Inom löpningen talas mycket om "minimalism". Vanligen menar man skor som är tunnare och plattare än genomsnittet. Ibland används ordet som en beteckning på en avskalad och enkel syn på löpningen i motsats till en mer pryl-orienterad inställning. Men då jag häromdagen hittade på begreppet Mental Minimalism tänkte jag på något annat.
Det var ett inlägg på Funbeat som inspirerade mig lite extra. Mikael Forsström påstod att ett 24h-lopp är en "expeditionsaffär" förutsatt att förberedelserna varit de rätta. För många låter det antagligen märkligt, men jag vill hålla med Mikael. Jag ska försöka förklara varför. Om min syn på saken delas av honom vet jag inte säkert.
Minimalism handlar inte om "så lite som möjligt". Det är missvisande att se det så eftersom extremt lite av någonting samtidigt är att maximera detsamma. Minimalism blir detsamma som "Maximalt Lite". Om vi hyllar den principen så målar vi in oss i ett hörn och får begränsat utrymme att agera funktionellt. Det som är rätt bör bestämmas av situationen, inte av en generell princip.
Jag vill istället slå ett slag för Einsteins motto:
"Everything should be made as simple as possible, but not simpler" (om teorier)
Samma inställning finns i mängder inom zen-buddhismen. till exempel:
"When walking, walk. When eating, eat" (om livet)
Som löpare kan vi lägga till When running, run. Visst är detta en extremt avskalad och simpel syn på hur vi bör agera, men den handlar inte om att göra "lite". Målet är istället att göra precis det som situationen kräver. Inte för lite, då når vi inte fram. Inte för mycket, då slösar vi energi och trasslar till det.
Att agera utifrån detta synsätt är svårt nog när det gäller praktiska saker som att springa, äta, diska eller köpa skor. Försöker vi att "tänka" på ett minimalistiskt sätt blir det ännu svårare.
"Nu ska jag tänka så lite som möjligt" är vanligtvis ett säkert sätt att få tankarna i full spinn. Man hur skulle då ett minimalistiskt tänkande se ut i praktiken och hur kan det hjälpa mig i löpningen?
Tänk dig en situation där du planerat en träningsrunda på 10 km. När du lade upp planeringen bestämde du att göra passet vid 19-tiden. Lagom för att hinna smälta maten och bli klar innan 21-nyheterna. När klockan närmar sig 19 tänker du såhär: det blev lite sent med maten...kanske jag får håll om jag kör redan nu ... men om jag väntar så kommer jag hem för sent ...men om jag kortar av rundan till 7 km så hinner jag hem även om jag startar 19:30 ...men då slarvar jag bort 3 km och jag ligger redan lite back i träningsmängd ...fasen också, jag måste bli bättre på att få middagen klar i tid ...kanske jag skulle göra en matsedel som är bättre anpassad till träningen ...men det blir inte bra med för mycket "snabbmat"...jag kan ju öka tempot och kompensera för förlorade kilometer... men det passar illa med intervallerna imorgon ...usch vad stressigt det är att få in träningen i "livspusslet"...etc
Att läsa om löpares vardag är att läsa om planering som sprack, tid som inte räcker till och mängder av strategier för att lyckas komma ut och iväg på den träning man bestämt sig för. Det här gäller förstås på fler områden än löpning. Även om det blir allt ovanligare så har jag genom åren ägnat mig en hel del åt liknande tanke-trassel. En sak är säkert, det gör ingen till en bättre löpare, tvärtom.
Sådant över-tänkande gör oss trötta och osäkra. Om vi istället anammar en mental minimalism så klipper vi av ältandet redan efter första tanken "det blev lite sent med maten". Så långt kommenterar vi bara verkligheten, det som faktiskt har hänt. Resten av tankegångarna är återvändsgränder vi ska undvika. Här är en alternativ tankegång:
Visst, maten blev sen och nu ska jag klä på mig träningskläderna och springa 10 km. Hur det går och vad som händer sedan är ingen idé att fantisera om. Att tänka på det är överflödigt och slöseri med energi. Kanske bör jag se över matordningen och träningsschemat men det gör jag i så fall efter löprundan.
Grundprincipen är alltså att tänka/göra det jag måste för att fixa uppgiften, men inte mer. På det sättet blir varje träningspass och varje tävling en ren expeditionsaffär. Man gör det man bestämt sig för att göra. Hur det går vet man aldrig, men att det går ska man inte tveka om. Inte ens när det gäller ett 24h-lopp.
Hej,
SvaraRaderaÄmnet är så intressant att jag skulle vilja skriva en lång kommentar på det här, men det hinner jag inte just nu. Däremot vill jag bekräfta att jag i det mesta delar din syn.
Mycket av min löpning går ut på att skala bort oväsentligheterna och därmed kunna fokusera på endast det nödvändiga. "Att göra precis det som situationen kräver" - inte mer, inte mindre - utgör essensen.
Vad som är nödvändigt varierar dock säkert från löpare till löpare. Den enes minimalism är nog inte identisk med den andres minimalism....
Att minimalismen är individuell är poängen och inte bara det, den måste också kunna variera med situation. Lite som en termostat tänker jag. Man ställer in den på en optimal temperatur (att lösa uppgiften för handen) och sedan agerar den så att man når den nivån. Inte några grader över, då blir det för varmt, inte några för lite utan exakt så mycket vi behöver. Är det minus 10 och vi vill ha plus 22, ja då är det läge för "maximalt påslag". Är det däremot plus 21 så räcket ett "minimalt på slag". Det är vad jag menar med "inte mer än vad som behövs, men inte heller mindre". Alltså, "minmalt" av det som inte passar situationen.
SvaraRaderaTackar så mycket för inlägget.
Tycker att du verkligen slår huvudet på spiken i detta inlägget, och håller nog med om att funktionalism är ett bättre ord i sammanhanget än minimalism. Framför allt eftersom vad som är minimalt varierar så med situationen.
SvaraRaderaFör mig blir detta extra tydligt när jag reflekterar över valet av skor i olika sammanhang. Jag ser mig inte som barfotalöpare, men jag gillar att inte ha för mycket på fötterna. När jag exempelvis ska ut och springa en kort runda med fokus på teknik så gillar jag att springa i riktigt minimalt med skor, eller kanske till och med barfota. Skulle dock aldrig (som det ser ut nu i alla fall) få för mig att springa ett millopp så. Vi längre sträckor (typ halvmara-50K) tar jag gärna mina Patagonia Forerunner (också ganska minimala, men med en liten rockplate, och 4 mm drop). För 50 miles blir det ännu lite mer dämpning med exempelvis Saucony Peregrine. När jag i höst förhoppningsvis gör min debut på 100 miles är jag inte främmande för att det blir med ett par Hoka på fötterna. Dessa känns allt annat än minimala, men för situationen är de kanske de skor som begränsar mig minst.
Likadant att springa med musik. Jag skulle aldrig få för mig att stoppa i hörlurar på ett pass upp till 30 km, men när jag sprang i Ursvik i våras var jag väldigt tacksam för att kunna sätta på lite musik efter ca 6 timmar, då det stängde av många andra ohjälpsamma tankar och jag kunde fokusera på musiken istället. Således var detta i någon mån ett steg i en minimalistisk (eller i alla fall funktionell) riktning.