24h-debuten avklarad

Det är svårt att ge en rättvisande bild av mitt lopp i Esbo. Främsta anledningen är att jag inte har några tidigare 24h att jämföra med. Nog för att Fotrally varade lika länge, till och med lite längre, men det är en väldigt annorlunda övning på många sätt. Det är också knepigt när man börjar sprida adjektiv runt sig, men hur kul blir en rejsrapport utan adjektiv?
Den som vill ha en korrekt redogörelse för mitt lopp gör bäst i att gå till loppets websida och ladda ner varvtider. Jag har nr. 109 i excel-arket och där står svart på vitt vad som var "Verkstad". Det jag skriver nu och det som sagts innan, det är bara "Skylt".
Glöm inte det.

Det som gick galet var inte mycket att bry sig om. Min näringsplan sprack redan när jag inte hann testa Hammer Perpetuem i tid innan loppet. Det var min plan nämligen. Jag har aldrig lyckats så bra med mat/dryck utan alltid kört på chans. Oftast handlar det om att äta och dricka så mycket som möjligt. Jag gillar att äta helt enkelt och långlopp brukar ju bjuda på riktiga smörgåsbord så...jag har nog generellt sprungit med onödigt mycket last i magen.
Plan B var att äta mindre än vanligt men i jämn takt. Den höll nog bra fram tills det tog stopp efter ca 8 timmar. Då var magen full sedan länge och illamåendet började kännas på allvar. Hur jag under loppet försökte lösa detta problem slipper ni ta del av här. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag misslyckades med allt förutom att köra fingrarna i halsen och spy ett par gånger. Det var längesedan nu men inte första lördagskvällen det hände, så särskilt dramatiskt var det knappast. Vi var ju i Finland dessutom. Man kunde kanske tro att jag följt Stefans "råd" och tankat med taxfree, men icke så. Det var bara lite gott och blandat från arrangörsbordet.
Där har vi alltså det som gick mindre bra. Här finns det "förbättringspotential" som det så vacker heter när man schabblat bort sig. Inga problem, tänker jag, för på TEC kommer det serveras just det jag tror är den perfekta trolldrycken.

Vad gick bra då? Jo, allt annat!

Skorna - HOKA Stinson - var fantastiska, och i kombination med CEP's kompressionsstrumpor blev det ultrabra. Fötter och ben var helt frächa, nåja...bara lite trötta redan på måndagen. En liten ynka blåsa fick jag punka under loppet och den kom sig av Löplabbets strumpor i dubbla skikt. På ultralöparnas stentavlor står ju överst:

1. Du skall ingen annan tävlingsutrustning hava förutom den du tidigare prövat och funnit välfungerande.

...men jag tänkte väl att "va fan, hur fel kan det bli med Löplabbets strumpor i Dubbla Skikt"? Det blev precis så fel det blir med strumpor som har en markerad söm framme vid tårna. Hursomhelst var det en petitess i sig. Mindre bra var väl att jag gjorde "operationen" mitt i natten efter ca 14h och då kan ni gissa hur snabbt och effektivt det gick till.

-Hmmm, nu ska vi seeeee.....en pall....hmmmm....där kan jag ju sitta.....men...ehhhhh.....alsolspriten ja.... den är ju i iiiiiiiiii..eeeehhh, lilla neccesären därbortaaaaaa....ja då kanske nå'n ska hämta den innan jag sätter mig på...på....pååååååå...ehhhh...den lilla pallen där...hmmmmm...kanske bäst att jaaaaag hämtar den dåååååå, eller.....jo...de e nog bara jaaaaaag här nuuu, tror ja...hmmmmm... va va det nu....ehhhhh....kaffeeeee..näääeeeee....sprit va de ja....men de ska ja väl inte drickaaaa....?

Ungefär så slipat ser mitt tänkande ut i det läget och jag börjar inse fördelen med Personlig Assistent, det som vanligen kallas "support". Nåväl, dom 20 minuterna sätter jag på pucko-kontot eftersom det var jag som köpte strumporna OCH sprang i dom.

Mer bra saker. Mina knän, som alltid varit en svag punkt, höll hela vägen. Inte vet jag varför, men rätt skor, rätt löpteknik och en del styrketräning har nog inverkat positivt.

Den mentala biten var jag nog ganska lugn för och den gick som förväntat. Jag minns inte mycket av loppet alls. Saker och ting fastnar inte på det sättet. Det är en av fördelarna med ad/hd-fungerande. När de flesta jobbar med att bryta destruktiva tankemönster så bygger jag sällan upp några sådana överhuvudtaget. Jag behöver inte anstränga mig för att "fokusförflytta" eller "släppa negativa tankar" för det sker helt av sig självt. Det gäller i och för sig även för positiva tankar och rätt fokus, men ändå.
Jag har lagt en hel del tid på meditation och den har varit väl spenderad. Det jag av naturen är bra på, att flyta med i varje stund, blir ännu bättre. Det jag har svårt med, att styra och kontrollera tänkandet, blir jag lite mindre dålig på.

Det jag är mest nöjd med - och lite överraskad av - var att de omtalade svackorna aldrig kom. När det var slitigt så fanns det (intalar jag mig) ett vettigt skäl, som t.ex. att näringen började ta slut medans illamåendet satt i. Då är det ju sunt och naturligt att ha en svacka eftersom kroppen och huvudet inte har tillräckligt med bränsle. Det fina med den svackan var att den började efter kanske 10h för att sedan bli långsamt djupare och till sist nå botten med 40 min kvar på loppet. Då tackade jag min beundransvärda kropp för väl genomfört uppdrag och satte den i duschen. Det började bli lite för svajigt och yrsligt för att köra vidare. Det hade helt säkert gått och jag kunde kanske nått 165 km i stället för 162 km, men där drog jag gränsen denna gång. Kanske var det att "vika ner sig", men eftersom jag inte ångrat det ett ögonblick, inte tänkt tanken "jag borde kämpat på lite till" så väljer jag att se det som ett hyfsat klokt beslut. Jag skulle ju ta mig hem också, inte bli kvar på hospitalet.

Själva slutvarven ska ju ha varit rafflande, men jag låg i fosterställning och huttrade i depån. Sedan något om en träbit man skulle ha för att få medalj...men jag ville bara sova. Vi gick mot prisutdelningen och passerade arrangörens överblivna rester. Jag tog något men minns inte vad, kanske en mugg cola. Somnade i en soffa medans pokaler delades ut. Taxi ut till flygplatsen och upptäcka att jag inte har några kontanter, bara kort. Fantastiske Micke Forsström som både beställt taxi och gjort över 19 mil erbjuder sig att lägga ut. Det slutar med att Boel De Geer räddar mig och jag kan betala när vi ses på TEC. På flygplatsen somnar jag i en soffa. PerOla messar att nu är "vi" på ett fik. "Vi" är Mia, Silvio och Bertil P. Jag missar såklart vägbeskrivningen, går till terminals ände och ringer PerOla.
- Nu går jag inte längre för snart är jag i Stockholm och då är det ingen idé att flyga. Jag sätter mig vid gaten.
En läsk och en liten laxsallad, det fick jag i mig, sedan ville jag helst sova. Ja sedan var det bums ner i flygplansstolen för att sova lite ihopknölat och obekvämt (fy fan vad ont i ryggen man kan få av löpning) och vips var vi på Arlanda. Ganska snart hade jag också slumrat mig igenom flygbussen och tuben till Rågsved. Oj vilket spirituellt och underhållande ressällskap jag måste varit.

- Hej och hallå allihop, det är inte det att ni är tråkiga eller så. Jag har bara haft lite svårt att hänga med i samtalet för min hjärna led av sockerbrist och tyckte att ord som "höger" och "ibland" var lite knepiga. Allt var jättebra och ni är hur coola som helst och vi ses snart igen!!!

Själva resultatet blev personbästa med sådär en 9 mil och det är väl sista gången jag dubblar ett PB. Vilken dåre skulle inte vara jättestolt och lycklig över det? Den här dåren är det i alla fall.

På något sätt ger denna bild intrycket av att jag leder....eller att jag springer väldigt långsamt.