Egentligen skulle jag springa med tjejmaran-gänget, men när PerOla - två dagar innan - undrade om jag skulle hänga med på Norrmalm All In, ja då sa jag förstås "Javisst". Jag har alltid föredragit lekar som jag blivit inbjuden till framför de där jag bjudit in mig själv. NAI verkade också knäppare vilket är lockande för en sådan som mig.
När vi kom till RS på Vasagatan visste jag fortfarande inte riktigt vad det gick ut på. Bara att vi skulle röra oss på Norrmalm och hålla på i ca 6 timmar. Snart stod det klart att upplägget var att beträda varenda gata i hela stadsdelen. Alltså Varje Jämrans Gatstump på hela Norrmalm. Nyligen hemkommen från Espoo 24h där vi sprang ett dygn på en varvbana inomhus verkade detta vara den raka motsatsen. Eller åtminstone något helt annat.
Bernt Hedlund var kartläsare och pappa till hela eventet och övriga dussinet utgjordes av the usual suspects. En trave ultra-människor som inte kunde tänka sig ett bättre sätt att bedriva lördagen på än att ränna gata upp och gata ner mitt i shoppinghysteri och rojalistiska begravningståg.
De första timmarna fylldes av solsken och skratt. På lätta fötter snurrade vi runt på Skepps- och Kastellholmen, diskuterade arkitektur och HOKA-skor, solade näsorna och ljög ihop historier om såväl tidigare som kommande bravader. Ren och skär avkoppling alltså. Jag funkar så att när ingen pratar med mig är jag tyst, men om någon tar kontakt så babblar jag på i 190. Jag trivs med både och.
Lunch på MAX vid Norrrmalmstorg satt fint och jag slog till med en LowCarb-burgare och peppade en bordsgranne att satsa på ett maraton. Hon var mäkta imponerad av vår bedrift och jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne om att ultralöpning är något alla kan och borde göra. Det är precis som att springa några kilometer, men bara gör det flera gånger på raken. Inte så krångligt egentligen.
Fram tills dess gick löpningen som en dans, men efter omstarten kom en oväntad trötthet smygande. Då jag gjort 16 mil i sträck några veckor tidigare blev jag duktigt förvånad. Även PerOla råkade ut för detta och efteråt gissade vi att Espoo-äventyret kanske satt kvar i kroppen ändå. Vi har båda börjat med denna exklusiva aktivitet ganska nyligen och gissningsvis är ingen av oss hårdkokt nog att reparera kroppen på så kort tid. Det kommer säkert med tiden.
Under det att jag blev stelare och ömmare hade jag en mycket intressant diskussion med Johsn Steene om fettförbränningens magiska kvaliteter. Jag har efterhand börjat ana att min kropp jobbar bäst på fett och protein. Om det stämmer så är det ju toppen. Allt underlättas om man slipper hiva in snabba kolhydrater stup i kvarten och istället klarar sig på lite ägg, grädde och nötter vid några enstaka depåstopp. Johan hade mycket att säga om det där, och grymmast var en historia från Jordanien där han sprang 8 mil på dag 5 med endast 4 skivor parmesanost som bränsle. Jisses om jag får upp fettbrännkammaren på den nivån, det vore gött.
Den sista timmen gjorde det ordentligt ont i ben och knän och det lättsamma förbyttes till det slitsamma. Inget konstigt med det. Vi håller trots allt på med ganska lång långdistanslöpning och med det goda kommer alltid det onda. Vi hade snurrat runt i Klara-kvarteren - jobbigt nära slutmålet - en god stund, och när vi hasade oss nerför Vasagatan denna gång tänkte jag "Om jag får välja så tar vi inte ännu en sväng över Brunkebergsåsen". Lyckligtvis gjorde vi inte det. Vi var framme vid Runners Store och fick komma in och fylla på vattenflaskorna. Norrmalm var i sanningen erövrat.
Ett stort tack till Bernt som måste lagt ner åtskillig tid på planeringen av världens kanske plottrigaste bansträckning. För mig som kan springa vilse på ett elljusspår och sällan har koll på kilometer hit och dit är det ofattbart hur han fick ihop det. Om jag någon gång arrangerar ett lopp blir det garanterat ett enklare upplägg. Ett 12h på 2km-slingan runt and-dammen hemma i Rågsved kunde jag nog sno ihop (om var och en höll reda på sina egna varv). Något Rågsved All In blir det inte.
Det finns som vanligt 100 andra saker att berätta om men de får stanna i minnenas arkiv. Som ultralöpare bygger man upp ett underhållande sådant för en sak är säker;
Ont gör det, slitigt kan det vara men tråkigt blir det aldrig.
