I trapphuset blåser ingen snöstorm

Häromdagen planerade jag ett löppass på 1 tim ungefär. När det närmade sig dags att sätta igång, ja då var det full snöstorm. Eftersom jag ogärna motionerar i snöstorm, eller med snöstorm jämförbara oväder, så strök jag det.
Men nu har jag ju nästan bestämt mig för att bli lite strukturerad och fyrkantig i mitt löpande, så att bara ställa in var inte ett alternativ.

Jag bor på bottenvåningen i ett 6 våningar högt hus. Om man istället för att springa vilse i snöyran knallar upp och ner i trapphuset under en timme, då räknas det som ett backpass tycker jag.
Så det gjorde jag.

30 husbestingningar blev det på en timme, och inte frös jag heller. Tvärtom faktiskt.

Någon viskade i mitt öra - Ingen metod är också en metod

En läsare av mitt inlägg om minimalism gav mig en utmaning. Hon sa ungefär såhär "om din strategi är att inte ha någon strategi och ditt mål är att aldrig misslyckas, är inte det samma sak som att undvika risken att misslyckas"? Jag har funderat en del på det där. Det var ett mycket tänkvärt ifrågasättande. Fan också...

Steg ett är att försöka förstå varför jag lägger upp det på det sätt jag gör. Att inte planera minutiöst eller sätta upp konkreta resultatmål är ju inte bättre eller sämre än det motsatta. Det är ett personligt val, mer eller mindre medvetet. Nu fick jag tillfälle att syna det närmare i sömmarna. Om jag punktar upp det så ser listan ut såhär:

1. Jag är inte bra på planering, särskilt inte på detaljnivå. Ok, men att jag inte är bra på det betyder väl inte att jag måste låta bli? Istället kunde jag öva på det och försöka göra det bättre. Jag är inte så imponerad av detta första skäl även om det är väldigt sant. Nästa fråga blir "varför är jag inte bra på att planera"?
2. Planering är extremt tråkigt. Det är inte heller ett giltigt skäl att undvika det. Sanningen är att jag faktiskt gillar att planera träning/lopp, men inte i siffror och prylar. Jag gillar att tänka på att springa. Hur banan ser ut, vilka svårigheter som kan dyka upp, hur det kommer kännas, om jag klarar det o.s.v.. Men när jag tittar på det så liknar det mer "fantisera" än "planera".
3. Ju fler detaljer en plan/strategi har, desto mer är det som kan gå fel. Den här är intressant! Det är ju helt sant att den som inte har någon plan inte heller kan misslyckas med den. Det är ju också sant att alla detaljerade planer måste ha visst utrymme för missar och avvikelser. Så vad handlar detta om...egentligen? Jag gissar att mitt ogillande av detaljerade planer handlar om att...
4. Många detaljer kräver uppmärksamhet som är uppdelad men ändå strukturerad. Det här är inte något jag bara ogillar. Att ha många bollar i luften men samtidigt full koll på dem, det är jag helt enkelt usel på. Punkt slut. Många bollar går bra, full koll går bra, men inte både och. Om jag tränar stenhårt på multi-tasking under en längre tid, då blir jag kanske "halvkass" men inte bättre. Kostnaden för att nå nivån halvkass är stor i tid och energiåtgång. Det lönar sig dåligt.
5. Behovet av att kontrollera detaljer döljer ofta osäkerhet. Det här är i och för sig sant, men det kanske beror på i vilket sammanhang man vill kontrollera, och vad? Jag är mycket för att "släppa" kontrollen och låta saker bli som de blir. Det blir mindre ångest och konflikter så. Oftast blir det bättre än om man krampaktigt försöker styra verkligheten dit man vill. Man man kan lika gärna vända på steken och säga att behovet av att inte kontrollera och planera detaljer döljer en oförmåga att styra sin aktivitet och en rädsla att misslyckas. Jag antar att det är en smaksak vilken variant man väljer. Jag tycker den senare smakar lite surt.

Nåväl, låt säga att jag både gjort det bekvämt för mig samtidigt som jag ägnat mig åt en hälsosam dos självbedrägeri, so what? Tja, det första jag tänker på är det faktum att så gott som alla riktigt bra löparprestationer står på en grund av målmedveten planering och långsiktig strategi. Det borde räcka för att se över min intällning en gång till. Förutsatt att jag vill prestera något över det medelmåttiga förstås. Vill jag det, och i så fall varför?

Svaret är inte självklart Ja. Jag känner ingen brinnande iver att bevisa något för mig själv eller andra. Att lyckas med ett 100 miles-lopp på typ 20 timmar betyder ju inte speciellt mycket utöver att man sprungit 100 miles på typ 20 timmar. Jag tror inte någon skulle ställa sig upp och hålla tal över det.

Om inte beröm eller erkännande är drivande, vad kan det då vara?

För min del tror jag det är upplevelsen i sig själv. Att göra något som ligger lite bortom det jag vanligen klarar av. Men ökar tillfredsställelsen med prestationen..?

Vet inte.

Det jag funderar på är att göra ett experiment. Att sätta upp ett definitivt resultatmål. Att göra en detaljerad plan. Att göra som "proffsen" gör och se vad som händer.

Kan jag klara det överhuvudtaget?

Står jag ut med en planering som - självklart - kommer spricka på några punkter?

Vågar jag ha ett tydligt mål med risk att missa det?

Blir träning och tävling tråkigt/stressat om jag blir mer noggrann och planerande?

Inget av det där vet jag säkert eftersom jag aldrig tagit mig an löpningen på det sättet. Men kanske skulle jag våga prova under 2013? Jag kan ju alltid återgå till min vind för våg-metod om jag vill.

Jag ska fundera på saken och återkomma innan årsskiftet.