söndag 10 augusti 2014

Stockholm Ultra 100km

Schemat var det viktigaste. Inte att ha kul, träffa kompisar, pressa fram ett PB eller få en härlig upplevelse. Det viktigaste var att hålla snitt 9min / km under 15 timmar.
För mig var det en rejäl utmaning då jag aldrig tidigare lyckats följa scheman jag gjort upp. Vanligtvis kör jag på "känsla", men med åren har jag förstått att den är en bedräglig guide för mig. Min känsla har nämligen ett default-läge som en sprinter.

Mer - Snabbare - Javisst - Det gör vi - Öka

Min känsla fungerar som om livet var inordnat i treminuters reklamjinglar. I långlopp har det visat sig mindre lyckat och något jag måste jobba med.
Kan avslöja att jag lyckades denna gång. Det är jag både stolt och glad över. När funkisarna ropade "Bra kämpat" så visste dom inte att min kamp bestod i att motstå impulsen att springa, att inte agera på tanken "om jag springer lite så är det ok". Dom trodde säkert att jag kämpade med att promenera i värmen, men det var inte så väldigt slitsamt.
Jag trivs när solen steker och passade på att sola min muskel-lösa överkropp. Duschar och vattenbaljor gick jag förbi för att inte riskera blöta skor. Tvättsvampen man får stoppade jag i byxlinningen och där satt den oanvänd.
En matplan hade jag också, men den sprack. Tack vare det låga tempot så spelade det mindre roll. Lite magknip av bullar, choklad och sockerbars fick jag nog; men det lättade om jag gick över till min ultravälling (Hammer Perpetuem) under ett varv.

Jag hade support också minsann. Mia Thomsen fick blanda lite välling och säga att jag såg snygg/stark ut, men det var allt. Chrille Janzon från Fotrally kom efter 13-tiden och hade en ledig em/kväll som han generöst spenderade med mig. Vi fördrev tiden med intressanta och förvirrade diskussioner om skor, steglängd,  bloggande och naturligtvis Fotrally.
Det var kul att få lite spridda kommentarer om just Fotrally, och va jag inte "Gågubben" som vunnit eller nå't och hur går det till egentligen? Där passade jag på att göra lite PR för mitt favoritlopp.

Nu ska jag helst stoppa här och trycka "publish". Inte gräva vidare i detaljer och intressanta stickspår. MEN, en liten del vill jag lägga till.
Om folk riktigt tog till sig det magiska i rörelsen framåt, då skulle 100km vara en baggis för de flesta motionärer. Skillnaden mellan stillastående och lugn promenad är enormt mycket större än den mellan promenad och jogg eller jogg-spring. Om man minimerar stillastående/-sittande så behöver man inte ha särskilt bråttom för att fixa ett ultralopp inom maxtid. Det här är en gammal välkänd sanning, men ack så svår att praktisera för många, inte minst mig själv.

Det jag tar med mig till Black River Run 100miles i september är detta:
Rör mig framåt i alla lägen (om än i snigelfart), promenera så ofta jag kan, gå med spänstiga/effektiva steg så mycket jag orkar och växla till jogg bara i nedförslut och för att variera belastning en stund och sträcka ut lite.

Vi får se om detta hjälper mig att fullfölja BRR för första gången.

Schemat där varvtiderna stämde men mellantiderna var felkalkylerade.

Svampen som inte användes men - bättre upp - matchade mina galax-braxor. Tänkte slänga den, men Mia sa det såg lite tufft ut så ...

tisdag 8 juli 2014

Från andra sidan kaklet - Fotrally 2014, etapp 2



 
En annan etapp, men samma gubbe. Han går till höger.


Det var rejält kallt. Jag gillar inte kyla. Det är som det är, men kräver viss ansträngning för att accepteras. En frostnatt mellan Sigtuna – Västerås fanns färsk i minnet. Då gick jag in på en bondgård längs vägen, letade bland byggnaderna på jakt efter till exempel en ko. Något att värma mig emot och intill. Mina kamrater på den träningsturen (Per Nordström, Björn Ohlson, Jocke Karlsson, Chrille Janzon) frös också, men jag frös mest, eller var tunnast?
Under Fotrally finns inte utrymme för den typen av improviserade lösningar. Jag hade alltså packat såväl fodrade handskar som en vansinnigt orange luva.
Första depån är en gammal bekant och i år, som förra året, hade resan dit varit ganska seg. Det är kul hela vägen ut ur Stockholm. Folk, lampor, hejsan hejsan och en lätt förväntan. Den förväntan lade sig efter några timmar då det blev uppenbart att promenerandet på det stora hela var detsamma som tidigare år. Man går och går och går. Cykel framför, Baja-Maja bakom, folk runtikring. Det rör sig.
Fiolspelare Kenward hade felan packad men vid +5 blir det inte mycket till tjo och tjim. Det var ärligt talat ingen större feststämning i rallytåget denna första natt.



Depå 1 avlöpte enligt plan. Jag hade packat separata godispåsar för varje etapp, 10 st totalt. 60 timmar var inget jag räknade med, men om jag ändå räckte så långt så tänkte jag ICKE stå med tom drop-bag. Bättre då att få lite rester med hem. Som rally-mat fanns för varje etapp olika mängder och kombinationer av: Hammer Perpetuem (som jag blandade vartefter), proaktiv yoghurt-shots, salta nötter, energikakor och Anton Bergh’s marsipan mini-limpor. Det var bränslet för min promenad och det funkade utmärkt. Bonusar jag inte planerat med var pizza+kyckling i Malmköping och hamburgare i Norrköping. Det var avsteg från planen och lite av chansningar, men skapade inga magproblem.
270 kalorier i timmen. Inte slaviskt men i genomsnitt.

Hittills hade jag gått i mina Hoka men till min förvåning fått två små blåsor som jag inte tänkte göda mer. Det har väl aldrig hänt redan efter sex timmar, men sådana överraskningar måste man kunna möta med upphöjt lugn. Byta skor var det enda vettiga och strumporna fick åka med. Från Hoka och CEP comp. till Altra Olympus och Darn Tough vars ylliga mjukhet förhoppningsvis skulle gnugga mindre på fötterna än CEP:ens syntet.
Inne på etapp 2 hade igenkännandets ”jaha”-ighet övergått i en mild form av ”nämen-va-fan”-skap. Det var inte jobbigt som i ”fotrally-jobbigt”, bara en smula…som att vänta på något som kanske kommer, kanske inte. Vad det var som skulle komma var i detta läge oklart. Allt hängde på något sätt i luften eller låg nedgrävt i marken. Det fanns ingen riktig kontakt mellan mig och tävlingen. Mycket tidigare än vanligtvis slog jag på musiken i ett försök att fördriva tiden i väntan på vad-det-nu-var.
Det fungerade inget vidare. Det långsamma var för långsamt, det poppiga för poppigt och det hårda för hårt. Misstaget var såklart att försöka jaga bort den energilösa känslan med distraktion. Istället borde jag ha lagt uppmärksamheten rakt på det oönskade, verkligen stirrat det i ögonen. Erfarenheten säger att det punkterar processen och att obehag flyr uppmärksamhet. Det där glömde jag bort och fick istället ett par timmar gråblaskig promenad.
Dessutom kände jag mig redan seg i benen. Helt säkert ett utslag av mitt sega sinnelag.



Här stoppar jag mig från en utläggning om det egentliga förhållandet "mellan" kropp och själ, och hur man enkelt kan förebygga…stopp.


I skrivande stund är jag osäker på depå 2 men tror det var ”kaos”-depån i en allé. Den som kom 08:30 (enligt instruktion), men som jag var helt oförberedd på. Trodde på 09:00 och var därför redan i ett förvirringstillstånd när den allmänna förvirringen bröt ut. En bra sak med mig är att jag går ner i varv när omgivningens snurr ökar. I det läge som uppstod flippar jag snabbt över till superfokus, allt onödigt rensas ur systemet och jag blir effektiv.

…identifiera väska…gå dit…byt matpåse…tag med rena strumpor…5 sek. eftertanke, mer som är viktigt…nej… rör mig framåt för översikt av fältet…om tid, sitt ner… byt strumpor…snegla bakåt…om tid, stretcha…annars gå framåt…sök kontakt..framåt…

Så går mina tankar och allt sekundärt som mobiltelefon, tröjor, solglasögon etc kommer inte ens upp. Det är mage och fötter som bär mig till nästa depå. Om de funkar så löser sig resten.

Strumporna jag bytte till var DryMax och de höll ända till Norrköping.
Lisa kom dessutom med en 1/2-liter glass som ska upp på bonuskontot. Den var ljuvlig. När man inte får ihop egen support är det tacksamt att få snylta på andras. Piraternas sammansvetsade fullriggare började få vind i seglen... eller kanske glass?

Sådär ja, det ser nästan ut som en riktig rejsrapport.



torsdag 3 juli 2014

Från andra sidan kaklet - Fotrally 2014, etapp 1

Jag brukar komma sent till start. Det finns annat att göra än att vänta. Inget undantag i årets Fotrally. Piraterna från Magelungen, sjön vi alla bor ikring, samlades 20:00 vid Torhildsplan för utdelning av ballonger och gemensam marsch till startområdet. Där var det hej och hå som alltid och en hel del bekanta vandrare på plats.
Till att börja med gick jag en omgång med nummerlappen, eller ska vi säga nummer-vaxduken. Den var ganska stor, vansinnigt tung som nummerlapp och den lät sig inte vikas på det origamiska vis jag ofta består mina nummerlappar. Medan jag vred och vände på #6 Grebäck kom Robban Agius och ville ha en pratstund. Dags för pre-rally-rapport med en av Maratonmarchens vakna mardröms-män helt enkelt. Då jag knapp kan göra en sak på en och samma gång fick jag vänligt (hoppas jag) men bestämt (vet jag) be honom återkomma efter min holmgång med vaxduken. Som det under av tålamod och social kompetens han är flöt Robban iväg omedelbums. I dom lägena, när jag har prioriterat klart och bestämt mig, då är förhandlingsutrymmet inte särskilt stort. Lösningen på lappen blev att sätta den på ryggan. Check.

Sen var det dags att mingla i 2 minuter innan jag beslutade mig för en promenad runt delar av parken. Hade inte besökt muggen på hela dagen och ville inte börja med en ostrategiskt visit i buken på Baja-Maja Monstret. En rask promenad och lite yoga-trix kan göra susen. Forssis hängde på och med ca 20 min. kvar kände jag att det kunde vara värt ett försök. Forssis gick mot starten och jag till Shell-macken. Nada. Nix. Nåväl. Nu jävlar.
Lätt jogg mot startområdet, 15 min. kvar och dags att ta på match-strumpor/skor och smörja fötter. Gjutarnäfve joddlar i sin megafon och pulsen stiger. Alla är taggade. Jag är färdig....väl?
Näe, inte riktigt. Solglasögonen borde ligga här någonstans, men va fasen... Går runt och letar, frågar funkisar, men inget napp. Trist eftersom jag köpt dem idag som ersättning för de jag inte hittade under förmiddagens packande. När jag kommer fram till rallytåget är det bara någon minut kvar till start och allt känns som det ska. Jag kommer sist dit och har inte allt med mig. Old habits die hard. Men stressad är jag knappast. Detta är mitt modus operandi, något jag förfinat under decennier.

I allt väsentligt är jag redo att gå väldigt långt. Träningen har varit något bättre, näringsintaget anser jag mig ha löst bra, utrustningen är testad och godkänd och i år har jag sovit hela 7 timmar mellan ons-tor vilket är 3 timmar mer än 2013. Visst har jag varit uppe sedan 06:00 men det är jag nog inte ensam om och för mig känns det helt ok. Den enda osäkerhetsfaktorn är det som gav mig "kramp" efter 25 timmar förra året. Den stramheten finns kvar på baksidan av högerbenet och har ställt till en del problem. Så sent som 17 maj hade jag 2 ganska eländiga sista mil av 9 totalt när jag och Forssis sprang Lida Ultra. Det går att ta sig framåt med vad-det-nu-är, men det är fasen så knöligt och obehagligt. Jag sätter min tillit till Dr. Nie på Stora Essingen som stuckit nålar i mig under sammanlagt 20 timmar. Jag beställde tider där direkt efter Lida och nu får vi se om det har effekt. Eller rättare sagt, om ett dygn eller så.
Fram tills dess ska det inte vara några problem.

Ok, allt jag gjort fram tills nu skall straxt hällas ut över vägarna där Fotrally 2014 går. Inget mer att göra förutom att varsamt plantera den energi jag investerat, steg för steg, ner i marken jag går på. Dags att äntligen släppa taget om det som varit vägen fram till vandringens början.
Här står jag där dessa vägar möts, en historisk, den andra okänd.
Jag älskar tillvarons perronger och hållplatser där en rörelse övergår i en annan, där jag byter riktning och fortsätter framåt.
Klara...jag blir aldrig klar....Färdiga....aldrig färdig....Gå!
Gå, ja det är inga problem. Det gör vi.

Pirates of the Magelungen
Jocke "Gurkan" Berggren, Niklas "Gubben Gå" Grebäck, Fredrik "Kryckan" Forsström,
Tomas "Snickers" Sjölander, PerOla "Captain" Axelsson


Och det gör vi minsann. Jag tror det är lite fler åskådare än vanligt i Rålis och de applåderar den stora gruppen gående gladiatorer som just anträder sina långa vandringar. I efterhand är det märkligt att tänka på dessa steg som de första i en promenad som för min del skulle sluta i en mörk, regnvåt vägren utanför Norrköping, 51 timmar, 255 km och 318 750 steg senare.

Som jag beskrivit efter tidigare lopp så är tävlingen, när den väl kommit igång, en slags kalejdoskopisk långfilm fylld av olika intryck. Ibland samma intryck som upprepas, nöts in och bygger bo i mitt medvetande. Ett sådant intryck är förstås känslan och ljudet av fötter i skor som ömsom sätts ner, ömsom lyfts upp ifrån marken under mig. Ett annat är känslan av mina andetag.
Ibland ser jag det som att andetagen skapar en luftkudde under mig, får mig att sväva framåt på varje utandning. På varje inandning lyfter den mig uppåt och fyller mig med ny energi som kan släppas ut över vägen jag vandrar. Det är en känsla av oberörd kraft som utan min inblandning eller ansträngning bär kroppen fram genom landskapet. I de stunderna flyger jag fram, 5 cm över markytan...viktlös.
Det är för mig en form av koncentration, att zooma in på något avgränsat - andetagen - och låta detta ha sin särskilda effekt. Det kan ta tid att lära känna det där, vad det nu är man väljer att titta närmare på och bekanta sig med. Ett par hundra timmar av meditation har jag säkert lagt ner på sådant, men när färdigheten blir större så är det värt besväret. Det funkar inte alltid eller sitter i så länge jag vill, där är jag inte ännu, men då och då kan jag faktiskt breda ut tankens vingar och flyga en bit.

De här intrycken som ständigt återkommer bildar väggar i medvetandet. De är en slags grundinformation, en bakgrund att måla övriga intryck på. Du kanske blir trött på väggarna ibland, och känner dig instängd i det du upplever som "monotoni" eller "tjatigt"? Det kan jag också bli, lita på det, men jag påminner mig om dess betydelse och nödvändighet. Enda sättet att bli av med monotonin är att bryta den och vad händer då? Ja då måste vi stanna och avsluta vår vandring, och det är ju knappast målet. Tvärtom vill vi fortsätta gå. Vi har bestämt oss för att "gå tills vi stupar", inte tills vi blir uttråkade och vill göra något roligare, eller hur? Så målet måste vara att acceptera väggarna som en given del av den uppgift vi gett oss själva.

Med Fotrally kommer automatiskt en vägg av trötthet, en av obehag, en av regler och inte minst en av smärta. De ska finnas där och bilda det utrymme som är unikt för just denna aktivitet. Om du låter dem stå på sina givna platser så gör de ingen skada. De är ditt tillfälliga skydd mot allt som inte är Fotrally, det som du under en liten stund tar en paus ifrån. Låt väggarna växa sig tjocka som stenmurar och tveka inte att trycka in mer murbruk om du ser en spricka i monotonin. Om väggen är klen så finns risken att vardagsbekymmer slinker igenom. Plötsligt tänker du på bilförsäkringar eller fria skolval, och din rally-fästning är snart invaderad av minnen och fantasier. Då har du mentalt ramlat ner i diket och fastnat i stillaståendets kvalmiga dagvatten. Du ser inte landskapet, hör inte musiken som växer ur medvandrarnas prat, deras visslingar och prasslande med utrustning.
Och fastän det för stunden kan upplevas skönt att "checka ut" från verkligheten så är det i förlängningen ett misstag. Det är ett sätt att slippa tråkighet och obehag, visst är det så, men det är ett sätt som ligger helt bortom din kontroll. Händer det så händer det, men det är bara resultatet av medvetandets slumpgenerator du upplever. Om du vill nå det som ibland kallas "mental styrka" så bör du se upp med den här varianten. Den är inte att hantera situationen utan att hanteras av den. Du blir ett offer för omständigheterna.
Ok, på sätt och vis är det "offer" vi alla är eftersom allt hänger ihop (se den inledande prologen), men i en tävling som Fotrally kan vi tjäna på att inte låtsas om det. Vi kan skapa ett läge där vi upplever ett allsmäktigt "jag" som kan påverka och styra det som sker. Med den känslan av kontroll kommer ett lugn som hjälper oss att göra rätt, att fullfölja uppgiften.

Det vettigare alternativet är alltså att ge upp idén om att bli av med de delar av verkligheten som vi för stunden ogillar, att acceptera och kanske förstärka det som ändå är omöjligt att få bort. Genom att släppa kontrollen över vilka intryck/upplevelser vi vill ha så skapar vi istället en känsla av kontroll. Det är därför vi ofta känner lättnad över att "skita i" något vi tidigare kämpat för att kontrollera. Den som slutat oroa sig över sitt utseende förstår vad jag menar. Visst kan man lyckas med håret och tvättbrädsmagen, om man jobbar på det, men det tar kraft och uppmärksamhet ifrån annat, och riktigt 100%-igt säkra blir vi aldrig. Den orolige bär alltid ett uns av osäkerhet över om hen kontrollerat och påverkat tillräckligt bra. Så är det även när vi vandrar i Fotrally.
Är man rädd för smärta och monotoni så måste man packa jävligt noga. Allt måste vara "rätt" så att man inte drabbas av leda, skoskav, solsting eller magknip. Minsta tecken på sådant kommer göra oss oroliga över att vi missat något eller packat fel.

Missförstå mig rätt nu. Jag är ganska noga med att prova ut mat, utrustning och spotify-listor. Sådant är inte oviktigt. Men när jag väl gjort det så släpper jag tanken på att detta kan skydda mig mot obehag och elände. För mig är poängen inte att förbereda mig så noga att jag slipper det jobbiga. Det jag gör är istället att försöka skjuta fram tidpunkten då det oundvikliga inträffar. När skavsåren, stelheten och ledan gör entré är jag förberedd. Då försöker jag ställa medvetande-dörren på vid gavel och låta alla gäster/intryck komma och gå som dom vill. Gör jag det så kan jag röra mig fritt i medvetandets rum utan att behöva lurpassa vid dörren för att mota den onde och den fule.
Den som vill välja gäster blir stående vid dörren, och allt hen ser är möjliga bråkmakare som måste hållas utanför. Den gode, som förstås fått komma in, står ensam i ett hörn utan någon att umgås med.
Så kan vi låsa oss själva om vi faller för att försöka kontrollera fel saker. Vi ser då bara faror och missar helt det vi egentligen vill ha (som finns där hela tiden).

Oj, hur hamnade vi här....javisstja, vad som rör sig i huvudet på mig när jag går... Jag har alltså väggar av intryck som upprepas mer eller mindre frekvent. Några är goda (naturen, sällskapet, musiken, den friska  luften etc) och andra är onda (stelhet, stress, skoskav, leda etc), men alla måste vara där och jag bereder dem plats efter deras behov. Inget att lägga särskild energi på.

Men vi måste ha lite inredning också, eller hur? Om "väder" är en av väggarna så är olika väder en del av inredningen. Likadant är det med "obehag". Någon form av obehag kan man räkna med som statisk faktor. Till och med innan starten känner jag att kläderna stramar och att sömnen varit otillräcklig, så obehag är en slags given vägg. Men inget obehag är det andra likt om man studerar det närmare (vilket vi ju ska). Bättre än så, samma obehag (t.ex. ryggont) ändrar kvalitet så fort man medvetet försöker fånga in det och hålla fast det. Om man verkligen anstränger sig att få ett sinnesintryck att "sitta still" så märker man snart att det inte går. Allting är i ständig rörelse, till och med det som vid en hastig bedömning tycks statiskt och orubbligt.
Att se denna ständiga rörelse kan kräva en del träning, som i meditation, men slipar man uppmärksamheten lite så finns den där. Tänk på någon positiv känsla som du verkligen kämpat för att behålla. Hur gick det? Det är ingen skillnad med negativa känslor. Det som skiljer är att vi försöker klamra fast vid det sköna och skjuta bort det äckliga och därför känns det som att det vi vill ha försvinner i ett nafs medan det vi ogillar hänger fast i en evighet. Det är en illusion som skapas av våra önskningar. Känslorna i sig själva är lika flyktiga vilka dom än är, och det lär vi oss om vi studerar dem.

Nåväl, denna flyktighet och förändring får vara inredningen i mitt lilla metaforiska medvetanderum. Det är dessa förändringar, denna inredning, som flyttas runt i huvudet på mig när jag går under etapp 1. Det är prat (om olika saker, med olika personer), liggande med fötterna upp vid träd (olika träd och underlag), minnen (ett slumpmässigt flöde av allt möjligt), bilder av omgivningar (Västerbron, en villa i Vårby, någons skor) och smaker (Hammer Perpetuem, nötter, blåbär). Det är samma som var och en upplever som ett medvetandeflöde under all vaken tid. Kanske jag ser "flödet" medan du mer ser på flödets "innehåll", men i grunden är det samma sak. Havet och vågorna kan inte skiljas från varandra för de är ett och samma.

Bonus info.: Det jag just skrev är orsaken till att ingen egentligen behöver mediterar för att se in i medvetandets natur. Det du som vanlig o-mediterad person ser just idag, just nu, är allt som finns att se. Det är hur man förhåller sig till det hela som gör skillnad. Innehållet är ungefär detsamma.
Med träning upptäcker man dock att innehållet inte är samlat "i mitt medvetande", som kakor i en burk. Det man till sin förvåning lär är att innehållet och burken är samma sak.
När jag mediterar finns inte "jag" och "mina tankar", bara "sittande" och "tänkande" och kanske "kännande". Det är dom upplevelserna som ÄR jag. Det finns alltså ingen tom "jag-burk" som innehåller dessa upplevelser.
Och då kära rallyvänner är vi framme vid löken på den omtalade laxen. Om jag ser att det egentligen inte finns något "jag" som innehåller "medvetande", om det jag vanligtvis upplever som "jag tänker" inte är en sak (jag) som innehåller en annan (tankar), då har vi (a) löst de flesta av filosofins klassiska problem och (b) uppnått något som hinduer och buddhister kallar icke-dualitet. Det är inte illa.
Det är fasligt praktiskt för nu finns det inget separat "jag" som behöver kontrollera "sina" tankar och känslor. Bättre ändå, det finns inget "jag" som ens behöver relatera till "sina" tankar och känslor.
Det finns bara det som finns samt en märklig reflektion av detta.
En reflektion vi till vardags upplever som JAG.
Konstig va, som min akupunktör Dr. Nie brukar säga med ett leende när hon kläckt ur sig något tämligen obegripligt. Ja, konstig indeed....och hur bra som helst.

DEPÅ

#fotrally #fotrally2014

måndag 30 juni 2014

Från andra sidan kaklet – Fotrally 2014, prolog



Det finns så otroligt mycket att säga om detta lopp så var ska man börja, och framför allt, med vad ska man sluta? Jag tror det bästa blir att skriva i den form jag lever mitt liv, som en samling anekdoter och osorterade iakttagelser. 

Tillvaron är inte en ordnad sekvens av begripliga sammanhang, inte en linjär utveckling som är möjlig att analysera, förstå och förklara för sig själv och andra. Allt det där är en illusion som våra intellekt klänger fast vid, som skydd mot den nakna verkligheten. Saker händer alltid av en orsak, inget sker av en slump och that's it. Det vi inte vill acceptera är att ”orsaken” är ett oändligt komplex av otaliga orsaker i tid och rum, och att dessa inte kontrolleras av någon eller något. 

Kort och gott: Det blir som det blir (sen) eftersom det är som det är (nu) eftersom det blev som det blev (då).
Översatt till Fotrally: Resultatet styrs av det jag gör i varje stund vilket i sin tur styrs av det som hände alldeles nyss.
Översatt till filosofi: Determinism är lag, men skeendet är (a) icke-linjärt och (b) utan specifikt syfte i teleologisk mening.
Översatt till folkhemmets köksbord: De blir som de blir å fan vet varför men de e som de e me de, skål.

Denna process har förstås ingen början och inget slut, såvitt du inte tror/vet att det bakom allt detta finns en ursprunglig skapare som satt hela bollen i rullning. En Prime Mover som med en specifik intention iscensatt det hela och därmed har allas våra öden i sina händer. Jag tror inte det. 
Jag tror inte på vetenskap heller då en ”tro” på ”vetenskap” är självemotsägande. Jag håller mig till mina Zen-mästare som råder mig att inte tro på någonting, allra minst deras egna råd, och att istället lita på det jag erfar direkt, här och nu. Det är svårt eftersom jag då berövas all illusion av kontroll över mig och omvärlden, men det är välgörande på så sätt att jag måste möta allt som det är, inte som jag tror det är eller vill att det ska vara. På lång sikt är det nog så att det leder till bättre/klokare handlingar eftersom jag då reagerar på verkligheten i stället för på jag’s illusoriska bild av verkligheten. Baksidan av myntet blir förstås att ett lyckat resultat, en framgång, inte kan tillskrivas bara mig själv. Det som hände alldeles nyss innefattar ju allting och alla i varje given stund, inte bara lilla jag. Det kan vara något du just sade, en doft, ett minne från bardomen eller en föreläsning, en kossa som råmar eller en liten sten i skon, alla dessa små händelser som bara händer, utan att jag kan välja dem. De kommer till mig i ett ständigt flöde av verklighet och de – tillsammans – styr vad jag just då gör eller inte gör, och som föreslagits ovan så blir detta mitt ”görande” det som styr framtiden, i nästa sekund…och nästa…till mållinjen…och i nästa sekund. Det är en stor process som började långt innan jag föddes och som fortgår långt efter min död. Den är helt oberoende av mig.Det låter väl härligt, att vi egentligen är mycket större än lilla jag. Att vi alla är små aspekter av Stora Allt. Eller som Alan Watts sade: We are nothing but a symptom of the universe. Det snodde Black Sabbath f.ö. till en låttitel.
Ok, det är lite trist för själva Silvio eftersom den som vann bara var lilla Silvio, inte Stora Silvio. Stora Silvio bröt efter 11 timmar i fel skor, tränade på tok för lite, glömde sina regnkläder och sov över på Malmköpings Wärdshus. Stora Silvio stod faktiskt för alla resultat i hela loppet, han var funktionär och han var ett helt fantastiskt filmteam. Sanningen är att det var han som hittade på hela Fotrally-grejen, men då såg han ut som lilla Pontus. 
Stora Silvio gav också upp tillsammans med lilla PerOla efter 51 timmar. Då hade hans kropp, hans lilla symptom på det universum han också är, börjat stänga ner balansfunktionen och fått mycket svårt att följa ledljuset på motorvägen. Han var kanske rädd att dö där i mörka natten och ville få hem lilla Gubben Gå till sin lilla familj? För där och då såg Stora Silvio ut just som lilla Gubben Gå, och han tog sig själv i hand och önskade sig lycka till. 
Stora Silvio såg lilla Silvio och lilla Lena vandra vidare i natten, genom mörkret och ut på andra sidan, in i morgonrodnaden och vidare till strålkastarna i rally-studion där han, som lilla Silvio, lyste upp en förstummad publik med sin underbara segrarglans. Men egentligen var det förstås alla vi som satt där och gladdes åt hur fantastiska vi är. Vi tittade på oss själva och kände kärlek blandad med ödmjukhet. Silvio hade funnit något han letat efter där i mörkret, och han lyste av värme och tacksamhet. Jag var glad för oss alla och mig själv. Även lilla jag hade sökt tålmodigt och funnit något värdefullt. Gubben Gå var bankad blå, men lite gladare och klokare ändå.

Till tävlingen - Den lilla Niklas som skriver det här kan berätta att under loppet krympte lilla Silvio glimtvis ihop till ett extra litet svart hål av tät energi som försökte suga allt ljus ur sina upplevda motståndare. Han blev då stenhård och ogenomtränglig. Han skapade sig ett helt eget universum, om än väldigt litet och mörkt. Det var en annan bild, en annan form.

En god sak med att ha detta märkliga perspektiv på tillvaron (om någon till äventyrs skulle greppa ett uns av texten) är att man blir tämligen opåverkbar när det gäller psykningar och ”mentalt spel”. Det är ju bara lilla Silvio som stirrar ursinnigt på lilla Niklas och där går dom i ett udda tidsfördriv som lilla Pontus hittat på efter att ha läst en bok av lilla Stephen King. 
Tänk om Stephen’s lilla pappa, Donald sjömannen, inte gått iland just i Maine USA någon gång på 1930-talet och träffat lilla mamma Ruth? Då hade vi helt säkert aldrig promenerat där, 80 år senare i det regnblöta Norrköping och glott på varandra. Det lilla perspektivet blir annorlunda när man ställer det stora bakom. Det blir roligare på något vis, och lättare att förhålla sig till. 

Nåväl, den här historien handlar om oss alla. Egentligen både vinner och förlorar vi alla på samma gång för vi är mycket större än oss själva. Det betyder inte att vi INTE är våra små själv. Naturligtvis är jag Niklas och inte Silvio och självklart (ur självets klara perspektiv) blev jag spöad av Silvio med exakt 4 timmar. Inget snack om den saken.
Men vi är också, bakom allt detta uppenbara, något mycket större än separata individer som skiljs åt av vinst/förlust, av tider och prestationer.
Det har tagit mig några år av ganska hårt arbete att se detta, att med säkerhet kunna svara på frågan ”Vem är jag?” och upptäcka att den som ställer frågan letar på fel ställe. Det finns nämligen inget särkilt att hitta just hos mig eller inne i mig. Inget eget som är skilt från allt annat, alltså sär-skilt. Det finns inget jag som kan styra ett mig, ingen ghost in the machine och därför gäller as above-so below

Ursäkta röran, jag flyter ut i filosofi-träsket och börjar sprida udda referenser. Jag är lite mjukare än vanligt idag och de som gått tillsammans vet hur sån’t blir. Man växer och flyter ut över vardagens begränsande låda av ordning och reda. Kanske någon ur rallyts överrepresentation av akademiker ändå har viss behållning av svamlandet. Kanske är det mer begripligt för en galen hillbilly från Malmköping, vad vet lilla jag? Antagligen är rallykamrat Duus den enda vars polett trillar ner. Han är nämligen dramatiker och skriver om att det regnar grodor i Fruängen så på det loftet råder ingen akut brist på tomtar. Grattis förresten, inte till tomtebesättningen (dom kan tidvis vara tämligen besvärande) men på födelsedagen. Duusen firade sig själv med att förtjänstfullt spräcka 24h-vallen.
Själv behöver jag tydligen formulera av mig lite upplevelser. Det visste jag inte när jag började skriva, men hur skulle ”jag” kunna veta det och vad är poängen med att låta lilla jag försöka kontrollera vad som sker? Det är såklart helt meningslöst och kontraproduktivt (se texten ovan).

Del 1 i min rejsrapport blev på det här viset. Jag tänker att det är perfekt. Att det säkert hänger ihop med det som många menar är själva kärnan i denna extrema uthållighetsaktivitet.
Att tvingas skala av alla lager av prestige, självbilder, självuppfattning, kontrollbehov, prestationsångest och krav för att i uppgivandets ömklighet få en glimt av vem man är bakom fasaden av funktionskläder och precisionsklockor.
Att finna ett större sammanhang än det vardagen oftast erbjuder.
Att lägga allt man hittat åt sidan för att finna det man söker där bakom.
Självbilden är den spegel som döljer vem du är. Om du släpper den så försvinner du, men det är bara reflektionen av dig du mister. Den som ser finns kvar utan att se sig själv.
Därför luras vi av att döma oss i bilden av framgång och misslyckande. Vi är inte det vi ser utan den som ser.
Överkursen lär oss att vi inte är det heller. Vi är det som händer i varje ögonblick t.ex. seende, tänkande, gående, ätande, läsande o.s.v.
Nästa episod blir, om den alls blir, antagligen mer konventionell och läsvänlig. 

Jag vill avsluta med en djup bugning av respekt och kärlek till alla medtävlare, från systrarna Björnstjerna som lämnade oss alla i Midsommarkransen, till Lena och Silvio som bar oss alla till vårt mål.
Vad det är frågan om vet jag inte, men jag säger som Rivers Cuomo i Weezer: Love Is The Answer.

fredag 14 februari 2014

Nerladdning som uppladdning

Det borde vara som vanligt inför ett tävlingslopp. Man tränar så gott man förmår, tänker på vad man äter, lägger upp en strategi som verkar optimal och förbereder sig mentalt. Kanske gör man också en uppdatering av utrustningen. Allt gör man så bra som möjligt för att prestera maximalt. Om det blir som det brukar så blir prestationen oväntat bra (ganska sällan), ungefär som förväntat (oftast) eller oväntat dålig (ibland). 
Oavsett hur det blir så är en sak klar: bra förberedelser ökar chansen för bra resultat. 
Den stående frågan är: hur bra kan jag förbereda mig och prestera?
Jag tänkte vidga den frågeställningen inför nästa helgs 24-timmars i Espoo.

Frågan är: hur mycket sämre blir prestationen av en spektakulärt dålig förberedelse?

Som allt här i livet så beror det mesta på hur vi väljer att se på saken. Fakta är futtiga om de inte kryddas med åsikter, fantasier och allmänt tyckande. Min nerladdning kan förstås på olika sätt och det är mindre viktigt vilken tolkning som är "rätt". Den enda jag kan presentera är min egen.

Hittills har jag försökt göra så rätt som möjligt inför lopp. Jag har förberett mig hyfsat bra och därför har jag också presterat hyfsat bra. Det enda jag riktigt gått bet på är näringsbiten. Bortsett från den har det gått ungefär som förväntat. Resultaten har varit en spegel av uppladdning och förberedelser.
Nåväl, tills för en månad sedan rullade allt på som förväntat. Jag tränade ganska bra och käkade ganska bra och hade målet att göra ett stabilt och disciplinerat lopp med en test av fettförbränning som primär energikälla. Gissningsvis skulle resultatet ligga runt PB på drygt 160km och förhoppningen var att jag skulle genomföra alla 24h utan större avbrott för magkramp och energikollaps. Inga konstigheter.

Men sedan hände något - oklart vad - som gjorde att vardagsenergin avtog, löplusten försvann och jag avbröt mer eller mindre hela uppladdningen. Jag tänkte överhuvudtaget inte på loppet. Ingen av den planerade träningen har blivit av bortsett från ett pass på löpbandet. Häromdagen gjorde jag ca 12km på 1.5 timme och det var hur tråkigt som helst. Till en början tänkte jag inte på saken för energin kommer och går, speciellt under mörks vintermånader. Efter ett par veckor blev jag förvånad över att löplusten inte kommit tillbaks. Efter ytterligare en tid började jag oroa mig en smula inför loppet. Skulle jag "skärpa mig" och hålla målet i sikte? Det är ju så vi försöker 19 gånger av 20. Jag testade det, men det kändes bara krampaktigt. Om prestation varit det som motiverar mig så hade det kanske funkat, men så har det aldrig varit. Inte särskilt mycket i alla fall. Det enda som hände var att jag kände ett växande missnöje med situationen tillsammans med olust att göra något åt den. I det läget kan jag avanmäla mig och slippa göra ett dåligt resultat eller skruva ner målet så att det matchar min mindre lyckade uppladdning. Det första är för tråkigt eftersom jag gillar att flyga och äventyra. Det andra är också för tråkigt för utgången är ganska given.
Tråkigt är kanske det värsta jag vet så då valde jag att vara lite kreativ istället. Om jag nu ska göra en mindre bra uppladdning, varför inte göra den så bra/dålig som möjligt? Här finns trots allt något att lära. Att mindre bra förberedelser sänker prestationen är givet, men hur mycket sjunker prestationen av riktigt usla förberedelser?

Alltså har jag förstärkt det mindre bra och gjort det riktigt illa. Träningen totalt under sista månaden ligger alltså på 1.5h löpband + 10 minuter qi-gong nån-gong. Kosthållningen är en skräckblandad röra av chips, korv, pasta, bröd, läsk och choklad. Med andra ord har min senaste månad varit slö, slapp, loj, lat, likgiltig och inte ett dugg tuff. Även om ett litet uns av sunt förnuft säger åt mig att styra upp sista veckan så att jag inte kommer helt plufs-trött till Espoo så väljer jag att köra på med nerladdningen.

Jag hittar i det ett litet leende och en nyfikenhet på hur det ska gå. Självklart ska jag göra själva loppet så bra som möjligt. Att åka dit och försöka prestera dåligt vore ju helt meningslöst. Det jag vill veta är hur mycket sämre resultatet blir om jag helt tappar fattningen en månad innan loppet.
Jag ser några möjliga varianter.
- Jag kroknar tidigt och får slita sista halvan för att få ihop 100km.
- Jag tvingas hålla mycket låg fart men får en positiv effekt av det och gör upp emot 150km.
- Jag märker ingen större skillnad utan når som tidigare planerat +160km.

En osäker faktor är energiintaget under själva loppet. I konsekvensens namn bör jag käka skräp även där. Kanske kan det göra mig klokare på om det är maten eller farten som är största problemet i vanliga fall. Men om jag upplever alltför negativa effekter av att slarva med kosten, då antar jag att förnuftet får mig att fungera lite mer normalt och sansat.

Ok, för att göra en misslyckad förberedelse till något "spännande" som ursäktar ett mediokert resultat så formulerar jag mig alltså på detta sätt. Nu ändrar jag spelreglerna så att ett tvärsäkert "fisljummet" resultat ersätts av möjligheten till ett episkt misslyckande eller en rejäl överraskning. Om inte annat så får det mig att se fram emot nästa helg med större entusiasm. Det är där min motivation ligger, att ha roligt och upptäcka något nytt. Det är i längden viktigare än några kilometer hit eller dit som PB.

Med detta sagt så är jag ändå övertygad om att löplusten återvänder och att jag snart tränar/äter som vanligt. Då kommer jag också som vanligt att satsa på bra förberedelser för bästa prestation.
Tills dess är jag en stillsam rebell mot GI, Paleo, LCHF, vego, långpass, intervallpass, styrketräning, vinnarattityd, pannben, järnvilja, pepp, kompressionsstrumpor och resultatfokus.
Jag är en tillfällig representant för soffpotatisar, slackers, latmaskar, syltryggar, slöfockar, godisråttor och tappade sugar.

Jag får återkomma med hur man packar sportbagen på detta tema. Nu är det fredag kväll och det vankas chips, Dr. Pepper och någon film med lågt ställda krav på intelligens och dramatiska kvaliteter.
Livet som depressions-lokalike har sina poänger. Tur man har sin underbara adhd så att det uttråkade blir en smula underhållande.