Oavsett hur det blir så är en sak klar: bra förberedelser ökar chansen för bra resultat.
Den stående frågan är: hur bra kan jag förbereda mig och prestera?
Jag tänkte vidga den frågeställningen inför nästa helgs 24-timmars i Espoo.
Frågan är: hur mycket sämre blir prestationen av en spektakulärt dålig förberedelse?
Som allt här i livet så beror det mesta på hur vi väljer att se på saken. Fakta är futtiga om de inte kryddas med åsikter, fantasier och allmänt tyckande. Min nerladdning kan förstås på olika sätt och det är mindre viktigt vilken tolkning som är "rätt". Den enda jag kan presentera är min egen.
Hittills har jag försökt göra så rätt som möjligt inför lopp. Jag har förberett mig hyfsat bra och därför har jag också presterat hyfsat bra. Det enda jag riktigt gått bet på är näringsbiten. Bortsett från den har det gått ungefär som förväntat. Resultaten har varit en spegel av uppladdning och förberedelser.
Nåväl, tills för en månad sedan rullade allt på som förväntat. Jag tränade ganska bra och käkade ganska bra och hade målet att göra ett stabilt och disciplinerat lopp med en test av fettförbränning som primär energikälla. Gissningsvis skulle resultatet ligga runt PB på drygt 160km och förhoppningen var att jag skulle genomföra alla 24h utan större avbrott för magkramp och energikollaps. Inga konstigheter.
Men sedan hände något - oklart vad - som gjorde att vardagsenergin avtog, löplusten försvann och jag avbröt mer eller mindre hela uppladdningen. Jag tänkte överhuvudtaget inte på loppet. Ingen av den planerade träningen har blivit av bortsett från ett pass på löpbandet. Häromdagen gjorde jag ca 12km på 1.5 timme och det var hur tråkigt som helst. Till en början tänkte jag inte på saken för energin kommer och går, speciellt under mörks vintermånader. Efter ett par veckor blev jag förvånad över att löplusten inte kommit tillbaks. Efter ytterligare en tid började jag oroa mig en smula inför loppet. Skulle jag "skärpa mig" och hålla målet i sikte? Det är ju så vi försöker 19 gånger av 20. Jag testade det, men det kändes bara krampaktigt. Om prestation varit det som motiverar mig så hade det kanske funkat, men så har det aldrig varit. Inte särskilt mycket i alla fall. Det enda som hände var att jag kände ett växande missnöje med situationen tillsammans med olust att göra något åt den. I det läget kan jag avanmäla mig och slippa göra ett dåligt resultat eller skruva ner målet så att det matchar min mindre lyckade uppladdning. Det första är för tråkigt eftersom jag gillar att flyga och äventyra. Det andra är också för tråkigt för utgången är ganska given.
Tråkigt är kanske det värsta jag vet så då valde jag att vara lite kreativ istället. Om jag nu ska göra en mindre bra uppladdning, varför inte göra den så bra/dålig som möjligt? Här finns trots allt något att lära. Att mindre bra förberedelser sänker prestationen är givet, men hur mycket sjunker prestationen av riktigt usla förberedelser?
Alltså har jag förstärkt det mindre bra och gjort det riktigt illa. Träningen totalt under sista månaden ligger alltså på 1.5h löpband + 10 minuter qi-gong nån-gong. Kosthållningen är en skräckblandad röra av chips, korv, pasta, bröd, läsk och choklad. Med andra ord har min senaste månad varit slö, slapp, loj, lat, likgiltig och inte ett dugg tuff. Även om ett litet uns av sunt förnuft säger åt mig att styra upp sista veckan så att jag inte kommer helt plufs-trött till Espoo så väljer jag att köra på med nerladdningen.
Jag hittar i det ett litet leende och en nyfikenhet på hur det ska gå. Självklart ska jag göra själva loppet så bra som möjligt. Att åka dit och försöka prestera dåligt vore ju helt meningslöst. Det jag vill veta är hur mycket sämre resultatet blir om jag helt tappar fattningen en månad innan loppet.
Jag ser några möjliga varianter.
- Jag kroknar tidigt och får slita sista halvan för att få ihop 100km.
- Jag tvingas hålla mycket låg fart men får en positiv effekt av det och gör upp emot 150km.
- Jag märker ingen större skillnad utan når som tidigare planerat +160km.
En osäker faktor är energiintaget under själva loppet. I konsekvensens namn bör jag käka skräp även där. Kanske kan det göra mig klokare på om det är maten eller farten som är största problemet i vanliga fall. Men om jag upplever alltför negativa effekter av att slarva med kosten, då antar jag att förnuftet får mig att fungera lite mer normalt och sansat.
Ok, för att göra en misslyckad förberedelse till något "spännande" som ursäktar ett mediokert resultat så formulerar jag mig alltså på detta sätt. Nu ändrar jag spelreglerna så att ett tvärsäkert "fisljummet" resultat ersätts av möjligheten till ett episkt misslyckande eller en rejäl överraskning. Om inte annat så får det mig att se fram emot nästa helg med större entusiasm. Det är där min motivation ligger, att ha roligt och upptäcka något nytt. Det är i längden viktigare än några kilometer hit eller dit som PB.
Med detta sagt så är jag ändå övertygad om att löplusten återvänder och att jag snart tränar/äter som vanligt. Då kommer jag också som vanligt att satsa på bra förberedelser för bästa prestation.
Tills dess är jag en stillsam rebell mot GI, Paleo, LCHF, vego, långpass, intervallpass, styrketräning, vinnarattityd, pannben, järnvilja, pepp, kompressionsstrumpor och resultatfokus.
Jag är en tillfällig representant för soffpotatisar, slackers, latmaskar, syltryggar, slöfockar, godisråttor och tappade sugar.
Jag får återkomma med hur man packar sportbagen på detta tema. Nu är det fredag kväll och det vankas chips, Dr. Pepper och någon film med lågt ställda krav på intelligens och dramatiska kvaliteter.
Livet som depressions-lokalike har sina poänger. Tur man har sin underbara adhd så att det uttråkade blir en smula underhållande.
