tisdag 11 december 2012

I trapphuset blåser ingen snöstorm

Häromdagen planerade jag ett löppass på 1 tim ungefär. När det närmade sig dags att sätta igång, ja då var det full snöstorm. Eftersom jag ogärna motionerar i snöstorm, eller med snöstorm jämförbara oväder, så strök jag det.
Men nu har jag ju nästan bestämt mig för att bli lite strukturerad och fyrkantig i mitt löpande, så att bara ställa in var inte ett alternativ.

Jag bor på bottenvåningen i ett 6 våningar högt hus. Om man istället för att springa vilse i snöyran knallar upp och ner i trapphuset under en timme, då räknas det som ett backpass tycker jag.
Så det gjorde jag.

30 husbestingningar blev det på en timme, och inte frös jag heller. Tvärtom faktiskt.

lördag 8 december 2012

Någon viskade i mitt öra - Ingen metod är också en metod

En läsare av mitt inlägg om minimalism gav mig en utmaning. Hon sa ungefär såhär "om din strategi är att inte ha någon strategi och ditt mål är att aldrig misslyckas, är inte det samma sak som att undvika risken att misslyckas"? Jag har funderat en del på det där. Det var ett mycket tänkvärt ifrågasättande. Fan också...

Steg ett är att försöka förstå varför jag lägger upp det på det sätt jag gör. Att inte planera minutiöst eller sätta upp konkreta resultatmål är ju inte bättre eller sämre än det motsatta. Det är ett personligt val, mer eller mindre medvetet. Nu fick jag tillfälle att syna det närmare i sömmarna. Om jag punktar upp det så ser listan ut såhär:

  1. Jag är inte bra på planering, särskilt inte på detaljnivå. Ok, men att jag inte är bra på det betyder väl inte att jag måste låta bli? Istället kunde jag öva på det och försöka göra det bättre. Jag är inte så imponerad av detta första skäl även om det är väldigt sant. Nästa fråga blir "varför är jag inte bra på att planera"?
  2. Planering är extremt tråkigt. Det är inte heller ett giltigt skäl att undvika det. Sanningen är att jag faktiskt gillar att planera träning/lopp, men inte i siffror och prylar. Jag gillar att tänka på att springa. Hur banan ser ut, vilka svårigheter som kan dyka upp, hur det kommer kännas, om jag klarar det o.s.v.. Men när jag tittar på det så liknar det mer "fantisera" än "planera".
  3. Ju fler detaljer en plan/strategi har, desto mer är det som kan gå fel. Den här är intressant! Det är ju helt sant att den som inte har någon plan inte heller kan misslyckas med den. Det är ju också sant att alla detaljerade planer måste ha visst utrymme för missar och avvikelser. Så vad handlar detta om...egentligen? Jag gissar att mitt ogillande av detaljerade planer handlar om att...
  4. Många detaljer kräver uppmärksamhet som är uppdelad men ändå strukturerad. Det här är inte något jag bara ogillar. Att ha många bollar i luften men samtidigt full koll på dem, det är jag helt enkelt usel på. Punkt slut. Många bollar går bra, full koll går bra, men inte både och. Om jag tränar stenhårt på multi-tasking under en längre tid, då blir jag kanske "halvkass" men inte bättre. Kostnaden för att nå nivån halvkass är stor i tid och energiåtgång. Det lönar sig dåligt.
  5. Behovet av att kontrollera detaljer döljer ofta osäkerhet. Det här är i och för sig sant, men det kanske beror på i vilket sammanhang man vill kontrollera, och vad? Jag är mycket för att "släppa" kontrollen och låta saker bli som de blir. Det blir mindre ångest och konflikter så. Oftast blir det bättre än om man krampaktigt försöker styra verkligheten dit man vill. Man man kan lika gärna vända på steken och säga att behovet av att inte kontrollera och planera detaljer döljer en oförmåga att styra sin aktivitet och en rädsla att misslyckas. Jag antar att det är en smaksak vilken variant man väljer. Jag tycker den senare smakar lite surt.
Nåväl, låt säga att jag både gjort det bekvämt för mig samtidigt som jag ägnat mig åt en hälsosam dos självbedrägeri, so what? Tja, det första jag tänker på är det faktum att så gott som alla riktigt bra löparprestationer står på en grund av målmedveten planering och långsiktig strategi. Det borde räcka för att se över min intällning en gång till. Förutsatt att jag vill prestera något över det medelmåttiga förstås. Vill jag det, och i så fall varför?

Svaret är inte självklart Ja. Jag känner ingen brinnande iver att bevisa något för mig själv eller andra. Att lyckas med ett 100 miles-lopp på typ 20 timmar betyder ju inte speciellt mycket utöver att man sprungit 100 miles på typ 20 timmar. Jag tror inte någon skulle ställa sig upp och hålla tal över det.
Om inte beröm eller erkännande är drivande, vad kan det då vara?

För min del tror jag det är upplevelsen i sig själv. Att göra något som ligger lite bortom det jag vanligen klarar av. Men ökar tillfredsställelsen med prestationen..?
Vet inte.

Det jag funderar på är att göra ett experiment. Att sätta upp ett definitivt resultatmål. Att göra en detaljerad plan. Att göra som "proffsen" gör och se vad som händer.
Kan jag klara det överhuvudtaget?
Står jag ut med en planering som - självklart - kommer spricka på några punkter?
Vågar jag ha ett tydligt mål med risk att missa det?
Blir träning och tävling tråkigt/stressat om jag blir mer noggrann och planerande?
Inget av det där vet jag säkert eftersom jag aldrig tagit mig an löpningen på det sättet. Men kanske skulle jag våga prova under 2013? Jag kan ju alltid återgå till min vind för våg-metod om jag vill.

Jag ska fundera på saken och återkomma innan årsskiftet.

söndag 25 november 2012

Hagsätra IP, November

Det är ett exklusivt särintresse man har. En gråblöt lördagskväll i november sitter många i tv-soffan med en grogg och kollar på _fyll i valfritt underhållningsprogram_ . Jag joggar ner till Hagsätra IP och springer 90 minuter runt runt i elljuset. Jag har inget sällskap utöver människorna bakom hundratals upplysta fönster. Jag ser inte dom, men de kanske ser mig när de kastar en hastig blick ut på väg mellan kylskåpet och tv-soffan. En timme senare ser de samma sak. Vad tänker dom då? Blir dom sugna på ett löppass?

Först tänkte jag springa längs med gröna linjen tills lusten tröt och då vända hem med t-banan, men jag ändrade plan efter 500 meter. Vek av mot Hagis och körde lite bana istället. Varför vet jag inte, men så blev det.
Man kan göra oväntade upptäckter när man gör oväntade saker. Ikväll/igår fann jag att Ott blir ett fint ressällskap till Espoo. Det är mycket sällan jag springer till musik, men till mitt livs första 24hrs tänkte jag ändå packa med lite låtar. Vat vet jag om vad som händer efter 10-12 timmars löp/jogg/gång, inte ett dugg! Kanske musik kan behövas som farthållare och inspiration när benen stumnar och magen krampar, kanske inte?

Nåväl, till ett 6min/km-tempo passar Squirrels and Biscuits utmärkt, och när det är dags för lite promenad håller One Day I Wish To Have This Kind Of Time ett trevligt 8:30-tempo åt mig. Det hade jag inte fått veta om jag istället sprungit längs spåret. Inte heller om jag suttit framför tv:n.
Jag har en annan syn på kunskapsinhämtning än Jan Björklund. Vi har antagligen olika syn på det mesta han och jag.

Tänk om han står där i träningsoverall och toppluva nästa gång jag kommer till Hagsätra IP.
Så förvånad jag ska bli.


onsdag 21 november 2012

Minimalism på alla plan - så löper du fritt

Min filosofi när det gäller löpning är ganska komplicerad. Jag tror att de flesta skulle skaka på huvudet och plocka upp sin träningsdagbok om de lät mig beskriva min form av minimalism. Den är en exklusiv variant som jag varken kan rekommendera eller avråda ifrån.

Här kommer några hörnstenar i min metod. Det som snarare borde kallas (N)icke-metod.
- Jag har mycket sällan koll på hastigheten jag springer i.
- Jag har mycket sällan koll på distansen jag sprungit.
- Jag har aldrig ägt en träningsdagbok.
- Jag har aldrig räknat kalorier eller andel kolhydrater/protein/fett i maten.
- Jag har aldrig lagt upp en träningsplan.
- Jag har aldrig lagt upp en tävlingsplan.
- Jag packar väskan inför ett lopp samma morgon jag åker.

Som du ser finns det inte mycket som kan gå fel i detta upplägg. Det i stort sett helt fritt från regler, mål och struktur som jag kan bryta mot eller inte uppnå. En konsekvens blir att jag kan slappna av helt och hållet vad gäller träning/tävling. Det finns inga lösa bitar som måste hållas efter och eventuellt korrigeras. Det är också en extremt billig metod. Den kräver ingenting förutom löparkläder och någon som springer i dem. That's it. Inga pryttlar som kan komma bort eller bli omoderna, inget som behöver uppdateras, utvärderas, anpassas, revideras eller analyseras.
Där spar jag ganska mycket tid och pengar.

Det finns mindre positiva konsekvenser förstås. Min prestation på ett lopp är alltid en helt öppen fråga. Det kan bli allt från personbästa till DNF. Jag vet i princip ingenting om vad som ska hända inför ett lopp. Under loppet vet jag inte heller om jag ligger "rätt" till vad gäller fart. Har man ingen plan så finns ju ingen referenspunkt att stämma av mot. Exempel:

Fotrally 2012: aldrig gått mer än 9h i sträck (ett tillfälle) men hade en känsla av att detta passade mig. Slutade #15 av 120 startande.
Black River Run: kände mig vältränad och hade gjort Jättelångt 68km på 8h. DNF vid ca 40km efter att ha gjort första 30km på ca......minns inte, men det gick för fort.
SUM: målsättning att slutföra och inte springa snabbare än 6min/km. Hade PerOla som sällskap så pacekeeper fanns. Hade sprungit ganska lite inför loppet men slutade på 5:03.
Vintermaraton: hade gjort mitt livs första intervall-pass veckan innan och kände mig "i form". DNF efter 35km då kroppen plödsligt packade ihop. Efteråt visade funbeat-appen att tempot legat på ca 5:10/km vilket jag inte på något sätt var tränad att hålla i 42km (men i 35km).

Svaret på frågan "Hur går det?" blir alltid "Det går som det går", och det är ju alltid sant. Här finns inte utrymme för spekulationer och gissningar. Ingen energi läggs på "varför blev det så, varför känns det så, hur kom det sig att...". Det blir helt enkelt som det blir. Självklar har jag ofta en viss aning om hur saker hänger ihop, men det är mer intuitivt och inte resultat av någon djupare analys.

För de flesta är nog denna approach till löpningen mindre lyckad. Den ställer nämligen vissa krav på ens grundinställning till det man gör. Nedan kommer några av dem.

- Att tävla är roligt i sig självt, oavsett resultat.
- Det finns ingenting att bevisa för någon, vare sig man persar eller bryter.
- Målsättningen är att alltid göra det man gör fullt ut. Spring när du springer, gå när du går och bryt när du bryter.
- Ingen tid skall läggas på att finna "rätt" eller "fel" i det man gjort. Handlar det om stora saker så är de uppenbara utan vidare analys. Handlar det om småsaker så är orsakerna alltför komplexa att analysera på ett vettigt sätt.
- Det är inte "Jag" som springer. Det som händer är "springande" och upplevelsen av det är Jag. Jag varken vinner eller förlorar. Under löpning är jag summan av upplevelsen (dofter, smärta, andetag, bilder av medtävlare, kanelbulle-smak, skoskav, svett, hurrarop och linementdoft).
- Prestationen är inte det som motiverar löpningen. Prestationen är resultatet av löpandet och löpandet behöver ingen extra motivering.
- Jag har ingen egentlig kontroll över vare sig träning eller tävling. Därför tar jag inte heller ansvar för resultatet.

Inte många vill eller kan tänka på detta sätt. Gissningsvis är det helt bakvänt jämfört med det majoriteten av löpare tänker sig. Vanligtvis är kontroll, planering och att hålla sig till scheman det som fyller en stor del av löpandet. Många skulle nog tänka att det vore meningslös att träna/tävla om man inte ser sig som ansvarig för resultatet. Att det tappar betydelse helt enkelt.

Poängen med mitt synsätt är att jag helt slipper kampen för att visa upp "bra" resultat och inte heller behöver skämmas för "dåliga" resultat. Jag känner aldrig någon press att lyckas med ditt eller datt.
Jag kan sätta upp ett mål som "över 200km på 24hrs i Espoo", men egentligen spelar det ingen roll för hur jag tar mig an uppgiften. Den mängd träning jag gjort + 100 andra faktorer kommer i sinom tid visa vad det räckte till. Kanske gör jag 210km, kanske stupar jag efter 20hr...?

Är det här en bra attityd? Ingen aning, det beror nog på vad du vill ha ut av löpandet. För egen del gör det att löpningen så gott som alltid är kopplad till välbefinnande, glädje och positiv energi. Vad gäller reultat i siffror har jag inget imponerande att visa upp så letar du en modell som ökar prestationen bör du nog avvakta och hålla dig till det som vanligen rekommenderas. På lite längre sikt, jag har ganska nyligen börjat med ultralöpandet, så kommer nog de "rätta" resultaten också. Det är min övertygelse att om löpningen frigörs från stress, press, rädsla för misslyckanden, frustration över att inte kunna träna tillräckligt och tävlingsnerver då kommer prestationen påverkas positivt. Dessutom kan man springa med ett leende på läpparna och ta alla motgångar med en klackspark.

Vad kan stå i vägen för den som inte har något mål?

tisdag 30 oktober 2012

Att Förbereda Sig Mentalt Inför Loppet

Jag ladade ner en podcast från Trail Runner Nation som handlade om den mentala delen av löpning. Intressant, tänkte jag. Det är ju ett faktum att hjärnan spelar en avgörande roll i denna udda sysselsättning. Jag var beredd att få lite nya insikter att plocka ner i ryggan.

Efter 5 minuter visade det sig att innehållet var det vanliga i dessa sammanhang; skapa en målbild, tänk positivt, se dig själv passera mållinjen and so on. Allt det som jag har så svårt för. Ett råd var att skriva ner loppet man står inför och göra en mind-map där alla aspekter får grena ut sig i en visuell karta. Det handlar om träning, utrustning, nutrution etc. Bara tanken på att konstruera ett sådant organisations-schema får mig att tappa lusten för löpning omedelbart. I min värld är löpningen ett sätt att slippa detta pusslande och analyserande, inte att få mer av administration och kom-ihåg-listor.

Mitt mål är det omvända. Att göra allt så enkelt som möjligt och om möjligt - ännu enklare. Därför plockar jag istället fram Zen Mind, Beginners Mind av Shunryu Suzuki. Om du vill veta hur man bäst förbereder sig inför ett krävande lopp så läs den boken. Den ger en bild av den omvända världen. Ett alternativ till det omfattande planerandet och försöken att räkna ut allt i förväg.

If your mind is empty, it is always ready for anything



måndag 29 oktober 2012

En Ny Etapp

Denna blogg har en "följare". För henne startar jag en ny etapp efter en tids vila. Jag springer mer än någonsin. Det betyder inte så mycket mer än att jag samlar ihop ca 5 mil/veckan. Räknar vi även den tid jag mediterar blir det kanske 2 timmar till. Det är den största träningsdos jag någonsin haft.
I år ska jag göra experimentet att springa även under höst/vinter. Annars gör jag ett uppehåll på ett halvår då det är kallt/mörkt/lerigt. jag är nyfiken på vad kontinuitet kan betyda för resultatet.
Som en morot och måttstock har jag anmält mig till Espoo 24-timmars i februari. Målet är att klara minst 200 km under dygnet.

Med den löpning jag har i bagaget borde det misslyckas men jag tycker att mål ska vara sådana. De ska ligga en bra bit högre än det rimliga. Att sätta mål som man vet kommer uppnås, det känns lite meningslöst.
Nåväl, det är vad som är på gång utöver nästa lördags Vintermaraton. Där siktar jag på sub 3:45 vilket inte heller är särskilt givet.

FWR har en del lösa trådar som jag ska plocka upp och spinna vidare på. Den "mentala" delen av löpning är ju min hjärtefråga. Det kommer mer om den framöver.

Hej då Anna ;)












måndag 13 augusti 2012

Zonen Eller Zonerna

Man talar om att lämna sin komfortzon och att komma in i zonen. Glöm det!

Det finns bara en zon och den är Här och Nu. Du kan aldrig lämna den. Du kan aldrig stanna i den.
Där finns flyt, smärta, frustration, skönhet, leda, kärlek, lycka och förvirring. Allt kommer och går i Zonen.
Att lämna den är att lämna verkligheten och din del i den.
Komfortzonen ser jag som ett tillstånd av livlös avtrubbning. En färd på autopilot. Det har inget med komfort att göra.
Att vara i zonen är inte att prestera max utan att vara sig själv här och nu.
Ibland känns det bra, ibland gör det ont.

söndag 22 juli 2012

Fotrally 2012 - Loppet

För mig är varje lopp eller träningsrunda en serie korta intryck och det är sällan jag minns dem var för sig. Istället skapar de en helhet som bara kan beskrivas väldigt luddigt och svepande.
Ett skönt lopp - En tung runda - Bra flyt - Vackert landskap...

Lika svårt har jag att svara vettigt på frågan "Hur känns det"? Vanligtvis säger jag det som förväntas; ganska bra, lite segt, toppen eller helt ok. Vad det betyder för den som frågar vet jag inte.
"Ganska bra" kanske beskriver ett läge där han/hon är lite stum i benen men att det förväntas släppa om en stund. För mig kan det innebära att jag känner en otrolig energi, men samtidigt är lite bekymarad över risken att just därför spränga mig med 2 mil kvar.
Följdfrågan, som vi sällan ställer, är "vad är det som känns Ganska Bra och varför"? Nu finns det ju utrymme för sådana djupdykningar i ett Fotrally enär man varken har ont om tid eller är särskilt andfådd, men vi är nog ovana att prata på det sättet under ett lopp.

Med det som bakgrund vill jag beskriva Fotrally 2012 såhär:

Jag fick lust att dansa när Ben tog fram fiolen och spelade en låt från inbördeskrigets USA. Det fanns en text men Ben avstod att sjunga den. Förklaringen var att fastän texten hyllade slaveriets upphörande så antyddes en nedlåtande ton mot "blacks". Vi pratade lite amerikansk root-musik och hur mixen av afrikanska rytmer via karibien passade fantastiskt ihop med folkmusiken från europa. Dessa möttes i den amerikanska södern och blev jazz, blues, cajun, zydeco och swing. Vi var överens om att detta var musik att leva till. En annan intressant aspekt var hur monotonin i viss musik har ett egenvärde i sig och att man inte upplever det förrän den gått runt runt i evigheter. Snabbt och skarpt drog vi en parallell till gåendets mysterium och vips var en halvtimme förbi.

Pia levererade tävlingens nyhet redan på väg ut ur Södertälje. Jag fick veta att på Fältöversten finns det glass med dammsugar-smak (som i grön marsipan och arrak men inte storstädning). På ingång till Nyköping slog hon till igen genom att flanera i fodrade vinterstövlar utan dämpning. Där och då blev jag och mina foppa-tofflor tvåa i kategorin "Lite oväntade skoval".

Blivande segrare Jonas D delar med sig ur den erfarnes arkiv:
 -Nu kommer det inte göra mer ont. Frågan är hur länge du står ut med att det gör just såhär ont.


Någonstans efter Sillekrog körde jag igång mp3-spelaren för första gången. Innan dess kändes det som att jag hade fullt upp med annat, men där började smalbenen ondgöra sig tillräckligt för att kräva lite energipåfyllning och distraktion. Då upptäckte jag att Metallica går bra ihop med smärta. Det blev några kilometers lufttrumma och skuggboxning för att ruska liv i systemet och jag kan efteråt tänka att det nog såg märkligt ut för bakomvarande. Kanske blev jag själv en distraktion för någon annan och bra va väl det i så fall. Win/win heter det visst.

PerOla stod i ett blåbärsris mitt i ingenstans. Gissningsvis för att pinka en svätt, men det var inte det intressanta just då. Istället såg jag hans Sanuk. Kanske är det världens skönaste slacker-skor, jag har två par, och det gladde mig att någon valt dem som"tävlings-skor". Hela skapelsen andas nämligen söndag eftermiddag på stranden och de är designade av surfers från Californien.

Någon mil innan Trosa sa en yngre medgångare att psyket var på väg att ge upp. Det var för segt att lunsa fram på detta sätt och veta att inget annat skulle hända, tyckte han. Jag trodde nästan han skämtade. Här hände ju saker precis hela tiden och den stora händelsen sker ju hursomhelst på insidan av oss Fotrally-ister. Hur kunde han vika ner sig redan här? Det sa jag förstås inte. Istället en kort försäkran om att ledan skulle ge med sig om han bara gick tills det började göra riktigt ont. Smärta kan vara eländigt på många sätt, men tråkigt är det fanimej inte.

I den vevan träffade jag också Mia från Göteborg. Hon visste att glass kanske skulle bjudas och hade därför lagt sig i tätgruppen. Att ligga sist och komma fram till Glassgubben när lådan var tom, den risken tänkte hon inte ta. Smart, tänkte jag och slog följe några kilometer. Glass såg vi ingen men trevligt hade vi.

Vid någon solig support under fredagseftermiddagen fixade jag utrymme för raketdopp av fötterna i ett iskallt dike. Bäst jag satt där och fipplade med strumporna, cykeljäveln närmade sig hotfullt, så tornade en skräckinjagande figur upp. Under den neddragna fiskarhatten satt kolsvarta pilotglasögon och efter det följde en överläpp så packad med snus att den liknade en barnvagns-suflett. Hundra kilo längre ner marcherade ett par svarta arbetsskor som jag är övertygad om var försedda med stålhätta. Här var inte läge för småprat. Senare under kvällen satt vi i samma bil hem till Rågsved. Han hette Tomas och var polare med PerOla och nästa år går vi i lag Rågsved Ultra. Läskigt va?

På march ut ur Nyköping har det glesnat i leden. Kanske var vi ett 20-tal kvar.


Jag har 200 rally-historier till, men inte tid eller lust att skriva ner dem alla. Om någon undrar vad som rör sig i huvudet på just mig under ett Fotrally så vet ni det nu. Sådär håller jag på från start till stup.
Hur jag "mår" funderar jag sällan eller aldrig på, inte heller hur det "känns". Om någon undrar vad jag tänker på så svarar jag ärligast "kossan som står och bajsar på andra sidan den röda traktorn" eller "kyrkan därborta som ser ut att ramla rakt ut på parkeringen".

Några problem har jag aldrig löst under långlopp. För mig är en av poängerna att inte ägna mig åt något problematiskt överhuvudtaget. De "svårigheter" som presenteras på plats räcker bra, och de är förtjusande enkla och begripliga till sin natur.
Att få i sig mat, att fortsätta framåt, inte gå vilse, fylla på en vattenflaska, notera vad andra gör bättre och lära sig av det, skicka iväg en hälsning till familjen m.m.



Jag bröt i höjd med Nyköpings golfbana efter ett ganska långt men bra snack med mina smalben. Det vänstra brann upp där någonstans och jag gillar mina ben så beslutet var helt korrekt. Inte en sekunds ånger över detta.
Det visade sig sedan att jag tydligen har nedsatt flöde i benens vener (åderbrock på gång) och att detta gör att slagg inte transporteras bort fort nog. Det var ingen benhinneinflammation utan en ständigt växande massa av "skräp".
Det var positiva besked för då köpte jag kompressionsstrumpor och kunde springa Jubileumsmaran. Med lite tur får jag innan nästa Fotrally någon som sprättar upp rören och syr ihop dem på rätt sätt.
Då ska det spankuleras hejvilt.

En fråga kvarstår dock. Det jag funderat mest över är vad Viktor lyssnade på under det att han timme efter timme knatade på bakom ledarcykeln, med en beslutsamhet som bara kan överträffas av en korsikansk klanhövding på jakt efter den som råkat le mot hans dotter. Vad lyssnar man på då?
Entombed, Lugna Favoriter, Wu Tang Clan eller ens psykolog som spelat in ett spår med tro-på-dig-själv-skval eller....?
Han kom från Övre Sopporo, bara det. Inte Undre men Övre Sopporo.
Det ligger norrut.
De e bar å gå.
Enkelt.

onsdag 18 juli 2012

Badwater 2012

Idag jublar vi extra mycket för Micke Andersson som blir första svensk att fixa Badwater. Det ska bli riktigt kul att höra hans berättelse från det äventyret. Badwater är nog det jag helst vill springa innan loppet är kört.

söndag 15 juli 2012

Jubileumsmaraton 2012





Bara att jag kunde springa loppet var en slags seger. Efter Fotrallyt var ju benen ganska kaputt. Benhinneinflammation trodde jag. Venös insufficiens, sa doktorn. Kan jag springa en mara på lördag, frågade jag. Javisst, sa han.
Rätt så.

Banan var ganska tuff med många "slakmotor". Lätt motlut i ett par 100 meter. Inte så mycket att det märks, men tillräckligt mycket för att suga kraft.
Mina mål var att (1) njuta av tillställningen, (2) testa benen och (3) provköra mina Hoka Bondi.

Att njuta av loppet var enkelt. Vädret var bästa tänkbara med solmulet och mycket lättsam fläkt från ljummen sommarbris. Ganska mycket folk efter banan och som alltid massor av trevliga löpare. Enligt speakern kom vi från 66 nationer. Inte illa, men som löpare tillhör vi ju alla The Running Nation.

Benen höll alldeles utmärkt. Ont och stumt naturligtvis, men det var bara finont och inte fulont. I Silverdal syntes Mia Thomsen som entusiastiskt hejade fram oss alla. Jag tänkte hojta att "det här är inte hälften så slitigt som att gå till Nyköping", men det kom jag på 200 meter senare. Den hälsningen kommer här istället.
En liten bit längre fram möter jag Mirre Kvist iklädd något som hastigheten såg ut som en Stålkvinnan-dräkt. Mycket passande i så fall.
Vid vändningen i Rotebro tyckte benen att det var färdigtestat. Vi hade ett litet snack om det och dom lovade att hänga med hela vägen tillbaks till Stadion. Dom fick min tillåtelse att protestera så högljutt det ville. En schysst överenskommelse tycker jag.
Med en mil kvar började dyka upp alltfler ultrabackar. Dags att börja flanera alltså.
Något som gladde mig extra mycket var mitt interna övervakningssystemet. När syran fyller låren och det blir mer stapplande än löpande, då brukar tekniken packa ihop. Det gjorde den nu också, men jag kom på mig flera gånger och styrde upp det hela.
Lyfta på benen - sträcka på ryggen - slappna av med allt som inte behövs för att ta mig framåt - höga händer tätt intill kroppen - lugna, djupa andetag
Vid ingången till Stadion fanns valet att köra fulldistans eller den kortare som vid OS 1912. Jag valde OS-distansen. Jag var rejält sliten på ett bra sätt och helt nöjd med insatsen. Jag har inte heller någon maratontid att jämföra med så på det hela kvittade det.

Skorna då? Fantastiska helt enkelt! Jag är ju ingen pryl-gubbe på något vis så någon sko-recension får ni inte. Nöjer mig med att de är det skönaste jag sprungit i. Lätta, stabila och med en fjädring som förbluffar. Dessutom såpass breda i lästen att fötterna klarade sig helt utan skav. Inte så mycket som en rodnad ens. Föutom att de liknar moonboots utan skaft finns inget att anmärka på.

Summa summarum en skön upplevelse och perfekt uppladdning inför Black River Run.


fredag 13 juli 2012

Associera eller Dissociera - Vad skulle Buddha gjort?

Den fråga som ligger högst i min trave av frågor är: kan begreppen Associera och Dissociera vara desamma som Mindfulness och One-Pointedness? Jag ska inte utveckla begreppen här men helt kort:

Associera - Vara öppen för alla de intryck som finns i varje stund (i kroppen)
Dissociera - Fokusera på ett särskilt intryck/objekt (utanför kroppen) och utesluta alla andra
Placeringen i/utanför är inte min utan något som dyker upp i idrottspsykologin. Jag tror det är ett misstag att dela upp det så.
Mindfulness - Vara öppen för alla de intryck som finns i varje stund och låta dem komma och gå genom medvetandet utan att på något sätt bearbeta dem.
One-Pointedness - Fokusera på ett enda objekt så intensivt att det stänger ute all annan information och helt fyller medvetandet.

Detta är mycket grova skisser på vad det handlar om, men du får en hyfsad bild i alla fall. Om jag är på rätt spår så ser vi en given metod att träna vissa förmågor som idrottare drömmer om att ha; hyperfokus, tjockt pannben, förmåga att stänga ute distraktioner och liknande "mentala" färdigheter. Allt det kan kokas ner till två extremer:

1) Välj vad du vill fokusera på och därmed påverkas av. Håll fast vid den bilden/tanken/känslan tills den är det enda som finns i ditt medvetande.
2) Välj att inte fokusera på något alls. Var helt öppen för det som sker här och nu tills det att du är totalt närvarande i varje ögonblick.

Om du kan behärska dessa båda, eller bli bättre på dem, så kommer det mesta inom den s.k. mentala biten att lösa sig enkelt. Den givna metoden att träna detta är genom klassisk Buddhistisk meditation, gärna uppdaterad med det senaste inom neurovetenskap. Många forskare är inne på detta spår men ännu har jag inte sett någon göra kopplingen till prestation inom idrotten. Den skulle jag vilja göra.
Nu gäller det bara att finna en forskare/institution som delar min vision/hypotes och efter det den lilla formaliteten med finansiering.

Wish Me Luck!

Fotrally 2012 - starten

En månad innan start bestämde jag mig för att ställa upp i Fotrally. Har aldrig gått speciellt mycket utöver hundpromenader och lumpens "Jägarmarch" 1988. Men tanken att gå lungt och stilla så länge man kan lockar min nyfikenhet och har man gjort några ultra-löpningar så är ju klivet inte så långt till ultra-promenad.

Målsättning? Jag sätter sällan tidsmål. Varför vet jag inte men kanske är det ett utslag av min generella siffer-allergi. Är glad om jag prickar rätt datum och starttid. Mellan- och kilometertider kommer knappast på tal. Sluttid är av visst intresse innan jag får den, men reaktionen blir oftas "jahaja, se där". Mer intressant är upplevelsen i sig och om jag lyckas pressa ut min max-prestation. Sån't ser jag inte i siffror. Det känns i kroppen. Samma max kan ge olika tidsresultat från gång till gång.

Förberedelser? Har rastat jycken till Högdalshöjden, ca 5km, 3ggr/v sen vi flyttade till Rågsved i vintras och sprungit ca 3 mil/veckan. I övrigt är nog en halvtimmes meditation om dagen det enda.
Målet att prestera och uppleva max är ju oberoende av förberedelser så Ja, jag var såklart redo.

Möttes i Rålis av Gjutarnäve och ett bullrigt "Jahao ja, däu harr kummit faor å vinna i aorrr igen"? Herrejisses, jag ser ut som Davidsson, tänkte jag. Inte för att Jonas är ful eller så, men jag är så van att se ut som mig själv.
Detta visade sig vara så nära att vara Jonas jag skulle komma.

Starten gick och som alltid med känslan av total beredskap OCH dito förvirring. Hur det går ihop får bli en annan story, men så funkar jag.

Att ta en långpromenad kan väl inte vara så märkvärdigt?





fredag 1 juni 2012

Att kontrollera sina tankar del 3

Vad är skillnade mellan vad jag tänker och hur jag tänker? Vi kan se det som skillnaden mellan vad jag andas och hur. Du andas naturligtvis luft, men i den finns ju tusentals små molekyler och partiklar som passerar in och ut i systemet. Detta är innehållet i din andning. Det motsvarar alla tusentals tankar som passerar in och ut i ditt medvetande.
Att styra detta innehåll går i viss mån, men det kräver lite extra åtgärder. Luften kan man rena med ett filter och man kan välja mellan storstadsluft och luften på kalfjället. Det du inte kan välja är att sluta andas.
Med tankeinnehåll är det knepigare men i princip samma sak. Något filter finns inte men du kan påverka genom olika droger och/eller att vistas i olika miljöer. Du kan fortsätta läsa detta, och tänka på tankar, eller ringa en kompis och prata om något annat, och tänka på det istället.

Vi kan alltså påverka, inte helt kontrollera, vad medvetandet ska syssla med för ämnesområde. När vi styrt in oss på det så minskar möjligheten att påverka tankeinnehållet. Tur är väl det, för hur skulle vi annars kunna tänka något nytt? Det vore ju absurt om vi först måste tänka ut vad vi ska tänka för att sedan tänka det vi bestämt oss för att tänka. Det funkar inte så.
Vi måste nöja oss med att ställa in uppmärksamheten i en viss riktning, att välja ämne för tänkandet, och sedan släppa taget. Gör vi det så kan vad som helst dyka upp, användbart, löjligt, genialt, irriterande, tjatigt, kreativt etc.
Det vi inte kan göra, lika lite som att sluta andas, är att sluta tänka. Om vi tror att t.ex. meditation syftar till detta så har vi missuppfattat det hela. Vad vi gör där är att observera tankeinnehållet som ett ständigt flöde av just "tankar". Precis som med andningen så låter vi det som passerar flyta fritt. Lungorna grubblar inte över vilka partiklar som andas in och vi kan träna oss i att inte grubbla över vilka tankar som tänks.

Skillnaden mellan vad och hur är alltså avgörande. Paketet är inte detsamma som innehållet, matlagning är inte den färdiga middagen osv, men de båda hänger ihop och är två sidor av samma sak. Det ena är ett resultat, tankarna, det andra är det sätt på vilket de skapas, tänkande.

Märkligt nog så handlar det mesta inom idrottspsykologi om att "kontrollera" sina tankar. Du uppmanas att "tänka positivt". Om man inte är helt klar över skillnaden mellan tankeinnehåll och tänkandeprocess och inte heller mellan kontroll och påverkan, då finns stor risk att misslyckas rejält med detta.
Om vi däremot förstår hur det hänger ihop, då kan vi ha enorm nytta av att träna tänkandet på rätt sätt.

tisdag 1 maj 2012

Idag går jag, imorgon kan det vara för sent

Det blir ett eget förstamaj-tåg. Jag vill inte tåga mot något. Jag vill tåga för något.
Om benen sitter där dom ska när jag vaknar, då reser jag mig och går för dom som blir kvar i sängen.
Vi ska testa mina exklusiva walking-shoes.
Jag vill inte ha något mer.
Lite sol kanske.

fredag 27 april 2012

Crocs Eller Solomon Synapse?

Gick runt i skobutiker för att hitta mina nya gå-skor. Har planerat för Fotrally 2013 och måste lära mig att promenera. I löpskorna behövs inte mycket dämpning. Jag har växlat till mellanfots-landning men i gång landar jag förstås på hälarna.
Vill helst prova Hoka Stinson men de finns inte i Sverige. Efter mejl till de stora butikerna förstår jag att "kundsegmentet är extremt smalt". Nåja, jag är van att vilja ha det andra inte vill ha och strunta i det andra längtar efter. Kanske ber jag svägerskan i Alaska att skicka ett par Hoka.
Jag testar Solomon Synapse.
Trånga.
Jag testar Asics Whatever.
För trånga.
Nike ...nånting.
För trånga.
Efter att ha gått i mina Sanuk Vagabond i ett år är jag oväntat känslig för trånga skor. Högen med dyra "walking"-skor växer. Det expediten kallar vida skor med anatomisk läst kallar jag trånga skor. Alla är gjorda för fötter med stortån i mitten.
Så ser jag hyllan med Foppatofflor, alltså Crocs. Tänker på Peter Lemke och Hornstull-Järna.
Jag tar på dessa Husvangs-tofflor i mjukplast och blundar.
Känns bra.
De väger ingenting.
Det skaver inte någonstans.
Foten får vara precis som den är.
Jag slår till.
Första maj tar jag en provtur. Detta är ju minimalism på riktigt. 350 spänn för nya dojjor.
Jag kommer snart med en recension. Vi får se om det blir Flipp eller Flopp.

torsdag 26 april 2012

Att kontrollera sina tankar del 2

Blunda och tänk såhär "Nu ska jag hoppa ut genom fönstret". Vänta sedan en liten stund innan du läser vidare.

Om du inte hoppade ut genom fönstret så läser du detta redan nu. Om du hoppade ut så kanske du har varit en sväng till sjukhuset för omplåstring.
Om påståendet "Tankarna styr vad du gör" vore sant, då skulle alla ha hoppat ut. Åtminstone alla som följde instruktionen. Det här kanske låter helt knäppt och ganska poänglöst, men stanna upp och tänk till.

Anta att alla som tänkte "Nu ska jag hoppa ut genom fönstret" gjorde det, alla utom en. Till och med det skulle motbevisa regeln om att tankar styr vad vi gör. Om regeln gäller alla utom vissa så är det ingen regel och verkligen ingen naturlag. Då skulle man kunna säga att "De flesta av oss styrs av sina tankar, men inte alla". Och jag skulle då bli väldigt nyfiken på de fåtal som inte styrdes av tankarna. Vad gjorde att de kunde stå emot den inre rösten/tanken?

Nu är det ju inte så lyckligtvis. Ingen läsare hoppade ut genom fönstret (antar jag) och då betyder det att ingen styrs av sina egna tankar. Undantaget är de som lider av schizofreni. De upplever sig ibland vara kontrollstyrda av inre röster. Hör du till dem så ber jag om överseende med just detta ämne här på FWR.
För övriga är det uppenbart att tankar inte styr beteende, eller?

Varför är då all litteratur full av uppmaningen att ta kontroll över sina tankar? Varför ska vi tänka positivt för att höja prestation och livskvalitet? Jo, det beror på ett grundläggande missförstånd och lite feltolkningar.
Vi säger att tankar "styr" oss, men det vi menar är att tankar "påverkar" oss. Det är en väldigt viktig skillnad.
Den som håller i ratten styr bilen på riktigt. Den som sitter bredvid kan påverka chauffören, men inte själva bilen. Så ska du förstå tankens roll i beteendet.
Det spelar ingen roll hur envist och koncentrerat du tänker på att hoppa ut genom fönstret. För att det ska hända måste din kropp resa sig, gå fram till fönstret och hoppa. Det kan den göra oavsett vad du tänker på. Den kan göra det om du tänker på blomkålssoppa, Kalle Anka, senaste sommarsemestern eller farmors rutiga gardiner. Sak samma, kroppen kan agera helt oberoende av tanken.

Detta är så uppenbart att det verkar löjligt att påpeka det. Lik förbaskat så accepterar vi inte det fullt ut. Om vi inte vrider och vänder på det som vi nyss gjort så utgår vi ifrån att vi måste tänka "rätt".

Är det då oviktigt vad vi tänker?
Absolut inte!

Som jag påpekade tidigare så påverkar våra tankar hur vi faktiskt beter oss, även om de inte är direkt styrande. Positiva tankar som vi upprepar för oss själva har en tendens att påverka grundkänslan i positiv riktning. Jag upprepar, påverka grundkänslan. Det är inte detsamma som att de styr beteendet, men en positiv grundkänsla kan i sig göra det lättare att bete sig "rätt" utifrån sina värderingar och mål.
På så sätt kan "rätt tankar" vara hjälpsamma och något man bör träna och experimentera med.

Nästa post kommer att handla om skillnaden mellan innehållet i tankarna, vad vi tänker, och själva tankeprocessen, hur vi tänker. Idag har vi tittat lite på betydelsen av vad, och sett att innehållet har begränsad betydelse för vad vi faktiskt gör. Oavsett om innehållet är positivt, negativ eller neutralt.



måndag 23 april 2012

Att kontrollera sina tankar del 1

Det talas mycket om att vi måste kontrollera våra tankar. Framförallt de vi upplever som negativa.
Regeln säger;
- Tankarna styr vad du gör
- Om du styr dina tankar kan du styra ditt beteende
Det låter väl logiskt och självklart? Jag tänkte skrapa lite på dessa påståenden och se vad som döljer sig bakom.

Är de här reglerna riktigt giltiga?
Finns det alternativa sätt att se på saken?
Gäller de, men bara under vissa förutsättningar?

Den första punkten "Tankarna styr vad du gör" kan vi motbevisa ganska enkelt med ett litet experiment.
Den andra kommer visa sig både sann och falsk beroende på hur vi ställer oss till resultatet av experimentet.

Att jag delar upp denna fråga i flera avsnitt beror på dess omfattning och betydelse. Det går inte att reda ut området tanke-kontroll-beteende på ett vettigt sätt utan att ge det lite utrymme. Frågan är kopplad till diskussionen om att associera eller dissociera i relation till smärta och obehag. Den kan man läsa om i bl.a. Runners World och SvD .

I nästa post kommer jag att såga påståendet att tanken styr beteendet.

onsdag 18 april 2012

Spring Aldrig Ensam

Jag har beställt lite böcker om löpning. De handlar inte om skor. De handlar inte om näringsintag. De handlar inte om löpteknik. Jag vet fakriskt inte vad de handlar om, men jag ska recensera dem vartefter jag läser så du kan komma tillbaks och kolla.
Jag tror de handlar om det som är grunden för min löpning. Det som ligger bortom personbästa och placeringar. Det som är väldigt viktigt och väldigt svårt att mäta.

För att ge dig en idé om vart vi är på väg så börjar jag med Van Morrison och hans Bright Side of the Road. När jag promenerade till jobbet igår så dök den upp i lurarna och efter en liten stund fick jag den där härliga skratt-och-snyft-känslan som får en att flina brett samtidigt som man känner att det är något viktigare än bara "roligt". Det var vissa textrader som triggade. Titeln i sig är ju naturligt kopplad till promenaden så någonstans i kroppen var det antagligen färdigt att förstå.

-Help me share my load
-Help me sing my song
-Time seems to go by so fast in the twinkling of an eye
-Let's enjoy it while we can





Den som följer min träning på FunBeat har sett att jag nyligen börjat logga min meditation. Jag har alltså inte börjat meditera nyss, man nytt är att koppla den träningen till löpning. Det blir allt tydligare att för mig hänger de tätt ihop.
Därför blir nästa pusselbit ett citat från författaren till en av böckerna jag snart skall läsa, Running With the Mind of Meditation av Sakyong Mipham Rinpoche

"Running and meditating are basic human activities. Movement is beneficial for the body, and stillness is beneficial for the mind. Being mindful, appreciating who and where we are, rising to the challenge, connecting with purpose, and feeling worthy -- that is how we stay optimistic and engaged. We use running with the mind of meditation to extend our natural goodness and strength. This benefits other people and helps the world."


Smaka på den en stund och fundera över det som Van Morrison sjunger. Vår stund på jorden är ganska kort och ensam är inte särskilt stark. Om vi delar på bördorna och sjunger sångerna tillsammans så blir den ändå meningsfull så länge den nu varar.
Help me share my load
Help me sing my song


Avslutningsvis en liten film om hur detta sätt att tänka om uthållighet och engagemang kan praktiseras i vardagen. Jag vet inte hur du upplever den, men hos mig väcker den det som är målet med färden över stigar och asfalt.
En strävan att bli så bra som jag är innerst inne. Att bli så bra som vi alla är om vi anstränger oss. 




fredag 13 april 2012

Att mäta och värdera

Jag börjar fundera över syftet med att mäta och värdera min prestation. Varför ska jag göra det?
Vad kan 5 km på 25 min vara annat än 5 km på 25 min. Varför behöver det vara något annat, något mer?
Innehåller inte upplevelsen tillräckligt i sig själv? Vad tillför begrepp som;
Bra
Lätt
Segt
Oväntat
Tråkigt
Underbart

Här tror jag det finns mycket energi att upptäcka. Energi som kan läggas på upplevelsen.
Mentalt läckage...

fredag 6 april 2012

Lång Fredag och Årets Längsta Löp

Med start Slussen gick löpet mot Saltsjöbaden och Stationsfiket. Ett femtontal påskkärringar/gubbar dök upp i snöblasket. För mig blev det årslängsta med typ 24km när jag landade på bussen någonstans i Älta. En mycket trevlig dag med goa löparvänner.

torsdag 5 april 2012

Hästen har lämnat stallet

Läser just att Micha True har lämnat oss. Jag träffade honom i höstas då han, Caballo Blanco, uppträdde på Bosön i samband med Lidingöloppet. Det var en inspirerande kväll som handlade om livets väsentligheter.

Värderingar
Solidaritet
Engagemang
Mod
Glädje

Den som ville diskutera "barfotalöpning" fick inte mycket med sig. Micha ansåg detta vara en icke-fråga som skymde det som betydde något. Det han brann för var människan som ville leva i harmoni med naturen och medmänniskor. Det råkade hänga ihop med att Raramuri springer i gör-det-själv-sandaler, men det var mest en slump.

Nu har han lämnat racet på ett sätt som jag väljer att se som "det rätta". Ute i vildmarken med bara shorts, t-shirt och en vattenflaska.

I resultatlistan skriver vi inte DNF.
Vi skriver FRF.
Forever Running Free.

I sommar springer jag Jättelångt som en hyllning till honom.

fredag 23 mars 2012

Fredagsmys

Högdalshöjden 19:00. Det handlar om hållning och form.
Lång rygg
Andas djupt i magen
Lösa vrister även i stigningar
Lyfta benen uppåt, inte framåt
Vrida upp steget med axlarna
Vänster hand leder höger fot
Höger hand leder vänster fot
Njuta av att kunna röra sig fritt över terrängen

Tanken går till alla de som inte kan unna sig den lyxen

Tacksamhet

onsdag 21 mars 2012

Hopparknä

Eftersom jag börjat lufsa lite igen så blev det intressant med knäet. Alla har ju knän, men löpare har liksom Knän och "knän" och knä-helvete. De är väldigt bra och ganska pjoskiga.
Mitt löjligaste knä sitter på höger sida. Det har gnällt sedan 20 år tillbaks. Mest över smärta i knäskålen efter löpning. Gissningsvis är det s.k. hopparknä och något som kan bero på att jag är svag helt enkelt. Det betyder att nu så måste jag bli stark, mest i höger lår under excentrisk fas.
Excentrisk låter bra tycker jag. Den fasen passar nog mig.
Knäböj 3x15/2ggr/dag i 2 veckor, se'n får vi se.
Mitt "löparknä" har jag talat tillrätta med:
NB Minimus Trail/Road
... och en del stretch/yoga.

Det var min post om "knä". Måttligt underhållande, men den ska väl finnas med på en löparblogg.

söndag 18 mars 2012

Man andas

Inte mycket springande under vintern, den här gången heller. Jag var ganska taggad inför Sörmlands Ultran men drog på mig en infektion och fick avboka.
Sedan kom hösten.
Sedan kom vintern.
Och mörkret.

Som alla andra år så har det sedan dess handlat om att göra eländet så trevligt som möjligt. Jag har lagt mycket tid på meditation och på min underbara dotter.
Jag anmälde mig till TEC men envisa förkylningar under våren satte stopp för det. Jag kan springa långt på lite träning och går ganska snabbt från soffan till målsnöret. Men inte så snabbt.

Satsar nu på att komma igång under våren och göra mina två bokade lopp, Jubileumsmaran och Jättelångt, till stora upplevelser.
Har som nybliven Rågsvedsbo träffat min nya kompis Högdalshöjden. Vi kommer att ha en del kul ihop och det finns många fina stigar i närheten.

Igår sprang/lufsade jag mitt andra pass sedan i höstas. Det blev knappt en mil och det kändes bra.
Idag har jag lite fin-ont i benen.
Det är en härlig känsla.
Det blir ett bra år.
Vi ses på vägen.