TEC 2013

Kanske kan loppet betraktas som ett litet återfall av otålighet. Det gick på tok för fort första tredjedelen och länge sprang jag med målet att gå under 22h. Under ett litet anfall av total endorfin-hybris räknade jag på varvtider med målet sub. 20h. Vartefter smärta och utmattning ökade ändrades det till att gå under 24h. Efter ett 30 min depåstopp med ompysslande av frossa, kramp och fotled blev målet att gå under 30h och vore det inte för guld-funkisarna i depån hade jag lagt ner redan där.
Jag gjorde varv 14 utan att riktigt begripa varför. Att slå på pannlampan inför skogspartiet var en mycket svår och krävande uppgift i det här läget. En skål med kexchoklad efter 6,5 km vållade en del problem. Skulle jag ta en bit eller två eller mådde jag för illa eller va kexchokladen precis det som skulle ta mig genom varvet eller hade jag kanske kvar en bit i fickan från förra varvet eller.....?
Det var som ni förstår många stora och svåra beslut att brottas med. På något sätt kom jag ändå runt och jag önskar att detta varv filmats. Det måste varit stor humor att se och höra Niklas i det läget.

Efter 3-4 mil med nappflaskan i hand.
(Rönnlunds foto)

Min enda tanke inför varv 15 var "Ut ur tältet", men det tog säkert en kvart bara att välja dryck och föda. Kul var det inte, men ganska intressant. Jag hade ju Lovat att Aldrig DNF:a igen, så upp till bevis.
Jag stapplade ut på näst sista varvet och tänkte "Det släpper snart. Du har fyra timmar på dig att halta runt. Du kan fanimej krypa runt och fixa det".
Efter ett par hundra meter stod jag vid ett litet dike längs med cykelbanan. Det är 30cm djupt och 50cm brett. Hur i hela friden ska jag komma över detta, tänkte jag. Provade att hukande glida ner sidlänges och ta små myrsteg upp för branten på andra sidan. Jag tog mig de 15 metrarna till ingången av viadukten och där stannade jag.

Det fick räcka så.
Nog för denna gång.
Tack för kaffet.

Att se 14 mil i ruskväder som ett misslyckande vore korkat. Självklart var TEC 2013 en braksuccee. Den enda missen var att på förhand försöka styra framtiden med ett "löfte". Å andra sidan, utan det hade jag kanske brutit tidigare?

Framöver ska jag förska anamma Janne Ramströms motto "Piggast i mål vinner".
"Mest slutkörd i mål" har varit mitt dito, men det blir inget vidare om man inte kommer fram till själva målet, eller hur? Det blir inget pris för "Mest slutkörd" och om det vore så borde alla vinna.

En ny lärdom var skillnaden mellan 24h inomhus och 100M utomhus. Möjligen drevs mitt utgångstempo upp av önskan att bli klar snarast möjligt. I ett 24h-lopp saknas den faktorn. Nu somnade jag ju efter 23h i Espoo, men ändå. Det var mycket lättare att lägga in tidiga promenader i sporthallsvärmen än i duggregnet. Det är nog sant som jag trott att just gåendet var nyckeln till 161km i Finland. I TEC glömde jag det eftersom det blev ruggigt så fort man slutade springa.
Eller såhär, jag hade inte förberett med kläder som passade ett bra upplägg.
Eller, om man formulerar sig ännu hårdare, jämfört med de som sprang merparten av loppet i kortbrallor och sommarkläder är jag en tunnis. Jag gillar inte kyla och väta. Då vill jag gå in och fika istället. Så är det.

Nu bockar jag nöjd och belåten av mina första 100... ehhh, nästan 100Miles och laddar för Jättelångt i Juni. 8:11 från 2012 ska putsas, men bara lite. Under 8h blir bra.
Kanske är det sommar och soligt.
Kanske blir det öl och korv i mål även i år.

Ahh, ultralivet...aj (jag flyttade benet)