I förra inlägget lovade jag att, innan årsskiftet, berätta hur jag gjort med "planerandet". Det löftet sprack visst. Kanske säger en del om hur jag fungerar.
Någon sinnrikt uttänkt plan har det inte blivit. Däremot har jag hållit löpandet igång på ett sätt jag aldrig tidigare klarat. Vanligtvis går jag i ide under höst/vinter och någon gång i april börjar en ny löpsäsong. Någon kontinuitet har aldrig förekommit. Eftersom jag inte heller åker skidor, skridskor eller simmar så innebär det noll fysisk träning under ca 6 månader, varje år. Knappast idealiskt om man vill prestera mer än medelmåttigt i ultralopp.
Till min stora glädje och förnöjsamhet har denna vinter varit annorlunda. Jag har inte sprungit särskilt mycket, kanske 4-5 mil i veckan, men det har ändå blivit av. Jag är inte helt klar över varför men tror att meditationen gjort sitt till.
Nu är det precis en månad kvar till min 24-timmarsdebut i Espoo och jag längtar dit. Jag läste någonstans att man ska vara försiktig med att prata om sina mål. De som gör det presterar generellt sämre än de som håller tyst. Forskarna spekulerade i om orsaken var en känsla av att redan ha uppnått målen innan prestationen. Intressant tanke faktiskt. Kanske suger vi i oss omgivningens beundran när vi berättar om kommande lopp där vi planerar att springa Jättelångt Jättefort.
- Oj vad du är duktig, säger de då.
- Oj vad jag är duktig, tänker jag.
Men sanningen är att vi inte presterat ett dugg. Vi har bara pratat om en fantasi vi har.
Så istället för att berätta om mina framtida mål nöjer jag mig med det jag redan gjort, och eftersom vi lever i en helt perfekt värld kommer resultatet att stämma till 100% med vad jag gjort innan och under loppet. Varenda meter jag springer är ett resultat av vad jag gör idag och hur det formar mig till den jag är då jag tar just det steget.
På så sätt fungerar historieskrivningen alltid baklänges och inte, som vi vanligen tror, framlänges.
Det som händer just nu är inte det som kontrollerar framtiden utan det som visar oss vad som hänt tidigare. Att plantera ett frö garanterar inte att det kommer växa en blomma där. Förvisso ökar sannolikheten för det, men mycket kan hända som gör att det inte blir någon blomma.
Men om vi ser en blomma växa då vet vi med säkerhet att det en gång funnits ett frö där.
Hänger ni med?
Så träna på och plantera massor av frön. Några blir kvar i jorden, andra vissnar som groddar och några blir vackra blommor. Om en månad är min blomsterrabatt färdig för visning.
Vi får se hur den blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar