Jag tror de flesta tänker på en skalle som står ut med monotoni och stressignaler. Som kan koppla bort och zooma ut när det blir kärvt. Att lära sig "tänka positivt" är nog en del av detta.
Jag fungerar tvärtom. När jag inte springer har jag en tendens att zooma ut i tid och otid. Det går av sig självt. När jag springer skärps mitt sinne i takt med andetag och ansträngning. Löpning är inte avkoppling. Det är påkoppling. Att vara i ett fokuserat vacuum blir en vilsam kontrast till den högljudda röran som bor i vardagsskallen. Kanske är det därför jag gäspar så fort någon nämner "positiva målbilder" och "kontrollera negativa tankar". Löpningen gör allt det där onödigt. Ont kan det göra och jobbigt kan det vara men aldrig negativt och aldrig tråkigt.
Jag tror att den bästa löparskallen är den som börjar fungera normalt först när kroppen kommer i rörelse och utmanas.
Kan man få en annan att skruva på off-trail?
