True stories from the horses mouth

Det var ju så att jag träffade den förträffliga Fröken Strävan på väg till Bosön. Hon och hennes far, Herr Strävan förmodar jag, skulle precis som jag få ta del av vad Micah True hade att berätta. Jag hade som alltid så få förväntningar som möjligt. Kanske hoppades jag på att bli inspirerad, kanske ville jag bara tillbringa lite tid med andra löpare.
Olympia-salen var fullsatt. Någonting är det med den mystiske figuren från boken "Born To Run", någonting som lockar ett par hundra människor att lägga 2 timmar av sin fredagskväll på att komma och lyssna. Vad hade de för förväntningar? Mycket snart stod det klart att kvällen inte skulle handla om löpning och allra minst "barfotalöpning". Kanske någon blev besviken? Ämnet är ju engagerande och jag har själv kommit igång med ett annorlunda löpsteg efter att ha läst boken för något år sedan. Upplevelsen är bara positiv för min del, men...
Jag tror att den ibland heta debatten handlar om annat än skor och löpsteg. Sådant har ju diskuterats år ut och in sedan länge/alltid. Sällan har det blivit lika känsloladdat som nu. Det handlar om något annat där barfota vs. stötdämpning är symboler, inte det egentliga ämnet. Micah snuddade vid detta vid några tillfällen.
"It started out with this camraderie and support between runners, but now it's all about money"
"There's nothing wrong with marketing, I just don't wanna be part of it"
"People were screaming and yelling and it was probably about money as it usually is with gringos"
(mina inte exakt ordagranna citat, men you get the point)
- USA is...well, let's not go into politics, sa han.
Det är där den moderna löparskon klämmer om du frågar mig. Väldigt få springer barfota. Raramuris använder oftast sina gör-det-själv-sandaler. Jag springer bara barfota i gräs och på stränder. Låt oss kalla det minimalism istället. Vad är det minimalism står för egentligen? Låt mig spåna lite om det och ställa detta mot "skoindustrin".

Minimalism: Frihet, självständighet, spontanitet, lek, ledighet, samhörighet, hamoni, att vara
Skoindustri: Påverkan, grupptryck, scheman, struktur, prestation, stress, att lyckas

Minimalism kan symbolisera det naturliga och genuina. "Maximalism" kan stå för det tillverkade och konstlade.

I det perspektivet så blir det mer en politisk fråga och något som handlar om livsåskådning. Det blir lättare att förstå alla hetsiga och missriktade inlägg då (från båda håll). Micah vet säkert detta och därför håller han sig klokt nog borta från frågan om skor eller inte skor. För honom är det en icke-fråga. Klok man.

Nu ska jag se hur det gick för dem som sprang Lidingöloppet.

Än slank han hit...

Tro inte att jag slutat springa. Jag har bara inte skrivit något om det, men det finns ändå. Springet alltså. Siktet är inställt på SUM 8/10 och träningen går bra tror jag. Det är ju så med mig att jag aldrig har varit någon statistiker eller revisor. Därför har jag mycket lite data att presentera för den som går igång på dylikt. Jag kan samannfatta sommarens upplägg såhär:
- spring när du känner för det
- spring när du har tid, kort vid kort om tid långt vid långt
- vila om det gör ful-ont
- bit ihop om det gör fin-ont
- fokusera på andning, hållning och lätta steg
Hur långt det blivit vet jag inte men gissningsviss mellan 2-6 mil i veckan. Knäet gör alltid ont efter en timme men det brukar släppa så fort jag stannar upp och dagen efter är det ömma väck. Jag springer allt längre i mina nya NB Minimus (har både Trail & Road) och det mina genom tiderna överlägset skönaste skor, särskilt Trail. De sitter som luftiga gummistrumpor...typ.
Att jag inte postat så mycket beror på tidsprioritering och kanske är det så att jag inte kommer göra så täta uppdateringar framöver. Vi får se hur det blir.

Notorious Bob krossar Leadville 100

Det är märkligt ur hur många källor det springer inspiration. Vanligtvis söker vi uppåt, mot stjärnorna. Där tänker vi att ljuset finns. Det som skall leda oss genom vintermörkret och lättjan och sporra oss att fortsätta framåt, vidare. Anton Krupicka, Rune Larsson, Ellie Greewood och Malin Ewerlöf i all ära. Självklart är de inspirerande många gånger och visst ska vi snegla mot dem då och då. Men denna gång såg jag åt ett helt annat håll.
Av något anledning (har ni hört den förut) så hittade jag ett YouTube-klipp om "Notorious Bob" och hans Leadville 100 miles 2009. Loppet är ju ett av de tuffaste med över hälften av startande som bryter eller faller för repet. Som en sidonotering kan påpekas att det är, procentuellt sett, betydligt färre kvinnor än män som bonkar ur.
Hursomhelst, jag kollade förstås om detta var en bluff eller inte. Jag hamnade HÄR och mycket riktigt finns nr 409 Bob Banker med. Han fixar 30 timmarsgränsen med en kvart. Vad är det som är så inspirerande med det då? Han hasar sig ju fram utan stil eller löpsteg whatsoever.
För mig är Bob det tydligaste exemplet jag någonsin sett på den stora hemligheten med att lyckas på riktigt långa distanser eller tidslopp. Det alla erfarna ultralöpare talar om är att fortsätta framåt utan pardon. Det kan gå långsamt, det kan halta och stappla och det kan definitivt se töntigt och amatörmässigt ut MEN...den som lyckas kan klara lopp som "stillöpare" och fartkanoner bränner ut sig i. Det handlar mycket lite om snabbhet men väldigt mycket om uthållighet och att vara i ständig rörelse framåt.
Vad gjorde jag med denna inspiration då? Jo, jag insåg att det går alldeles utmärkt att springa en timme med Vide i helt vanlig barnvagn och båda hundarna kopplade vid sidan. Gick det långsamt? Ja! Fick vi stanna då och då? Ja! Var det obekvämt att inte kunna röra armarna som vanligt? Ja!...o.s.v.
Poängen var att vi rörde oss framåt i sakta jogg (kanske 7.30-tempo) och att det blev av. Det är en kvalitet i sig, att hitta utrymmet för löpning där det annars inte finns. Klippet om Bob lärde mig att man kan löpa utan stil, lätt hasande och ändå prestera något bra. För honom blev det att fixa Leadville 100. Jag kom bara runt Rönninge centrum, men det är en bra början.
Njut också av den härliga kameramannen/pacern. Han tvekar aldrig över det självklara i att Bob LÄTT klarar tidsgränsen. Vad hade jag trott om jag stått vid sidan av vägen och sett Bob hasa förbi med 10 mil kvar av loppet?

Halv-OS Sällskapet

I måndags gjorde jag mitt andra offentliga framträdande som grupplöpare när ett 30-tal färgglada människor tog sig från Rotebro till Storsta'n. Det var Roger Andersson från Maratonsällskapet som anordnat turen till minne av 1912 års OS-mara. Då sprang man förstås ut till Rotebro och vände. Jag tog pendeln.


På stationen med bl.a. Uffe, Mikael "jag kom just hem från swedish alpine ultra", Magdalena & Anna



 

Efter en lite promenad kom vi fram till OS-monumentet/obelisken. Där höll Roger ett litet tal som innehöll såväl historik som förhållningsregler. Kul med lite idrottskultur som bonus. Ingen verkade veta vägen förutom Roger (nästan), men Mikael hade (nog) rutten inlagd på GPS:en så vi gav oss av mot KTH (antog vi).

Själva springandet är väl inte så mycket att orda om förutom att det som alltid var underbart att vistas i sitt rätta element, på väg tillsammans. Lite ledbruten efter Hornstull-Järna var jag allt men inte värre än väntat. Det finns ju en skön ömmhet och stelhet som inte har med smärta att göra.





På denna plats stod en gång en villa i vars trädgård en japan vilade upp sig och därmed var storyn om japanen som försvann ett faktum. Han missade visst att meddela sekretariatet om sitt avbrutna maratonlopp. Platsen är alldeles vid kommunhuset i Sollentuna.



Innan vi visste ordet av så var det pit-stop i Helenelund. En tredjedel av löpet var visst avklarat och det var alltså hög tid för kanelbulle. När vi passerade Järva Krog fick jag in matchrapport att AIK ledde med 4-0 och då kände jag mig lätt på foten igen. Annars var det en del av sträckan som faktiskt var lite kuperad och krävde en slags kraftansträngning. 

Där sprang jag också ihop med Anna och hon lärde mig en del om att telemarka och om norrlänningars ogillande av "Norrland". Hon bjöd också på några helt oanvändbara men kreativa tips om hur man kan locka med sig främlingar på löpturer. Det var roligt, och i det trevliga sällskapet gick biten fram till KTH som en dans. Där hoppade jag av för att komma hem i vettig tid.

Vilken blir nästa sociala löparupplevelse?

Nu är jag farligt nära Carola a la Främling. Lite motvind och en mic istället för bulle....
Kanske dags att ta fram saxen i alla fall?



Granny gear

Scott Jurek säger att i uppförsbackar ska man köra på "granny gear", dvs korta steg på ettans växel. Gårdagens 25-minutersjogg ägnade jag åt att öva detta. Inte bara uppför. Jag guppade fram på ettans växel även på Rönninges sällsynta slätpartier och alldeles särskilt i dom generösa utförslöporna. Kort sagt; det var jävligt stumt i benbitarna. Men ont gjorde det inte så på måndag planerar jag att hänga på gänget som ska tugga i sig 1912 års OS-mara fast bara halvan från Rotebro till Sthlm. Jag har inte sett sträckningen men kanske kan man hoppa av vid Råsunda för AIK-Halmstad?

Same same men ändå inte

Idag är det Huddinge Sjukhus första dag med mig som anställd. Kanske är det lite nervöst för HS? Jag verkar inte så stressad för jag missade planerad pendel med 2min. Det var galet mycket intressant på radionyheterna som sabbade planen denna gång.
1) Svenskt Näringsliv tycker att mp äntligen låter vettiga och man ska bjuda Fridolin på fika. 2) Svenskt Näringsliv tycker att humanoria är trams (se rapporten Att Strula Till Ett Liv").
3) Forskare i Lund har lyckats få folk att med vilja glömma viss information.

Dock inget om Hornstull-Järna :(

Järna 18.40

Ja där hänger jag och ser pigg ut. Bakom mig är en trappa. Trappor och jag kommer de närmaste dagarna att ha ett lite ansträngt förhållande.

Ekenäsbadet

Ekenäsbadet kallades någonstans "the point of no return". Jag tycker mer det liknar "the point of dags att ta ett dopp". Campingen grundades f.ö. 1449 av danske kungen Kristian Gasoltub, ibland benämnd "tyrann". Vad kyrkan intill heter vet vi inte men fästingar kan dö av blodförgiftning om det sätter sig på en ultrakropp, DET vet vi med största osäkerhet.

Crocs Rocks

och när någon säger, - Det gjorde han inte alls, då säger du, - Det gjorde han visst och jag kan visa dig en bild på det så det så pilutta dig.

Södertälje glass & diesel

Somewhere mellan Runninge och Östertälje

Arne och Khedron gör mig sällskap i skogarna mellan Runninge och Östertälje.

- Har ni sett andra löpare springa förbi här?

- Ja, men dom var...äldre...

Efteråt förstår jag vad folket på gårdsplanen menade. Det var Länge Sedan man såg löpare springa förbi där. Kanske precis ett år sedan?

Runninge C

Lunchdags i mina nya hemtrakter. Här är 6-gänget jag kom med. Efter lunchen kände jag mig mer 7-ig än 6-ig så dessa glada figurer såg jag här för sista gången (för denna gång). 

Hunden är Liam och bakom bänken ligger Lova. Sara och Vide var också på plats med iskaffe och bullar. Bästa stoppet på hela dagen.

St Botvids källa

Skärholmen

Västertorp

Första stopp Preem Västertorp.

Hornstull 8.30

På väg mot en resa

Jag älskar att vara på väg. Varför vet jag inte. Tror det är förväntan inför något som ännu är okänt. Sitter just på pendeltågtet mot Sthlm södra. Därifrån en promenad till Hornstull. Där väntar några av mina nya vänner. Vi ska springa till Järna. Vilka är dom? Kommer jag orka? Vad kommer jag se tillbaks på och minnas starkast? Vilka lärdomar väntar och vilka misstag?
Det väntas bli +27 under dagen så jag låtsas att det är en sval afton under Badwater. Apropå det så ser jag fram emot ett eller flera dopp on the go.
Jag tror att pulsen ligger över vila men Stockholm är för vackert för att titta på en klocka och räkna. Akademiska övningar lämnar jag till en annan dag. Idag ska jag leka med de andra barnen.

Löparskalle

Jag tror de flesta tänker på en skalle som står ut med monotoni och stressignaler. Som kan koppla bort och zooma ut när det blir kärvt. Att lära sig "tänka positivt" är nog en del av detta.
Jag fungerar tvärtom. När jag inte springer har jag en tendens att zooma ut i tid och otid. Det går av sig självt. När jag springer skärps mitt sinne i takt med andetag och ansträngning. Löpning är inte avkoppling. Det är påkoppling. Att vara i ett fokuserat vacuum blir en vilsam kontrast till den högljudda röran som bor i vardagsskallen. Kanske är det därför jag gäspar så fort någon nämner "positiva målbilder" och "kontrollera negativa tankar". Löpningen gör allt det där onödigt. Ont kan det göra och jobbigt kan det vara men aldrig negativt och aldrig tråkigt.
Jag tror att den bästa löparskallen är den som börjar fungera normalt först när kroppen kommer i rörelse och utmanas.
Kan man få en annan att skruva på off-trail?