Inom löpningen talas mycket om "minimalism". Vanligen menar man skor som är tunnare och plattare än genomsnittet. Ibland används ordet som en beteckning på en avskalad och enkel syn på löpningen i motsats till en mer pryl-orienterad inställning. Men då jag häromdagen hittade på begreppet Mental Minimalism tänkte jag på något annat.
Det var ett inlägg på Funbeat som inspirerade mig lite extra. Mikael Forsström påstod att ett 24h-lopp är en "expeditionsaffär" förutsatt att förberedelserna varit de rätta. För många låter det antagligen märkligt, men jag vill hålla med Mikael. Jag ska försöka förklara varför. Om min syn på saken delas av honom vet jag inte säkert.
Minimalism handlar inte om "så lite som möjligt". Det är missvisande att se det så eftersom extremt lite av någonting samtidigt är att maximera detsamma. Minimalism blir detsamma som "Maximalt Lite". Om vi hyllar den principen så målar vi in oss i ett hörn och får begränsat utrymme att agera funktionellt. Det som är rätt bör bestämmas av situationen, inte av en generell princip.
Jag vill istället slå ett slag för Einsteins motto:
"Everything should be made as simple as possible, but not simpler" (om teorier)
Samma inställning finns i mängder inom zen-buddhismen. till exempel:
"When walking, walk. When eating, eat" (om livet)
Som löpare kan vi lägga till When running, run. Visst är detta en extremt avskalad och simpel syn på hur vi bör agera, men den handlar inte om att göra "lite". Målet är istället att göra precis det som situationen kräver. Inte för lite, då når vi inte fram. Inte för mycket, då slösar vi energi och trasslar till det.
Att agera utifrån detta synsätt är svårt nog när det gäller praktiska saker som att springa, äta, diska eller köpa skor. Försöker vi att "tänka" på ett minimalistiskt sätt blir det ännu svårare.
"Nu ska jag tänka så lite som möjligt" är vanligtvis ett säkert sätt att få tankarna i full spinn. Man hur skulle då ett minimalistiskt tänkande se ut i praktiken och hur kan det hjälpa mig i löpningen?
Tänk dig en situation där du planerat en träningsrunda på 10 km. När du lade upp planeringen bestämde du att göra passet vid 19-tiden. Lagom för att hinna smälta maten och bli klar innan 21-nyheterna. När klockan närmar sig 19 tänker du såhär: det blev lite sent med maten...kanske jag får håll om jag kör redan nu ... men om jag väntar så kommer jag hem för sent ...men om jag kortar av rundan till 7 km så hinner jag hem även om jag startar 19:30 ...men då slarvar jag bort 3 km och jag ligger redan lite back i träningsmängd ...fasen också, jag måste bli bättre på att få middagen klar i tid ...kanske jag skulle göra en matsedel som är bättre anpassad till träningen ...men det blir inte bra med för mycket "snabbmat"...jag kan ju öka tempot och kompensera för förlorade kilometer... men det passar illa med intervallerna imorgon ...usch vad stressigt det är att få in träningen i "livspusslet"...etc
Att läsa om löpares vardag är att läsa om planering som sprack, tid som inte räcker till och mängder av strategier för att lyckas komma ut och iväg på den träning man bestämt sig för. Det här gäller förstås på fler områden än löpning. Även om det blir allt ovanligare så har jag genom åren ägnat mig en hel del åt liknande tanke-trassel. En sak är säkert, det gör ingen till en bättre löpare, tvärtom.
Sådant över-tänkande gör oss trötta och osäkra. Om vi istället anammar en mental minimalism så klipper vi av ältandet redan efter första tanken "det blev lite sent med maten". Så långt kommenterar vi bara verkligheten, det som faktiskt har hänt. Resten av tankegångarna är återvändsgränder vi ska undvika. Här är en alternativ tankegång:
Visst, maten blev sen och nu ska jag klä på mig träningskläderna och springa 10 km. Hur det går och vad som händer sedan är ingen idé att fantisera om. Att tänka på det är överflödigt och slöseri med energi. Kanske bör jag se över matordningen och träningsschemat men det gör jag i så fall efter löprundan.
Grundprincipen är alltså att tänka/göra det jag måste för att fixa uppgiften, men inte mer. På det sättet blir varje träningspass och varje tävling en ren expeditionsaffär. Man gör det man bestämt sig för att göra. Hur det går vet man aldrig, men att det går ska man inte tveka om. Inte ens när det gäller ett 24h-lopp.
onsdag 24 april 2013
torsdag 18 april 2013
Ultra-meditation: Två typer av uppmärksamhet
Man kan dela in uppmärksamhet i två huvudtyper. Den ena är det vi vanligen tänker på som koncentration. Här fokuserar vi på en detalj av helheten och ser allt annat som distraktioner. Den andra är en uppmärksamhet som inte är riktad mot någonting alls utan snarare en beredskap att fånga upp vad som än dyker upp. Båda kan övas specifikt i meditation och båda kan vara extremt hjälpsamma i en påfrestande tränings-/tävlingssituation.
De flesta är bekanta med begreppet koncentration. Att kunna koncentrera sig på en viss uppgift eller detalj, att inte vara lättdistraherad, är bra. Vi har nytta av det i många lägen som t.ex. då vi lyssnar på en instruktion, letar varor i ett köpcentrum, läser en bok eller försöker följa en karta. Vi kan se det som att uppmärksamheten klistrar fast vid ett speciellt objekt. Det som vi tycker är intressant eller spännande har en förmåga att klistra sig fast på oss. Vi behöver inte anstränga oss för att "fastna" i en spännande film eller ett samtal med någon vi attraheras av. Det vi tycker är tråkigt eller meningslöst måste vi däremot kämpa för att hålla kvar i uppmärksamheten. Om vi inte själva klistrar fast det så glider det lätt iväg och vi tänker plötsligt på något helt annat.
Såhär det det ut så länge vi inte själva har kontroll över uppmärksamheten. Det som styr är om objektet/uppgiften är intressant eller inte. Det är ju inget problem så¨länge vi bara förväntas uppmärksamma sådant som intresserar oss. Dessvärre krävs ibland att vi också kan "ta in" och klara av situationer vi upplever tråkiga eller jobbiga. Alla har vi någon gång suttit på en seg föreläsning i ett ämne som är oss likgiltigt, och kämpat för att hänga med. Vi har alla fått mindre inspirerande uppgifter där vi ganska snart tappat fokus och börjat dagdrömma. Ibland är det problematiskt. Kanske leder den bristande uppmärksamheten till missar och slarvfel som kostar oss dyrt i långa loppet.
Den som tränar den här typen av koncentration kommer inte plötsligt att älska allt som tidigare varit tråkigt. Poängen är att höja förmågan till uppmärksamhet just när uppgiften ÄR tråkig.
Vad vi tycker är roligt och intressant varierar ju, men en sak har vi gemensamt. När vi blir rädda eller stressade så dras vår uppmärksamhet till det som hotar eller stör oss. Tänk på en sten i skon eller tanken på att du har 4 mil kvar till mål och redan nu känner dig helt energilös. Det är stressfaktorer, fysiska och psykiska, som garanterat kommer klistra din uppmärksamhet till sig. Här är problemet det omvända.
Du har en specifik sak som stjäl din uppmärksamhet och som du mycket enkelt kan fokusera på, men det är precis det du inte vill. Du vill sluta att uppmärksamma detta störande objekt.
Här kommer den andra typen av uppmärksamhet in, den som inte fokuserar på något speciellt. Jag misstänker att du i detta fall har lärt dig att om-fokusera, att flytta uppmärksamheten till något annat. Vanligtvis använder vi här ett mantra eller en målbild. Huvudsaken är att det är något positivt som motvikt till det negativa vi vill bort ifrån. Den här strategin kan funka riktigt bra och är därför väl beprövad och ofta använd. För den som har en stark koncentrationsförmåga är det kanske den bästa metoden då man fastnat i negativa fokus. Men det finns en annan väg att gå och den går i motsatt riktning.
Den öppna uppmärksamheten kännetecknas av att vara "oklistrig". Den fäster sig inte vid något och den låter sig inte klistras fast av något. På meditations-språk talar man om non-attachment. Det är ett mycket centralt begrepp och det som hårdkokta buddhistmunkar är proffs på. I det sammanhanget ser man koncentrationsförmåga som steg 1 och den öppna uppmärksamheten som slutmålet. Skälet är följande; om din uppmärksamhet bara reflekterar det som händer, utan att fästa sig vid det, då är du redo för varje ny situation som uppstår. Du kan vara "här och nu" i alla lägen. Du dröjer inte kvar i det som varit och du fantiserar inte om framtiden. Tillvaron blir istället ett ständigt flöde av nya, unika ögonblick. Ibland kallar vi det för medveten närvaro.
Hur skulle vi då kunna göra i den situation jag beskrev? Sten i skon och stress inför energibrist mitt i loppet. Istället för att rikta uppmärksamheten mot något positivt kan vi här notera och relatera till verkligheten precis som den är. Vi behöver inte styra uppmärksamheten alls. Vi låter den vandra fritt mellan alla intryck som kommer och går. Vi behöver inte "pressa bort" någon negativ upplevelse till förmån för en positiv. Vi gör ingen stor skillnad på "positivt" och "negativt". För den som inte övat sig är det här såklart mycket svårt och för många verkar det omöjligt, kanske också onaturligt. Men det kommer sig av att vi sedan barnsben är tränade i den andra varianten, att med vilja och kraft styra uppmärksamhet och fokus. Vi har ingen erfarenhet av att släppa dem fria.
Vi avslutar med en övning som kan ge en liten vink om hur denna öppna uppmärksamhet kan tränas. Förra övningen handlade om koncentration och vi hade andningen som objekt. Denna gång ska vi inte ha något objekt alls. Vi ska testa det som inom zen kallas Shikantaza, att bara sitta.
Sätt dig bekvämt och ostört. Gör ingenting annat än sitt. Så länge du sitter kvar på din plats gör du rätt. Ställ en timer på 10 minuter och sitt kvar tills den ringer. Allt som dyker upp i ditt medvetande låter du komma som det kommer och gå som det går. Du behöver inte göra någonting. Du kan helt kort göra en mental notering av det som du blir medveten om, men försök sedan släppa det. Råkar du på något som är "klistrigt" så noterar du det och återgår sedan till att bara sitta kvar.
Det här är en mycket avancerad form av meditation så bli inte förvånad om det verkar omöjligt eller helt hopplöst. Tro inte heller att syftet är att "sluta tänka". Så är det inte alls. Syftet är att träna förmågan att uppmärksamma vad som finns här och nu, i miljön där du sitter och inom dig, utan att låta din uppmärksamhet fastna på något speciellt.
När vi blivit bättre på det kan vi oftare uppleva det den löpande Laman beskriver HÄR. Så länge vi kan hålla uppmärksamheten på det som sker i stunden kommer vi inte plågas av hur långt vi sprungit eller hur långt det är kvar. Det är som i det vanliga rådet att bryta ner uppgiften i små etapper. I det här fallet är strävan att dessa etapper blir detsamma som "varje ögonblick".
Fundera på vilken nytta du skulle kunna ha av att bemästra dessa två motpoler av uppmärksamhet (och som en följd allt däremellan). Att själv kunna välja, oberoende av situation, att uppmärksamma en enda sak till 100% eller att bli som en spegel som reflekterar allt utan att fastna på något.
De flesta är bekanta med begreppet koncentration. Att kunna koncentrera sig på en viss uppgift eller detalj, att inte vara lättdistraherad, är bra. Vi har nytta av det i många lägen som t.ex. då vi lyssnar på en instruktion, letar varor i ett köpcentrum, läser en bok eller försöker följa en karta. Vi kan se det som att uppmärksamheten klistrar fast vid ett speciellt objekt. Det som vi tycker är intressant eller spännande har en förmåga att klistra sig fast på oss. Vi behöver inte anstränga oss för att "fastna" i en spännande film eller ett samtal med någon vi attraheras av. Det vi tycker är tråkigt eller meningslöst måste vi däremot kämpa för att hålla kvar i uppmärksamheten. Om vi inte själva klistrar fast det så glider det lätt iväg och vi tänker plötsligt på något helt annat.
Såhär det det ut så länge vi inte själva har kontroll över uppmärksamheten. Det som styr är om objektet/uppgiften är intressant eller inte. Det är ju inget problem så¨länge vi bara förväntas uppmärksamma sådant som intresserar oss. Dessvärre krävs ibland att vi också kan "ta in" och klara av situationer vi upplever tråkiga eller jobbiga. Alla har vi någon gång suttit på en seg föreläsning i ett ämne som är oss likgiltigt, och kämpat för att hänga med. Vi har alla fått mindre inspirerande uppgifter där vi ganska snart tappat fokus och börjat dagdrömma. Ibland är det problematiskt. Kanske leder den bristande uppmärksamheten till missar och slarvfel som kostar oss dyrt i långa loppet.
Den som tränar den här typen av koncentration kommer inte plötsligt att älska allt som tidigare varit tråkigt. Poängen är att höja förmågan till uppmärksamhet just när uppgiften ÄR tråkig.
Vad vi tycker är roligt och intressant varierar ju, men en sak har vi gemensamt. När vi blir rädda eller stressade så dras vår uppmärksamhet till det som hotar eller stör oss. Tänk på en sten i skon eller tanken på att du har 4 mil kvar till mål och redan nu känner dig helt energilös. Det är stressfaktorer, fysiska och psykiska, som garanterat kommer klistra din uppmärksamhet till sig. Här är problemet det omvända.
Du har en specifik sak som stjäl din uppmärksamhet och som du mycket enkelt kan fokusera på, men det är precis det du inte vill. Du vill sluta att uppmärksamma detta störande objekt.
Här kommer den andra typen av uppmärksamhet in, den som inte fokuserar på något speciellt. Jag misstänker att du i detta fall har lärt dig att om-fokusera, att flytta uppmärksamheten till något annat. Vanligtvis använder vi här ett mantra eller en målbild. Huvudsaken är att det är något positivt som motvikt till det negativa vi vill bort ifrån. Den här strategin kan funka riktigt bra och är därför väl beprövad och ofta använd. För den som har en stark koncentrationsförmåga är det kanske den bästa metoden då man fastnat i negativa fokus. Men det finns en annan väg att gå och den går i motsatt riktning.
Den öppna uppmärksamheten kännetecknas av att vara "oklistrig". Den fäster sig inte vid något och den låter sig inte klistras fast av något. På meditations-språk talar man om non-attachment. Det är ett mycket centralt begrepp och det som hårdkokta buddhistmunkar är proffs på. I det sammanhanget ser man koncentrationsförmåga som steg 1 och den öppna uppmärksamheten som slutmålet. Skälet är följande; om din uppmärksamhet bara reflekterar det som händer, utan att fästa sig vid det, då är du redo för varje ny situation som uppstår. Du kan vara "här och nu" i alla lägen. Du dröjer inte kvar i det som varit och du fantiserar inte om framtiden. Tillvaron blir istället ett ständigt flöde av nya, unika ögonblick. Ibland kallar vi det för medveten närvaro.
Hur skulle vi då kunna göra i den situation jag beskrev? Sten i skon och stress inför energibrist mitt i loppet. Istället för att rikta uppmärksamheten mot något positivt kan vi här notera och relatera till verkligheten precis som den är. Vi behöver inte styra uppmärksamheten alls. Vi låter den vandra fritt mellan alla intryck som kommer och går. Vi behöver inte "pressa bort" någon negativ upplevelse till förmån för en positiv. Vi gör ingen stor skillnad på "positivt" och "negativt". För den som inte övat sig är det här såklart mycket svårt och för många verkar det omöjligt, kanske också onaturligt. Men det kommer sig av att vi sedan barnsben är tränade i den andra varianten, att med vilja och kraft styra uppmärksamhet och fokus. Vi har ingen erfarenhet av att släppa dem fria.
Vi avslutar med en övning som kan ge en liten vink om hur denna öppna uppmärksamhet kan tränas. Förra övningen handlade om koncentration och vi hade andningen som objekt. Denna gång ska vi inte ha något objekt alls. Vi ska testa det som inom zen kallas Shikantaza, att bara sitta.
Sätt dig bekvämt och ostört. Gör ingenting annat än sitt. Så länge du sitter kvar på din plats gör du rätt. Ställ en timer på 10 minuter och sitt kvar tills den ringer. Allt som dyker upp i ditt medvetande låter du komma som det kommer och gå som det går. Du behöver inte göra någonting. Du kan helt kort göra en mental notering av det som du blir medveten om, men försök sedan släppa det. Råkar du på något som är "klistrigt" så noterar du det och återgår sedan till att bara sitta kvar.
Det här är en mycket avancerad form av meditation så bli inte förvånad om det verkar omöjligt eller helt hopplöst. Tro inte heller att syftet är att "sluta tänka". Så är det inte alls. Syftet är att träna förmågan att uppmärksamma vad som finns här och nu, i miljön där du sitter och inom dig, utan att låta din uppmärksamhet fastna på något speciellt.
När vi blivit bättre på det kan vi oftare uppleva det den löpande Laman beskriver HÄR. Så länge vi kan hålla uppmärksamheten på det som sker i stunden kommer vi inte plågas av hur långt vi sprungit eller hur långt det är kvar. Det är som i det vanliga rådet att bryta ner uppgiften i små etapper. I det här fallet är strävan att dessa etapper blir detsamma som "varje ögonblick".
Fundera på vilken nytta du skulle kunna ha av att bemästra dessa två motpoler av uppmärksamhet (och som en följd allt däremellan). Att själv kunna välja, oberoende av situation, att uppmärksamma en enda sak till 100% eller att bli som en spegel som reflekterar allt utan att fastna på något.
måndag 15 april 2013
TEC 2013
Kanske kan loppet betraktas som ett litet återfall av otålighet. Det gick på tok för fort första tredjedelen och länge sprang jag med målet att gå under 22h. Under ett litet anfall av total endorfin-hybris räknade jag på varvtider med målet sub. 20h. Vartefter smärta och utmattning ökade ändrades det till att gå under 24h. Efter ett 30 min depåstopp med ompysslande av frossa, kramp och fotled blev målet att gå under 30h och vore det inte för guld-funkisarna i depån hade jag lagt ner redan där.
Jag gjorde varv 14 utan att riktigt begripa varför. Att slå på pannlampan inför skogspartiet var en mycket svår och krävande uppgift i det här läget. En skål med kexchoklad efter 6,5 km vållade en del problem. Skulle jag ta en bit eller två eller mådde jag för illa eller va kexchokladen precis det som skulle ta mig genom varvet eller hade jag kanske kvar en bit i fickan från förra varvet eller.....?
Det var som ni förstår många stora och svåra beslut att brottas med. På något sätt kom jag ändå runt och jag önskar att detta varv filmats. Det måste varit stor humor att se och höra Niklas i det läget.
Min enda tanke inför varv 15 var "Ut ur tältet", men det tog säkert en kvart bara att välja dryck och föda. Kul var det inte, men ganska intressant. Jag hade ju Lovat att Aldrig DNF:a igen, så upp till bevis.
Jag stapplade ut på näst sista varvet och tänkte "Det släpper snart. Du har fyra timmar på dig att halta runt. Du kan fanimej krypa runt och fixa det".
Efter ett par hundra meter stod jag vid ett litet dike längs med cykelbanan. Det är 30cm djupt och 50cm brett. Hur i hela friden ska jag komma över detta, tänkte jag. Provade att hukande glida ner sidlänges och ta små myrsteg upp för branten på andra sidan. Jag tog mig de 15 metrarna till ingången av viadukten och där stannade jag.
Det fick räcka så.
Nog för denna gång.
Tack för kaffet.
Att se 14 mil i ruskväder som ett misslyckande vore korkat. Självklart var TEC 2013 en braksuccee. Den enda missen var att på förhand försöka styra framtiden med ett "löfte". Å andra sidan, utan det hade jag kanske brutit tidigare?
Framöver ska jag förska anamma Janne Ramströms motto "Piggast i mål vinner".
"Mest slutkörd i mål" har varit mitt dito, men det blir inget vidare om man inte kommer fram till själva målet, eller hur? Det blir inget pris för "Mest slutkörd" och om det vore så borde alla vinna.
En ny lärdom var skillnaden mellan 24h inomhus och 100M utomhus. Möjligen drevs mitt utgångstempo upp av önskan att bli klar snarast möjligt. I ett 24h-lopp saknas den faktorn. Nu somnade jag ju efter 23h i Espoo, men ändå. Det var mycket lättare att lägga in tidiga promenader i sporthallsvärmen än i duggregnet. Det är nog sant som jag trott att just gåendet var nyckeln till 161km i Finland. I TEC glömde jag det eftersom det blev ruggigt så fort man slutade springa.
Eller såhär, jag hade inte förberett med kläder som passade ett bra upplägg.
Eller, om man formulerar sig ännu hårdare, jämfört med de som sprang merparten av loppet i kortbrallor och sommarkläder är jag en tunnis. Jag gillar inte kyla och väta. Då vill jag gå in och fika istället. Så är det.
Nu bockar jag nöjd och belåten av mina första 100... ehhh, nästan 100Miles och laddar för Jättelångt i Juni. 8:11 från 2012 ska putsas, men bara lite. Under 8h blir bra.
Kanske är det sommar och soligt.
Kanske blir det öl och korv i mål även i år.
Ahh, ultralivet...aj (jag flyttade benet)
Jag gjorde varv 14 utan att riktigt begripa varför. Att slå på pannlampan inför skogspartiet var en mycket svår och krävande uppgift i det här läget. En skål med kexchoklad efter 6,5 km vållade en del problem. Skulle jag ta en bit eller två eller mådde jag för illa eller va kexchokladen precis det som skulle ta mig genom varvet eller hade jag kanske kvar en bit i fickan från förra varvet eller.....?
Det var som ni förstår många stora och svåra beslut att brottas med. På något sätt kom jag ändå runt och jag önskar att detta varv filmats. Det måste varit stor humor att se och höra Niklas i det läget.
 |
| Efter 3-4 mil med nappflaskan i hand. (Rönnlunds foto) |
Min enda tanke inför varv 15 var "Ut ur tältet", men det tog säkert en kvart bara att välja dryck och föda. Kul var det inte, men ganska intressant. Jag hade ju Lovat att Aldrig DNF:a igen, så upp till bevis.
Jag stapplade ut på näst sista varvet och tänkte "Det släpper snart. Du har fyra timmar på dig att halta runt. Du kan fanimej krypa runt och fixa det".
Efter ett par hundra meter stod jag vid ett litet dike längs med cykelbanan. Det är 30cm djupt och 50cm brett. Hur i hela friden ska jag komma över detta, tänkte jag. Provade att hukande glida ner sidlänges och ta små myrsteg upp för branten på andra sidan. Jag tog mig de 15 metrarna till ingången av viadukten och där stannade jag.
Det fick räcka så.
Nog för denna gång.
Tack för kaffet.
Att se 14 mil i ruskväder som ett misslyckande vore korkat. Självklart var TEC 2013 en braksuccee. Den enda missen var att på förhand försöka styra framtiden med ett "löfte". Å andra sidan, utan det hade jag kanske brutit tidigare?
Framöver ska jag förska anamma Janne Ramströms motto "Piggast i mål vinner".
"Mest slutkörd i mål" har varit mitt dito, men det blir inget vidare om man inte kommer fram till själva målet, eller hur? Det blir inget pris för "Mest slutkörd" och om det vore så borde alla vinna.
En ny lärdom var skillnaden mellan 24h inomhus och 100M utomhus. Möjligen drevs mitt utgångstempo upp av önskan att bli klar snarast möjligt. I ett 24h-lopp saknas den faktorn. Nu somnade jag ju efter 23h i Espoo, men ändå. Det var mycket lättare att lägga in tidiga promenader i sporthallsvärmen än i duggregnet. Det är nog sant som jag trott att just gåendet var nyckeln till 161km i Finland. I TEC glömde jag det eftersom det blev ruggigt så fort man slutade springa.
Eller såhär, jag hade inte förberett med kläder som passade ett bra upplägg.
Eller, om man formulerar sig ännu hårdare, jämfört med de som sprang merparten av loppet i kortbrallor och sommarkläder är jag en tunnis. Jag gillar inte kyla och väta. Då vill jag gå in och fika istället. Så är det.
Nu bockar jag nöjd och belåten av mina första 100... ehhh, nästan 100Miles och laddar för Jättelångt i Juni. 8:11 från 2012 ska putsas, men bara lite. Under 8h blir bra.
Kanske är det sommar och soligt.
Kanske blir det öl och korv i mål även i år.
Ahh, ultralivet...aj (jag flyttade benet)
onsdag 10 april 2013
Inför TEC 2013
I helgen springer jag mitt första 100M-lopp. Det blev ju 162km i Espoo men det var mer en slump. Nu är det 161km som gäller, och det på snabbast möjliga tid. Målet är att gå under 22h och därmed putsa de 23h 22m jag gjorde i Finland. Jag är redo.
Jag var anmäld till TEC förra året men backade ur för förkylning. I efterhand ser jag att den förkylningen räddade mig. Det var antagligen kroppen som rättade till huvudet. Förra våren var jag tränad för max 50M men hade såklart anmält mig till 100M. På gott och ont har jag ingen som helst respekt för vare sig sträckor eller tider. Jag tror att allt är möjligt bara man vill och tar det lugnt. Det är en bra inställning, men den leder ibland till spektakulära klavertramp. Mina båda DNF, i Black River Run och Vintermaraton, är exempel på det. I båda fallen gick jag ut med en hastighet som var långt över min förmåga. I båda fallen kraschade jag rejält. Det var mycket lyckade lopp som lärt mig en hel del.
I Espoo började jag tidigt i loppet att gå regelbundet. Det var en oerhörd mental ansträngning, tro mig. Men säkert var det en avgörande faktor i mitt fina debutresultat och utan de tidigare vansinnes-satsningarna hade det antagligen slutat sämre. Ner i diket och upp igen.
Nu är det bara några dygn kvar till TEC och jag är grymt taggad. Alla pratar om vädret men jag vill bara springa. Det får vara hur grisigt det vill. Jämför man med Barkley så är allt annat ändå vanilj-ultra. Det blir inga mer DNF för min del, den saken är klar. Will Seichel säger att om man börjar med DNF:er så blir det lätt en "sjukdom" och något som alltid lockar när rullgardinen går ner. Jag tror honom. Det är en balans det där att plåga sig in absurdum men ändå behålla det sunda perspektivet att allt är en frivillig lek. Vanligtvis tänker vi att bara livshotande situationer kan motivera oss att utstå smärta och att gå över gränsen för det rimliga. Men i ultraloppen finns ju inget sådant hot. Det är bara på lek. Men som i alla lekar och spel behövs regler för att de ska bli roliga. Utan regler blir leken meningslös. En regel som jag nu satt upp för mig själv är att jag inte får DNF:a förutan uttalade medicinska skäl och de ska bedömas av andra.
Jahaja, och hur packar någon som är urusel på planering och förberedelser av logistik? Så gott jag förmår blir svaret. Någon packlista gör jag inte. Eftersom jag tar bilen så finns utrymme att "överpacka" och det underlättar såklart. Basutrustning för omplåstring, lite Ipren, sportslick, pannlampa, två par skor (alla jag har) och olika tjocka kläder. Det bör räcka. Mp3-spelaren struntar jag i. Inför tidigare lopp har jag lagt tid på spellistor och underhållning men det utnyttjar jag nästan inte alls. Jag tror att jag kommer vilja lyssna på musik men har upptäckt att det mest stör mig att pyssla med sladdar och knappar.
Det stora experimentet gäller mat/dryck. Jag ser PM:et och dreglar över alla godsaker som kommer erbjudas. Jag älskar mat och att äta. Den här gången ska jag trots det avstå smörgåsbordet. Min plan är att testa Hammer's helfoder och se om det funkar som utlovas. Att man inte behöver något annat än detta för ett lopp av denna typ. Möjligtvis någon liten godsak för omväxlingens skull, men inte för att täcka näringsbehovet. Eftersom jag inte testat det tidigare finns en given risk för fiasko, men som sagt, hur skaffa kunskap om inte genom misslyckanden? I bästa fall funkar det bra och då behöver jag inte fundera mer över detta i framtiden. Efter loppet kan jag svulla i mig alla hamburgare, våfflor och nötcremer jag kommer över.
Träningen efter Espoo och inför loppet har varit bra. Under några veckor kom stelhet och utmattning tidigt i långpassen, särskilt vid Norrmalm All In. Jag tror att det har släppt vid det här laget, men det visar sig under söndagsnatten. Sista veckan har jag bara joggat lätt, stretchat lite och mediterat. Vad gäller meditationen är den inriktad på målfokus och uthållighet. På kudden handlar det om att rikta uppmärksamheten på andningen uteslutande. Oavsett hur tråkigt det är och hur ont i ryggen jag får, alltid tillbaks till andningen. Om och om igen. Alla distraktioner, och de kan vara många under 45 minuter, läggs åt sidan. Den ena efter den andra. Det blir en stor hög, men jag travar på. Tillbaka till andningen. I Täby kommer jag inte sitta på en kudde (tror jag) så byts andningen ut mot "rörelse framåt". Det blir mitt fokus.
För övrigt hoppas jag att alla överträffar sina förväntningar och lär sig något viktigt om livet.
Jag var anmäld till TEC förra året men backade ur för förkylning. I efterhand ser jag att den förkylningen räddade mig. Det var antagligen kroppen som rättade till huvudet. Förra våren var jag tränad för max 50M men hade såklart anmält mig till 100M. På gott och ont har jag ingen som helst respekt för vare sig sträckor eller tider. Jag tror att allt är möjligt bara man vill och tar det lugnt. Det är en bra inställning, men den leder ibland till spektakulära klavertramp. Mina båda DNF, i Black River Run och Vintermaraton, är exempel på det. I båda fallen gick jag ut med en hastighet som var långt över min förmåga. I båda fallen kraschade jag rejält. Det var mycket lyckade lopp som lärt mig en hel del.
I Espoo började jag tidigt i loppet att gå regelbundet. Det var en oerhörd mental ansträngning, tro mig. Men säkert var det en avgörande faktor i mitt fina debutresultat och utan de tidigare vansinnes-satsningarna hade det antagligen slutat sämre. Ner i diket och upp igen.
Nu är det bara några dygn kvar till TEC och jag är grymt taggad. Alla pratar om vädret men jag vill bara springa. Det får vara hur grisigt det vill. Jämför man med Barkley så är allt annat ändå vanilj-ultra. Det blir inga mer DNF för min del, den saken är klar. Will Seichel säger att om man börjar med DNF:er så blir det lätt en "sjukdom" och något som alltid lockar när rullgardinen går ner. Jag tror honom. Det är en balans det där att plåga sig in absurdum men ändå behålla det sunda perspektivet att allt är en frivillig lek. Vanligtvis tänker vi att bara livshotande situationer kan motivera oss att utstå smärta och att gå över gränsen för det rimliga. Men i ultraloppen finns ju inget sådant hot. Det är bara på lek. Men som i alla lekar och spel behövs regler för att de ska bli roliga. Utan regler blir leken meningslös. En regel som jag nu satt upp för mig själv är att jag inte får DNF:a förutan uttalade medicinska skäl och de ska bedömas av andra.
Jahaja, och hur packar någon som är urusel på planering och förberedelser av logistik? Så gott jag förmår blir svaret. Någon packlista gör jag inte. Eftersom jag tar bilen så finns utrymme att "överpacka" och det underlättar såklart. Basutrustning för omplåstring, lite Ipren, sportslick, pannlampa, två par skor (alla jag har) och olika tjocka kläder. Det bör räcka. Mp3-spelaren struntar jag i. Inför tidigare lopp har jag lagt tid på spellistor och underhållning men det utnyttjar jag nästan inte alls. Jag tror att jag kommer vilja lyssna på musik men har upptäckt att det mest stör mig att pyssla med sladdar och knappar.
Det stora experimentet gäller mat/dryck. Jag ser PM:et och dreglar över alla godsaker som kommer erbjudas. Jag älskar mat och att äta. Den här gången ska jag trots det avstå smörgåsbordet. Min plan är att testa Hammer's helfoder och se om det funkar som utlovas. Att man inte behöver något annat än detta för ett lopp av denna typ. Möjligtvis någon liten godsak för omväxlingens skull, men inte för att täcka näringsbehovet. Eftersom jag inte testat det tidigare finns en given risk för fiasko, men som sagt, hur skaffa kunskap om inte genom misslyckanden? I bästa fall funkar det bra och då behöver jag inte fundera mer över detta i framtiden. Efter loppet kan jag svulla i mig alla hamburgare, våfflor och nötcremer jag kommer över.
Träningen efter Espoo och inför loppet har varit bra. Under några veckor kom stelhet och utmattning tidigt i långpassen, särskilt vid Norrmalm All In. Jag tror att det har släppt vid det här laget, men det visar sig under söndagsnatten. Sista veckan har jag bara joggat lätt, stretchat lite och mediterat. Vad gäller meditationen är den inriktad på målfokus och uthållighet. På kudden handlar det om att rikta uppmärksamheten på andningen uteslutande. Oavsett hur tråkigt det är och hur ont i ryggen jag får, alltid tillbaks till andningen. Om och om igen. Alla distraktioner, och de kan vara många under 45 minuter, läggs åt sidan. Den ena efter den andra. Det blir en stor hög, men jag travar på. Tillbaka till andningen. I Täby kommer jag inte sitta på en kudde (tror jag) så byts andningen ut mot "rörelse framåt". Det blir mitt fokus.
För övrigt hoppas jag att alla överträffar sina förväntningar och lär sig något viktigt om livet.
lördag 6 april 2013
Ett Tibetansk Lama om löpning och meditation
I denna video berättar Sakyong Mipham Rinpoche om sin syn på kopplingen mellan meditation och löpning. Han har gjort maraton på 3:09 och är en erkänd meditations-mästare så det kan vara värt att lyssna på.
fredag 5 april 2013
En race report att studera - Nick Hollon #15
Om det är något lopp jag garanterat aldrig skulle klara av så är det Barkley Marathons. Det är nästan omöjligt även för de som trivs i lera och taggbuskar, tränar dagligen i bergsterräng och är skickliga på orientering. Sedan starten 1986 har endast 16 personer klarat de dryga 16 milen inom tidsgränsen 60 timmar. För den som inte har något av det där är det definitivt kört.
Men det som Nick Hollon berättar i sin race rapport gäller oss alla. Det gäller när vi ska springa en halvmara, ett tolvtimmars-lopp eller bara komma ut genom dörren en regnig novemberkväll. Varken du eller jag kommer springa Barkley, men det spelar ingen roll. Eller som Nick säger i slutet av texten:
Men det som Nick Hollon berättar i sin race rapport gäller oss alla. Det gäller när vi ska springa en halvmara, ett tolvtimmars-lopp eller bara komma ut genom dörren en regnig novemberkväll. Varken du eller jag kommer springa Barkley, men det spelar ingen roll. Eller som Nick säger i slutet av texten:
My message to you all at the end of this race report..isn’t that I hope you ever complete Barkley…but that you find something or have something out there in the world that is your ‘own’ Barkley and that you decimate it…
torsdag 4 april 2013
Ultra-meditation: Uppmärksamhet, en första övning.
A student said to Master Ichu, "Please
write for me something of great wisdom." Master Ichu picked up his brush
and wrote one word: "Attention." The student said, "Is that all?" The
master wrote, "Attention. Attention." The student became irritable.
"That doesn't seem profound or subtle to me." In response, Master Ichu
wrote simply, "Attention. Attention. Attention." In frustration, the
student demanded, "What does this word 'attention' mean?" Master Ichu
replied, "Attention means attention."
_________________________________
Vi ska börja vår upptäcktsfärd vid något som lägger grunden för allt annat, nämligen vår uppmärksamhet. Vanligtvis lägger vi inte märke till den. Den fungerar omedvetet och på "default". Vi märker inte hur vi uppmärksammar saker, lika lite som vi märker hur vi ser med våra ögon. Vi bara "uppmärksammar" och "ser". Det ska vi nu ändra på.
Det är dags att börja uppmärksamma uppmärksamheten.
Det inledande citatet är bara ett av många som belyser vikten av uppmärksamhet. Den som känner till begreppet ADD (Attention Deficit Disorder) vet att det betecknar "uppmärksamhetsstörning". Det har fått mycket uppmärksamhet på senare tid, så uppmärksamhet verkar lika viktigt idag som i det gamla Japan där Zen-mästare strödde visdomar ikring sig. Vad menar jag då med uppmärksamhet?
Det kan ses som en förmåga att rikta sina sinnen mot något och att hålla den kvar där. Uppmärksamheten har alltså två grundegenskaper:
1) Den kan placeras
2) Den kan hållas på plats
Vi kan testa detta med en enkel övning som är vanlig i alla former av meditation, oavsett inriktning. Vi placerar uppmärksamheten på våra andetag. Vi kallar andningen för vårt meditationsobjekt (MO). Uppmärksamheten kan placeras på vadsomhelst men andetagen är praktiska. De har en behaglig rytm, är en livsviktig del av oss och finns tillhands överallt, närsomhelst.
Övningen går ut på att rikta uppmärksamheten mot andetagen och att behålla den där. Det låter väl enkelt, eller hur?
Övningen går ut på att rikta uppmärksamheten mot andetagen och att behålla den där. Det låter väl enkelt, eller hur?
Ok, en sak i taget. Vi börjar med att placera uppmärksamheten på andningen. Försök alltså att upptäcka dina andetag. Gör det nu.
Förhoppningsvis lyckades du med steg 1. Du riktade uppmärksamheten mot något - andningen - och blev medveten om att du andas. I det här läget är allt annat oviktigt. Det finns inget rätt sätt att uppmärksamma andningen på. Till att börja har vi bara två möjliga lägen; antingen uppmärksammar du andningen och blir medveten om den, eller så uppmärksammar du inte andningen och den fungerar omedvetet. Det här låter kanske simpelt ock självklart, och det är det. Det är så otroligt självklart att vi oftast trasslar till det. Vi har svårt att förstå hur något så viktigt samtidigt kan vara så enkelt. Det vi kan lära oss i detta första steg är att uppmärksamheten kan styras. Vi kan välja att rikta den mot något som vi vill uppmärksamma. Det betyder att vi har en viss kontroll över vårt medvetande eftersom medvetandet fylls av det vi uppmärksammar. Det är inte konstigare än så.
Vi får säkert många anledningar att återkomma till detta, men nu går vi vidare till steg 2 i övningen. Nu ska vi prova att bibehålla uppmärksamheten på vårt MO.
Gör om steg 1, placera uppmärksamheten på andningen. När du blivit medveten om att du andas så följer du andetagen utan att försöka påverka dem. Försök inte andas "rätt" utan uppmärksamma andningen som den är i varje stund. Om den ändras så var medveten om det, om den är djup eller ytlig så var medveten om det. Övningen handlar inte om att få korrekt andning. Den handlar om att lära dig hur din uppmärksamhet fungerar.
Försök nu att hålla kvar uppmärksamheten på andningen under 1 minut. Gör det nu.
Försök nu att hålla kvar uppmärksamheten på andningen under 1 minut. Gör det nu.
Var och en kommer uppleva övningen lite olika och det finns inget rätt sätt. Vi har olika svårt för detta och det är inget problem. Poängen är att uppmärksamma vad som händer, inte att lyckas eller misslyckas. Att bli medveten om hur svårt man har att bibehålla uppmärksamheten på MO är också att lyckas. Då har du uppmärksammat hur din uppmärksamhet vill "röra på sig". Om du blir stressad och rastlös av övningen så har du uppmärksammat det. Perfekt, bra jobbat. Om du hör till dem som inte blir distraherad av annat utan kan följa andningen mycket uppmärksamt under 1 minut, då kan du utöka tiden till 5 eller 10 minuter. Helt säkert kommer du då uppleva att du missar att följa några andetag. Ett vanligt sätt att hålla koll på om man faktiskt är "på spåret" är att räkna varje andetag. Andas in, andas ut och tänk 1, repetera och tänk 2 o.s.v. upp till 10. Börja sedan om på 1. Erfarna meditatörer som gör denna övning under lång tid upptäcker aspekter och nyanser av andningen som vi inte kommer åt vid en första inspektion. De upplever varje andetag som helt unikt även när de sitter i timmar på raken. Även om du under denna övning tycker att du uppmärksammat andningen och allt som finns att se där så har du bara skrapat lite på ytan. Ju längre du uppmärksammar en sak, desto mer upptäcker du.
Det var allt för idag. Vi fått ett litet smakprov på vad uppmärksamhet är och hur den fungerar.
- Den är alltid igång, vare sig vi är medvetna om den eller inte.
- Den är alltid igång, vare sig vi är medvetna om den eller inte.
- Det vi uppmärksammar kommer fylla vårt medvetande.
- Om vi vill så kan vi styra den.
- Att styra den kan vara mycket svårt.
- Att uppmärksamma sina svårigheter är också att vara uppmärksam.
- Att uppmärksamma sina svårigheter är också att vara uppmärksam.
Förhoppningsvis kommer detta väcka massor av frågor. Som sagt, det är egentligen väldigt enkelt men samtidigt extremt komplicerat.
tisdag 2 april 2013
Ultra-meditation: En introduktion
Eftersom jag upptäckt en hel del positiva saker med att kombinera löpning och meditation vill jag dela med mig av det. Tanken är att göra en serie inlägg i ämnet. Med hjälp av frågor och kommentarer hoppas jag småningom kunna få ihop en liten instruktionsbok om "Ultra-meditation". Innan vi går in på praktiska detaljer kommer en introduktion där jag kort beskriver min syn på saken.
Ultralöpning är något jag börjat med ganska nyligen, och anser man att den som ger tips måste visa upp framstående placeringar och prestationer för att vara trovärdig, då har jag inte så mycket att komma med. 162km på 24h är visserligen ganska bra men inte i närheten av en "topp-prestation".
Meditation är en aktivitet som, till skillnad från löpning, inte låter sig mätas och utvärderas lika lätt. Jag har ingen aning om huruvida jag är bra, medelmåttig eller dålig på att meditera. Jag har övat det i ett par år och testat många olika tekniker. Den inriktning jag i dagsläget har är Zen, men jag blandar den med inslag från andra traditioner. Det är varken rätt eller fel utan helt enkelt så jag valt att göra.
Det jag upptäckt är att dessa två kompletterar varandra väldigt bra. Den som sysslat en del med ultralöpning vet att psyket spelar en stor roll i både träning och tävling. Det är ett återkommande tema att en viss typ av mental styrka/uthållighet är central om man ska klara de fysiska påfrestningarna som kommer med längre distanser. Hur den löparskallen ska tränas och formas råder det delade meningar om. Vill man läsa sig till kunskap så blir det lätt förvirrande. Till att börja med finns ingen klar definition på "mental styrka". Det kan handla om vadsomhelst eller allt av nedanstående:
Meditation är även det något som kan förstås och förklaras på olika sätt. Det finns olika skolor och traditioner och här blir det också förvirrande emellanåt. Det blir alldeles för omfattande att gå in på dessa skillnader och den som är intresserad finner lätt hundratals böcker och webbsidor i ämnet. Jag vill påstå att meditation - oavsett inriktning - består av några nyckelkomponenter som sedan kan varieras i det oändliga.
Jag vill avsluta introduktionen med två viktiga punkter. Den första är att ingen mental träning kan ersätta den fysiska träningen. Din kropp och hur vältränad den är sätter en definitiv gräns för prestationen. Däremot kan mental träning hjälpa dig närmare den gränsen. Den kan absolut bidra till att du inte underpresterar. Den andra är att mental träning har störst effekt mellan tävlingar. Det är ett vanligt misstag att begränsa vikten av "mental styrka" till tävlingssituationen. Sanningen är att ditt tävlingsresultat bara är ett symptom på dina förberedelser, inget annat. Att göra ett bra resultat på tävling kräver bra förberedelser. Det är lätt att underskatta den vinnarskalle som behövs för att övervinna stela ben, mörker, soff-mys, hängighet, snöslask, lösgodis och annat som inverkar negativt på tävlingsprestationen. Det är i vardagslunkens alla timmar av förberedelser som den mentala biten spelar störst roll. Den som är klen i vardagen kommer underprestera på tävling.
Det gamla talesättet att motivation slår klass gäller i detta fall. Det som menas är att ett starkare psyke kan vinna över en starkare kropp, om inte den fysiska förmågan är alltför underlägsen förstås (se punkten om att mental träning inte kan ersätta fysisk träning).
Det var försnacket. Nästa inlägg tittar närmare på metoder för att upptäcka mentala processer. Jag vet att de flesta vill hoppa direkt på punkt två - att påverka och förändra - men vi tar det i rätt ordning. Om man ska kunna påverka något finns det en poäng i att känna till det som skall påverkas.
Ultralöpning är något jag börjat med ganska nyligen, och anser man att den som ger tips måste visa upp framstående placeringar och prestationer för att vara trovärdig, då har jag inte så mycket att komma med. 162km på 24h är visserligen ganska bra men inte i närheten av en "topp-prestation".
Meditation är en aktivitet som, till skillnad från löpning, inte låter sig mätas och utvärderas lika lätt. Jag har ingen aning om huruvida jag är bra, medelmåttig eller dålig på att meditera. Jag har övat det i ett par år och testat många olika tekniker. Den inriktning jag i dagsläget har är Zen, men jag blandar den med inslag från andra traditioner. Det är varken rätt eller fel utan helt enkelt så jag valt att göra.
Det jag upptäckt är att dessa två kompletterar varandra väldigt bra. Den som sysslat en del med ultralöpning vet att psyket spelar en stor roll i både träning och tävling. Det är ett återkommande tema att en viss typ av mental styrka/uthållighet är central om man ska klara de fysiska påfrestningarna som kommer med längre distanser. Hur den löparskallen ska tränas och formas råder det delade meningar om. Vill man läsa sig till kunskap så blir det lätt förvirrande. Till att börja med finns ingen klar definition på "mental styrka". Det kan handla om vadsomhelst eller allt av nedanstående:
- Tjockt pannben
- Vinnarinstinkt
- Attityd
- Harmoni
- Koncentration
- En medfödd egenskap
- En egenskap alla kan öva upp
- Målmedvetenhet
- Förmåga att stänga av smärta
- Förmåga att acceptera smärta
- Att tänka positivt
- Att inte tänka negativt
- Att inte tänka alls
- Att vänja sig vid obehag
Meditation är även det något som kan förstås och förklaras på olika sätt. Det finns olika skolor och traditioner och här blir det också förvirrande emellanåt. Det blir alldeles för omfattande att gå in på dessa skillnader och den som är intresserad finner lätt hundratals böcker och webbsidor i ämnet. Jag vill påstå att meditation - oavsett inriktning - består av några nyckelkomponenter som sedan kan varieras i det oändliga.
- Medvetenhet om mentala processer. Att meditera är att studera sinnet. Oavsett vad vi vill få ut av meditationen så innebär den att vi uppmärksammar hur vårt sinne fungerar.
- Träning i att påverka mentala processer. Vartefter vi blir bekanta med hur sinnet fungerar upptäcker vi möjligheten att påverka detsamma.
Jag vill avsluta introduktionen med två viktiga punkter. Den första är att ingen mental träning kan ersätta den fysiska träningen. Din kropp och hur vältränad den är sätter en definitiv gräns för prestationen. Däremot kan mental träning hjälpa dig närmare den gränsen. Den kan absolut bidra till att du inte underpresterar. Den andra är att mental träning har störst effekt mellan tävlingar. Det är ett vanligt misstag att begränsa vikten av "mental styrka" till tävlingssituationen. Sanningen är att ditt tävlingsresultat bara är ett symptom på dina förberedelser, inget annat. Att göra ett bra resultat på tävling kräver bra förberedelser. Det är lätt att underskatta den vinnarskalle som behövs för att övervinna stela ben, mörker, soff-mys, hängighet, snöslask, lösgodis och annat som inverkar negativt på tävlingsprestationen. Det är i vardagslunkens alla timmar av förberedelser som den mentala biten spelar störst roll. Den som är klen i vardagen kommer underprestera på tävling.
Det gamla talesättet att motivation slår klass gäller i detta fall. Det som menas är att ett starkare psyke kan vinna över en starkare kropp, om inte den fysiska förmågan är alltför underlägsen förstås (se punkten om att mental träning inte kan ersätta fysisk träning).
Det var försnacket. Nästa inlägg tittar närmare på metoder för att upptäcka mentala processer. Jag vet att de flesta vill hoppa direkt på punkt två - att påverka och förändra - men vi tar det i rätt ordning. Om man ska kunna påverka något finns det en poäng i att känna till det som skall påverkas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)