En märklig sak är att de som följer loppet på webben blir vansinnigt engagerade och tenderar sitta kvar till långt inpå småtimmarna. Man önskar ideliga uppdateringar om hur det går för deltagare X, ser hen pigg ut, har det gåtts på toa och kan man skymta trötthetstecken? Den som gått Fotrally vet att det är långt mellan "händelserna". Man bara går och går. Det som händer sker i mycket små steg. Ungefär som när barn växer. Från dag till dag ser man ingen skillnad, och så plötsligt - pang - är dom stora. I Fotrally går man och går, och så plötsligt - pang - så orkar man inte längre. Hur gick det till?
Däri ligger det magiska tror jag. Det paradoxala i att orka gå från Stockholm till Nyköping, men plötsligt inte orka gå några steg till. Så långt kan man väl inte gå..... men liiite till orkar man väl gå?
För min del var det andra försöket. 2012 kom jag till Nyköpings golfbana på 25tim 49min. Det var en bra debut. I år ville jag gå längre, kanske till Norrköping tänkte jag. Två saker hade jag ändrat. Jag skulle inte gå hela vägen i Foppa-tofflor och jag skulle packa ner mer mat. Den första etappen var en besvikelse och jag vet inte varför. Redan på Västerbron tänkte jag, oj vad fort det går! I Vårby hade vänsterfoten börjat ömma. En liten knuta på en sena tryckte illa och en tejpad tå hade redan bildat blåsa. Sms:et hem konstaterade kort - Det här blir tufft.
Men i depå efter 6 timmar bytte jag till mina Hoka och rev av tejpen. Det ljusnade vid horisonten. Obehaget avtog ganska snart. Det började kännas bekvämt. I fältet fanns många nya ansikten men också bekanta från förr. Silvio förstås som gick ut med favoritstämpel, PerOla som jag lärde känna 2012 och som blivit en ultrakompis i många lopp, Thomas som är granne från Rågsved och som bara packat ner 7 dosor snus i år, Haraldsson i den rosa overallen och dom obetalbara kommentarerna, Pia med glass-tipsen och det sprudlande humöret, Carl-Adam med spindelnäts-tatueringen, Viktor från Övre Soppero som byggt egna skor och hade en polare med kaffe som enda support, ärke-gnagare Janzon med Ramones-tröja och Bernt som arrangerade vårens galnaste stadslopp där vi under en dag sprang på varenda gata på Norrmalm.
Som alltid samlar Fotrally mängder av unika individer. Det är av poängerna med ett unikt lopp. Samtidigt tänker jag med skräckblandad förtjusning att jag sannolikt ingår i den kategorin. De som i allmänhetens ögon är inte bara galna utan ultra-galna. Det för med sig ett visst ansvar att vara tokig. Man måste vara tokig med finess. Vad det betyder i praktiken vet jag inte, men det känns bättre än att bara vara rätt och slätt Tokig.
Jag har lite svårt att placera depåstopp 2. Ettan är självklar på något sätt. Det är först i raden och ligger nära Rönninge där jag bott en tid. Depå 1 ligger intill den väg jag ofta åkt för att bada. Trean ligger vid Lammsjön och där börjar jag bli lite ankommen och nött. Det är också startskottet på den tuffa sträckan som slutar i Nyköping. En etapp som definitivt kröker ryggen på de som börjat krokna. Depå två däremot är något som bara händer. Den ligger i en nedförsbacke innan man passerar en kyrka. Tävlingen är långt ifrån slut men jag har ändå gått i 12 timmar. Något har definitivt börjat, men jag kan inte säkert säga vad det är. Kanske är det en trötthet, kanske är det ett tävlingsmoment?
Det är väl här loppet börjar ta form. Förväntningarna och planerna jag hade innan är i stort bortblåsta, men de är ännu inte ersatta av något annat. Jag hänger i luften. Jag upplever det som den mentalt mest krävande biten. Efter ca 12 timmar känner jag tydligt att kroppen fått jobba. En viss matthet kan komma över mig. Det är inte längre lätt och behagligt. Men samtidigt är det inte jobbigt nog att kräva min fulla uppmärksamhet. Om ett tag kommer obehaget i form av smärta och trötthet att bli "intressant" och något att jobba med, men vid depå 2 är det mer som att ha gått på stan en hel eftermiddag. Jag vill sitta ner, inte för att jag måste men jag är lite less på att gå.
Förra året hittade jag lite vatten i diket efter depån. Jag hann svalka fötterna innan Bajamaja kom ifatt. I år spanar jag ivrigt efter detta vatten, men förgäves. Diket är uttorkat och hettan i skorna får jag acceptera under de kommande sex timmarna.
Etappen mellan Åby - Lammsjön är varm. Den görs mellan 9 - 15 och det har varit högsommarvärme både 2013 och 2013. Landskapet är inte alltför dramatiskt och att gå genom Trosa känns som en stund på Gröna Lund. Vad jag minns så mår jag ganska bra här. Det finns inget oroväckande slitage på kroppen, bara en förväntad stelhet och lite ömmande ben. Värmen bekommer mig inte. Jag trivs alltid bättre i gassande sol än i kyla. Kanske är jag lite tyngre i kroppen än vad som känns helt ok. I år har jag lovat mig själv att inte gå tom på energi, men antagligen har det gått till överdrift. Dessutom är jag ca 10 kg tyngre nu och det är inte bara muskler. Resan är ändå ganska bekväm. Bernt berättar historier från tidigare äventyr och jag snackar skor med Silvio. I övrigt går jag mest i sällskap av min egen upplevelse av rörelsen framåt och de intryck som färden bjuder. Så är det oftast för mig. Distraktioner i form av samtal, fantasier eller musik är trevliga avbrott, men inte något jag måste ta till för att fly situationen.
Vid depå 3, Lammsjön möter fru och barn. Det är uppfriskande och jag känner mig plödsligt lite stolt över att ha gått i 18 timmar. Bland övriga deltagare är prestationen än så länge "hyfsad". För vanligt folk, och dit räknas familjen, är den ganska mäktig. 5 minuter innan ringer jag och ger instruktioner. Lägg ut handduk, ta fram ditt och datt, leta reda på det ena, förbered det andra. Det känns lyxigt och proffsigt. Det är första och hittills sista gången jag har support vid en depå. Till 2014 blir det mer av den varan. Allt funkar smidigare och snabbare med extra händer och huvud.
Etappen till Nyköping går riktigt bra. Även om jag blir allt tröttare så tycks nedbrytningen av övriga ske i snabbare takt. Det är också en fördel att ha gått sträckan tidigare. Lammsjön-Nyköping är karaktärsdanande i all sin monumentala monotoni. Den kan beskrivas som en kilometer landsväg förbi åkrar och skog, med tillägget att den sedan går i repris 29 gånger. Efter ett par timmar kan man släppa tanken på att få se något nytt. För mig går det ändå riktigt bra. Kanske är det mitt flitiga mediterande som vässat förmågan att acceptera långa stunder av icke-förändring. Trots den relativa enformigheten är detta ändå rejält omväxlande jämfört med att sitta still och räkna andetag.
När vi närmar oss Nyköping är jag mycket piggare än 2013. Det känns som om jag klättrar i fältet. En efter en tycks vännerna i gruppen - nu ca 20 stycken - slitas i snabbare takt. De livade diskussionerna har avtagit. De lågmälda blir allt färre. Det har spridit sig en sammanbiten beslutsamhet om att stå ut till 24-timmarssträcket. Vi pratar lite om topp 20-listan och hur samtliga antagligen vill ha en gul lapp till nästa Rally.
I Nyköping väntar den pizza jag och PerOla beställt. Vi har ordnat frambärning av 2 Calzone från pizzerian i närheten av depån. Det fixar dom utan extra kostnad. Vid väskorna står en glad tjej och jag byter 140 spänn mot en låda flottiga kalorier. Någon timme tidigare har jag för ovanlighetens skull kännt en vikande aptit. Ätit har jag gjort, men inte med min sedvanliga glupska. Med Signore Calzone i hand återkommer aptiten och jag slukar honom på vägen genom staden.
Carl-Adam annonserar att han ganska snart ska be om notan och tacka för sig. Han har slitit hårt och är lite besviken, men förberedelserna har varit svajiga. Han är sist kvar av vesslorna från Uppsala och tycker att 24h är skamgränsen. På väg ut ur Nyköping hänger de flesta kvar. De massiva avhopp vi såg 2012 upprepas inte. Några av oss ser ut att kunna gå långt. Bergkvist-Hagstedt verkar helt nystartad och pigg, Forsström har landat från sin walkers-high från Lammsjön men går fortfarande obehindrat och mjukt. Han nämner i förbifarten att fötterna är helt frächa, men jag misstänker att det är en dimridå. PerOla har börjat sjunga - han har en förtjusande sångröst - men jag vet inte om det är ett tecken på trötthet eller ett kvitto på att han njuter i fulla drag. I efterhand visade det sig vara det senare.
Här någonstans börjar det mentala spelet mellan deltagarna. Även om var och en tidigare fört samtal med sina privata demoner så är det efter ca 24 timmar som dessa dyker upp i den offentliga debatten. Som psykolog njuter jag förstås av detta spel i spelet. Nu kan man inte längre lita på någon. Det är vanskligt nog att lita på sig själv och att köpa vad andra säger är inte att rekommendera överhuvudtaget. Det mesta är förstås ärligt och helt utan baktankar, men du kan inte säkert skilja detta från eventuella psykningar och luringar. Min grundinställning är att betrakta allt som sägs, av mig själv eller andra, som "prat". Att någon känner sig "helt slut" kan likställas med att man "kommit in i andra andningen". Det enda väsentliga är om man går eller om man står. Det är den enda sanning som betyder något. Vad man tänker, känner eller gör i övrigt är bara utfyllnad. Ta Viktor Linder till exempel, han som haltat svårt sedan 10 timmar och vid det här laget småjoggar för att inte stupa. Han "borde" ha brutit för länge sedan, men icke. Hausman såg ut att rasa ihop redan på Västerbron, men hon har liksom rätat på sig under det dygn vi gått. Tegby är ett annat fenomen i klassen "Walking Dead". Han har svajat och grinat illa i timmar medan de som sett piggare ut fallit ifrån vartefter. Janzon har tuffat på till synes oberörd, men plötsligt är han väck.
Sanningen är den att man aldrig säkert vet vem som går vidare och vem som stupar. Det enda jag kan försöka kontrollera är vad jag själv står i allt detta. Vet jag hur jag mår, vet jag om det finns många mil kvar i benen, vilka signaler sänder jag till mig själv? Som sagt, den svåraste motståndaren finns på insidan.
Vi passerar Nyköpings golfbana, platsen där jag stupade 2012. Förnöjsamt konstaterar jag att det blir längre i år, mycket längre. Kroppen känns bra och mentalt är det inga problem att låta strömmen av tankar och känslor flyta igenom mig. Det är inget särskilt som klibbar fast, varken positivt, negativt eller neutralt. Jag går med strömmen och trivs med det. Efter några timmar händer något som drastiskt ändrar på det. Jag gör ett besök på Bajamajan, mest för att smörja fötterna och när jag ska resa mig smäller det till. Helt oväntat krampar baksidan av benen ihop och jag nästan faller ur toasläpet. Det är mycket nära att jag blir kvar där för benen lyder inte alls. För att hålla takten med fältet måste jag stappla hukande och slå mig på benen. Jag vill stanna och töja ut ordentligt men det finns det ingen tid till. Allt som gäller är att hålla jämna steg med Baja-bilen och att bjuda åskådarna på en lustiger dans. Under några timmar tvingas jag gå baklänges i nedförsbackarna och - precis som Viktor - småjogga för att inte falla ihop. Nu är det lite spännande och jag undrar om detta ska släppa snart, bli värre eller om jag ska vika ner mig.
Fältet har krympt till 6 deltagare. Bergkvist har halkat på en snigel, Hausman har brutit för magproblem och Tegby har till sist "avlidit". Per Nordström som p.g.a. skavsår i baken har hållit SJ's normalspårbredd i några timmar, även han har valt att sälla sig till de slagnas skara. En medtävlare jag haft mycket dålig koll på är Annsberg. Jag förstår i efterhand att han var den stabile mannen som i timmar malde på straxt bakom ledarcykeln. Efter en stark debut har också han malt färdigt för denna gång.
När vi närmar oss depå 4 börjar faktiskt krampen att ge med sig. Jag har hittat en magnesium-tablett men minns inte om jag tog den före eller under depåsträckan. Att sänka en halvliter blåbärssoppa ger också en positiv effekt, men nu händer något som de flesta känner igen. Om man blir av med ett starkt obehag så bereds plats för nästa. Så länge benen krampat och darrat har det inte funnits plats för andra plågor. När den släpper så märker jag tydligt hur fötter och smalben dunkar i takt med pulsen. Jag är rejält svullen och öm i benen. Det har säkert varit så i några timmar men först nu märker jag det. Att det dunkar i benen när man sätter ner foten är givet, men nu dunkar dom lika mycket i hjärtfrekvens.
Pang...Bo-Bom...Bo-Bom...Pang...Bo-Bom...Bo-Bom...Pang...Efter någon timme börjar jag förhandla med mig själv. Ett säkert tecken på att jag "mjuknat" och börjat svikta i tron på mig själv.
-Jag kan fortsätta gå, men hur påverkar det återhämtningen?
-Jag kan kanske klättra någon placering, men gör det någon väsentlig skillnad att bli 4-5:a istället för 6:a?
-Om jag inte klarar minst 15 timmar till så är segern utom räckhåll och är det överhuvudtaget realistiskt att sikta på det i detta läge?
Jag vrider och vänder på situationen under en kvart, sedan tar jag beslutet att bryta. Även om jag repat mig hyfsat från krampen så bedömer jag chansen att klara topp 3 som minimal. Övriga 5, med undantag för Linder, ser avsevärt frächare ut och han har sett bedrövlig ut i typ 10 timmar så det betyder ingenting. Jag har bättrat PB med ca 5,5 timmar och det får räcka för denna gång. Jag tar kvarvarande i hand och önskar fortsatt god tur. No regrets.
Jag sitter och svamlar i följebilen och studerar de kvarvarande. Tröttheten blir bedövande när jag väl brutit. Så länge jag går hålls energinivån uppe. När jag sätter mig så minskar förvisso smärtan i benen, men i takt med den även energin. Somna är det inte tal om. Jag är alltid speedad efter lopp, hur långa de än varit. Säkerligen kommer jag aldrig att falla ur på grund av sömnbrist. Men hjärnan är ändå mosig och medpassagerarna har mäkta kul åt mina infall/utfall.
När Forsström bryter som god trea visar det sig att jag får skjuts hem. Samma flax som 2012. Allt ordnar sig. I bilen hem pratar vi lite om loppet. Jag bestämmer mig för att Aldrig göra detta igen. Det är bara för mycket. Jag orkar inte vara såhär trött igen. Nästa år är jag med som funktionär. Att se andra plågas kanske är bättre än att själv stå för lidandet?
När Linder kliver ur bilen tar vi avsked med ett samfällt "Hoppas vi aldrig någonsin syns igen".
Epilog
Efter ett dygn av växelvis sömn och ätande kommer krafterna åter. På måndagen säger jag till min fru att - OM jag deltar 2014, då …Jag repar mig mycket snabbare än efter förra rallyt. Klarar mig nästan helt utan blåsor, och förutom svullnaden i benen och lite känselbortfall i vänster fot är jag helt oskadd. "Diabetes"-benen hänger med i ca en vecka, sedan är de i stort sett normala i färg och omfång. Känselbortfallet sitter i längre och ännu en månad efteråt kan jag uppleva hur stortån domnar bort ibland. Men vem vet, kanske har det inget alls med Fotrallyt att göra?
Beslutet att Aldrig gå Fotrally igen är alltså upphävt. Hur det går nästa gång är skrivet i stjärnorna. Man vet aldrig. Kanske putsar jag PB med ytterligare några timmar, kanske vinner jag.
En sak är helt säker. Jag ser redan fram emot 26 juni 21.00. Jag vet att nästa upplaga blir av det episka slaget. Ett större startfält med fler udda personligheter, fler som kommer slåss om segern, större publik och ett ännu vassare arrangemang.
Vi ses då!
