Det är ett exklusivt särintresse man har. En gråblöt lördagskväll i november sitter många i tv-soffan med en grogg och kollar på _fyll i valfritt underhållningsprogram_ . Jag joggar ner till Hagsätra IP och springer 90 minuter runt runt i elljuset. Jag har inget sällskap utöver människorna bakom hundratals upplysta fönster. Jag ser inte dom, men de kanske ser mig när de kastar en hastig blick ut på väg mellan kylskåpet och tv-soffan. En timme senare ser de samma sak. Vad tänker dom då? Blir dom sugna på ett löppass?
Först tänkte jag springa längs med gröna linjen tills lusten tröt och då vända hem med t-banan, men jag ändrade plan efter 500 meter. Vek av mot Hagis och körde lite bana istället. Varför vet jag inte, men så blev det.
Man kan göra oväntade upptäckter när man gör oväntade saker. Ikväll/igår fann jag att Ott blir ett fint ressällskap till Espoo. Det är mycket sällan jag springer till musik, men till mitt livs första 24hrs tänkte jag ändå packa med lite låtar. Vat vet jag om vad som händer efter 10-12 timmars löp/jogg/gång, inte ett dugg! Kanske musik kan behövas som farthållare och inspiration när benen stumnar och magen krampar, kanske inte?
Nåväl, till ett 6min/km-tempo passar Squirrels and Biscuits utmärkt, och när det är dags för lite promenad håller One Day I Wish To Have This Kind Of Time ett trevligt 8:30-tempo åt mig. Det hade jag inte fått veta om jag istället sprungit längs spåret. Inte heller om jag suttit framför tv:n.
Jag har en annan syn på kunskapsinhämtning än Jan Björklund. Vi har antagligen olika syn på det mesta han och jag.
Tänk om han står där i träningsoverall och toppluva nästa gång jag kommer till Hagsätra IP.
Så förvånad jag ska bli.
söndag 25 november 2012
onsdag 21 november 2012
Minimalism på alla plan - så löper du fritt
Min filosofi när det gäller löpning är ganska komplicerad. Jag tror att de flesta skulle skaka på huvudet och plocka upp sin träningsdagbok om de lät mig beskriva min form av minimalism. Den är en exklusiv variant som jag varken kan rekommendera eller avråda ifrån.
Här kommer några hörnstenar i min metod. Det som snarare borde kallas (N)icke-metod.
- Jag har mycket sällan koll på hastigheten jag springer i.
- Jag har mycket sällan koll på distansen jag sprungit.
- Jag har aldrig ägt en träningsdagbok.
- Jag har aldrig räknat kalorier eller andel kolhydrater/protein/fett i maten.
- Jag har aldrig lagt upp en träningsplan.
- Jag har aldrig lagt upp en tävlingsplan.
- Jag packar väskan inför ett lopp samma morgon jag åker.
Som du ser finns det inte mycket som kan gå fel i detta upplägg. Det i stort sett helt fritt från regler, mål och struktur som jag kan bryta mot eller inte uppnå. En konsekvens blir att jag kan slappna av helt och hållet vad gäller träning/tävling. Det finns inga lösa bitar som måste hållas efter och eventuellt korrigeras. Det är också en extremt billig metod. Den kräver ingenting förutom löparkläder och någon som springer i dem. That's it. Inga pryttlar som kan komma bort eller bli omoderna, inget som behöver uppdateras, utvärderas, anpassas, revideras eller analyseras.
Där spar jag ganska mycket tid och pengar.
Det finns mindre positiva konsekvenser förstås. Min prestation på ett lopp är alltid en helt öppen fråga. Det kan bli allt från personbästa till DNF. Jag vet i princip ingenting om vad som ska hända inför ett lopp. Under loppet vet jag inte heller om jag ligger "rätt" till vad gäller fart. Har man ingen plan så finns ju ingen referenspunkt att stämma av mot. Exempel:
Fotrally 2012: aldrig gått mer än 9h i sträck (ett tillfälle) men hade en känsla av att detta passade mig. Slutade #15 av 120 startande.
Black River Run: kände mig vältränad och hade gjort Jättelångt 68km på 8h. DNF vid ca 40km efter att ha gjort första 30km på ca......minns inte, men det gick för fort.
SUM: målsättning att slutföra och inte springa snabbare än 6min/km. Hade PerOla som sällskap så pacekeeper fanns. Hade sprungit ganska lite inför loppet men slutade på 5:03.
Vintermaraton: hade gjort mitt livs första intervall-pass veckan innan och kände mig "i form". DNF efter 35km då kroppen plödsligt packade ihop. Efteråt visade funbeat-appen att tempot legat på ca 5:10/km vilket jag inte på något sätt var tränad att hålla i 42km (men i 35km).
Svaret på frågan "Hur går det?" blir alltid "Det går som det går", och det är ju alltid sant. Här finns inte utrymme för spekulationer och gissningar. Ingen energi läggs på "varför blev det så, varför känns det så, hur kom det sig att...". Det blir helt enkelt som det blir. Självklar har jag ofta en viss aning om hur saker hänger ihop, men det är mer intuitivt och inte resultat av någon djupare analys.
För de flesta är nog denna approach till löpningen mindre lyckad. Den ställer nämligen vissa krav på ens grundinställning till det man gör. Nedan kommer några av dem.
- Att tävla är roligt i sig självt, oavsett resultat.
- Det finns ingenting att bevisa för någon, vare sig man persar eller bryter.
- Målsättningen är att alltid göra det man gör fullt ut. Spring när du springer, gå när du går och bryt när du bryter.
- Ingen tid skall läggas på att finna "rätt" eller "fel" i det man gjort. Handlar det om stora saker så är de uppenbara utan vidare analys. Handlar det om småsaker så är orsakerna alltför komplexa att analysera på ett vettigt sätt.
- Det är inte "Jag" som springer. Det som händer är "springande" och upplevelsen av det är Jag. Jag varken vinner eller förlorar. Under löpning är jag summan av upplevelsen (dofter, smärta, andetag, bilder av medtävlare, kanelbulle-smak, skoskav, svett, hurrarop och linementdoft).
- Prestationen är inte det som motiverar löpningen. Prestationen är resultatet av löpandet och löpandet behöver ingen extra motivering.
- Jag har ingen egentlig kontroll över vare sig träning eller tävling. Därför tar jag inte heller ansvar för resultatet.
Inte många vill eller kan tänka på detta sätt. Gissningsvis är det helt bakvänt jämfört med det majoriteten av löpare tänker sig. Vanligtvis är kontroll, planering och att hålla sig till scheman det som fyller en stor del av löpandet. Många skulle nog tänka att det vore meningslös att träna/tävla om man inte ser sig som ansvarig för resultatet. Att det tappar betydelse helt enkelt.
Poängen med mitt synsätt är att jag helt slipper kampen för att visa upp "bra" resultat och inte heller behöver skämmas för "dåliga" resultat. Jag känner aldrig någon press att lyckas med ditt eller datt.
Jag kan sätta upp ett mål som "över 200km på 24hrs i Espoo", men egentligen spelar det ingen roll för hur jag tar mig an uppgiften. Den mängd träning jag gjort + 100 andra faktorer kommer i sinom tid visa vad det räckte till. Kanske gör jag 210km, kanske stupar jag efter 20hr...?
Är det här en bra attityd? Ingen aning, det beror nog på vad du vill ha ut av löpandet. För egen del gör det att löpningen så gott som alltid är kopplad till välbefinnande, glädje och positiv energi. Vad gäller reultat i siffror har jag inget imponerande att visa upp så letar du en modell som ökar prestationen bör du nog avvakta och hålla dig till det som vanligen rekommenderas. På lite längre sikt, jag har ganska nyligen börjat med ultralöpandet, så kommer nog de "rätta" resultaten också. Det är min övertygelse att om löpningen frigörs från stress, press, rädsla för misslyckanden, frustration över att inte kunna träna tillräckligt och tävlingsnerver då kommer prestationen påverkas positivt. Dessutom kan man springa med ett leende på läpparna och ta alla motgångar med en klackspark.
Vad kan stå i vägen för den som inte har något mål?
Här kommer några hörnstenar i min metod. Det som snarare borde kallas (N)icke-metod.
- Jag har mycket sällan koll på hastigheten jag springer i.
- Jag har mycket sällan koll på distansen jag sprungit.
- Jag har aldrig ägt en träningsdagbok.
- Jag har aldrig räknat kalorier eller andel kolhydrater/protein/fett i maten.
- Jag har aldrig lagt upp en träningsplan.
- Jag har aldrig lagt upp en tävlingsplan.
- Jag packar väskan inför ett lopp samma morgon jag åker.
Som du ser finns det inte mycket som kan gå fel i detta upplägg. Det i stort sett helt fritt från regler, mål och struktur som jag kan bryta mot eller inte uppnå. En konsekvens blir att jag kan slappna av helt och hållet vad gäller träning/tävling. Det finns inga lösa bitar som måste hållas efter och eventuellt korrigeras. Det är också en extremt billig metod. Den kräver ingenting förutom löparkläder och någon som springer i dem. That's it. Inga pryttlar som kan komma bort eller bli omoderna, inget som behöver uppdateras, utvärderas, anpassas, revideras eller analyseras.
Där spar jag ganska mycket tid och pengar.
Det finns mindre positiva konsekvenser förstås. Min prestation på ett lopp är alltid en helt öppen fråga. Det kan bli allt från personbästa till DNF. Jag vet i princip ingenting om vad som ska hända inför ett lopp. Under loppet vet jag inte heller om jag ligger "rätt" till vad gäller fart. Har man ingen plan så finns ju ingen referenspunkt att stämma av mot. Exempel:
Fotrally 2012: aldrig gått mer än 9h i sträck (ett tillfälle) men hade en känsla av att detta passade mig. Slutade #15 av 120 startande.
Black River Run: kände mig vältränad och hade gjort Jättelångt 68km på 8h. DNF vid ca 40km efter att ha gjort första 30km på ca......minns inte, men det gick för fort.
SUM: målsättning att slutföra och inte springa snabbare än 6min/km. Hade PerOla som sällskap så pacekeeper fanns. Hade sprungit ganska lite inför loppet men slutade på 5:03.
Vintermaraton: hade gjort mitt livs första intervall-pass veckan innan och kände mig "i form". DNF efter 35km då kroppen plödsligt packade ihop. Efteråt visade funbeat-appen att tempot legat på ca 5:10/km vilket jag inte på något sätt var tränad att hålla i 42km (men i 35km).
Svaret på frågan "Hur går det?" blir alltid "Det går som det går", och det är ju alltid sant. Här finns inte utrymme för spekulationer och gissningar. Ingen energi läggs på "varför blev det så, varför känns det så, hur kom det sig att...". Det blir helt enkelt som det blir. Självklar har jag ofta en viss aning om hur saker hänger ihop, men det är mer intuitivt och inte resultat av någon djupare analys.
För de flesta är nog denna approach till löpningen mindre lyckad. Den ställer nämligen vissa krav på ens grundinställning till det man gör. Nedan kommer några av dem.
- Att tävla är roligt i sig självt, oavsett resultat.
- Det finns ingenting att bevisa för någon, vare sig man persar eller bryter.
- Målsättningen är att alltid göra det man gör fullt ut. Spring när du springer, gå när du går och bryt när du bryter.
- Ingen tid skall läggas på att finna "rätt" eller "fel" i det man gjort. Handlar det om stora saker så är de uppenbara utan vidare analys. Handlar det om småsaker så är orsakerna alltför komplexa att analysera på ett vettigt sätt.
- Det är inte "Jag" som springer. Det som händer är "springande" och upplevelsen av det är Jag. Jag varken vinner eller förlorar. Under löpning är jag summan av upplevelsen (dofter, smärta, andetag, bilder av medtävlare, kanelbulle-smak, skoskav, svett, hurrarop och linementdoft).
- Prestationen är inte det som motiverar löpningen. Prestationen är resultatet av löpandet och löpandet behöver ingen extra motivering.
- Jag har ingen egentlig kontroll över vare sig träning eller tävling. Därför tar jag inte heller ansvar för resultatet.
Inte många vill eller kan tänka på detta sätt. Gissningsvis är det helt bakvänt jämfört med det majoriteten av löpare tänker sig. Vanligtvis är kontroll, planering och att hålla sig till scheman det som fyller en stor del av löpandet. Många skulle nog tänka att det vore meningslös att träna/tävla om man inte ser sig som ansvarig för resultatet. Att det tappar betydelse helt enkelt.
Poängen med mitt synsätt är att jag helt slipper kampen för att visa upp "bra" resultat och inte heller behöver skämmas för "dåliga" resultat. Jag känner aldrig någon press att lyckas med ditt eller datt.
Jag kan sätta upp ett mål som "över 200km på 24hrs i Espoo", men egentligen spelar det ingen roll för hur jag tar mig an uppgiften. Den mängd träning jag gjort + 100 andra faktorer kommer i sinom tid visa vad det räckte till. Kanske gör jag 210km, kanske stupar jag efter 20hr...?
Är det här en bra attityd? Ingen aning, det beror nog på vad du vill ha ut av löpandet. För egen del gör det att löpningen så gott som alltid är kopplad till välbefinnande, glädje och positiv energi. Vad gäller reultat i siffror har jag inget imponerande att visa upp så letar du en modell som ökar prestationen bör du nog avvakta och hålla dig till det som vanligen rekommenderas. På lite längre sikt, jag har ganska nyligen börjat med ultralöpandet, så kommer nog de "rätta" resultaten också. Det är min övertygelse att om löpningen frigörs från stress, press, rädsla för misslyckanden, frustration över att inte kunna träna tillräckligt och tävlingsnerver då kommer prestationen påverkas positivt. Dessutom kan man springa med ett leende på läpparna och ta alla motgångar med en klackspark.
Vad kan stå i vägen för den som inte har något mål?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)