ingen chans att spurta ihop lite extra tid för en paus. Det finns bara en oavbruten rörelse framåt och i år klarade jag 31 timmar och 20 minuter vilket blir ungefär 155 kilometer. Detta utan att ha tagit ett endaste löpsteg. Det är en lärdom jag hoppas kunna ta med mig till Skövde. Att göra loppet så likt Fotrally som möjligt.
Lyckas jag riktigt bra så samlar jag >250 kilometer och det kvalificerar mig för Spartathlon.
Då.....ehh....ja då anmäler jag mig dit antar jag....
"Lycka" och att "lyckas" är något helt annat.
Jag är inte mycket för att räkna och kalkylera, men inför en ny ultrautmaning gör jag ändå en kalkyl. Jag vet att den hamnar i sopkorgen och att jag knappast minns den när jag väl står på startlinjen men jag gör den ändå.
Ett varv är 400 meter
15 varv blir 6 km
15 varv per timme blir 720 varv på 48 timmar
720 varv blir 288 km
288 km är ett mycket bra resultat på en 48-timmarsdebut
För att nå detta ska jag snitta 4 minuter per varv
Det blir 1 minut per 100 meter
En promenad i parken
Om man inte gjort ett 24H- eller 100miles-lopp tidigare så kan dylika sifferlekar ställa till det rejält. Man kan nästan tro att det blir lätt. Kanske 288 km är en lite för låg målsättning. Varför inte 30 mil jämt?
Svar: därför att om 30 mil vore tämligen lätt så skulle topplistan på 48H-resultat se lite annorlunda ut, that's why.
Kalkylen inkluderar inte klädbyte, toastopp, kramp, matpaus, spyor, fotvård eller annat spännande som kan vänta längs vägen. Den förutsätter oavbruten rörelse framåt, något som inte kommer ske. Därför är en sådan uträkning helt orealistisk som verktyg att sätta måldistans med. Den är dock bra som påminnelse om ett givet faktum nämligen att You don't have to go fast, you just have to go. Jag vet inte hur det bäst formuleras på svenska men kanske Så länge du tar dig framåt kan du ta det lugnt.
Jag säger inte detta som en pekpinne för andra. Jag säger det för att påminna mig själv om något jag har svårt med. Om man går åt rätt håll och fortsätter gå så kommer man väldigt långt med tiden. Ingenting har lärt mig det lika påtagligt som Fotrally. Där lunkar man i 5 km/timmen och håller på tills man ger upp. Det är inte tillåtet att ändra tempo. Det finns ingen vila, ingen chans att spurta ihop lite extra tid för en paus. Det finns bara en oavbruten rörelse framåt och i år klarade jag 31 timmar och 20 minuter vilket blir ungefär 155 kilometer. Detta utan att ha tagit ett endaste löpsteg. Det är en lärdom jag hoppas kunna ta med mig till Skövde. Att göra loppet så likt Fotrally som möjligt.
Lyckas jag riktigt bra så samlar jag >250 kilometer och det kvalificerar mig för Spartathlon.
Då.....ehh....ja då anmäler jag mig dit antar jag....
"Lycka" och att "lyckas" är något helt annat.
onsdag 14 augusti 2013
Stockholm Ultramarathon 2013
Egentligen skulle jag inte springa premiären av Stockholm Ultra, men det är så mycket man "egentligen" inte skulle, eller "egentligen" borde ha gjort så det spelar ingen roll. Gjort är gjort och såhär gick det.
Det gick bra. Varför är oklart, men sluttiden på 100km blev 11 timmar och 21 minuter och det är lagom mycket snabbare än planerat. Eftersom jag fokuserar mest på Skövde 48h så ville jag inte vrida ut allt jag hade att ge. Kanske fegar jag lite, kanske är jag osedvanligt klok. Du väljer.
Jag hade sällskap av Fotrally-kollega Fredrik Forsström och det visade sig vara ett lyckat partnerskap. Utgångsläget var att jag ville ligga lite lågt och sikta på ett rejält långpass medan Fredrik gjorde sin första ultra på över 50km. I samförstånd valde vi att gå ut mycket försiktigt.
Starten gick 07.00 och förhållandena var suveräna. Soligt men svalt. Eftersom jag var den rutinerade av oss fick jag hålla taktpinnen och den dirigerade oss i lätt jogg varvat med 10 minuters promenad efter varje varvning. Tanken var att underlätta näringsupptag redan tidigt och tvinga oss hålla igen. Det är lätt att rusa iväg när solen skiner och vägen kantas av publik.
Varför springer man 100km i stekande sol? Efter halva loppet fick jag frågan av TV4:s reporter och mitt svar blev -Varför inte? Härligt väder där man får ägna sig åt det roligaste man vet tillsammans med likasinnade. Blir det så mycket bättre?
Såhär långt kändes allt bra. Jag trivs fint att springa i värme. Tröjan kastade jag efter första varvet och resten av dagen bättrade jag på solbrännan och sög i mig D-vitamin. Fredrik hängde med utan större problem och vi smög runt i jämn och bra fart. Det är en härlig bana med en blandning av stadslopp och skogsstig. Alla var glada och njöt av läget. Funktionärerna fungerade förträffligt och vi fick både kaffe och köttbullar.
Jag imponerades stort av de som tagit sig ut till banan som publik. De stod där i värmen och fick inte ens springa, bara stå och heja på. Varv efter varv såg vi Mia och Silvio, Jonas, Pia och Christer. Alla bekanta från Fotrally och några kamrater från andra ultra-äventyr. En stor eloge till er alla. De glada tillropen gjorde gott.
Med ca tre varv kvar var det jag som kroknade. Fredrik tuffade på som en ångmaskin med outsinligt förråd av meta-tabletter och det var något förvånande. Nog visste jag att han var uthållig som få, annars blir man inte trea i Fotrally, en att hoppa från 50km till 100km utan att blinka är ändå en grym prestation. På sluttampen var det han som pushade mig att hålla farten någorlunda jämn. Benen hade stockat ihop sig och jag var väldigt intresserad av att gå i de få och små backar som ändå fanns. Antagligen fick jag betala för de 10 mil jag tidigare gjort under veckan, men den kostnaden tar jag gärna. Jag räknar med återbäring på insatta mil när jag väl kommer till Skövde. Som uppladdning för detta lopp var det knappast idealiskt.
På det hela taget en härlig upplevelse som jag räknar med att upprepa 2014.
Det gick bra. Varför är oklart, men sluttiden på 100km blev 11 timmar och 21 minuter och det är lagom mycket snabbare än planerat. Eftersom jag fokuserar mest på Skövde 48h så ville jag inte vrida ut allt jag hade att ge. Kanske fegar jag lite, kanske är jag osedvanligt klok. Du väljer.
Jag hade sällskap av Fotrally-kollega Fredrik Forsström och det visade sig vara ett lyckat partnerskap. Utgångsläget var att jag ville ligga lite lågt och sikta på ett rejält långpass medan Fredrik gjorde sin första ultra på över 50km. I samförstånd valde vi att gå ut mycket försiktigt.
Starten gick 07.00 och förhållandena var suveräna. Soligt men svalt. Eftersom jag var den rutinerade av oss fick jag hålla taktpinnen och den dirigerade oss i lätt jogg varvat med 10 minuters promenad efter varje varvning. Tanken var att underlätta näringsupptag redan tidigt och tvinga oss hålla igen. Det är lätt att rusa iväg när solen skiner och vägen kantas av publik.
Varför springer man 100km i stekande sol? Efter halva loppet fick jag frågan av TV4:s reporter och mitt svar blev -Varför inte? Härligt väder där man får ägna sig åt det roligaste man vet tillsammans med likasinnade. Blir det så mycket bättre?
Såhär långt kändes allt bra. Jag trivs fint att springa i värme. Tröjan kastade jag efter första varvet och resten av dagen bättrade jag på solbrännan och sög i mig D-vitamin. Fredrik hängde med utan större problem och vi smög runt i jämn och bra fart. Det är en härlig bana med en blandning av stadslopp och skogsstig. Alla var glada och njöt av läget. Funktionärerna fungerade förträffligt och vi fick både kaffe och köttbullar.
Jag imponerades stort av de som tagit sig ut till banan som publik. De stod där i värmen och fick inte ens springa, bara stå och heja på. Varv efter varv såg vi Mia och Silvio, Jonas, Pia och Christer. Alla bekanta från Fotrally och några kamrater från andra ultra-äventyr. En stor eloge till er alla. De glada tillropen gjorde gott.
Med ca tre varv kvar var det jag som kroknade. Fredrik tuffade på som en ångmaskin med outsinligt förråd av meta-tabletter och det var något förvånande. Nog visste jag att han var uthållig som få, annars blir man inte trea i Fotrally, en att hoppa från 50km till 100km utan att blinka är ändå en grym prestation. På sluttampen var det han som pushade mig att hålla farten någorlunda jämn. Benen hade stockat ihop sig och jag var väldigt intresserad av att gå i de få och små backar som ändå fanns. Antagligen fick jag betala för de 10 mil jag tidigare gjort under veckan, men den kostnaden tar jag gärna. Jag räknar med återbäring på insatta mil när jag väl kommer till Skövde. Som uppladdning för detta lopp var det knappast idealiskt.
På det hela taget en härlig upplevelse som jag räknar med att upprepa 2014.
torsdag 1 augusti 2013
50 löppass på 100 dagar - de första 10
Jag gick med i en Facebook-grupp som heter 50 Löppass på 100 Dagar och här kommer en kort sammanfattning av mina första 10 pass.
Först ska vi notera att bokföring inte är min starkaste sida. Från och till har jag startat en träningsdagbok men den blir aldrig mer än just en bok om en dags träning. I och för sig borde det heta "träningsårsbok" om man jobbar mer långsiktigt, men ...
Jag vet inte hur långt/länge jag sprungit under de 10 första passen och jag ids inte scrolla runt efter mina 10 rapporter. Men jag vet att de är mycket mer än min vanliga veckodos. I gruppen ser det ut som om jag allt som oftast gnetar ihop 15-30km om dagen bara genom att transportlöpa, men det är lite unikt. Just denna vecka är jag utan bil och ensam hemma. Det bidrar en hel del. Att gå med i FB-gruppen gör sitt till. Har man lovat så har man, och att springa tillsammans - om än på olika håll - är faktiskt lite inspirerande.
Tack vare det har jag gissningsvis dubblat den vanliga träningsmängden under denna vecka från ca 50km till uppemot 100km. Det bästa är att kroppen fixat det utan några som helst protester. Det har visat sig gå utmärkt att sticka hemifrån 05.00, springa 19km till jobbet, snöra på sig skorna 16.30 och göra 19km hem i duggregn. Det visste jag i och för sig redan, men jag har nog aldrig gjort det.
Idag blir det löpstopp till förmån för cykelpendling. I morgon loggar jag några friska kilometer och på söndag väntar Stockholm Ultra 100km.
En bra vecka.
Igen.
Först ska vi notera att bokföring inte är min starkaste sida. Från och till har jag startat en träningsdagbok men den blir aldrig mer än just en bok om en dags träning. I och för sig borde det heta "träningsårsbok" om man jobbar mer långsiktigt, men ...
Jag vet inte hur långt/länge jag sprungit under de 10 första passen och jag ids inte scrolla runt efter mina 10 rapporter. Men jag vet att de är mycket mer än min vanliga veckodos. I gruppen ser det ut som om jag allt som oftast gnetar ihop 15-30km om dagen bara genom att transportlöpa, men det är lite unikt. Just denna vecka är jag utan bil och ensam hemma. Det bidrar en hel del. Att gå med i FB-gruppen gör sitt till. Har man lovat så har man, och att springa tillsammans - om än på olika håll - är faktiskt lite inspirerande.
Tack vare det har jag gissningsvis dubblat den vanliga träningsmängden under denna vecka från ca 50km till uppemot 100km. Det bästa är att kroppen fixat det utan några som helst protester. Det har visat sig gå utmärkt att sticka hemifrån 05.00, springa 19km till jobbet, snöra på sig skorna 16.30 och göra 19km hem i duggregn. Det visste jag i och för sig redan, men jag har nog aldrig gjort det.
Idag blir det löpstopp till förmån för cykelpendling. I morgon loggar jag några friska kilometer och på söndag väntar Stockholm Ultra 100km.
En bra vecka.
Igen.
fredag 26 juli 2013
Fotrally 2013
Vad skriver man om årets i särklass märkligaste lopp, Fotrally? Å ena sidan är det totalt händelselöst. Deltagarna startar torsdag kväll i Rålambshovsparken och går söderut i 5km/t. Tävlingen är över när alla get upp utom en, den vinner. That's it. Ingen uppdelning i klungor, inget spel om positioner, ingen som tappar mark och hämtar upp, inga ryck, bara ett envetet promenerande timme efter timme. Å andra sidan en diaboliskt kamp om att inte vika ner sig, att stillsamt tömma alla förråd på kroppsliga och mentala resurser, en formidabel uppvisning i tålamod och uthållighet. Lika händelselöst som det kan uppfattas på ytan, lika dramatiskt är det bakom kulissen.
En märklig sak är att de som följer loppet på webben blir vansinnigt engagerade och tenderar sitta kvar till långt inpå småtimmarna. Man önskar ideliga uppdateringar om hur det går för deltagare X, ser hen pigg ut, har det gåtts på toa och kan man skymta trötthetstecken? Den som gått Fotrally vet att det är långt mellan "händelserna". Man bara går och går. Det som händer sker i mycket små steg. Ungefär som när barn växer. Från dag till dag ser man ingen skillnad, och så plötsligt - pang - är dom stora. I Fotrally går man och går, och så plötsligt - pang - så orkar man inte längre. Hur gick det till?
Däri ligger det magiska tror jag. Det paradoxala i att orka gå från Stockholm till Nyköping, men plötsligt inte orka gå några steg till. Så långt kan man väl inte gå..... men liiite till orkar man väl gå?
För min del var det andra försöket. 2012 kom jag till Nyköpings golfbana på 25tim 49min. Det var en bra debut. I år ville jag gå längre, kanske till Norrköping tänkte jag. Två saker hade jag ändrat. Jag skulle inte gå hela vägen i Foppa-tofflor och jag skulle packa ner mer mat. Den första etappen var en besvikelse och jag vet inte varför. Redan på Västerbron tänkte jag, oj vad fort det går! I Vårby hade vänsterfoten börjat ömma. En liten knuta på en sena tryckte illa och en tejpad tå hade redan bildat blåsa. Sms:et hem konstaterade kort - Det här blir tufft.
Men i depå efter 6 timmar bytte jag till mina Hoka och rev av tejpen. Det ljusnade vid horisonten. Obehaget avtog ganska snart. Det började kännas bekvämt. I fältet fanns många nya ansikten men också bekanta från förr. Silvio förstås som gick ut med favoritstämpel, PerOla som jag lärde känna 2012 och som blivit en ultrakompis i många lopp, Thomas som är granne från Rågsved och som bara packat ner 7 dosor snus i år, Haraldsson i den rosa overallen och dom obetalbara kommentarerna, Pia med glass-tipsen och det sprudlande humöret, Carl-Adam med spindelnäts-tatueringen, Viktor från Övre Soppero som byggt egna skor och hade en polare med kaffe som enda support, ärke-gnagare Janzon med Ramones-tröja och Bernt som arrangerade vårens galnaste stadslopp där vi under en dag sprang på varenda gata på Norrmalm.
Som alltid samlar Fotrally mängder av unika individer. Det är av poängerna med ett unikt lopp. Samtidigt tänker jag med skräckblandad förtjusning att jag sannolikt ingår i den kategorin. De som i allmänhetens ögon är inte bara galna utan ultra-galna. Det för med sig ett visst ansvar att vara tokig. Man måste vara tokig med finess. Vad det betyder i praktiken vet jag inte, men det känns bättre än att bara vara rätt och slätt Tokig.
Jag har lite svårt att placera depåstopp 2. Ettan är självklar på något sätt. Det är först i raden och ligger nära Rönninge där jag bott en tid. Depå 1 ligger intill den väg jag ofta åkt för att bada. Trean ligger vid Lammsjön och där börjar jag bli lite ankommen och nött. Det är också startskottet på den tuffa sträckan som slutar i Nyköping. En etapp som definitivt kröker ryggen på de som börjat krokna. Depå två däremot är något som bara händer. Den ligger i en nedförsbacke innan man passerar en kyrka. Tävlingen är långt ifrån slut men jag har ändå gått i 12 timmar. Något har definitivt börjat, men jag kan inte säkert säga vad det är. Kanske är det en trötthet, kanske är det ett tävlingsmoment?
Det är väl här loppet börjar ta form. Förväntningarna och planerna jag hade innan är i stort bortblåsta, men de är ännu inte ersatta av något annat. Jag hänger i luften. Jag upplever det som den mentalt mest krävande biten. Efter ca 12 timmar känner jag tydligt att kroppen fått jobba. En viss matthet kan komma över mig. Det är inte längre lätt och behagligt. Men samtidigt är det inte jobbigt nog att kräva min fulla uppmärksamhet. Om ett tag kommer obehaget i form av smärta och trötthet att bli "intressant" och något att jobba med, men vid depå 2 är det mer som att ha gått på stan en hel eftermiddag. Jag vill sitta ner, inte för att jag måste men jag är lite less på att gå.
Förra året hittade jag lite vatten i diket efter depån. Jag hann svalka fötterna innan Bajamaja kom ifatt. I år spanar jag ivrigt efter detta vatten, men förgäves. Diket är uttorkat och hettan i skorna får jag acceptera under de kommande sex timmarna.
Etappen mellan Åby - Lammsjön är varm. Den görs mellan 9 - 15 och det har varit högsommarvärme både 2013 och 2013. Landskapet är inte alltför dramatiskt och att gå genom Trosa känns som en stund på Gröna Lund. Vad jag minns så mår jag ganska bra här. Det finns inget oroväckande slitage på kroppen, bara en förväntad stelhet och lite ömmande ben. Värmen bekommer mig inte. Jag trivs alltid bättre i gassande sol än i kyla. Kanske är jag lite tyngre i kroppen än vad som känns helt ok. I år har jag lovat mig själv att inte gå tom på energi, men antagligen har det gått till överdrift. Dessutom är jag ca 10 kg tyngre nu och det är inte bara muskler. Resan är ändå ganska bekväm. Bernt berättar historier från tidigare äventyr och jag snackar skor med Silvio. I övrigt går jag mest i sällskap av min egen upplevelse av rörelsen framåt och de intryck som färden bjuder. Så är det oftast för mig. Distraktioner i form av samtal, fantasier eller musik är trevliga avbrott, men inte något jag måste ta till för att fly situationen.
Vid depå 3, Lammsjön möter fru och barn. Det är uppfriskande och jag känner mig plödsligt lite stolt över att ha gått i 18 timmar. Bland övriga deltagare är prestationen än så länge "hyfsad". För vanligt folk, och dit räknas familjen, är den ganska mäktig. 5 minuter innan ringer jag och ger instruktioner. Lägg ut handduk, ta fram ditt och datt, leta reda på det ena, förbered det andra. Det känns lyxigt och proffsigt. Det är första och hittills sista gången jag har support vid en depå. Till 2014 blir det mer av den varan. Allt funkar smidigare och snabbare med extra händer och huvud.
Etappen till Nyköping går riktigt bra. Även om jag blir allt tröttare så tycks nedbrytningen av övriga ske i snabbare takt. Det är också en fördel att ha gått sträckan tidigare. Lammsjön-Nyköping är karaktärsdanande i all sin monumentala monotoni. Den kan beskrivas som en kilometer landsväg förbi åkrar och skog, med tillägget att den sedan går i repris 29 gånger. Efter ett par timmar kan man släppa tanken på att få se något nytt. För mig går det ändå riktigt bra. Kanske är det mitt flitiga mediterande som vässat förmågan att acceptera långa stunder av icke-förändring. Trots den relativa enformigheten är detta ändå rejält omväxlande jämfört med att sitta still och räkna andetag.
När vi närmar oss Nyköping är jag mycket piggare än 2013. Det känns som om jag klättrar i fältet. En efter en tycks vännerna i gruppen - nu ca 20 stycken - slitas i snabbare takt. De livade diskussionerna har avtagit. De lågmälda blir allt färre. Det har spridit sig en sammanbiten beslutsamhet om att stå ut till 24-timmarssträcket. Vi pratar lite om topp 20-listan och hur samtliga antagligen vill ha en gul lapp till nästa Rally.
I Nyköping väntar den pizza jag och PerOla beställt. Vi har ordnat frambärning av 2 Calzone från pizzerian i närheten av depån. Det fixar dom utan extra kostnad. Vid väskorna står en glad tjej och jag byter 140 spänn mot en låda flottiga kalorier. Någon timme tidigare har jag för ovanlighetens skull kännt en vikande aptit. Ätit har jag gjort, men inte med min sedvanliga glupska. Med Signore Calzone i hand återkommer aptiten och jag slukar honom på vägen genom staden.
Carl-Adam annonserar att han ganska snart ska be om notan och tacka för sig. Han har slitit hårt och är lite besviken, men förberedelserna har varit svajiga. Han är sist kvar av vesslorna från Uppsala och tycker att 24h är skamgränsen. På väg ut ur Nyköping hänger de flesta kvar. De massiva avhopp vi såg 2012 upprepas inte. Några av oss ser ut att kunna gå långt. Bergkvist-Hagstedt verkar helt nystartad och pigg, Forsström har landat från sin walkers-high från Lammsjön men går fortfarande obehindrat och mjukt. Han nämner i förbifarten att fötterna är helt frächa, men jag misstänker att det är en dimridå. PerOla har börjat sjunga - han har en förtjusande sångröst - men jag vet inte om det är ett tecken på trötthet eller ett kvitto på att han njuter i fulla drag. I efterhand visade det sig vara det senare.
Här någonstans börjar det mentala spelet mellan deltagarna. Även om var och en tidigare fört samtal med sina privata demoner så är det efter ca 24 timmar som dessa dyker upp i den offentliga debatten. Som psykolog njuter jag förstås av detta spel i spelet. Nu kan man inte längre lita på någon. Det är vanskligt nog att lita på sig själv och att köpa vad andra säger är inte att rekommendera överhuvudtaget. Det mesta är förstås ärligt och helt utan baktankar, men du kan inte säkert skilja detta från eventuella psykningar och luringar. Min grundinställning är att betrakta allt som sägs, av mig själv eller andra, som "prat". Att någon känner sig "helt slut" kan likställas med att man "kommit in i andra andningen". Det enda väsentliga är om man går eller om man står. Det är den enda sanning som betyder något. Vad man tänker, känner eller gör i övrigt är bara utfyllnad. Ta Viktor Linder till exempel, han som haltat svårt sedan 10 timmar och vid det här laget småjoggar för att inte stupa. Han "borde" ha brutit för länge sedan, men icke. Hausman såg ut att rasa ihop redan på Västerbron, men hon har liksom rätat på sig under det dygn vi gått. Tegby är ett annat fenomen i klassen "Walking Dead". Han har svajat och grinat illa i timmar medan de som sett piggare ut fallit ifrån vartefter. Janzon har tuffat på till synes oberörd, men plötsligt är han väck.
Sanningen är den att man aldrig säkert vet vem som går vidare och vem som stupar. Det enda jag kan försöka kontrollera är vad jag själv står i allt detta. Vet jag hur jag mår, vet jag om det finns många mil kvar i benen, vilka signaler sänder jag till mig själv? Som sagt, den svåraste motståndaren finns på insidan.
Vi passerar Nyköpings golfbana, platsen där jag stupade 2012. Förnöjsamt konstaterar jag att det blir längre i år, mycket längre. Kroppen känns bra och mentalt är det inga problem att låta strömmen av tankar och känslor flyta igenom mig. Det är inget särskilt som klibbar fast, varken positivt, negativt eller neutralt. Jag går med strömmen och trivs med det. Efter några timmar händer något som drastiskt ändrar på det. Jag gör ett besök på Bajamajan, mest för att smörja fötterna och när jag ska resa mig smäller det till. Helt oväntat krampar baksidan av benen ihop och jag nästan faller ur toasläpet. Det är mycket nära att jag blir kvar där för benen lyder inte alls. För att hålla takten med fältet måste jag stappla hukande och slå mig på benen. Jag vill stanna och töja ut ordentligt men det finns det ingen tid till. Allt som gäller är att hålla jämna steg med Baja-bilen och att bjuda åskådarna på en lustiger dans. Under några timmar tvingas jag gå baklänges i nedförsbackarna och - precis som Viktor - småjogga för att inte falla ihop. Nu är det lite spännande och jag undrar om detta ska släppa snart, bli värre eller om jag ska vika ner mig.
Fältet har krympt till 6 deltagare. Bergkvist har halkat på en snigel, Hausman har brutit för magproblem och Tegby har till sist "avlidit". Per Nordström som p.g.a. skavsår i baken har hållit SJ's normalspårbredd i några timmar, även han har valt att sälla sig till de slagnas skara. En medtävlare jag haft mycket dålig koll på är Annsberg. Jag förstår i efterhand att han var den stabile mannen som i timmar malde på straxt bakom ledarcykeln. Efter en stark debut har också han malt färdigt för denna gång.
När vi närmar oss depå 4 börjar faktiskt krampen att ge med sig. Jag har hittat en magnesium-tablett men minns inte om jag tog den före eller under depåsträckan. Att sänka en halvliter blåbärssoppa ger också en positiv effekt, men nu händer något som de flesta känner igen. Om man blir av med ett starkt obehag så bereds plats för nästa. Så länge benen krampat och darrat har det inte funnits plats för andra plågor. När den släpper så märker jag tydligt hur fötter och smalben dunkar i takt med pulsen. Jag är rejält svullen och öm i benen. Det har säkert varit så i några timmar men först nu märker jag det. Att det dunkar i benen när man sätter ner foten är givet, men nu dunkar dom lika mycket i hjärtfrekvens.
Pang...Bo-Bom...Bo-Bom...Pang...Bo-Bom...Bo-Bom...Pang...Efter någon timme börjar jag förhandla med mig själv. Ett säkert tecken på att jag "mjuknat" och börjat svikta i tron på mig själv.
-Jag kan fortsätta gå, men hur påverkar det återhämtningen?
-Jag kan kanske klättra någon placering, men gör det någon väsentlig skillnad att bli 4-5:a istället för 6:a?
-Om jag inte klarar minst 15 timmar till så är segern utom räckhåll och är det överhuvudtaget realistiskt att sikta på det i detta läge?
Jag vrider och vänder på situationen under en kvart, sedan tar jag beslutet att bryta. Även om jag repat mig hyfsat från krampen så bedömer jag chansen att klara topp 3 som minimal. Övriga 5, med undantag för Linder, ser avsevärt frächare ut och han har sett bedrövlig ut i typ 10 timmar så det betyder ingenting. Jag har bättrat PB med ca 5,5 timmar och det får räcka för denna gång. Jag tar kvarvarande i hand och önskar fortsatt god tur. No regrets.
Jag sitter och svamlar i följebilen och studerar de kvarvarande. Tröttheten blir bedövande när jag väl brutit. Så länge jag går hålls energinivån uppe. När jag sätter mig så minskar förvisso smärtan i benen, men i takt med den även energin. Somna är det inte tal om. Jag är alltid speedad efter lopp, hur långa de än varit. Säkerligen kommer jag aldrig att falla ur på grund av sömnbrist. Men hjärnan är ändå mosig och medpassagerarna har mäkta kul åt mina infall/utfall.
När Forsström bryter som god trea visar det sig att jag får skjuts hem. Samma flax som 2012. Allt ordnar sig. I bilen hem pratar vi lite om loppet. Jag bestämmer mig för att Aldrig göra detta igen. Det är bara för mycket. Jag orkar inte vara såhär trött igen. Nästa år är jag med som funktionär. Att se andra plågas kanske är bättre än att själv stå för lidandet?
När Linder kliver ur bilen tar vi avsked med ett samfällt "Hoppas vi aldrig någonsin syns igen".
Efter ett dygn av växelvis sömn och ätande kommer krafterna åter. På måndagen säger jag till min fru att - OM jag deltar 2014, då …Jag repar mig mycket snabbare än efter förra rallyt. Klarar mig nästan helt utan blåsor, och förutom svullnaden i benen och lite känselbortfall i vänster fot är jag helt oskadd. "Diabetes"-benen hänger med i ca en vecka, sedan är de i stort sett normala i färg och omfång. Känselbortfallet sitter i längre och ännu en månad efteråt kan jag uppleva hur stortån domnar bort ibland. Men vem vet, kanske har det inget alls med Fotrallyt att göra?
Beslutet att Aldrig gå Fotrally igen är alltså upphävt. Hur det går nästa gång är skrivet i stjärnorna. Man vet aldrig. Kanske putsar jag PB med ytterligare några timmar, kanske vinner jag.
En sak är helt säker. Jag ser redan fram emot 26 juni 21.00. Jag vet att nästa upplaga blir av det episka slaget. Ett större startfält med fler udda personligheter, fler som kommer slåss om segern, större publik och ett ännu vassare arrangemang.
En märklig sak är att de som följer loppet på webben blir vansinnigt engagerade och tenderar sitta kvar till långt inpå småtimmarna. Man önskar ideliga uppdateringar om hur det går för deltagare X, ser hen pigg ut, har det gåtts på toa och kan man skymta trötthetstecken? Den som gått Fotrally vet att det är långt mellan "händelserna". Man bara går och går. Det som händer sker i mycket små steg. Ungefär som när barn växer. Från dag till dag ser man ingen skillnad, och så plötsligt - pang - är dom stora. I Fotrally går man och går, och så plötsligt - pang - så orkar man inte längre. Hur gick det till?
Däri ligger det magiska tror jag. Det paradoxala i att orka gå från Stockholm till Nyköping, men plötsligt inte orka gå några steg till. Så långt kan man väl inte gå..... men liiite till orkar man väl gå?
För min del var det andra försöket. 2012 kom jag till Nyköpings golfbana på 25tim 49min. Det var en bra debut. I år ville jag gå längre, kanske till Norrköping tänkte jag. Två saker hade jag ändrat. Jag skulle inte gå hela vägen i Foppa-tofflor och jag skulle packa ner mer mat. Den första etappen var en besvikelse och jag vet inte varför. Redan på Västerbron tänkte jag, oj vad fort det går! I Vårby hade vänsterfoten börjat ömma. En liten knuta på en sena tryckte illa och en tejpad tå hade redan bildat blåsa. Sms:et hem konstaterade kort - Det här blir tufft.
Men i depå efter 6 timmar bytte jag till mina Hoka och rev av tejpen. Det ljusnade vid horisonten. Obehaget avtog ganska snart. Det började kännas bekvämt. I fältet fanns många nya ansikten men också bekanta från förr. Silvio förstås som gick ut med favoritstämpel, PerOla som jag lärde känna 2012 och som blivit en ultrakompis i många lopp, Thomas som är granne från Rågsved och som bara packat ner 7 dosor snus i år, Haraldsson i den rosa overallen och dom obetalbara kommentarerna, Pia med glass-tipsen och det sprudlande humöret, Carl-Adam med spindelnäts-tatueringen, Viktor från Övre Soppero som byggt egna skor och hade en polare med kaffe som enda support, ärke-gnagare Janzon med Ramones-tröja och Bernt som arrangerade vårens galnaste stadslopp där vi under en dag sprang på varenda gata på Norrmalm.
Som alltid samlar Fotrally mängder av unika individer. Det är av poängerna med ett unikt lopp. Samtidigt tänker jag med skräckblandad förtjusning att jag sannolikt ingår i den kategorin. De som i allmänhetens ögon är inte bara galna utan ultra-galna. Det för med sig ett visst ansvar att vara tokig. Man måste vara tokig med finess. Vad det betyder i praktiken vet jag inte, men det känns bättre än att bara vara rätt och slätt Tokig.
Jag har lite svårt att placera depåstopp 2. Ettan är självklar på något sätt. Det är först i raden och ligger nära Rönninge där jag bott en tid. Depå 1 ligger intill den väg jag ofta åkt för att bada. Trean ligger vid Lammsjön och där börjar jag bli lite ankommen och nött. Det är också startskottet på den tuffa sträckan som slutar i Nyköping. En etapp som definitivt kröker ryggen på de som börjat krokna. Depå två däremot är något som bara händer. Den ligger i en nedförsbacke innan man passerar en kyrka. Tävlingen är långt ifrån slut men jag har ändå gått i 12 timmar. Något har definitivt börjat, men jag kan inte säkert säga vad det är. Kanske är det en trötthet, kanske är det ett tävlingsmoment?
Det är väl här loppet börjar ta form. Förväntningarna och planerna jag hade innan är i stort bortblåsta, men de är ännu inte ersatta av något annat. Jag hänger i luften. Jag upplever det som den mentalt mest krävande biten. Efter ca 12 timmar känner jag tydligt att kroppen fått jobba. En viss matthet kan komma över mig. Det är inte längre lätt och behagligt. Men samtidigt är det inte jobbigt nog att kräva min fulla uppmärksamhet. Om ett tag kommer obehaget i form av smärta och trötthet att bli "intressant" och något att jobba med, men vid depå 2 är det mer som att ha gått på stan en hel eftermiddag. Jag vill sitta ner, inte för att jag måste men jag är lite less på att gå.
Förra året hittade jag lite vatten i diket efter depån. Jag hann svalka fötterna innan Bajamaja kom ifatt. I år spanar jag ivrigt efter detta vatten, men förgäves. Diket är uttorkat och hettan i skorna får jag acceptera under de kommande sex timmarna.
Etappen mellan Åby - Lammsjön är varm. Den görs mellan 9 - 15 och det har varit högsommarvärme både 2013 och 2013. Landskapet är inte alltför dramatiskt och att gå genom Trosa känns som en stund på Gröna Lund. Vad jag minns så mår jag ganska bra här. Det finns inget oroväckande slitage på kroppen, bara en förväntad stelhet och lite ömmande ben. Värmen bekommer mig inte. Jag trivs alltid bättre i gassande sol än i kyla. Kanske är jag lite tyngre i kroppen än vad som känns helt ok. I år har jag lovat mig själv att inte gå tom på energi, men antagligen har det gått till överdrift. Dessutom är jag ca 10 kg tyngre nu och det är inte bara muskler. Resan är ändå ganska bekväm. Bernt berättar historier från tidigare äventyr och jag snackar skor med Silvio. I övrigt går jag mest i sällskap av min egen upplevelse av rörelsen framåt och de intryck som färden bjuder. Så är det oftast för mig. Distraktioner i form av samtal, fantasier eller musik är trevliga avbrott, men inte något jag måste ta till för att fly situationen.
Vid depå 3, Lammsjön möter fru och barn. Det är uppfriskande och jag känner mig plödsligt lite stolt över att ha gått i 18 timmar. Bland övriga deltagare är prestationen än så länge "hyfsad". För vanligt folk, och dit räknas familjen, är den ganska mäktig. 5 minuter innan ringer jag och ger instruktioner. Lägg ut handduk, ta fram ditt och datt, leta reda på det ena, förbered det andra. Det känns lyxigt och proffsigt. Det är första och hittills sista gången jag har support vid en depå. Till 2014 blir det mer av den varan. Allt funkar smidigare och snabbare med extra händer och huvud.
Etappen till Nyköping går riktigt bra. Även om jag blir allt tröttare så tycks nedbrytningen av övriga ske i snabbare takt. Det är också en fördel att ha gått sträckan tidigare. Lammsjön-Nyköping är karaktärsdanande i all sin monumentala monotoni. Den kan beskrivas som en kilometer landsväg förbi åkrar och skog, med tillägget att den sedan går i repris 29 gånger. Efter ett par timmar kan man släppa tanken på att få se något nytt. För mig går det ändå riktigt bra. Kanske är det mitt flitiga mediterande som vässat förmågan att acceptera långa stunder av icke-förändring. Trots den relativa enformigheten är detta ändå rejält omväxlande jämfört med att sitta still och räkna andetag.
När vi närmar oss Nyköping är jag mycket piggare än 2013. Det känns som om jag klättrar i fältet. En efter en tycks vännerna i gruppen - nu ca 20 stycken - slitas i snabbare takt. De livade diskussionerna har avtagit. De lågmälda blir allt färre. Det har spridit sig en sammanbiten beslutsamhet om att stå ut till 24-timmarssträcket. Vi pratar lite om topp 20-listan och hur samtliga antagligen vill ha en gul lapp till nästa Rally.
I Nyköping väntar den pizza jag och PerOla beställt. Vi har ordnat frambärning av 2 Calzone från pizzerian i närheten av depån. Det fixar dom utan extra kostnad. Vid väskorna står en glad tjej och jag byter 140 spänn mot en låda flottiga kalorier. Någon timme tidigare har jag för ovanlighetens skull kännt en vikande aptit. Ätit har jag gjort, men inte med min sedvanliga glupska. Med Signore Calzone i hand återkommer aptiten och jag slukar honom på vägen genom staden.
Carl-Adam annonserar att han ganska snart ska be om notan och tacka för sig. Han har slitit hårt och är lite besviken, men förberedelserna har varit svajiga. Han är sist kvar av vesslorna från Uppsala och tycker att 24h är skamgränsen. På väg ut ur Nyköping hänger de flesta kvar. De massiva avhopp vi såg 2012 upprepas inte. Några av oss ser ut att kunna gå långt. Bergkvist-Hagstedt verkar helt nystartad och pigg, Forsström har landat från sin walkers-high från Lammsjön men går fortfarande obehindrat och mjukt. Han nämner i förbifarten att fötterna är helt frächa, men jag misstänker att det är en dimridå. PerOla har börjat sjunga - han har en förtjusande sångröst - men jag vet inte om det är ett tecken på trötthet eller ett kvitto på att han njuter i fulla drag. I efterhand visade det sig vara det senare.
Här någonstans börjar det mentala spelet mellan deltagarna. Även om var och en tidigare fört samtal med sina privata demoner så är det efter ca 24 timmar som dessa dyker upp i den offentliga debatten. Som psykolog njuter jag förstås av detta spel i spelet. Nu kan man inte längre lita på någon. Det är vanskligt nog att lita på sig själv och att köpa vad andra säger är inte att rekommendera överhuvudtaget. Det mesta är förstås ärligt och helt utan baktankar, men du kan inte säkert skilja detta från eventuella psykningar och luringar. Min grundinställning är att betrakta allt som sägs, av mig själv eller andra, som "prat". Att någon känner sig "helt slut" kan likställas med att man "kommit in i andra andningen". Det enda väsentliga är om man går eller om man står. Det är den enda sanning som betyder något. Vad man tänker, känner eller gör i övrigt är bara utfyllnad. Ta Viktor Linder till exempel, han som haltat svårt sedan 10 timmar och vid det här laget småjoggar för att inte stupa. Han "borde" ha brutit för länge sedan, men icke. Hausman såg ut att rasa ihop redan på Västerbron, men hon har liksom rätat på sig under det dygn vi gått. Tegby är ett annat fenomen i klassen "Walking Dead". Han har svajat och grinat illa i timmar medan de som sett piggare ut fallit ifrån vartefter. Janzon har tuffat på till synes oberörd, men plötsligt är han väck.
Sanningen är den att man aldrig säkert vet vem som går vidare och vem som stupar. Det enda jag kan försöka kontrollera är vad jag själv står i allt detta. Vet jag hur jag mår, vet jag om det finns många mil kvar i benen, vilka signaler sänder jag till mig själv? Som sagt, den svåraste motståndaren finns på insidan.
Vi passerar Nyköpings golfbana, platsen där jag stupade 2012. Förnöjsamt konstaterar jag att det blir längre i år, mycket längre. Kroppen känns bra och mentalt är det inga problem att låta strömmen av tankar och känslor flyta igenom mig. Det är inget särskilt som klibbar fast, varken positivt, negativt eller neutralt. Jag går med strömmen och trivs med det. Efter några timmar händer något som drastiskt ändrar på det. Jag gör ett besök på Bajamajan, mest för att smörja fötterna och när jag ska resa mig smäller det till. Helt oväntat krampar baksidan av benen ihop och jag nästan faller ur toasläpet. Det är mycket nära att jag blir kvar där för benen lyder inte alls. För att hålla takten med fältet måste jag stappla hukande och slå mig på benen. Jag vill stanna och töja ut ordentligt men det finns det ingen tid till. Allt som gäller är att hålla jämna steg med Baja-bilen och att bjuda åskådarna på en lustiger dans. Under några timmar tvingas jag gå baklänges i nedförsbackarna och - precis som Viktor - småjogga för att inte falla ihop. Nu är det lite spännande och jag undrar om detta ska släppa snart, bli värre eller om jag ska vika ner mig.
Fältet har krympt till 6 deltagare. Bergkvist har halkat på en snigel, Hausman har brutit för magproblem och Tegby har till sist "avlidit". Per Nordström som p.g.a. skavsår i baken har hållit SJ's normalspårbredd i några timmar, även han har valt att sälla sig till de slagnas skara. En medtävlare jag haft mycket dålig koll på är Annsberg. Jag förstår i efterhand att han var den stabile mannen som i timmar malde på straxt bakom ledarcykeln. Efter en stark debut har också han malt färdigt för denna gång.
När vi närmar oss depå 4 börjar faktiskt krampen att ge med sig. Jag har hittat en magnesium-tablett men minns inte om jag tog den före eller under depåsträckan. Att sänka en halvliter blåbärssoppa ger också en positiv effekt, men nu händer något som de flesta känner igen. Om man blir av med ett starkt obehag så bereds plats för nästa. Så länge benen krampat och darrat har det inte funnits plats för andra plågor. När den släpper så märker jag tydligt hur fötter och smalben dunkar i takt med pulsen. Jag är rejält svullen och öm i benen. Det har säkert varit så i några timmar men först nu märker jag det. Att det dunkar i benen när man sätter ner foten är givet, men nu dunkar dom lika mycket i hjärtfrekvens.
Pang...Bo-Bom...Bo-Bom...Pang...Bo-Bom...Bo-Bom...Pang...Efter någon timme börjar jag förhandla med mig själv. Ett säkert tecken på att jag "mjuknat" och börjat svikta i tron på mig själv.
-Jag kan fortsätta gå, men hur påverkar det återhämtningen?
-Jag kan kanske klättra någon placering, men gör det någon väsentlig skillnad att bli 4-5:a istället för 6:a?
-Om jag inte klarar minst 15 timmar till så är segern utom räckhåll och är det överhuvudtaget realistiskt att sikta på det i detta läge?
Jag vrider och vänder på situationen under en kvart, sedan tar jag beslutet att bryta. Även om jag repat mig hyfsat från krampen så bedömer jag chansen att klara topp 3 som minimal. Övriga 5, med undantag för Linder, ser avsevärt frächare ut och han har sett bedrövlig ut i typ 10 timmar så det betyder ingenting. Jag har bättrat PB med ca 5,5 timmar och det får räcka för denna gång. Jag tar kvarvarande i hand och önskar fortsatt god tur. No regrets.
Jag sitter och svamlar i följebilen och studerar de kvarvarande. Tröttheten blir bedövande när jag väl brutit. Så länge jag går hålls energinivån uppe. När jag sätter mig så minskar förvisso smärtan i benen, men i takt med den även energin. Somna är det inte tal om. Jag är alltid speedad efter lopp, hur långa de än varit. Säkerligen kommer jag aldrig att falla ur på grund av sömnbrist. Men hjärnan är ändå mosig och medpassagerarna har mäkta kul åt mina infall/utfall.
När Forsström bryter som god trea visar det sig att jag får skjuts hem. Samma flax som 2012. Allt ordnar sig. I bilen hem pratar vi lite om loppet. Jag bestämmer mig för att Aldrig göra detta igen. Det är bara för mycket. Jag orkar inte vara såhär trött igen. Nästa år är jag med som funktionär. Att se andra plågas kanske är bättre än att själv stå för lidandet?
När Linder kliver ur bilen tar vi avsked med ett samfällt "Hoppas vi aldrig någonsin syns igen".
Epilog
Efter ett dygn av växelvis sömn och ätande kommer krafterna åter. På måndagen säger jag till min fru att - OM jag deltar 2014, då …Jag repar mig mycket snabbare än efter förra rallyt. Klarar mig nästan helt utan blåsor, och förutom svullnaden i benen och lite känselbortfall i vänster fot är jag helt oskadd. "Diabetes"-benen hänger med i ca en vecka, sedan är de i stort sett normala i färg och omfång. Känselbortfallet sitter i längre och ännu en månad efteråt kan jag uppleva hur stortån domnar bort ibland. Men vem vet, kanske har det inget alls med Fotrallyt att göra?
Beslutet att Aldrig gå Fotrally igen är alltså upphävt. Hur det går nästa gång är skrivet i stjärnorna. Man vet aldrig. Kanske putsar jag PB med ytterligare några timmar, kanske vinner jag.
En sak är helt säker. Jag ser redan fram emot 26 juni 21.00. Jag vet att nästa upplaga blir av det episka slaget. Ett större startfält med fler udda personligheter, fler som kommer slåss om segern, större publik och ett ännu vassare arrangemang.
Vi ses då!
onsdag 24 april 2013
Ultra-meditation: Mental Minimalism
Inom löpningen talas mycket om "minimalism". Vanligen menar man skor som är tunnare och plattare än genomsnittet. Ibland används ordet som en beteckning på en avskalad och enkel syn på löpningen i motsats till en mer pryl-orienterad inställning. Men då jag häromdagen hittade på begreppet Mental Minimalism tänkte jag på något annat.
Det var ett inlägg på Funbeat som inspirerade mig lite extra. Mikael Forsström påstod att ett 24h-lopp är en "expeditionsaffär" förutsatt att förberedelserna varit de rätta. För många låter det antagligen märkligt, men jag vill hålla med Mikael. Jag ska försöka förklara varför. Om min syn på saken delas av honom vet jag inte säkert.
Minimalism handlar inte om "så lite som möjligt". Det är missvisande att se det så eftersom extremt lite av någonting samtidigt är att maximera detsamma. Minimalism blir detsamma som "Maximalt Lite". Om vi hyllar den principen så målar vi in oss i ett hörn och får begränsat utrymme att agera funktionellt. Det som är rätt bör bestämmas av situationen, inte av en generell princip.
Jag vill istället slå ett slag för Einsteins motto:
"Everything should be made as simple as possible, but not simpler" (om teorier)
Samma inställning finns i mängder inom zen-buddhismen. till exempel:
"When walking, walk. When eating, eat" (om livet)
Som löpare kan vi lägga till When running, run. Visst är detta en extremt avskalad och simpel syn på hur vi bör agera, men den handlar inte om att göra "lite". Målet är istället att göra precis det som situationen kräver. Inte för lite, då når vi inte fram. Inte för mycket, då slösar vi energi och trasslar till det.
Att agera utifrån detta synsätt är svårt nog när det gäller praktiska saker som att springa, äta, diska eller köpa skor. Försöker vi att "tänka" på ett minimalistiskt sätt blir det ännu svårare.
"Nu ska jag tänka så lite som möjligt" är vanligtvis ett säkert sätt att få tankarna i full spinn. Man hur skulle då ett minimalistiskt tänkande se ut i praktiken och hur kan det hjälpa mig i löpningen?
Tänk dig en situation där du planerat en träningsrunda på 10 km. När du lade upp planeringen bestämde du att göra passet vid 19-tiden. Lagom för att hinna smälta maten och bli klar innan 21-nyheterna. När klockan närmar sig 19 tänker du såhär: det blev lite sent med maten...kanske jag får håll om jag kör redan nu ... men om jag väntar så kommer jag hem för sent ...men om jag kortar av rundan till 7 km så hinner jag hem även om jag startar 19:30 ...men då slarvar jag bort 3 km och jag ligger redan lite back i träningsmängd ...fasen också, jag måste bli bättre på att få middagen klar i tid ...kanske jag skulle göra en matsedel som är bättre anpassad till träningen ...men det blir inte bra med för mycket "snabbmat"...jag kan ju öka tempot och kompensera för förlorade kilometer... men det passar illa med intervallerna imorgon ...usch vad stressigt det är att få in träningen i "livspusslet"...etc
Att läsa om löpares vardag är att läsa om planering som sprack, tid som inte räcker till och mängder av strategier för att lyckas komma ut och iväg på den träning man bestämt sig för. Det här gäller förstås på fler områden än löpning. Även om det blir allt ovanligare så har jag genom åren ägnat mig en hel del åt liknande tanke-trassel. En sak är säkert, det gör ingen till en bättre löpare, tvärtom.
Sådant över-tänkande gör oss trötta och osäkra. Om vi istället anammar en mental minimalism så klipper vi av ältandet redan efter första tanken "det blev lite sent med maten". Så långt kommenterar vi bara verkligheten, det som faktiskt har hänt. Resten av tankegångarna är återvändsgränder vi ska undvika. Här är en alternativ tankegång:
Visst, maten blev sen och nu ska jag klä på mig träningskläderna och springa 10 km. Hur det går och vad som händer sedan är ingen idé att fantisera om. Att tänka på det är överflödigt och slöseri med energi. Kanske bör jag se över matordningen och träningsschemat men det gör jag i så fall efter löprundan.
Grundprincipen är alltså att tänka/göra det jag måste för att fixa uppgiften, men inte mer. På det sättet blir varje träningspass och varje tävling en ren expeditionsaffär. Man gör det man bestämt sig för att göra. Hur det går vet man aldrig, men att det går ska man inte tveka om. Inte ens när det gäller ett 24h-lopp.
Det var ett inlägg på Funbeat som inspirerade mig lite extra. Mikael Forsström påstod att ett 24h-lopp är en "expeditionsaffär" förutsatt att förberedelserna varit de rätta. För många låter det antagligen märkligt, men jag vill hålla med Mikael. Jag ska försöka förklara varför. Om min syn på saken delas av honom vet jag inte säkert.
Minimalism handlar inte om "så lite som möjligt". Det är missvisande att se det så eftersom extremt lite av någonting samtidigt är att maximera detsamma. Minimalism blir detsamma som "Maximalt Lite". Om vi hyllar den principen så målar vi in oss i ett hörn och får begränsat utrymme att agera funktionellt. Det som är rätt bör bestämmas av situationen, inte av en generell princip.
Jag vill istället slå ett slag för Einsteins motto:
"Everything should be made as simple as possible, but not simpler" (om teorier)
Samma inställning finns i mängder inom zen-buddhismen. till exempel:
"When walking, walk. When eating, eat" (om livet)
Som löpare kan vi lägga till When running, run. Visst är detta en extremt avskalad och simpel syn på hur vi bör agera, men den handlar inte om att göra "lite". Målet är istället att göra precis det som situationen kräver. Inte för lite, då når vi inte fram. Inte för mycket, då slösar vi energi och trasslar till det.
Att agera utifrån detta synsätt är svårt nog när det gäller praktiska saker som att springa, äta, diska eller köpa skor. Försöker vi att "tänka" på ett minimalistiskt sätt blir det ännu svårare.
"Nu ska jag tänka så lite som möjligt" är vanligtvis ett säkert sätt att få tankarna i full spinn. Man hur skulle då ett minimalistiskt tänkande se ut i praktiken och hur kan det hjälpa mig i löpningen?
Tänk dig en situation där du planerat en träningsrunda på 10 km. När du lade upp planeringen bestämde du att göra passet vid 19-tiden. Lagom för att hinna smälta maten och bli klar innan 21-nyheterna. När klockan närmar sig 19 tänker du såhär: det blev lite sent med maten...kanske jag får håll om jag kör redan nu ... men om jag väntar så kommer jag hem för sent ...men om jag kortar av rundan till 7 km så hinner jag hem även om jag startar 19:30 ...men då slarvar jag bort 3 km och jag ligger redan lite back i träningsmängd ...fasen också, jag måste bli bättre på att få middagen klar i tid ...kanske jag skulle göra en matsedel som är bättre anpassad till träningen ...men det blir inte bra med för mycket "snabbmat"...jag kan ju öka tempot och kompensera för förlorade kilometer... men det passar illa med intervallerna imorgon ...usch vad stressigt det är att få in träningen i "livspusslet"...etc
Att läsa om löpares vardag är att läsa om planering som sprack, tid som inte räcker till och mängder av strategier för att lyckas komma ut och iväg på den träning man bestämt sig för. Det här gäller förstås på fler områden än löpning. Även om det blir allt ovanligare så har jag genom åren ägnat mig en hel del åt liknande tanke-trassel. En sak är säkert, det gör ingen till en bättre löpare, tvärtom.
Sådant över-tänkande gör oss trötta och osäkra. Om vi istället anammar en mental minimalism så klipper vi av ältandet redan efter första tanken "det blev lite sent med maten". Så långt kommenterar vi bara verkligheten, det som faktiskt har hänt. Resten av tankegångarna är återvändsgränder vi ska undvika. Här är en alternativ tankegång:
Visst, maten blev sen och nu ska jag klä på mig träningskläderna och springa 10 km. Hur det går och vad som händer sedan är ingen idé att fantisera om. Att tänka på det är överflödigt och slöseri med energi. Kanske bör jag se över matordningen och träningsschemat men det gör jag i så fall efter löprundan.
Grundprincipen är alltså att tänka/göra det jag måste för att fixa uppgiften, men inte mer. På det sättet blir varje träningspass och varje tävling en ren expeditionsaffär. Man gör det man bestämt sig för att göra. Hur det går vet man aldrig, men att det går ska man inte tveka om. Inte ens när det gäller ett 24h-lopp.
torsdag 18 april 2013
Ultra-meditation: Två typer av uppmärksamhet
Man kan dela in uppmärksamhet i två huvudtyper. Den ena är det vi vanligen tänker på som koncentration. Här fokuserar vi på en detalj av helheten och ser allt annat som distraktioner. Den andra är en uppmärksamhet som inte är riktad mot någonting alls utan snarare en beredskap att fånga upp vad som än dyker upp. Båda kan övas specifikt i meditation och båda kan vara extremt hjälpsamma i en påfrestande tränings-/tävlingssituation.
De flesta är bekanta med begreppet koncentration. Att kunna koncentrera sig på en viss uppgift eller detalj, att inte vara lättdistraherad, är bra. Vi har nytta av det i många lägen som t.ex. då vi lyssnar på en instruktion, letar varor i ett köpcentrum, läser en bok eller försöker följa en karta. Vi kan se det som att uppmärksamheten klistrar fast vid ett speciellt objekt. Det som vi tycker är intressant eller spännande har en förmåga att klistra sig fast på oss. Vi behöver inte anstränga oss för att "fastna" i en spännande film eller ett samtal med någon vi attraheras av. Det vi tycker är tråkigt eller meningslöst måste vi däremot kämpa för att hålla kvar i uppmärksamheten. Om vi inte själva klistrar fast det så glider det lätt iväg och vi tänker plötsligt på något helt annat.
Såhär det det ut så länge vi inte själva har kontroll över uppmärksamheten. Det som styr är om objektet/uppgiften är intressant eller inte. Det är ju inget problem så¨länge vi bara förväntas uppmärksamma sådant som intresserar oss. Dessvärre krävs ibland att vi också kan "ta in" och klara av situationer vi upplever tråkiga eller jobbiga. Alla har vi någon gång suttit på en seg föreläsning i ett ämne som är oss likgiltigt, och kämpat för att hänga med. Vi har alla fått mindre inspirerande uppgifter där vi ganska snart tappat fokus och börjat dagdrömma. Ibland är det problematiskt. Kanske leder den bristande uppmärksamheten till missar och slarvfel som kostar oss dyrt i långa loppet.
Den som tränar den här typen av koncentration kommer inte plötsligt att älska allt som tidigare varit tråkigt. Poängen är att höja förmågan till uppmärksamhet just när uppgiften ÄR tråkig.
Vad vi tycker är roligt och intressant varierar ju, men en sak har vi gemensamt. När vi blir rädda eller stressade så dras vår uppmärksamhet till det som hotar eller stör oss. Tänk på en sten i skon eller tanken på att du har 4 mil kvar till mål och redan nu känner dig helt energilös. Det är stressfaktorer, fysiska och psykiska, som garanterat kommer klistra din uppmärksamhet till sig. Här är problemet det omvända.
Du har en specifik sak som stjäl din uppmärksamhet och som du mycket enkelt kan fokusera på, men det är precis det du inte vill. Du vill sluta att uppmärksamma detta störande objekt.
Här kommer den andra typen av uppmärksamhet in, den som inte fokuserar på något speciellt. Jag misstänker att du i detta fall har lärt dig att om-fokusera, att flytta uppmärksamheten till något annat. Vanligtvis använder vi här ett mantra eller en målbild. Huvudsaken är att det är något positivt som motvikt till det negativa vi vill bort ifrån. Den här strategin kan funka riktigt bra och är därför väl beprövad och ofta använd. För den som har en stark koncentrationsförmåga är det kanske den bästa metoden då man fastnat i negativa fokus. Men det finns en annan väg att gå och den går i motsatt riktning.
Den öppna uppmärksamheten kännetecknas av att vara "oklistrig". Den fäster sig inte vid något och den låter sig inte klistras fast av något. På meditations-språk talar man om non-attachment. Det är ett mycket centralt begrepp och det som hårdkokta buddhistmunkar är proffs på. I det sammanhanget ser man koncentrationsförmåga som steg 1 och den öppna uppmärksamheten som slutmålet. Skälet är följande; om din uppmärksamhet bara reflekterar det som händer, utan att fästa sig vid det, då är du redo för varje ny situation som uppstår. Du kan vara "här och nu" i alla lägen. Du dröjer inte kvar i det som varit och du fantiserar inte om framtiden. Tillvaron blir istället ett ständigt flöde av nya, unika ögonblick. Ibland kallar vi det för medveten närvaro.
Hur skulle vi då kunna göra i den situation jag beskrev? Sten i skon och stress inför energibrist mitt i loppet. Istället för att rikta uppmärksamheten mot något positivt kan vi här notera och relatera till verkligheten precis som den är. Vi behöver inte styra uppmärksamheten alls. Vi låter den vandra fritt mellan alla intryck som kommer och går. Vi behöver inte "pressa bort" någon negativ upplevelse till förmån för en positiv. Vi gör ingen stor skillnad på "positivt" och "negativt". För den som inte övat sig är det här såklart mycket svårt och för många verkar det omöjligt, kanske också onaturligt. Men det kommer sig av att vi sedan barnsben är tränade i den andra varianten, att med vilja och kraft styra uppmärksamhet och fokus. Vi har ingen erfarenhet av att släppa dem fria.
Vi avslutar med en övning som kan ge en liten vink om hur denna öppna uppmärksamhet kan tränas. Förra övningen handlade om koncentration och vi hade andningen som objekt. Denna gång ska vi inte ha något objekt alls. Vi ska testa det som inom zen kallas Shikantaza, att bara sitta.
Sätt dig bekvämt och ostört. Gör ingenting annat än sitt. Så länge du sitter kvar på din plats gör du rätt. Ställ en timer på 10 minuter och sitt kvar tills den ringer. Allt som dyker upp i ditt medvetande låter du komma som det kommer och gå som det går. Du behöver inte göra någonting. Du kan helt kort göra en mental notering av det som du blir medveten om, men försök sedan släppa det. Råkar du på något som är "klistrigt" så noterar du det och återgår sedan till att bara sitta kvar.
Det här är en mycket avancerad form av meditation så bli inte förvånad om det verkar omöjligt eller helt hopplöst. Tro inte heller att syftet är att "sluta tänka". Så är det inte alls. Syftet är att träna förmågan att uppmärksamma vad som finns här och nu, i miljön där du sitter och inom dig, utan att låta din uppmärksamhet fastna på något speciellt.
När vi blivit bättre på det kan vi oftare uppleva det den löpande Laman beskriver HÄR. Så länge vi kan hålla uppmärksamheten på det som sker i stunden kommer vi inte plågas av hur långt vi sprungit eller hur långt det är kvar. Det är som i det vanliga rådet att bryta ner uppgiften i små etapper. I det här fallet är strävan att dessa etapper blir detsamma som "varje ögonblick".
Fundera på vilken nytta du skulle kunna ha av att bemästra dessa två motpoler av uppmärksamhet (och som en följd allt däremellan). Att själv kunna välja, oberoende av situation, att uppmärksamma en enda sak till 100% eller att bli som en spegel som reflekterar allt utan att fastna på något.
De flesta är bekanta med begreppet koncentration. Att kunna koncentrera sig på en viss uppgift eller detalj, att inte vara lättdistraherad, är bra. Vi har nytta av det i många lägen som t.ex. då vi lyssnar på en instruktion, letar varor i ett köpcentrum, läser en bok eller försöker följa en karta. Vi kan se det som att uppmärksamheten klistrar fast vid ett speciellt objekt. Det som vi tycker är intressant eller spännande har en förmåga att klistra sig fast på oss. Vi behöver inte anstränga oss för att "fastna" i en spännande film eller ett samtal med någon vi attraheras av. Det vi tycker är tråkigt eller meningslöst måste vi däremot kämpa för att hålla kvar i uppmärksamheten. Om vi inte själva klistrar fast det så glider det lätt iväg och vi tänker plötsligt på något helt annat.
Såhär det det ut så länge vi inte själva har kontroll över uppmärksamheten. Det som styr är om objektet/uppgiften är intressant eller inte. Det är ju inget problem så¨länge vi bara förväntas uppmärksamma sådant som intresserar oss. Dessvärre krävs ibland att vi också kan "ta in" och klara av situationer vi upplever tråkiga eller jobbiga. Alla har vi någon gång suttit på en seg föreläsning i ett ämne som är oss likgiltigt, och kämpat för att hänga med. Vi har alla fått mindre inspirerande uppgifter där vi ganska snart tappat fokus och börjat dagdrömma. Ibland är det problematiskt. Kanske leder den bristande uppmärksamheten till missar och slarvfel som kostar oss dyrt i långa loppet.
Den som tränar den här typen av koncentration kommer inte plötsligt att älska allt som tidigare varit tråkigt. Poängen är att höja förmågan till uppmärksamhet just när uppgiften ÄR tråkig.
Vad vi tycker är roligt och intressant varierar ju, men en sak har vi gemensamt. När vi blir rädda eller stressade så dras vår uppmärksamhet till det som hotar eller stör oss. Tänk på en sten i skon eller tanken på att du har 4 mil kvar till mål och redan nu känner dig helt energilös. Det är stressfaktorer, fysiska och psykiska, som garanterat kommer klistra din uppmärksamhet till sig. Här är problemet det omvända.
Du har en specifik sak som stjäl din uppmärksamhet och som du mycket enkelt kan fokusera på, men det är precis det du inte vill. Du vill sluta att uppmärksamma detta störande objekt.
Här kommer den andra typen av uppmärksamhet in, den som inte fokuserar på något speciellt. Jag misstänker att du i detta fall har lärt dig att om-fokusera, att flytta uppmärksamheten till något annat. Vanligtvis använder vi här ett mantra eller en målbild. Huvudsaken är att det är något positivt som motvikt till det negativa vi vill bort ifrån. Den här strategin kan funka riktigt bra och är därför väl beprövad och ofta använd. För den som har en stark koncentrationsförmåga är det kanske den bästa metoden då man fastnat i negativa fokus. Men det finns en annan väg att gå och den går i motsatt riktning.
Den öppna uppmärksamheten kännetecknas av att vara "oklistrig". Den fäster sig inte vid något och den låter sig inte klistras fast av något. På meditations-språk talar man om non-attachment. Det är ett mycket centralt begrepp och det som hårdkokta buddhistmunkar är proffs på. I det sammanhanget ser man koncentrationsförmåga som steg 1 och den öppna uppmärksamheten som slutmålet. Skälet är följande; om din uppmärksamhet bara reflekterar det som händer, utan att fästa sig vid det, då är du redo för varje ny situation som uppstår. Du kan vara "här och nu" i alla lägen. Du dröjer inte kvar i det som varit och du fantiserar inte om framtiden. Tillvaron blir istället ett ständigt flöde av nya, unika ögonblick. Ibland kallar vi det för medveten närvaro.
Hur skulle vi då kunna göra i den situation jag beskrev? Sten i skon och stress inför energibrist mitt i loppet. Istället för att rikta uppmärksamheten mot något positivt kan vi här notera och relatera till verkligheten precis som den är. Vi behöver inte styra uppmärksamheten alls. Vi låter den vandra fritt mellan alla intryck som kommer och går. Vi behöver inte "pressa bort" någon negativ upplevelse till förmån för en positiv. Vi gör ingen stor skillnad på "positivt" och "negativt". För den som inte övat sig är det här såklart mycket svårt och för många verkar det omöjligt, kanske också onaturligt. Men det kommer sig av att vi sedan barnsben är tränade i den andra varianten, att med vilja och kraft styra uppmärksamhet och fokus. Vi har ingen erfarenhet av att släppa dem fria.
Vi avslutar med en övning som kan ge en liten vink om hur denna öppna uppmärksamhet kan tränas. Förra övningen handlade om koncentration och vi hade andningen som objekt. Denna gång ska vi inte ha något objekt alls. Vi ska testa det som inom zen kallas Shikantaza, att bara sitta.
Sätt dig bekvämt och ostört. Gör ingenting annat än sitt. Så länge du sitter kvar på din plats gör du rätt. Ställ en timer på 10 minuter och sitt kvar tills den ringer. Allt som dyker upp i ditt medvetande låter du komma som det kommer och gå som det går. Du behöver inte göra någonting. Du kan helt kort göra en mental notering av det som du blir medveten om, men försök sedan släppa det. Råkar du på något som är "klistrigt" så noterar du det och återgår sedan till att bara sitta kvar.
Det här är en mycket avancerad form av meditation så bli inte förvånad om det verkar omöjligt eller helt hopplöst. Tro inte heller att syftet är att "sluta tänka". Så är det inte alls. Syftet är att träna förmågan att uppmärksamma vad som finns här och nu, i miljön där du sitter och inom dig, utan att låta din uppmärksamhet fastna på något speciellt.
När vi blivit bättre på det kan vi oftare uppleva det den löpande Laman beskriver HÄR. Så länge vi kan hålla uppmärksamheten på det som sker i stunden kommer vi inte plågas av hur långt vi sprungit eller hur långt det är kvar. Det är som i det vanliga rådet att bryta ner uppgiften i små etapper. I det här fallet är strävan att dessa etapper blir detsamma som "varje ögonblick".
Fundera på vilken nytta du skulle kunna ha av att bemästra dessa två motpoler av uppmärksamhet (och som en följd allt däremellan). Att själv kunna välja, oberoende av situation, att uppmärksamma en enda sak till 100% eller att bli som en spegel som reflekterar allt utan att fastna på något.
måndag 15 april 2013
TEC 2013
Kanske kan loppet betraktas som ett litet återfall av otålighet. Det gick på tok för fort första tredjedelen och länge sprang jag med målet att gå under 22h. Under ett litet anfall av total endorfin-hybris räknade jag på varvtider med målet sub. 20h. Vartefter smärta och utmattning ökade ändrades det till att gå under 24h. Efter ett 30 min depåstopp med ompysslande av frossa, kramp och fotled blev målet att gå under 30h och vore det inte för guld-funkisarna i depån hade jag lagt ner redan där.
Jag gjorde varv 14 utan att riktigt begripa varför. Att slå på pannlampan inför skogspartiet var en mycket svår och krävande uppgift i det här läget. En skål med kexchoklad efter 6,5 km vållade en del problem. Skulle jag ta en bit eller två eller mådde jag för illa eller va kexchokladen precis det som skulle ta mig genom varvet eller hade jag kanske kvar en bit i fickan från förra varvet eller.....?
Det var som ni förstår många stora och svåra beslut att brottas med. På något sätt kom jag ändå runt och jag önskar att detta varv filmats. Det måste varit stor humor att se och höra Niklas i det läget.
Min enda tanke inför varv 15 var "Ut ur tältet", men det tog säkert en kvart bara att välja dryck och föda. Kul var det inte, men ganska intressant. Jag hade ju Lovat att Aldrig DNF:a igen, så upp till bevis.
Jag stapplade ut på näst sista varvet och tänkte "Det släpper snart. Du har fyra timmar på dig att halta runt. Du kan fanimej krypa runt och fixa det".
Efter ett par hundra meter stod jag vid ett litet dike längs med cykelbanan. Det är 30cm djupt och 50cm brett. Hur i hela friden ska jag komma över detta, tänkte jag. Provade att hukande glida ner sidlänges och ta små myrsteg upp för branten på andra sidan. Jag tog mig de 15 metrarna till ingången av viadukten och där stannade jag.
Det fick räcka så.
Nog för denna gång.
Tack för kaffet.
Att se 14 mil i ruskväder som ett misslyckande vore korkat. Självklart var TEC 2013 en braksuccee. Den enda missen var att på förhand försöka styra framtiden med ett "löfte". Å andra sidan, utan det hade jag kanske brutit tidigare?
Framöver ska jag förska anamma Janne Ramströms motto "Piggast i mål vinner".
"Mest slutkörd i mål" har varit mitt dito, men det blir inget vidare om man inte kommer fram till själva målet, eller hur? Det blir inget pris för "Mest slutkörd" och om det vore så borde alla vinna.
En ny lärdom var skillnaden mellan 24h inomhus och 100M utomhus. Möjligen drevs mitt utgångstempo upp av önskan att bli klar snarast möjligt. I ett 24h-lopp saknas den faktorn. Nu somnade jag ju efter 23h i Espoo, men ändå. Det var mycket lättare att lägga in tidiga promenader i sporthallsvärmen än i duggregnet. Det är nog sant som jag trott att just gåendet var nyckeln till 161km i Finland. I TEC glömde jag det eftersom det blev ruggigt så fort man slutade springa.
Eller såhär, jag hade inte förberett med kläder som passade ett bra upplägg.
Eller, om man formulerar sig ännu hårdare, jämfört med de som sprang merparten av loppet i kortbrallor och sommarkläder är jag en tunnis. Jag gillar inte kyla och väta. Då vill jag gå in och fika istället. Så är det.
Nu bockar jag nöjd och belåten av mina första 100... ehhh, nästan 100Miles och laddar för Jättelångt i Juni. 8:11 från 2012 ska putsas, men bara lite. Under 8h blir bra.
Kanske är det sommar och soligt.
Kanske blir det öl och korv i mål även i år.
Ahh, ultralivet...aj (jag flyttade benet)
Jag gjorde varv 14 utan att riktigt begripa varför. Att slå på pannlampan inför skogspartiet var en mycket svår och krävande uppgift i det här läget. En skål med kexchoklad efter 6,5 km vållade en del problem. Skulle jag ta en bit eller två eller mådde jag för illa eller va kexchokladen precis det som skulle ta mig genom varvet eller hade jag kanske kvar en bit i fickan från förra varvet eller.....?
Det var som ni förstår många stora och svåra beslut att brottas med. På något sätt kom jag ändå runt och jag önskar att detta varv filmats. Det måste varit stor humor att se och höra Niklas i det läget.
 |
| Efter 3-4 mil med nappflaskan i hand. (Rönnlunds foto) |
Min enda tanke inför varv 15 var "Ut ur tältet", men det tog säkert en kvart bara att välja dryck och föda. Kul var det inte, men ganska intressant. Jag hade ju Lovat att Aldrig DNF:a igen, så upp till bevis.
Jag stapplade ut på näst sista varvet och tänkte "Det släpper snart. Du har fyra timmar på dig att halta runt. Du kan fanimej krypa runt och fixa det".
Efter ett par hundra meter stod jag vid ett litet dike längs med cykelbanan. Det är 30cm djupt och 50cm brett. Hur i hela friden ska jag komma över detta, tänkte jag. Provade att hukande glida ner sidlänges och ta små myrsteg upp för branten på andra sidan. Jag tog mig de 15 metrarna till ingången av viadukten och där stannade jag.
Det fick räcka så.
Nog för denna gång.
Tack för kaffet.
Att se 14 mil i ruskväder som ett misslyckande vore korkat. Självklart var TEC 2013 en braksuccee. Den enda missen var att på förhand försöka styra framtiden med ett "löfte". Å andra sidan, utan det hade jag kanske brutit tidigare?
Framöver ska jag förska anamma Janne Ramströms motto "Piggast i mål vinner".
"Mest slutkörd i mål" har varit mitt dito, men det blir inget vidare om man inte kommer fram till själva målet, eller hur? Det blir inget pris för "Mest slutkörd" och om det vore så borde alla vinna.
En ny lärdom var skillnaden mellan 24h inomhus och 100M utomhus. Möjligen drevs mitt utgångstempo upp av önskan att bli klar snarast möjligt. I ett 24h-lopp saknas den faktorn. Nu somnade jag ju efter 23h i Espoo, men ändå. Det var mycket lättare att lägga in tidiga promenader i sporthallsvärmen än i duggregnet. Det är nog sant som jag trott att just gåendet var nyckeln till 161km i Finland. I TEC glömde jag det eftersom det blev ruggigt så fort man slutade springa.
Eller såhär, jag hade inte förberett med kläder som passade ett bra upplägg.
Eller, om man formulerar sig ännu hårdare, jämfört med de som sprang merparten av loppet i kortbrallor och sommarkläder är jag en tunnis. Jag gillar inte kyla och väta. Då vill jag gå in och fika istället. Så är det.
Nu bockar jag nöjd och belåten av mina första 100... ehhh, nästan 100Miles och laddar för Jättelångt i Juni. 8:11 från 2012 ska putsas, men bara lite. Under 8h blir bra.
Kanske är det sommar och soligt.
Kanske blir det öl och korv i mål även i år.
Ahh, ultralivet...aj (jag flyttade benet)
onsdag 10 april 2013
Inför TEC 2013
I helgen springer jag mitt första 100M-lopp. Det blev ju 162km i Espoo men det var mer en slump. Nu är det 161km som gäller, och det på snabbast möjliga tid. Målet är att gå under 22h och därmed putsa de 23h 22m jag gjorde i Finland. Jag är redo.
Jag var anmäld till TEC förra året men backade ur för förkylning. I efterhand ser jag att den förkylningen räddade mig. Det var antagligen kroppen som rättade till huvudet. Förra våren var jag tränad för max 50M men hade såklart anmält mig till 100M. På gott och ont har jag ingen som helst respekt för vare sig sträckor eller tider. Jag tror att allt är möjligt bara man vill och tar det lugnt. Det är en bra inställning, men den leder ibland till spektakulära klavertramp. Mina båda DNF, i Black River Run och Vintermaraton, är exempel på det. I båda fallen gick jag ut med en hastighet som var långt över min förmåga. I båda fallen kraschade jag rejält. Det var mycket lyckade lopp som lärt mig en hel del.
I Espoo började jag tidigt i loppet att gå regelbundet. Det var en oerhörd mental ansträngning, tro mig. Men säkert var det en avgörande faktor i mitt fina debutresultat och utan de tidigare vansinnes-satsningarna hade det antagligen slutat sämre. Ner i diket och upp igen.
Nu är det bara några dygn kvar till TEC och jag är grymt taggad. Alla pratar om vädret men jag vill bara springa. Det får vara hur grisigt det vill. Jämför man med Barkley så är allt annat ändå vanilj-ultra. Det blir inga mer DNF för min del, den saken är klar. Will Seichel säger att om man börjar med DNF:er så blir det lätt en "sjukdom" och något som alltid lockar när rullgardinen går ner. Jag tror honom. Det är en balans det där att plåga sig in absurdum men ändå behålla det sunda perspektivet att allt är en frivillig lek. Vanligtvis tänker vi att bara livshotande situationer kan motivera oss att utstå smärta och att gå över gränsen för det rimliga. Men i ultraloppen finns ju inget sådant hot. Det är bara på lek. Men som i alla lekar och spel behövs regler för att de ska bli roliga. Utan regler blir leken meningslös. En regel som jag nu satt upp för mig själv är att jag inte får DNF:a förutan uttalade medicinska skäl och de ska bedömas av andra.
Jahaja, och hur packar någon som är urusel på planering och förberedelser av logistik? Så gott jag förmår blir svaret. Någon packlista gör jag inte. Eftersom jag tar bilen så finns utrymme att "överpacka" och det underlättar såklart. Basutrustning för omplåstring, lite Ipren, sportslick, pannlampa, två par skor (alla jag har) och olika tjocka kläder. Det bör räcka. Mp3-spelaren struntar jag i. Inför tidigare lopp har jag lagt tid på spellistor och underhållning men det utnyttjar jag nästan inte alls. Jag tror att jag kommer vilja lyssna på musik men har upptäckt att det mest stör mig att pyssla med sladdar och knappar.
Det stora experimentet gäller mat/dryck. Jag ser PM:et och dreglar över alla godsaker som kommer erbjudas. Jag älskar mat och att äta. Den här gången ska jag trots det avstå smörgåsbordet. Min plan är att testa Hammer's helfoder och se om det funkar som utlovas. Att man inte behöver något annat än detta för ett lopp av denna typ. Möjligtvis någon liten godsak för omväxlingens skull, men inte för att täcka näringsbehovet. Eftersom jag inte testat det tidigare finns en given risk för fiasko, men som sagt, hur skaffa kunskap om inte genom misslyckanden? I bästa fall funkar det bra och då behöver jag inte fundera mer över detta i framtiden. Efter loppet kan jag svulla i mig alla hamburgare, våfflor och nötcremer jag kommer över.
Träningen efter Espoo och inför loppet har varit bra. Under några veckor kom stelhet och utmattning tidigt i långpassen, särskilt vid Norrmalm All In. Jag tror att det har släppt vid det här laget, men det visar sig under söndagsnatten. Sista veckan har jag bara joggat lätt, stretchat lite och mediterat. Vad gäller meditationen är den inriktad på målfokus och uthållighet. På kudden handlar det om att rikta uppmärksamheten på andningen uteslutande. Oavsett hur tråkigt det är och hur ont i ryggen jag får, alltid tillbaks till andningen. Om och om igen. Alla distraktioner, och de kan vara många under 45 minuter, läggs åt sidan. Den ena efter den andra. Det blir en stor hög, men jag travar på. Tillbaka till andningen. I Täby kommer jag inte sitta på en kudde (tror jag) så byts andningen ut mot "rörelse framåt". Det blir mitt fokus.
För övrigt hoppas jag att alla överträffar sina förväntningar och lär sig något viktigt om livet.
Jag var anmäld till TEC förra året men backade ur för förkylning. I efterhand ser jag att den förkylningen räddade mig. Det var antagligen kroppen som rättade till huvudet. Förra våren var jag tränad för max 50M men hade såklart anmält mig till 100M. På gott och ont har jag ingen som helst respekt för vare sig sträckor eller tider. Jag tror att allt är möjligt bara man vill och tar det lugnt. Det är en bra inställning, men den leder ibland till spektakulära klavertramp. Mina båda DNF, i Black River Run och Vintermaraton, är exempel på det. I båda fallen gick jag ut med en hastighet som var långt över min förmåga. I båda fallen kraschade jag rejält. Det var mycket lyckade lopp som lärt mig en hel del.
I Espoo började jag tidigt i loppet att gå regelbundet. Det var en oerhörd mental ansträngning, tro mig. Men säkert var det en avgörande faktor i mitt fina debutresultat och utan de tidigare vansinnes-satsningarna hade det antagligen slutat sämre. Ner i diket och upp igen.
Nu är det bara några dygn kvar till TEC och jag är grymt taggad. Alla pratar om vädret men jag vill bara springa. Det får vara hur grisigt det vill. Jämför man med Barkley så är allt annat ändå vanilj-ultra. Det blir inga mer DNF för min del, den saken är klar. Will Seichel säger att om man börjar med DNF:er så blir det lätt en "sjukdom" och något som alltid lockar när rullgardinen går ner. Jag tror honom. Det är en balans det där att plåga sig in absurdum men ändå behålla det sunda perspektivet att allt är en frivillig lek. Vanligtvis tänker vi att bara livshotande situationer kan motivera oss att utstå smärta och att gå över gränsen för det rimliga. Men i ultraloppen finns ju inget sådant hot. Det är bara på lek. Men som i alla lekar och spel behövs regler för att de ska bli roliga. Utan regler blir leken meningslös. En regel som jag nu satt upp för mig själv är att jag inte får DNF:a förutan uttalade medicinska skäl och de ska bedömas av andra.
Jahaja, och hur packar någon som är urusel på planering och förberedelser av logistik? Så gott jag förmår blir svaret. Någon packlista gör jag inte. Eftersom jag tar bilen så finns utrymme att "överpacka" och det underlättar såklart. Basutrustning för omplåstring, lite Ipren, sportslick, pannlampa, två par skor (alla jag har) och olika tjocka kläder. Det bör räcka. Mp3-spelaren struntar jag i. Inför tidigare lopp har jag lagt tid på spellistor och underhållning men det utnyttjar jag nästan inte alls. Jag tror att jag kommer vilja lyssna på musik men har upptäckt att det mest stör mig att pyssla med sladdar och knappar.
Det stora experimentet gäller mat/dryck. Jag ser PM:et och dreglar över alla godsaker som kommer erbjudas. Jag älskar mat och att äta. Den här gången ska jag trots det avstå smörgåsbordet. Min plan är att testa Hammer's helfoder och se om det funkar som utlovas. Att man inte behöver något annat än detta för ett lopp av denna typ. Möjligtvis någon liten godsak för omväxlingens skull, men inte för att täcka näringsbehovet. Eftersom jag inte testat det tidigare finns en given risk för fiasko, men som sagt, hur skaffa kunskap om inte genom misslyckanden? I bästa fall funkar det bra och då behöver jag inte fundera mer över detta i framtiden. Efter loppet kan jag svulla i mig alla hamburgare, våfflor och nötcremer jag kommer över.
Träningen efter Espoo och inför loppet har varit bra. Under några veckor kom stelhet och utmattning tidigt i långpassen, särskilt vid Norrmalm All In. Jag tror att det har släppt vid det här laget, men det visar sig under söndagsnatten. Sista veckan har jag bara joggat lätt, stretchat lite och mediterat. Vad gäller meditationen är den inriktad på målfokus och uthållighet. På kudden handlar det om att rikta uppmärksamheten på andningen uteslutande. Oavsett hur tråkigt det är och hur ont i ryggen jag får, alltid tillbaks till andningen. Om och om igen. Alla distraktioner, och de kan vara många under 45 minuter, läggs åt sidan. Den ena efter den andra. Det blir en stor hög, men jag travar på. Tillbaka till andningen. I Täby kommer jag inte sitta på en kudde (tror jag) så byts andningen ut mot "rörelse framåt". Det blir mitt fokus.
För övrigt hoppas jag att alla överträffar sina förväntningar och lär sig något viktigt om livet.
lördag 6 april 2013
Ett Tibetansk Lama om löpning och meditation
I denna video berättar Sakyong Mipham Rinpoche om sin syn på kopplingen mellan meditation och löpning. Han har gjort maraton på 3:09 och är en erkänd meditations-mästare så det kan vara värt att lyssna på.
fredag 5 april 2013
En race report att studera - Nick Hollon #15
Om det är något lopp jag garanterat aldrig skulle klara av så är det Barkley Marathons. Det är nästan omöjligt även för de som trivs i lera och taggbuskar, tränar dagligen i bergsterräng och är skickliga på orientering. Sedan starten 1986 har endast 16 personer klarat de dryga 16 milen inom tidsgränsen 60 timmar. För den som inte har något av det där är det definitivt kört.
Men det som Nick Hollon berättar i sin race rapport gäller oss alla. Det gäller när vi ska springa en halvmara, ett tolvtimmars-lopp eller bara komma ut genom dörren en regnig novemberkväll. Varken du eller jag kommer springa Barkley, men det spelar ingen roll. Eller som Nick säger i slutet av texten:
Men det som Nick Hollon berättar i sin race rapport gäller oss alla. Det gäller när vi ska springa en halvmara, ett tolvtimmars-lopp eller bara komma ut genom dörren en regnig novemberkväll. Varken du eller jag kommer springa Barkley, men det spelar ingen roll. Eller som Nick säger i slutet av texten:
My message to you all at the end of this race report..isn’t that I hope you ever complete Barkley…but that you find something or have something out there in the world that is your ‘own’ Barkley and that you decimate it…
torsdag 4 april 2013
Ultra-meditation: Uppmärksamhet, en första övning.
A student said to Master Ichu, "Please
write for me something of great wisdom." Master Ichu picked up his brush
and wrote one word: "Attention." The student said, "Is that all?" The
master wrote, "Attention. Attention." The student became irritable.
"That doesn't seem profound or subtle to me." In response, Master Ichu
wrote simply, "Attention. Attention. Attention." In frustration, the
student demanded, "What does this word 'attention' mean?" Master Ichu
replied, "Attention means attention."
_________________________________
Vi ska börja vår upptäcktsfärd vid något som lägger grunden för allt annat, nämligen vår uppmärksamhet. Vanligtvis lägger vi inte märke till den. Den fungerar omedvetet och på "default". Vi märker inte hur vi uppmärksammar saker, lika lite som vi märker hur vi ser med våra ögon. Vi bara "uppmärksammar" och "ser". Det ska vi nu ändra på.
Det är dags att börja uppmärksamma uppmärksamheten.
Det inledande citatet är bara ett av många som belyser vikten av uppmärksamhet. Den som känner till begreppet ADD (Attention Deficit Disorder) vet att det betecknar "uppmärksamhetsstörning". Det har fått mycket uppmärksamhet på senare tid, så uppmärksamhet verkar lika viktigt idag som i det gamla Japan där Zen-mästare strödde visdomar ikring sig. Vad menar jag då med uppmärksamhet?
Det kan ses som en förmåga att rikta sina sinnen mot något och att hålla den kvar där. Uppmärksamheten har alltså två grundegenskaper:
1) Den kan placeras
2) Den kan hållas på plats
Vi kan testa detta med en enkel övning som är vanlig i alla former av meditation, oavsett inriktning. Vi placerar uppmärksamheten på våra andetag. Vi kallar andningen för vårt meditationsobjekt (MO). Uppmärksamheten kan placeras på vadsomhelst men andetagen är praktiska. De har en behaglig rytm, är en livsviktig del av oss och finns tillhands överallt, närsomhelst.
Övningen går ut på att rikta uppmärksamheten mot andetagen och att behålla den där. Det låter väl enkelt, eller hur?
Övningen går ut på att rikta uppmärksamheten mot andetagen och att behålla den där. Det låter väl enkelt, eller hur?
Ok, en sak i taget. Vi börjar med att placera uppmärksamheten på andningen. Försök alltså att upptäcka dina andetag. Gör det nu.
Förhoppningsvis lyckades du med steg 1. Du riktade uppmärksamheten mot något - andningen - och blev medveten om att du andas. I det här läget är allt annat oviktigt. Det finns inget rätt sätt att uppmärksamma andningen på. Till att börja har vi bara två möjliga lägen; antingen uppmärksammar du andningen och blir medveten om den, eller så uppmärksammar du inte andningen och den fungerar omedvetet. Det här låter kanske simpelt ock självklart, och det är det. Det är så otroligt självklart att vi oftast trasslar till det. Vi har svårt att förstå hur något så viktigt samtidigt kan vara så enkelt. Det vi kan lära oss i detta första steg är att uppmärksamheten kan styras. Vi kan välja att rikta den mot något som vi vill uppmärksamma. Det betyder att vi har en viss kontroll över vårt medvetande eftersom medvetandet fylls av det vi uppmärksammar. Det är inte konstigare än så.
Vi får säkert många anledningar att återkomma till detta, men nu går vi vidare till steg 2 i övningen. Nu ska vi prova att bibehålla uppmärksamheten på vårt MO.
Gör om steg 1, placera uppmärksamheten på andningen. När du blivit medveten om att du andas så följer du andetagen utan att försöka påverka dem. Försök inte andas "rätt" utan uppmärksamma andningen som den är i varje stund. Om den ändras så var medveten om det, om den är djup eller ytlig så var medveten om det. Övningen handlar inte om att få korrekt andning. Den handlar om att lära dig hur din uppmärksamhet fungerar.
Försök nu att hålla kvar uppmärksamheten på andningen under 1 minut. Gör det nu.
Försök nu att hålla kvar uppmärksamheten på andningen under 1 minut. Gör det nu.
Var och en kommer uppleva övningen lite olika och det finns inget rätt sätt. Vi har olika svårt för detta och det är inget problem. Poängen är att uppmärksamma vad som händer, inte att lyckas eller misslyckas. Att bli medveten om hur svårt man har att bibehålla uppmärksamheten på MO är också att lyckas. Då har du uppmärksammat hur din uppmärksamhet vill "röra på sig". Om du blir stressad och rastlös av övningen så har du uppmärksammat det. Perfekt, bra jobbat. Om du hör till dem som inte blir distraherad av annat utan kan följa andningen mycket uppmärksamt under 1 minut, då kan du utöka tiden till 5 eller 10 minuter. Helt säkert kommer du då uppleva att du missar att följa några andetag. Ett vanligt sätt att hålla koll på om man faktiskt är "på spåret" är att räkna varje andetag. Andas in, andas ut och tänk 1, repetera och tänk 2 o.s.v. upp till 10. Börja sedan om på 1. Erfarna meditatörer som gör denna övning under lång tid upptäcker aspekter och nyanser av andningen som vi inte kommer åt vid en första inspektion. De upplever varje andetag som helt unikt även när de sitter i timmar på raken. Även om du under denna övning tycker att du uppmärksammat andningen och allt som finns att se där så har du bara skrapat lite på ytan. Ju längre du uppmärksammar en sak, desto mer upptäcker du.
Det var allt för idag. Vi fått ett litet smakprov på vad uppmärksamhet är och hur den fungerar.
- Den är alltid igång, vare sig vi är medvetna om den eller inte.
- Den är alltid igång, vare sig vi är medvetna om den eller inte.
- Det vi uppmärksammar kommer fylla vårt medvetande.
- Om vi vill så kan vi styra den.
- Att styra den kan vara mycket svårt.
- Att uppmärksamma sina svårigheter är också att vara uppmärksam.
- Att uppmärksamma sina svårigheter är också att vara uppmärksam.
Förhoppningsvis kommer detta väcka massor av frågor. Som sagt, det är egentligen väldigt enkelt men samtidigt extremt komplicerat.
tisdag 2 april 2013
Ultra-meditation: En introduktion
Eftersom jag upptäckt en hel del positiva saker med att kombinera löpning och meditation vill jag dela med mig av det. Tanken är att göra en serie inlägg i ämnet. Med hjälp av frågor och kommentarer hoppas jag småningom kunna få ihop en liten instruktionsbok om "Ultra-meditation". Innan vi går in på praktiska detaljer kommer en introduktion där jag kort beskriver min syn på saken.
Ultralöpning är något jag börjat med ganska nyligen, och anser man att den som ger tips måste visa upp framstående placeringar och prestationer för att vara trovärdig, då har jag inte så mycket att komma med. 162km på 24h är visserligen ganska bra men inte i närheten av en "topp-prestation".
Meditation är en aktivitet som, till skillnad från löpning, inte låter sig mätas och utvärderas lika lätt. Jag har ingen aning om huruvida jag är bra, medelmåttig eller dålig på att meditera. Jag har övat det i ett par år och testat många olika tekniker. Den inriktning jag i dagsläget har är Zen, men jag blandar den med inslag från andra traditioner. Det är varken rätt eller fel utan helt enkelt så jag valt att göra.
Det jag upptäckt är att dessa två kompletterar varandra väldigt bra. Den som sysslat en del med ultralöpning vet att psyket spelar en stor roll i både träning och tävling. Det är ett återkommande tema att en viss typ av mental styrka/uthållighet är central om man ska klara de fysiska påfrestningarna som kommer med längre distanser. Hur den löparskallen ska tränas och formas råder det delade meningar om. Vill man läsa sig till kunskap så blir det lätt förvirrande. Till att börja med finns ingen klar definition på "mental styrka". Det kan handla om vadsomhelst eller allt av nedanstående:
Meditation är även det något som kan förstås och förklaras på olika sätt. Det finns olika skolor och traditioner och här blir det också förvirrande emellanåt. Det blir alldeles för omfattande att gå in på dessa skillnader och den som är intresserad finner lätt hundratals böcker och webbsidor i ämnet. Jag vill påstå att meditation - oavsett inriktning - består av några nyckelkomponenter som sedan kan varieras i det oändliga.
Jag vill avsluta introduktionen med två viktiga punkter. Den första är att ingen mental träning kan ersätta den fysiska träningen. Din kropp och hur vältränad den är sätter en definitiv gräns för prestationen. Däremot kan mental träning hjälpa dig närmare den gränsen. Den kan absolut bidra till att du inte underpresterar. Den andra är att mental träning har störst effekt mellan tävlingar. Det är ett vanligt misstag att begränsa vikten av "mental styrka" till tävlingssituationen. Sanningen är att ditt tävlingsresultat bara är ett symptom på dina förberedelser, inget annat. Att göra ett bra resultat på tävling kräver bra förberedelser. Det är lätt att underskatta den vinnarskalle som behövs för att övervinna stela ben, mörker, soff-mys, hängighet, snöslask, lösgodis och annat som inverkar negativt på tävlingsprestationen. Det är i vardagslunkens alla timmar av förberedelser som den mentala biten spelar störst roll. Den som är klen i vardagen kommer underprestera på tävling.
Det gamla talesättet att motivation slår klass gäller i detta fall. Det som menas är att ett starkare psyke kan vinna över en starkare kropp, om inte den fysiska förmågan är alltför underlägsen förstås (se punkten om att mental träning inte kan ersätta fysisk träning).
Det var försnacket. Nästa inlägg tittar närmare på metoder för att upptäcka mentala processer. Jag vet att de flesta vill hoppa direkt på punkt två - att påverka och förändra - men vi tar det i rätt ordning. Om man ska kunna påverka något finns det en poäng i att känna till det som skall påverkas.
Ultralöpning är något jag börjat med ganska nyligen, och anser man att den som ger tips måste visa upp framstående placeringar och prestationer för att vara trovärdig, då har jag inte så mycket att komma med. 162km på 24h är visserligen ganska bra men inte i närheten av en "topp-prestation".
Meditation är en aktivitet som, till skillnad från löpning, inte låter sig mätas och utvärderas lika lätt. Jag har ingen aning om huruvida jag är bra, medelmåttig eller dålig på att meditera. Jag har övat det i ett par år och testat många olika tekniker. Den inriktning jag i dagsläget har är Zen, men jag blandar den med inslag från andra traditioner. Det är varken rätt eller fel utan helt enkelt så jag valt att göra.
Det jag upptäckt är att dessa två kompletterar varandra väldigt bra. Den som sysslat en del med ultralöpning vet att psyket spelar en stor roll i både träning och tävling. Det är ett återkommande tema att en viss typ av mental styrka/uthållighet är central om man ska klara de fysiska påfrestningarna som kommer med längre distanser. Hur den löparskallen ska tränas och formas råder det delade meningar om. Vill man läsa sig till kunskap så blir det lätt förvirrande. Till att börja med finns ingen klar definition på "mental styrka". Det kan handla om vadsomhelst eller allt av nedanstående:
- Tjockt pannben
- Vinnarinstinkt
- Attityd
- Harmoni
- Koncentration
- En medfödd egenskap
- En egenskap alla kan öva upp
- Målmedvetenhet
- Förmåga att stänga av smärta
- Förmåga att acceptera smärta
- Att tänka positivt
- Att inte tänka negativt
- Att inte tänka alls
- Att vänja sig vid obehag
Meditation är även det något som kan förstås och förklaras på olika sätt. Det finns olika skolor och traditioner och här blir det också förvirrande emellanåt. Det blir alldeles för omfattande att gå in på dessa skillnader och den som är intresserad finner lätt hundratals böcker och webbsidor i ämnet. Jag vill påstå att meditation - oavsett inriktning - består av några nyckelkomponenter som sedan kan varieras i det oändliga.
- Medvetenhet om mentala processer. Att meditera är att studera sinnet. Oavsett vad vi vill få ut av meditationen så innebär den att vi uppmärksammar hur vårt sinne fungerar.
- Träning i att påverka mentala processer. Vartefter vi blir bekanta med hur sinnet fungerar upptäcker vi möjligheten att påverka detsamma.
Jag vill avsluta introduktionen med två viktiga punkter. Den första är att ingen mental träning kan ersätta den fysiska träningen. Din kropp och hur vältränad den är sätter en definitiv gräns för prestationen. Däremot kan mental träning hjälpa dig närmare den gränsen. Den kan absolut bidra till att du inte underpresterar. Den andra är att mental träning har störst effekt mellan tävlingar. Det är ett vanligt misstag att begränsa vikten av "mental styrka" till tävlingssituationen. Sanningen är att ditt tävlingsresultat bara är ett symptom på dina förberedelser, inget annat. Att göra ett bra resultat på tävling kräver bra förberedelser. Det är lätt att underskatta den vinnarskalle som behövs för att övervinna stela ben, mörker, soff-mys, hängighet, snöslask, lösgodis och annat som inverkar negativt på tävlingsprestationen. Det är i vardagslunkens alla timmar av förberedelser som den mentala biten spelar störst roll. Den som är klen i vardagen kommer underprestera på tävling.
Det gamla talesättet att motivation slår klass gäller i detta fall. Det som menas är att ett starkare psyke kan vinna över en starkare kropp, om inte den fysiska förmågan är alltför underlägsen förstås (se punkten om att mental träning inte kan ersätta fysisk träning).
Det var försnacket. Nästa inlägg tittar närmare på metoder för att upptäcka mentala processer. Jag vet att de flesta vill hoppa direkt på punkt två - att påverka och förändra - men vi tar det i rätt ordning. Om man ska kunna påverka något finns det en poäng i att känna till det som skall påverkas.
torsdag 21 mars 2013
Norrmalm All In
Egentligen skulle jag springa med tjejmaran-gänget, men när PerOla - två dagar innan - undrade om jag skulle hänga med på Norrmalm All In, ja då sa jag förstås "Javisst". Jag har alltid föredragit lekar som jag blivit inbjuden till framför de där jag bjudit in mig själv. NAI verkade också knäppare vilket är lockande för en sådan som mig.
När vi kom till RS på Vasagatan visste jag fortfarande inte riktigt vad det gick ut på. Bara att vi skulle röra oss på Norrmalm och hålla på i ca 6 timmar. Snart stod det klart att upplägget var att beträda varenda gata i hela stadsdelen. Alltså Varje Jämrans Gatstump på hela Norrmalm. Nyligen hemkommen från Espoo 24h där vi sprang ett dygn på en varvbana inomhus verkade detta vara den raka motsatsen. Eller åtminstone något helt annat.
Bernt Hedlund var kartläsare och pappa till hela eventet och övriga dussinet utgjordes av the usual suspects. En trave ultra-människor som inte kunde tänka sig ett bättre sätt att bedriva lördagen på än att ränna gata upp och gata ner mitt i shoppinghysteri och rojalistiska begravningståg.
De första timmarna fylldes av solsken och skratt. På lätta fötter snurrade vi runt på Skepps- och Kastellholmen, diskuterade arkitektur och HOKA-skor, solade näsorna och ljög ihop historier om såväl tidigare som kommande bravader. Ren och skär avkoppling alltså. Jag funkar så att när ingen pratar med mig är jag tyst, men om någon tar kontakt så babblar jag på i 190. Jag trivs med både och.
Lunch på MAX vid Norrrmalmstorg satt fint och jag slog till med en LowCarb-burgare och peppade en bordsgranne att satsa på ett maraton. Hon var mäkta imponerad av vår bedrift och jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne om att ultralöpning är något alla kan och borde göra. Det är precis som att springa några kilometer, men bara gör det flera gånger på raken. Inte så krångligt egentligen.
Fram tills dess gick löpningen som en dans, men efter omstarten kom en oväntad trötthet smygande. Då jag gjort 16 mil i sträck några veckor tidigare blev jag duktigt förvånad. Även PerOla råkade ut för detta och efteråt gissade vi att Espoo-äventyret kanske satt kvar i kroppen ändå. Vi har båda börjat med denna exklusiva aktivitet ganska nyligen och gissningsvis är ingen av oss hårdkokt nog att reparera kroppen på så kort tid. Det kommer säkert med tiden.
Under det att jag blev stelare och ömmare hade jag en mycket intressant diskussion med Johsn Steene om fettförbränningens magiska kvaliteter. Jag har efterhand börjat ana att min kropp jobbar bäst på fett och protein. Om det stämmer så är det ju toppen. Allt underlättas om man slipper hiva in snabba kolhydrater stup i kvarten och istället klarar sig på lite ägg, grädde och nötter vid några enstaka depåstopp. Johan hade mycket att säga om det där, och grymmast var en historia från Jordanien där han sprang 8 mil på dag 5 med endast 4 skivor parmesanost som bränsle. Jisses om jag får upp fettbrännkammaren på den nivån, det vore gött.
Den sista timmen gjorde det ordentligt ont i ben och knän och det lättsamma förbyttes till det slitsamma. Inget konstigt med det. Vi håller trots allt på med ganska lång långdistanslöpning och med det goda kommer alltid det onda. Vi hade snurrat runt i Klara-kvarteren - jobbigt nära slutmålet - en god stund, och när vi hasade oss nerför Vasagatan denna gång tänkte jag "Om jag får välja så tar vi inte ännu en sväng över Brunkebergsåsen". Lyckligtvis gjorde vi inte det. Vi var framme vid Runners Store och fick komma in och fylla på vattenflaskorna. Norrmalm var i sanningen erövrat.
Ett stort tack till Bernt som måste lagt ner åtskillig tid på planeringen av världens kanske plottrigaste bansträckning. För mig som kan springa vilse på ett elljusspår och sällan har koll på kilometer hit och dit är det ofattbart hur han fick ihop det. Om jag någon gång arrangerar ett lopp blir det garanterat ett enklare upplägg. Ett 12h på 2km-slingan runt and-dammen hemma i Rågsved kunde jag nog sno ihop (om var och en höll reda på sina egna varv). Något Rågsved All In blir det inte.
Det finns som vanligt 100 andra saker att berätta om men de får stanna i minnenas arkiv. Som ultralöpare bygger man upp ett underhållande sådant för en sak är säker;
Ont gör det, slitigt kan det vara men tråkigt blir det aldrig.
När vi kom till RS på Vasagatan visste jag fortfarande inte riktigt vad det gick ut på. Bara att vi skulle röra oss på Norrmalm och hålla på i ca 6 timmar. Snart stod det klart att upplägget var att beträda varenda gata i hela stadsdelen. Alltså Varje Jämrans Gatstump på hela Norrmalm. Nyligen hemkommen från Espoo 24h där vi sprang ett dygn på en varvbana inomhus verkade detta vara den raka motsatsen. Eller åtminstone något helt annat.
Bernt Hedlund var kartläsare och pappa till hela eventet och övriga dussinet utgjordes av the usual suspects. En trave ultra-människor som inte kunde tänka sig ett bättre sätt att bedriva lördagen på än att ränna gata upp och gata ner mitt i shoppinghysteri och rojalistiska begravningståg.
De första timmarna fylldes av solsken och skratt. På lätta fötter snurrade vi runt på Skepps- och Kastellholmen, diskuterade arkitektur och HOKA-skor, solade näsorna och ljög ihop historier om såväl tidigare som kommande bravader. Ren och skär avkoppling alltså. Jag funkar så att när ingen pratar med mig är jag tyst, men om någon tar kontakt så babblar jag på i 190. Jag trivs med både och.
Lunch på MAX vid Norrrmalmstorg satt fint och jag slog till med en LowCarb-burgare och peppade en bordsgranne att satsa på ett maraton. Hon var mäkta imponerad av vår bedrift och jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne om att ultralöpning är något alla kan och borde göra. Det är precis som att springa några kilometer, men bara gör det flera gånger på raken. Inte så krångligt egentligen.
Fram tills dess gick löpningen som en dans, men efter omstarten kom en oväntad trötthet smygande. Då jag gjort 16 mil i sträck några veckor tidigare blev jag duktigt förvånad. Även PerOla råkade ut för detta och efteråt gissade vi att Espoo-äventyret kanske satt kvar i kroppen ändå. Vi har båda börjat med denna exklusiva aktivitet ganska nyligen och gissningsvis är ingen av oss hårdkokt nog att reparera kroppen på så kort tid. Det kommer säkert med tiden.
Under det att jag blev stelare och ömmare hade jag en mycket intressant diskussion med Johsn Steene om fettförbränningens magiska kvaliteter. Jag har efterhand börjat ana att min kropp jobbar bäst på fett och protein. Om det stämmer så är det ju toppen. Allt underlättas om man slipper hiva in snabba kolhydrater stup i kvarten och istället klarar sig på lite ägg, grädde och nötter vid några enstaka depåstopp. Johan hade mycket att säga om det där, och grymmast var en historia från Jordanien där han sprang 8 mil på dag 5 med endast 4 skivor parmesanost som bränsle. Jisses om jag får upp fettbrännkammaren på den nivån, det vore gött.
Den sista timmen gjorde det ordentligt ont i ben och knän och det lättsamma förbyttes till det slitsamma. Inget konstigt med det. Vi håller trots allt på med ganska lång långdistanslöpning och med det goda kommer alltid det onda. Vi hade snurrat runt i Klara-kvarteren - jobbigt nära slutmålet - en god stund, och när vi hasade oss nerför Vasagatan denna gång tänkte jag "Om jag får välja så tar vi inte ännu en sväng över Brunkebergsåsen". Lyckligtvis gjorde vi inte det. Vi var framme vid Runners Store och fick komma in och fylla på vattenflaskorna. Norrmalm var i sanningen erövrat.
Ett stort tack till Bernt som måste lagt ner åtskillig tid på planeringen av världens kanske plottrigaste bansträckning. För mig som kan springa vilse på ett elljusspår och sällan har koll på kilometer hit och dit är det ofattbart hur han fick ihop det. Om jag någon gång arrangerar ett lopp blir det garanterat ett enklare upplägg. Ett 12h på 2km-slingan runt and-dammen hemma i Rågsved kunde jag nog sno ihop (om var och en höll reda på sina egna varv). Något Rågsved All In blir det inte.
Det finns som vanligt 100 andra saker att berätta om men de får stanna i minnenas arkiv. Som ultralöpare bygger man upp ett underhållande sådant för en sak är säker;
Ont gör det, slitigt kan det vara men tråkigt blir det aldrig.
tisdag 26 februari 2013
24h-debuten avklarad
Det är svårt att ge en rättvisande bild av mitt lopp i Esbo. Främsta anledningen är att jag inte har några tidigare 24h att jämföra med. Nog för att Fotrally varade lika länge, till och med lite längre, men det är en väldigt annorlunda övning på många sätt. Det är också knepigt när man börjar sprida adjektiv runt sig, men hur kul blir en rejsrapport utan adjektiv?
Den som vill ha en korrekt redogörelse för mitt lopp gör bäst i att gå till loppets websida och ladda ner varvtider. Jag har nr. 109 i excel-arket och där står svart på vitt vad som var "Verkstad". Det jag skriver nu och det som sagts innan, det är bara "Skylt".
Glöm inte det.
Det som gick galet var inte mycket att bry sig om. Min näringsplan sprack redan när jag inte hann testa Hammer Perpetuem i tid innan loppet. Det var min plan nämligen. Jag har aldrig lyckats så bra med mat/dryck utan alltid kört på chans. Oftast handlar det om att äta och dricka så mycket som möjligt. Jag gillar att äta helt enkelt och långlopp brukar ju bjuda på riktiga smörgåsbord så...jag har nog generellt sprungit med onödigt mycket last i magen.
Plan B var att äta mindre än vanligt men i jämn takt. Den höll nog bra fram tills det tog stopp efter ca 8 timmar. Då var magen full sedan länge och illamåendet började kännas på allvar. Hur jag under loppet försökte lösa detta problem slipper ni ta del av här. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag misslyckades med allt förutom att köra fingrarna i halsen och spy ett par gånger. Det var längesedan nu men inte första lördagskvällen det hände, så särskilt dramatiskt var det knappast. Vi var ju i Finland dessutom. Man kunde kanske tro att jag följt Stefans "råd" och tankat med taxfree, men icke så. Det var bara lite gott och blandat från arrangörsbordet.
Där har vi alltså det som gick mindre bra. Här finns det "förbättringspotential" som det så vacker heter när man schabblat bort sig. Inga problem, tänker jag, för på TEC kommer det serveras just det jag tror är den perfekta trolldrycken.
Vad gick bra då? Jo, allt annat!
Skorna - HOKA Stinson - var fantastiska, och i kombination med CEP's kompressionsstrumpor blev det ultrabra. Fötter och ben var helt frächa, nåja...bara lite trötta redan på måndagen. En liten ynka blåsa fick jag punka under loppet och den kom sig av Löplabbets strumpor i dubbla skikt. På ultralöparnas stentavlor står ju överst:
1. Du skall ingen annan tävlingsutrustning hava förutom den du tidigare prövat och funnit välfungerande.
...men jag tänkte väl att "va fan, hur fel kan det bli med Löplabbets strumpor i Dubbla Skikt"? Det blev precis så fel det blir med strumpor som har en markerad söm framme vid tårna. Hursomhelst var det en petitess i sig. Mindre bra var väl att jag gjorde "operationen" mitt i natten efter ca 14h och då kan ni gissa hur snabbt och effektivt det gick till.
-Hmmm, nu ska vi seeeee.....en pall....hmmmm....där kan jag ju sitta.....men...ehhhhh.....alsolspriten ja.... den är ju i iiiiiiiiii..eeeehhh, lilla neccesären därbortaaaaaa....ja då kanske nå'n ska hämta den innan jag sätter mig på...på....pååååååå...ehhhh...den lilla pallen där...hmmmmm...kanske bäst att jaaaaag hämtar den dåååååå, eller.....jo...de e nog bara jaaaaaag här nuuu, tror ja...hmmmmm... va va det nu....ehhhhh....kaffeeeee..näääeeeee....sprit va de ja....men de ska ja väl inte drickaaaa....?
Ungefär så slipat ser mitt tänkande ut i det läget och jag börjar inse fördelen med Personlig Assistent, det som vanligen kallas "support". Nåväl, dom 20 minuterna sätter jag på pucko-kontot eftersom det var jag som köpte strumporna OCH sprang i dom.
Mer bra saker. Mina knän, som alltid varit en svag punkt, höll hela vägen. Inte vet jag varför, men rätt skor, rätt löpteknik och en del styrketräning har nog inverkat positivt.
Den mentala biten var jag nog ganska lugn för och den gick som förväntat. Jag minns inte mycket av loppet alls. Saker och ting fastnar inte på det sättet. Det är en av fördelarna med ad/hd-fungerande. När de flesta jobbar med att bryta destruktiva tankemönster så bygger jag sällan upp några sådana överhuvudtaget. Jag behöver inte anstränga mig för att "fokusförflytta" eller "släppa negativa tankar" för det sker helt av sig självt. Det gäller i och för sig även för positiva tankar och rätt fokus, men ändå.
Jag har lagt en hel del tid på meditation och den har varit väl spenderad. Det jag av naturen är bra på, att flyta med i varje stund, blir ännu bättre. Det jag har svårt med, att styra och kontrollera tänkandet, blir jag lite mindre dålig på.
Det jag är mest nöjd med - och lite överraskad av - var att de omtalade svackorna aldrig kom. När det var slitigt så fanns det (intalar jag mig) ett vettigt skäl, som t.ex. att näringen började ta slut medans illamåendet satt i. Då är det ju sunt och naturligt att ha en svacka eftersom kroppen och huvudet inte har tillräckligt med bränsle. Det fina med den svackan var att den började efter kanske 10h för att sedan bli långsamt djupare och till sist nå botten med 40 min kvar på loppet. Då tackade jag min beundransvärda kropp för väl genomfört uppdrag och satte den i duschen. Det började bli lite för svajigt och yrsligt för att köra vidare. Det hade helt säkert gått och jag kunde kanske nått 165 km i stället för 162 km, men där drog jag gränsen denna gång. Kanske var det att "vika ner sig", men eftersom jag inte ångrat det ett ögonblick, inte tänkt tanken "jag borde kämpat på lite till" så väljer jag att se det som ett hyfsat klokt beslut. Jag skulle ju ta mig hem också, inte bli kvar på hospitalet.
Själva slutvarven ska ju ha varit rafflande, men jag låg i fosterställning och huttrade i depån. Sedan något om en träbit man skulle ha för att få medalj...men jag ville bara sova. Vi gick mot prisutdelningen och passerade arrangörens överblivna rester. Jag tog något men minns inte vad, kanske en mugg cola. Somnade i en soffa medans pokaler delades ut. Taxi ut till flygplatsen och upptäcka att jag inte har några kontanter, bara kort. Fantastiske Micke Forsström som både beställt taxi och gjort över 19 mil erbjuder sig att lägga ut. Det slutar med att Boel De Geer räddar mig och jag kan betala när vi ses på TEC. På flygplatsen somnar jag i en soffa. PerOla messar att nu är "vi" på ett fik. "Vi" är Mia, Silvio och Bertil P. Jag missar såklart vägbeskrivningen, går till terminals ände och ringer PerOla.
- Nu går jag inte längre för snart är jag i Stockholm och då är det ingen idé att flyga. Jag sätter mig vid gaten.
En läsk och en liten laxsallad, det fick jag i mig, sedan ville jag helst sova. Ja sedan var det bums ner i flygplansstolen för att sova lite ihopknölat och obekvämt (fy fan vad ont i ryggen man kan få av löpning) och vips var vi på Arlanda. Ganska snart hade jag också slumrat mig igenom flygbussen och tuben till Rågsved. Oj vilket spirituellt och underhållande ressällskap jag måste varit.
- Hej och hallå allihop, det är inte det att ni är tråkiga eller så. Jag har bara haft lite svårt att hänga med i samtalet för min hjärna led av sockerbrist och tyckte att ord som "höger" och "ibland" var lite knepiga. Allt var jättebra och ni är hur coola som helst och vi ses snart igen!!!
Själva resultatet blev personbästa med sådär en 9 mil och det är väl sista gången jag dubblar ett PB. Vilken dåre skulle inte vara jättestolt och lycklig över det? Den här dåren är det i alla fall.
Den som vill ha en korrekt redogörelse för mitt lopp gör bäst i att gå till loppets websida och ladda ner varvtider. Jag har nr. 109 i excel-arket och där står svart på vitt vad som var "Verkstad". Det jag skriver nu och det som sagts innan, det är bara "Skylt".
Glöm inte det.
Det som gick galet var inte mycket att bry sig om. Min näringsplan sprack redan när jag inte hann testa Hammer Perpetuem i tid innan loppet. Det var min plan nämligen. Jag har aldrig lyckats så bra med mat/dryck utan alltid kört på chans. Oftast handlar det om att äta och dricka så mycket som möjligt. Jag gillar att äta helt enkelt och långlopp brukar ju bjuda på riktiga smörgåsbord så...jag har nog generellt sprungit med onödigt mycket last i magen.
Plan B var att äta mindre än vanligt men i jämn takt. Den höll nog bra fram tills det tog stopp efter ca 8 timmar. Då var magen full sedan länge och illamåendet började kännas på allvar. Hur jag under loppet försökte lösa detta problem slipper ni ta del av här. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag misslyckades med allt förutom att köra fingrarna i halsen och spy ett par gånger. Det var längesedan nu men inte första lördagskvällen det hände, så särskilt dramatiskt var det knappast. Vi var ju i Finland dessutom. Man kunde kanske tro att jag följt Stefans "råd" och tankat med taxfree, men icke så. Det var bara lite gott och blandat från arrangörsbordet.
Där har vi alltså det som gick mindre bra. Här finns det "förbättringspotential" som det så vacker heter när man schabblat bort sig. Inga problem, tänker jag, för på TEC kommer det serveras just det jag tror är den perfekta trolldrycken.
Vad gick bra då? Jo, allt annat!
Skorna - HOKA Stinson - var fantastiska, och i kombination med CEP's kompressionsstrumpor blev det ultrabra. Fötter och ben var helt frächa, nåja...bara lite trötta redan på måndagen. En liten ynka blåsa fick jag punka under loppet och den kom sig av Löplabbets strumpor i dubbla skikt. På ultralöparnas stentavlor står ju överst:
1. Du skall ingen annan tävlingsutrustning hava förutom den du tidigare prövat och funnit välfungerande.
...men jag tänkte väl att "va fan, hur fel kan det bli med Löplabbets strumpor i Dubbla Skikt"? Det blev precis så fel det blir med strumpor som har en markerad söm framme vid tårna. Hursomhelst var det en petitess i sig. Mindre bra var väl att jag gjorde "operationen" mitt i natten efter ca 14h och då kan ni gissa hur snabbt och effektivt det gick till.
-Hmmm, nu ska vi seeeee.....en pall....hmmmm....där kan jag ju sitta.....men...ehhhhh.....alsolspriten ja.... den är ju i iiiiiiiiii..eeeehhh, lilla neccesären därbortaaaaaa....ja då kanske nå'n ska hämta den innan jag sätter mig på...på....pååååååå...ehhhh...den lilla pallen där...hmmmmm...kanske bäst att jaaaaag hämtar den dåååååå, eller.....jo...de e nog bara jaaaaaag här nuuu, tror ja...hmmmmm... va va det nu....ehhhhh....kaffeeeee..näääeeeee....sprit va de ja....men de ska ja väl inte drickaaaa....?
Ungefär så slipat ser mitt tänkande ut i det läget och jag börjar inse fördelen med Personlig Assistent, det som vanligen kallas "support". Nåväl, dom 20 minuterna sätter jag på pucko-kontot eftersom det var jag som köpte strumporna OCH sprang i dom.
Mer bra saker. Mina knän, som alltid varit en svag punkt, höll hela vägen. Inte vet jag varför, men rätt skor, rätt löpteknik och en del styrketräning har nog inverkat positivt.
Den mentala biten var jag nog ganska lugn för och den gick som förväntat. Jag minns inte mycket av loppet alls. Saker och ting fastnar inte på det sättet. Det är en av fördelarna med ad/hd-fungerande. När de flesta jobbar med att bryta destruktiva tankemönster så bygger jag sällan upp några sådana överhuvudtaget. Jag behöver inte anstränga mig för att "fokusförflytta" eller "släppa negativa tankar" för det sker helt av sig självt. Det gäller i och för sig även för positiva tankar och rätt fokus, men ändå.
Jag har lagt en hel del tid på meditation och den har varit väl spenderad. Det jag av naturen är bra på, att flyta med i varje stund, blir ännu bättre. Det jag har svårt med, att styra och kontrollera tänkandet, blir jag lite mindre dålig på.
Det jag är mest nöjd med - och lite överraskad av - var att de omtalade svackorna aldrig kom. När det var slitigt så fanns det (intalar jag mig) ett vettigt skäl, som t.ex. att näringen började ta slut medans illamåendet satt i. Då är det ju sunt och naturligt att ha en svacka eftersom kroppen och huvudet inte har tillräckligt med bränsle. Det fina med den svackan var att den började efter kanske 10h för att sedan bli långsamt djupare och till sist nå botten med 40 min kvar på loppet. Då tackade jag min beundransvärda kropp för väl genomfört uppdrag och satte den i duschen. Det började bli lite för svajigt och yrsligt för att köra vidare. Det hade helt säkert gått och jag kunde kanske nått 165 km i stället för 162 km, men där drog jag gränsen denna gång. Kanske var det att "vika ner sig", men eftersom jag inte ångrat det ett ögonblick, inte tänkt tanken "jag borde kämpat på lite till" så väljer jag att se det som ett hyfsat klokt beslut. Jag skulle ju ta mig hem också, inte bli kvar på hospitalet.
Själva slutvarven ska ju ha varit rafflande, men jag låg i fosterställning och huttrade i depån. Sedan något om en träbit man skulle ha för att få medalj...men jag ville bara sova. Vi gick mot prisutdelningen och passerade arrangörens överblivna rester. Jag tog något men minns inte vad, kanske en mugg cola. Somnade i en soffa medans pokaler delades ut. Taxi ut till flygplatsen och upptäcka att jag inte har några kontanter, bara kort. Fantastiske Micke Forsström som både beställt taxi och gjort över 19 mil erbjuder sig att lägga ut. Det slutar med att Boel De Geer räddar mig och jag kan betala när vi ses på TEC. På flygplatsen somnar jag i en soffa. PerOla messar att nu är "vi" på ett fik. "Vi" är Mia, Silvio och Bertil P. Jag missar såklart vägbeskrivningen, går till terminals ände och ringer PerOla.
- Nu går jag inte längre för snart är jag i Stockholm och då är det ingen idé att flyga. Jag sätter mig vid gaten.
En läsk och en liten laxsallad, det fick jag i mig, sedan ville jag helst sova. Ja sedan var det bums ner i flygplansstolen för att sova lite ihopknölat och obekvämt (fy fan vad ont i ryggen man kan få av löpning) och vips var vi på Arlanda. Ganska snart hade jag också slumrat mig igenom flygbussen och tuben till Rågsved. Oj vilket spirituellt och underhållande ressällskap jag måste varit.
- Hej och hallå allihop, det är inte det att ni är tråkiga eller så. Jag har bara haft lite svårt att hänga med i samtalet för min hjärna led av sockerbrist och tyckte att ord som "höger" och "ibland" var lite knepiga. Allt var jättebra och ni är hur coola som helst och vi ses snart igen!!!
Själva resultatet blev personbästa med sådär en 9 mil och det är väl sista gången jag dubblar ett PB. Vilken dåre skulle inte vara jättestolt och lycklig över det? Den här dåren är det i alla fall.
 |
| På något sätt ger denna bild intrycket av att jag leder....eller att jag springer väldigt långsamt. |
onsdag 13 februari 2013
Allt i sin oordning, precis som det ska vara
Nu är det snart en vecka kvar innan jag åker till Espoo för debuten på 24-timmars. Här kommer en kort lägesrapport om vad som händer en helt vanlig människa inför ett högst ovanligt äventyr.
Vad gäller fysisk träning så bestämde jag att 8-timmarspasset på löpband - förra torsdagen - var det sista riktigt ansträngande på programmet. Tiden fram till loppet ska nu användas till lugn uppladdning. Idag tog jag mina första löpsteg på 6 dagar och det kändes riktigt tungt. Stel och tämligen energilös lufsade jag runt i 6 km. Mina sprillans Hoka Stinson var som dykarskor på fötterna och pulsen gick upp alldeles för fort.
Häromdagen upptäckte jag att passet gått ut och fick lite panik. Även om vi kan resa pass-fritt till finland så vill flygbolaget tydligen ta sig en titt på det.
Såg vidare att max. handbaggage var rejält mindre än vad jag tänkt ta med. Att checka in väskor hinns inte med eftersom jag och PerOla kommer till Vanta flygplats ca 10:00, alltså 2 tim innan startskottet. Det blir buss, om vi har flyt, eller taxi.
En envis halsinfektion vägrar släppa taget och inte fan riskerar jag en penicillinkur såhär tätt inpå loppet. Jag får nog stå ut med hackhosta och svullet svalg.
Jag räknade ut att det tempo jag höll på löpbandet, 70km på 8 tim, var perfekt för att kvala in till landslagsgruppen. Klurig som jag är listade jag även ut att det blir jäkligt svårt eftersom jag var duktigt sliten efter 8 tim. Den resan x 3 känns idag som en (mar)-dröm mer än ett realistiskt mål.
På det hela taget hänger det mesta alltså mer eller mindre löst.
Som jag bedömer läget finns alla förutsättningar för en riktigt bra prestation. Det är ju såhär det ska vara inför en stor uppgift. En massa små "fel" och tveksamheter som gör att man håller sig skärpt. Tänk om allt vore 100% rätt och på plats. Då skulle jag antagligen släppa fokus på loppet och bara invänta nästa helg. Min erfarenhet säger mig att sådant oftast leder till onödiga missar i förberedelserna så jag omfamnar problemen med glädje och tacksamhet.
Vad gäller fysisk träning så bestämde jag att 8-timmarspasset på löpband - förra torsdagen - var det sista riktigt ansträngande på programmet. Tiden fram till loppet ska nu användas till lugn uppladdning. Idag tog jag mina första löpsteg på 6 dagar och det kändes riktigt tungt. Stel och tämligen energilös lufsade jag runt i 6 km. Mina sprillans Hoka Stinson var som dykarskor på fötterna och pulsen gick upp alldeles för fort.
Häromdagen upptäckte jag att passet gått ut och fick lite panik. Även om vi kan resa pass-fritt till finland så vill flygbolaget tydligen ta sig en titt på det.
Såg vidare att max. handbaggage var rejält mindre än vad jag tänkt ta med. Att checka in väskor hinns inte med eftersom jag och PerOla kommer till Vanta flygplats ca 10:00, alltså 2 tim innan startskottet. Det blir buss, om vi har flyt, eller taxi.
En envis halsinfektion vägrar släppa taget och inte fan riskerar jag en penicillinkur såhär tätt inpå loppet. Jag får nog stå ut med hackhosta och svullet svalg.
Jag räknade ut att det tempo jag höll på löpbandet, 70km på 8 tim, var perfekt för att kvala in till landslagsgruppen. Klurig som jag är listade jag även ut att det blir jäkligt svårt eftersom jag var duktigt sliten efter 8 tim. Den resan x 3 känns idag som en (mar)-dröm mer än ett realistiskt mål.
På det hela taget hänger det mesta alltså mer eller mindre löst.
Som jag bedömer läget finns alla förutsättningar för en riktigt bra prestation. Det är ju såhär det ska vara inför en stor uppgift. En massa små "fel" och tveksamheter som gör att man håller sig skärpt. Tänk om allt vore 100% rätt och på plats. Då skulle jag antagligen släppa fokus på loppet och bara invänta nästa helg. Min erfarenhet säger mig att sådant oftast leder till onödiga missar i förberedelserna så jag omfamnar problemen med glädje och tacksamhet.
onsdag 6 februari 2013
Hjärngympa inför kraftprov
Inför Espoo-äventyret ökar jag nu dosen meditation. Satsar på minst 30min/dag. En mycket viktig del av meditation är den avsikt man har med träningen. Att på förhand klargöra varför man sitter och vad man önskar uppnå med just denna stund.
För tillfället är min intention att bygga mental råstyrka genom rena koncentrationsövningar. Att kunna styra sin uppmärksamhet är oerhört värdefullt på många sätt. Vad man sedan väljer att rikta den mot är en annan sak. Ungefär som att träna löpning. Att kunna springa väldigt långt är en god förmåga. Vart du springer är något annat.
Att öva koncentration genom meditation leder inte någonstans förrän du använder den till något.
I Espoo tänker jag använda den för att placera mig i ett läge av rörelse framåt. Som jag förstått av de som sprungit 24tim förut är fokus på obeveklig rörelse framåt helt avgörande. Kan man hålla detta i tanken genom smärta, leda, ätande och skitande, ja då kommer resultatet bli gott.
Alltså sitter jag på kudden och räknar andetag.
Att jag mår bra och blir glad av det ärligt nu bara en skön bonus.
För tillfället är min intention att bygga mental råstyrka genom rena koncentrationsövningar. Att kunna styra sin uppmärksamhet är oerhört värdefullt på många sätt. Vad man sedan väljer att rikta den mot är en annan sak. Ungefär som att träna löpning. Att kunna springa väldigt långt är en god förmåga. Vart du springer är något annat.
Att öva koncentration genom meditation leder inte någonstans förrän du använder den till något.
I Espoo tänker jag använda den för att placera mig i ett läge av rörelse framåt. Som jag förstått av de som sprungit 24tim förut är fokus på obeveklig rörelse framåt helt avgörande. Kan man hålla detta i tanken genom smärta, leda, ätande och skitande, ja då kommer resultatet bli gott.
Alltså sitter jag på kudden och räknar andetag.
Att jag mår bra och blir glad av det ärligt nu bara en skön bonus.
fredag 25 januari 2013
No Sleep 'til Espoo
I förra inlägget lovade jag att, innan årsskiftet, berätta hur jag gjort med "planerandet". Det löftet sprack visst. Kanske säger en del om hur jag fungerar.
Någon sinnrikt uttänkt plan har det inte blivit. Däremot har jag hållit löpandet igång på ett sätt jag aldrig tidigare klarat. Vanligtvis går jag i ide under höst/vinter och någon gång i april börjar en ny löpsäsong. Någon kontinuitet har aldrig förekommit. Eftersom jag inte heller åker skidor, skridskor eller simmar så innebär det noll fysisk träning under ca 6 månader, varje år. Knappast idealiskt om man vill prestera mer än medelmåttigt i ultralopp.
Till min stora glädje och förnöjsamhet har denna vinter varit annorlunda. Jag har inte sprungit särskilt mycket, kanske 4-5 mil i veckan, men det har ändå blivit av. Jag är inte helt klar över varför men tror att meditationen gjort sitt till.
Nu är det precis en månad kvar till min 24-timmarsdebut i Espoo och jag längtar dit. Jag läste någonstans att man ska vara försiktig med att prata om sina mål. De som gör det presterar generellt sämre än de som håller tyst. Forskarna spekulerade i om orsaken var en känsla av att redan ha uppnått målen innan prestationen. Intressant tanke faktiskt. Kanske suger vi i oss omgivningens beundran när vi berättar om kommande lopp där vi planerar att springa Jättelångt Jättefort.
- Oj vad du är duktig, säger de då.
- Oj vad jag är duktig, tänker jag.
Men sanningen är att vi inte presterat ett dugg. Vi har bara pratat om en fantasi vi har.
Så istället för att berätta om mina framtida mål nöjer jag mig med det jag redan gjort, och eftersom vi lever i en helt perfekt värld kommer resultatet att stämma till 100% med vad jag gjort innan och under loppet. Varenda meter jag springer är ett resultat av vad jag gör idag och hur det formar mig till den jag är då jag tar just det steget.
På så sätt fungerar historieskrivningen alltid baklänges och inte, som vi vanligen tror, framlänges.
Det som händer just nu är inte det som kontrollerar framtiden utan det som visar oss vad som hänt tidigare. Att plantera ett frö garanterar inte att det kommer växa en blomma där. Förvisso ökar sannolikheten för det, men mycket kan hända som gör att det inte blir någon blomma.
Men om vi ser en blomma växa då vet vi med säkerhet att det en gång funnits ett frö där.
Hänger ni med?
Så träna på och plantera massor av frön. Några blir kvar i jorden, andra vissnar som groddar och några blir vackra blommor. Om en månad är min blomsterrabatt färdig för visning.
Vi får se hur den blir.
Någon sinnrikt uttänkt plan har det inte blivit. Däremot har jag hållit löpandet igång på ett sätt jag aldrig tidigare klarat. Vanligtvis går jag i ide under höst/vinter och någon gång i april börjar en ny löpsäsong. Någon kontinuitet har aldrig förekommit. Eftersom jag inte heller åker skidor, skridskor eller simmar så innebär det noll fysisk träning under ca 6 månader, varje år. Knappast idealiskt om man vill prestera mer än medelmåttigt i ultralopp.
Till min stora glädje och förnöjsamhet har denna vinter varit annorlunda. Jag har inte sprungit särskilt mycket, kanske 4-5 mil i veckan, men det har ändå blivit av. Jag är inte helt klar över varför men tror att meditationen gjort sitt till.
Nu är det precis en månad kvar till min 24-timmarsdebut i Espoo och jag längtar dit. Jag läste någonstans att man ska vara försiktig med att prata om sina mål. De som gör det presterar generellt sämre än de som håller tyst. Forskarna spekulerade i om orsaken var en känsla av att redan ha uppnått målen innan prestationen. Intressant tanke faktiskt. Kanske suger vi i oss omgivningens beundran när vi berättar om kommande lopp där vi planerar att springa Jättelångt Jättefort.
- Oj vad du är duktig, säger de då.
- Oj vad jag är duktig, tänker jag.
Men sanningen är att vi inte presterat ett dugg. Vi har bara pratat om en fantasi vi har.
Så istället för att berätta om mina framtida mål nöjer jag mig med det jag redan gjort, och eftersom vi lever i en helt perfekt värld kommer resultatet att stämma till 100% med vad jag gjort innan och under loppet. Varenda meter jag springer är ett resultat av vad jag gör idag och hur det formar mig till den jag är då jag tar just det steget.
På så sätt fungerar historieskrivningen alltid baklänges och inte, som vi vanligen tror, framlänges.
Det som händer just nu är inte det som kontrollerar framtiden utan det som visar oss vad som hänt tidigare. Att plantera ett frö garanterar inte att det kommer växa en blomma där. Förvisso ökar sannolikheten för det, men mycket kan hända som gör att det inte blir någon blomma.
Men om vi ser en blomma växa då vet vi med säkerhet att det en gång funnits ett frö där.
Hänger ni med?
Så träna på och plantera massor av frön. Några blir kvar i jorden, andra vissnar som groddar och några blir vackra blommor. Om en månad är min blomsterrabatt färdig för visning.
Vi får se hur den blir.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)