I helgen springer jag mitt första 100M-lopp. Det blev ju 162km i Espoo men det var mer en slump. Nu är det 161km som gäller, och det på snabbast möjliga tid. Målet är att gå under 22h och därmed putsa de 23h 22m jag gjorde i Finland. Jag är redo.
Jag var anmäld till TEC förra året men backade ur för förkylning. I efterhand ser jag att den förkylningen räddade mig. Det var antagligen kroppen som rättade till huvudet. Förra våren var jag tränad för max 50M men hade såklart anmält mig till 100M. På gott och ont har jag ingen som helst respekt för vare sig sträckor eller tider. Jag tror att allt är möjligt bara man vill och tar det lugnt. Det är en bra inställning, men den leder ibland till spektakulära klavertramp. Mina båda DNF, i Black River Run och Vintermaraton, är exempel på det. I båda fallen gick jag ut med en hastighet som var långt över min förmåga. I båda fallen kraschade jag rejält. Det var mycket lyckade lopp som lärt mig en hel del.
I Espoo började jag tidigt i loppet att gå regelbundet. Det var en oerhörd mental ansträngning, tro mig. Men säkert var det en avgörande faktor i mitt fina debutresultat och utan de tidigare vansinnes-satsningarna hade det antagligen slutat sämre. Ner i diket och upp igen.
Nu är det bara några dygn kvar till TEC och jag är grymt taggad. Alla pratar om vädret men jag vill bara springa. Det får vara hur grisigt det vill. Jämför man med Barkley så är allt annat ändå vanilj-ultra. Det blir inga mer DNF för min del, den saken är klar. Will Seichel säger att om man börjar med DNF:er så blir det lätt en "sjukdom" och något som alltid lockar när rullgardinen går ner. Jag tror honom. Det är en balans det där att plåga sig in absurdum men ändå behålla det sunda perspektivet att allt är en frivillig lek. Vanligtvis tänker vi att bara livshotande situationer kan motivera oss att utstå smärta och att gå över gränsen för det rimliga. Men i ultraloppen finns ju inget sådant hot. Det är bara på lek. Men som i alla lekar och spel behövs regler för att de ska bli roliga. Utan regler blir leken meningslös. En regel som jag nu satt upp för mig själv är att jag inte får DNF:a förutan uttalade medicinska skäl och de ska bedömas av andra.
Jahaja, och hur packar någon som är urusel på planering och förberedelser av logistik? Så gott jag förmår blir svaret. Någon packlista gör jag inte. Eftersom jag tar bilen så finns utrymme att "överpacka" och det underlättar såklart. Basutrustning för omplåstring, lite Ipren, sportslick, pannlampa, två par skor (alla jag har) och olika tjocka kläder. Det bör räcka. Mp3-spelaren struntar jag i. Inför tidigare lopp har jag lagt tid på spellistor och underhållning men det utnyttjar jag nästan inte alls. Jag tror att jag kommer vilja lyssna på musik men har upptäckt att det mest stör mig att pyssla med sladdar och knappar.
Det stora experimentet gäller mat/dryck. Jag ser PM:et och dreglar över alla godsaker som kommer erbjudas. Jag älskar mat och att äta. Den här gången ska jag trots det avstå smörgåsbordet. Min plan är att testa Hammer's helfoder och se om det funkar som utlovas. Att man inte behöver något annat än detta för ett lopp av denna typ. Möjligtvis någon liten godsak för omväxlingens skull, men inte för att täcka näringsbehovet. Eftersom jag inte testat det tidigare finns en given risk för fiasko, men som sagt, hur skaffa kunskap om inte genom misslyckanden? I bästa fall funkar det bra och då behöver jag inte fundera mer över detta i framtiden. Efter loppet kan jag svulla i mig alla hamburgare, våfflor och nötcremer jag kommer över.
Träningen efter Espoo och inför loppet har varit bra. Under några veckor kom stelhet och utmattning tidigt i långpassen, särskilt vid Norrmalm All In. Jag tror att det har släppt vid det här laget, men det visar sig under söndagsnatten. Sista veckan har jag bara joggat lätt, stretchat lite och mediterat. Vad gäller meditationen är den inriktad på målfokus och uthållighet. På kudden handlar det om att rikta uppmärksamheten på andningen uteslutande. Oavsett hur tråkigt det är och hur ont i ryggen jag får, alltid tillbaks till andningen. Om och om igen. Alla distraktioner, och de kan vara många under 45 minuter, läggs åt sidan. Den ena efter den andra. Det blir en stor hög, men jag travar på. Tillbaka till andningen. I Täby kommer jag inte sitta på en kudde (tror jag) så byts andningen ut mot "rörelse framåt". Det blir mitt fokus.
För övrigt hoppas jag att alla överträffar sina förväntningar och lär sig något viktigt om livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar