Fotrally 2012 - Loppet

För mig är varje lopp eller träningsrunda en serie korta intryck och det är sällan jag minns dem var för sig. Istället skapar de en helhet som bara kan beskrivas väldigt luddigt och svepande.
Ett skönt lopp - En tung runda - Bra flyt - Vackert landskap...

Lika svårt har jag att svara vettigt på frågan "Hur känns det"? Vanligtvis säger jag det som förväntas; ganska bra, lite segt, toppen eller helt ok. Vad det betyder för den som frågar vet jag inte.
"Ganska bra" kanske beskriver ett läge där han/hon är lite stum i benen men att det förväntas släppa om en stund. För mig kan det innebära att jag känner en otrolig energi, men samtidigt är lite bekymarad över risken att just därför spränga mig med 2 mil kvar.
Följdfrågan, som vi sällan ställer, är "vad är det som känns Ganska Bra och varför"? Nu finns det ju utrymme för sådana djupdykningar i ett Fotrally enär man varken har ont om tid eller är särskilt andfådd, men vi är nog ovana att prata på det sättet under ett lopp.

Med det som bakgrund vill jag beskriva Fotrally 2012 såhär:

Jag fick lust att dansa när Ben tog fram fiolen och spelade en låt från inbördeskrigets USA. Det fanns en text men Ben avstod att sjunga den. Förklaringen var att fastän texten hyllade slaveriets upphörande så antyddes en nedlåtande ton mot "blacks". Vi pratade lite amerikansk root-musik och hur mixen av afrikanska rytmer via karibien passade fantastiskt ihop med folkmusiken från europa. Dessa möttes i den amerikanska södern och blev jazz, blues, cajun, zydeco och swing. Vi var överens om att detta var musik att leva till. En annan intressant aspekt var hur monotonin i viss musik har ett egenvärde i sig och att man inte upplever det förrän den gått runt runt i evigheter. Snabbt och skarpt drog vi en parallell till gåendets mysterium och vips var en halvtimme förbi.

Pia levererade tävlingens nyhet redan på väg ut ur Södertälje. Jag fick veta att på Fältöversten finns det glass med dammsugar-smak (som i grön marsipan och arrak men inte storstädning). På ingång till Nyköping slog hon till igen genom att flanera i fodrade vinterstövlar utan dämpning. Där och då blev jag och mina foppa-tofflor tvåa i kategorin "Lite oväntade skoval".

Blivande segrare Jonas D delar med sig ur den erfarnes arkiv:
 -Nu kommer det inte göra mer ont. Frågan är hur länge du står ut med att det gör just såhär ont.

Någonstans efter Sillekrog körde jag igång mp3-spelaren för första gången. Innan dess kändes det som att jag hade fullt upp med annat, men där började smalbenen ondgöra sig tillräckligt för att kräva lite energipåfyllning och distraktion. Då upptäckte jag att Metallica går bra ihop med smärta. Det blev några kilometers lufttrumma och skuggboxning för att ruska liv i systemet och jag kan efteråt tänka att det nog såg märkligt ut för bakomvarande. Kanske blev jag själv en distraktion för någon annan och bra va väl det i så fall. Win/win heter det visst.

PerOla stod i ett blåbärsris mitt i ingenstans. Gissningsvis för att pinka en svätt, men det var inte det intressanta just då. Istället såg jag hans Sanuk. Kanske är det världens skönaste slacker-skor, jag har två par, och det gladde mig att någon valt dem som"tävlings-skor". Hela skapelsen andas nämligen söndag eftermiddag på stranden och de är designade av surfers från Californien.

Någon mil innan Trosa sa en yngre medgångare att psyket var på väg att ge upp. Det var för segt att lunsa fram på detta sätt och veta att inget annat skulle hända, tyckte han. Jag trodde nästan han skämtade. Här hände ju saker precis hela tiden och den stora händelsen sker ju hursomhelst på insidan av oss Fotrally-ister. Hur kunde han vika ner sig redan här? Det sa jag förstås inte. Istället en kort försäkran om att ledan skulle ge med sig om han bara gick tills det började göra riktigt ont. Smärta kan vara eländigt på många sätt, men tråkigt är det fanimej inte.

I den vevan träffade jag också Mia från Göteborg. Hon visste att glass kanske skulle bjudas och hade därför lagt sig i tätgruppen. Att ligga sist och komma fram till Glassgubben när lådan var tom, den risken tänkte hon inte ta. Smart, tänkte jag och slog följe några kilometer. Glass såg vi ingen men trevligt hade vi.

Vid någon solig support under fredagseftermiddagen fixade jag utrymme för raketdopp av fötterna i ett iskallt dike. Bäst jag satt där och fipplade med strumporna, cykeljäveln närmade sig hotfullt, så tornade en skräckinjagande figur upp. Under den neddragna fiskarhatten satt kolsvarta pilotglasögon och efter det följde en överläpp så packad med snus att den liknade en barnvagns-suflett. Hundra kilo längre ner marcherade ett par svarta arbetsskor som jag är övertygad om var försedda med stålhätta. Här var inte läge för småprat. Senare under kvällen satt vi i samma bil hem till Rågsved. Han hette Tomas och var polare med PerOla och nästa år går vi i lag Rågsved Ultra. Läskigt va?

På march ut ur Nyköping har det glesnat i leden. Kanske var vi ett 20-tal kvar.

Jag har 200 rally-historier till, men inte tid eller lust att skriva ner dem alla. Om någon undrar vad som rör sig i huvudet på just mig under ett Fotrally så vet ni det nu. Sådär håller jag på från start till stup.
Hur jag "mår" funderar jag sällan eller aldrig på, inte heller hur det "känns". Om någon undrar vad jag tänker på så svarar jag ärligast "kossan som står och bajsar på andra sidan den röda traktorn" eller "kyrkan därborta som ser ut att ramla rakt ut på parkeringen".

Några problem har jag aldrig löst under långlopp. För mig är en av poängerna att inte ägna mig åt något problematiskt överhuvudtaget. De "svårigheter" som presenteras på plats räcker bra, och de är förtjusande enkla och begripliga till sin natur.
Att få i sig mat, att fortsätta framåt, inte gå vilse, fylla på en vattenflaska, notera vad andra gör bättre och lära sig av det, skicka iväg en hälsning till familjen m.m.



Jag bröt i höjd med Nyköpings golfbana efter ett ganska långt men bra snack med mina smalben. Det vänstra brann upp där någonstans och jag gillar mina ben så beslutet var helt korrekt. Inte en sekunds ånger över detta.
Det visade sig sedan att jag tydligen har nedsatt flöde i benens vener (åderbrock på gång) och att detta gör att slagg inte transporteras bort fort nog. Det var ingen benhinneinflammation utan en ständigt växande massa av "skräp".
Det var positiva besked för då köpte jag kompressionsstrumpor och kunde springa Jubileumsmaran. Med lite tur får jag innan nästa Fotrally någon som sprättar upp rören och syr ihop dem på rätt sätt.
Då ska det spankuleras hejvilt.

En fråga kvarstår dock. Det jag funderat mest över är vad Viktor lyssnade på under det att han timme efter timme knatade på bakom ledarcykeln, med en beslutsamhet som bara kan överträffas av en korsikansk klanhövding på jakt efter den som råkat le mot hans dotter. Vad lyssnar man på då?
Entombed, Lugna Favoriter, Wu Tang Clan eller ens psykolog som spelat in ett spår med tro-på-dig-själv-skval eller....?
Han kom från Övre Sopporo, bara det. Inte Undre men Övre Sopporo.
Det ligger norrut.
De e bar å gå.
Enkelt.

Badwater 2012

Idag jublar vi extra mycket för Micke Andersson som blir första svensk att fixa Badwater. Det ska bli riktigt kul att höra hans berättelse från det äventyret. Badwater är nog det jag helst vill springa innan loppet är kört.

Jubileumsmaraton 2012

Bara att jag kunde springa loppet var en slags seger. Efter Fotrallyt var ju benen ganska kaputt. Benhinneinflammation trodde jag. Venös insufficiens, sa doktorn. Kan jag springa en mara på lördag, frågade jag. Javisst, sa han.
Rätt så.

Banan var ganska tuff med många "slakmotor". Lätt motlut i ett par 100 meter. Inte så mycket att det märks, men tillräckligt mycket för att suga kraft.
Mina mål var att (1) njuta av tillställningen, (2) testa benen och (3) provköra mina Hoka Bondi.

Att njuta av loppet var enkelt. Vädret var bästa tänkbara med solmulet och mycket lättsam fläkt från ljummen sommarbris. Ganska mycket folk efter banan och som alltid massor av trevliga löpare. Enligt speakern kom vi från 66 nationer. Inte illa, men som löpare tillhör vi ju alla The Running Nation.

Benen höll alldeles utmärkt. Ont och stumt naturligtvis, men det var bara finont och inte fulont. I Silverdal syntes Mia Thomsen som entusiastiskt hejade fram oss alla. Jag tänkte hojta att "det här är inte hälften så slitigt som att gå till Nyköping", men det kom jag på 200 meter senare. Den hälsningen kommer här istället.
En liten bit längre fram möter jag Mirre Kvist iklädd något som hastigheten såg ut som en Stålkvinnan-dräkt. Mycket passande i så fall.
Vid vändningen i Rotebro tyckte benen att det var färdigtestat. Vi hade ett litet snack om det och dom lovade att hänga med hela vägen tillbaks till Stadion. Dom fick min tillåtelse att protestera så högljutt det ville. En schysst överenskommelse tycker jag.
Med en mil kvar började dyka upp alltfler ultrabackar. Dags att börja flanera alltså.
Något som gladde mig extra mycket var mitt interna övervakningssystemet. När syran fyller låren och det blir mer stapplande än löpande, då brukar tekniken packa ihop. Det gjorde den nu också, men jag kom på mig flera gånger och styrde upp det hela.
Lyfta på benen - sträcka på ryggen - slappna av med allt som inte behövs för att ta mig framåt - höga händer tätt intill kroppen - lugna, djupa andetag
Vid ingången till Stadion fanns valet att köra fulldistans eller den kortare som vid OS 1912. Jag valde OS-distansen. Jag var rejält sliten på ett bra sätt och helt nöjd med insatsen. Jag har inte heller någon maratontid att jämföra med så på det hela kvittade det.

Skorna då? Fantastiska helt enkelt! Jag är ju ingen pryl-gubbe på något vis så någon sko-recension får ni inte. Nöjer mig med att de är det skönaste jag sprungit i. Lätta, stabila och med en fjädring som förbluffar. Dessutom såpass breda i lästen att fötterna klarade sig helt utan skav. Inte så mycket som en rodnad ens. Föutom att de liknar moonboots utan skaft finns inget att anmärka på.

Summa summarum en skön upplevelse och perfekt uppladdning inför Black River Run.

Associera eller Dissociera - Vad skulle Buddha gjort?

Den fråga som ligger högst i min trave av frågor är: kan begreppen Associera och Dissociera vara desamma som Mindfulness och One-Pointedness? Jag ska inte utveckla begreppen här men helt kort:

Associera - Vara öppen för alla de intryck som finns i varje stund (i kroppen)
Dissociera - Fokusera på ett särskilt intryck/objekt (utanför kroppen) och utesluta alla andra
Placeringen i/utanför är inte min utan något som dyker upp i idrottspsykologin. Jag tror det är ett misstag att dela upp det så.
Mindfulness - Vara öppen för alla de intryck som finns i varje stund och låta dem komma och gå genom medvetandet utan att på något sätt bearbeta dem.
One-Pointedness - Fokusera på ett enda objekt så intensivt att det stänger ute all annan information och helt fyller medvetandet.

Detta är mycket grova skisser på vad det handlar om, men du får en hyfsad bild i alla fall. Om jag är på rätt spår så ser vi en given metod att träna vissa förmågor som idrottare drömmer om att ha; hyperfokus, tjockt pannben, förmåga att stänga ute distraktioner och liknande "mentala" färdigheter. Allt det kan kokas ner till två extremer:

1) Välj vad du vill fokusera på och därmed påverkas av. Håll fast vid den bilden/tanken/känslan tills den är det enda som finns i ditt medvetande.
2) Välj att inte fokusera på något alls. Var helt öppen för det som sker här och nu tills det att du är totalt närvarande i varje ögonblick.

Om du kan behärska dessa båda, eller bli bättre på dem, så kommer det mesta inom den s.k. mentala biten att lösa sig enkelt. Den givna metoden att träna detta är genom klassisk Buddhistisk meditation, gärna uppdaterad med det senaste inom neurovetenskap. Många forskare är inne på detta spår men ännu har jag inte sett någon göra kopplingen till prestation inom idrotten. Den skulle jag vilja göra.
Nu gäller det bara att finna en forskare/institution som delar min vision/hypotes och efter det den lilla formaliteten med finansiering.

Wish Me Luck!

Fotrally 2012 - starten

En månad innan start bestämde jag mig för att ställa upp i Fotrally. Har aldrig gått speciellt mycket utöver hundpromenader och lumpens "Jägarmarch" 1988. Men tanken att gå lungt och stilla så länge man kan lockar min nyfikenhet och har man gjort några ultra-löpningar så är ju klivet inte så långt till ultra-promenad.

Målsättning? Jag sätter sällan tidsmål. Varför vet jag inte men kanske är det ett utslag av min generella siffer-allergi. Är glad om jag prickar rätt datum och starttid. Mellan- och kilometertider kommer knappast på tal. Sluttid är av visst intresse innan jag får den, men reaktionen blir oftas "jahaja, se där". Mer intressant är upplevelsen i sig och om jag lyckas pressa ut min max-prestation. Sån't ser jag inte i siffror. Det känns i kroppen. Samma max kan ge olika tidsresultat från gång till gång.

Förberedelser? Har rastat jycken till Högdalshöjden, ca 5km, 3ggr/v sen vi flyttade till Rågsved i vintras och sprungit ca 3 mil/veckan. I övrigt är nog en halvtimmes meditation om dagen det enda.
Målet att prestera och uppleva max är ju oberoende av förberedelser så Ja, jag var såklart redo.

Möttes i Rålis av Gjutarnäve och ett bullrigt "Jahao ja, däu harr kummit faor å vinna i aorrr igen"? Herrejisses, jag ser ut som Davidsson, tänkte jag. Inte för att Jonas är ful eller så, men jag är så van att se ut som mig själv.
Detta visade sig vara så nära att vara Jonas jag skulle komma.

Starten gick och som alltid med känslan av total beredskap OCH dito förvirring. Hur det går ihop får bli en annan story, men så funkar jag.

Att ta en långpromenad kan väl inte vara så märkvärdigt?