En race report att studera - Nick Hollon #15

Om det är något lopp jag garanterat aldrig skulle klara av så är det Barkley Marathons. Det är nästan omöjligt även för de som trivs i lera och taggbuskar, tränar dagligen i bergsterräng och är skickliga på orientering. Sedan starten 1986 har endast 16 personer klarat de dryga 16 milen inom tidsgränsen 60 timmar. För den som inte har något av det där är det definitivt kört.
Men det som Nick Hollon berättar i sin race rapport gäller oss alla. Det gäller när vi ska springa en halvmara, ett tolvtimmars-lopp eller bara komma ut genom dörren en regnig novemberkväll. Varken du eller jag kommer springa Barkley, men det spelar ingen roll. Eller som Nick säger i slutet av texten:

My message to you all at the end of this race report..isn’t that I hope you ever complete Barkley…but that you find something or have something out there in the world that is your ‘own’ Barkley and that you decimate it…

Ultra-meditation: Uppmärksamhet, en första övning.

A student said to Master Ichu, "Please write for me something of great wisdom." Master Ichu picked up his brush and wrote one word: "Attention." The student said, "Is that all?" The master wrote, "Attention. Attention." The student became irritable. "That doesn't seem profound or subtle to me." In response, Master Ichu wrote simply, "Attention. Attention. Attention." In frustration, the student demanded, "What does this word 'attention' mean?" Master Ichu replied, "Attention means attention."

                                                    _________________________________

Vi ska börja vår upptäcktsfärd vid något som lägger grunden för allt annat, nämligen vår uppmärksamhet. Vanligtvis lägger vi inte märke till den. Den fungerar omedvetet och på "default". Vi märker inte hur vi uppmärksammar saker, lika lite som vi märker hur vi ser med våra ögon. Vi bara "uppmärksammar" och "ser". Det ska vi nu ändra på.  

Det är dags att börja uppmärksamma uppmärksamheten.

Det inledande citatet är bara ett av många som belyser vikten av uppmärksamhet. Den som känner till begreppet ADD (Attention Deficit Disorder) vet att det betecknar "uppmärksamhetsstörning". Det har fått mycket uppmärksamhet på senare tid, så uppmärksamhet verkar lika viktigt idag som i det gamla Japan där Zen-mästare strödde visdomar ikring sig. Vad menar jag då med uppmärksamhet?

Det kan ses som en förmåga att rikta sina sinnen mot något och att hålla den kvar där. Uppmärksamheten har alltså två grundegenskaper:

1) Den kan placeras

2) Den kan hållas på plats

Vi kan testa detta med en enkel övning som är vanlig i alla former av meditation, oavsett inriktning. Vi placerar uppmärksamheten på våra andetag. Vi kallar andningen för vårt meditationsobjekt (MO). Uppmärksamheten kan placeras på vadsomhelst men andetagen är praktiska. De har en behaglig rytm, är en livsviktig del av oss och finns tillhands överallt, närsomhelst.
Övningen går ut på att rikta uppmärksamheten mot andetagen och att behålla den där. Det låter väl enkelt, eller hur?

Ok, en sak i taget. Vi börjar med att placera uppmärksamheten på andningen. Försök alltså att upptäcka dina andetag. Gör det nu.

Förhoppningsvis lyckades du med steg 1. Du riktade uppmärksamheten mot något - andningen - och blev medveten om att du andas. I det här läget är allt annat oviktigt. Det finns inget rätt sätt att uppmärksamma andningen på. Till att börja har vi bara två möjliga lägen; antingen uppmärksammar du andningen och blir medveten om den, eller så uppmärksammar du inte andningen och den fungerar omedvetet. Det här låter kanske simpelt ock självklart, och det är det. Det är så otroligt självklart att vi oftast trasslar till det. Vi har svårt att förstå hur något så viktigt samtidigt kan vara så enkelt. Det vi kan lära oss i detta första steg är att uppmärksamheten kan styras. Vi kan välja att rikta den mot något som vi vill uppmärksamma. Det betyder att vi har en viss kontroll över vårt medvetande eftersom medvetandet fylls av det vi uppmärksammar. Det är inte konstigare än så.

Vi får säkert många anledningar att återkomma till detta, men nu går vi vidare till steg 2 i övningen. Nu ska vi prova att bibehålla uppmärksamheten på vårt MO.

Gör om steg 1, placera uppmärksamheten på andningen. När du blivit medveten om att du andas så följer du andetagen utan att försöka påverka dem. Försök inte andas "rätt" utan uppmärksamma andningen som den är i varje stund. Om den ändras så var medveten om det, om den är djup eller ytlig så var medveten om det. Övningen handlar inte om att få korrekt andning. Den handlar om att lära dig hur din uppmärksamhet fungerar.
Försök nu att hålla kvar uppmärksamheten på andningen under 1 minut. Gör det nu.

Var och en kommer uppleva övningen lite olika och det finns inget rätt sätt. Vi har olika svårt för detta och det är inget problem. Poängen är att uppmärksamma vad som händer, inte att lyckas eller misslyckas. Att bli medveten om hur svårt man har att bibehålla uppmärksamheten på MO är också att lyckas. Då har du uppmärksammat hur din uppmärksamhet vill "röra på sig". Om du blir stressad och rastlös av övningen så har du uppmärksammat det. Perfekt, bra jobbat. Om du hör till dem som inte blir distraherad av annat utan kan följa andningen mycket uppmärksamt under 1 minut, då kan du utöka tiden till 5 eller 10 minuter. Helt säkert kommer du då uppleva att du missar att följa några andetag. Ett vanligt sätt att hålla koll på om man faktiskt är "på spåret" är att räkna varje andetag. Andas in, andas ut och tänk 1, repetera och tänk 2 o.s.v. upp till 10. Börja sedan om på 1. Erfarna meditatörer som gör denna övning under lång tid upptäcker aspekter och nyanser av andningen som vi inte kommer åt vid en första inspektion. De upplever varje andetag som helt unikt även när de sitter i timmar på raken. Även om du under denna övning tycker att du uppmärksammat andningen och allt som finns att se där så har du bara skrapat lite på ytan. Ju längre du uppmärksammar en sak, desto mer upptäcker du.

Det var allt för idag. Vi fått ett litet smakprov på vad uppmärksamhet är och hur den fungerar.
- Den är alltid igång, vare sig vi är medvetna om den eller inte.

- Det vi uppmärksammar kommer fylla vårt medvetande.

- Om vi vill så kan vi styra den.

- Att styra den kan vara mycket svårt.
- Att uppmärksamma sina svårigheter är också att vara uppmärksam.

Förhoppningsvis kommer detta väcka massor av frågor. Som sagt, det är egentligen väldigt enkelt men samtidigt extremt komplicerat.

Ultra-meditation: En introduktion

Eftersom jag upptäckt en hel del positiva saker med att kombinera löpning och meditation vill jag dela med mig av det. Tanken är att göra en serie inlägg i ämnet. Med hjälp av frågor och kommentarer hoppas jag småningom kunna få ihop en liten instruktionsbok om "Ultra-meditation". Innan vi går in på praktiska detaljer kommer en introduktion där jag kort beskriver min syn på saken.

Ultralöpning är något jag börjat med ganska nyligen, och anser man att den som ger tips måste visa upp framstående placeringar och prestationer för att vara trovärdig, då har jag inte så mycket att komma med. 162km på 24h är visserligen ganska bra men inte i närheten av en "topp-prestation".
Meditation är en aktivitet som, till skillnad från löpning, inte låter sig mätas och utvärderas lika lätt. Jag har ingen aning om huruvida jag är bra, medelmåttig eller dålig på att meditera. Jag har övat det i ett par år och testat många olika tekniker. Den inriktning jag i dagsläget har är Zen, men jag blandar den med inslag från andra traditioner. Det är varken rätt eller fel utan helt enkelt så jag valt att göra.

Det jag upptäckt är att dessa två kompletterar varandra väldigt bra. Den som sysslat en del med ultralöpning vet att psyket spelar en stor roll i både träning och tävling. Det är ett återkommande tema att en viss typ av mental styrka/uthållighet är central om man ska klara de fysiska påfrestningarna som kommer med längre distanser. Hur den löparskallen ska tränas och formas råder det delade meningar om. Vill man läsa sig till kunskap så blir det lätt förvirrande. Till att börja med finns ingen klar definition på "mental styrka". Det kan handla om vadsomhelst eller allt av nedanstående:

• Tjockt pannben
• Vinnarinstinkt
• Attityd
• Harmoni
• Koncentration
• En medfödd egenskap
• En egenskap alla kan öva upp
• Målmedvetenhet
• Förmåga att stänga av smärta
• Förmåga att acceptera smärta
• Att tänka positivt
• Att inte tänka negativt
• Att inte tänka alls
• Att vänja sig vid obehag

Varje punkt i sig kan sedan förstås eller missförstås på mängder av sätt. Det är inte konstigt att böcker i ämnet kan ge råd som går helt emot varandra. Det jag har att säga rör en mycket liten del av allt det här, men jag menar att den lilla delen är väldigt viktig och användbar. Även om den är avgränsad så påverkar den en mängd andra faktorer, egenskaper och färdigheter.

Meditation är även det något som kan förstås och förklaras på olika sätt. Det finns olika skolor och traditioner och här blir det också förvirrande emellanåt. Det blir alldeles för omfattande att gå in på dessa skillnader och den som är intresserad finner lätt hundratals böcker och webbsidor i ämnet. Jag vill påstå att meditation - oavsett inriktning - består av några nyckelkomponenter som sedan kan varieras i det oändliga.

1. Medvetenhet om mentala processer. Att meditera är att studera sinnet. Oavsett vad vi vill få ut av meditationen så innebär den att vi uppmärksammar hur vårt sinne fungerar.
2. Träning i att påverka mentala processer. Vartefter vi blir bekanta med hur sinnet fungerar upptäcker vi möjligheten att påverka detsamma.

Om vi ser det på detta sätt så blir det självklart intressant ur ett ultra-perspektiv. Om vi vill få ordning på "den mentala biten" så kan det knappast finnas en bättre väg än att först upptäcka hur den fungerar och sedan träna oss i att påverka den i önskad riktning, eller hur? Det olikheter jag nämnde handlar sedan om hur man bäst uppnår dessa två mål. Det finns också delade meningar om vad detta skall leda till och hur man ska använda sina färdigheter. Ursprungligen är det metoder för andlig utveckling och de återfinns i de flesta spirituella traditioner. Här nöjer vi oss med att begränsa syftet till den mentala aspekten av uthållighetsidrottande. Det kan bli omfattande nog.

Jag vill avsluta introduktionen med två viktiga punkter. Den första är att ingen mental träning kan ersätta den fysiska träningen. Din kropp och hur vältränad den är sätter en definitiv gräns för prestationen. Däremot kan mental träning hjälpa dig närmare den gränsen. Den kan absolut bidra till att du inte underpresterar. Den andra är att mental träning har störst effekt mellan tävlingar. Det är ett vanligt misstag att begränsa vikten av "mental styrka" till tävlingssituationen. Sanningen är att ditt tävlingsresultat bara är ett symptom på dina förberedelser, inget annat. Att göra ett bra resultat på tävling kräver bra förberedelser. Det är lätt att underskatta den vinnarskalle som behövs för att övervinna stela ben, mörker, soff-mys, hängighet, snöslask, lösgodis och annat som inverkar negativt på tävlingsprestationen. Det är i vardagslunkens alla timmar av förberedelser som den mentala biten spelar störst roll. Den som är klen i vardagen kommer underprestera på tävling.
Det gamla talesättet att motivation slår klass gäller i detta fall. Det som menas är att ett starkare psyke kan vinna över en starkare kropp, om inte den fysiska förmågan är alltför underlägsen förstås (se punkten om att mental träning inte kan ersätta fysisk träning).

Det var försnacket. Nästa inlägg tittar närmare på metoder för att upptäcka mentala processer. Jag vet att de flesta vill hoppa direkt på punkt två - att påverka och förändra - men vi tar det i rätt ordning. Om man ska kunna påverka något finns det en poäng i att känna till det som skall påverkas.

Norrmalm All In

Egentligen skulle jag springa med tjejmaran-gänget, men när PerOla - två dagar innan - undrade om jag skulle hänga med på Norrmalm All In, ja då sa jag förstås "Javisst". Jag har alltid föredragit lekar som jag blivit inbjuden till framför de där jag bjudit in mig själv. NAI verkade också knäppare vilket är lockande för en sådan som mig.

När vi kom till RS på Vasagatan visste jag fortfarande inte riktigt vad det gick ut på. Bara att vi skulle röra oss på Norrmalm och hålla på i ca 6 timmar. Snart stod det klart att upplägget var att beträda varenda gata i hela stadsdelen. Alltså Varje Jämrans Gatstump på hela Norrmalm. Nyligen hemkommen från Espoo 24h där vi sprang ett dygn på en varvbana inomhus verkade detta vara den raka motsatsen. Eller åtminstone något helt annat.

Bernt Hedlund var kartläsare och pappa till hela eventet och övriga dussinet utgjordes av the usual suspects. En trave ultra-människor som inte kunde tänka sig ett bättre sätt att bedriva lördagen på än att ränna gata upp och gata ner mitt i shoppinghysteri och rojalistiska begravningståg.

De första timmarna fylldes av solsken och skratt. På lätta fötter snurrade vi runt på Skepps- och Kastellholmen, diskuterade arkitektur och HOKA-skor, solade näsorna och ljög ihop historier om såväl tidigare som kommande bravader. Ren och skär avkoppling alltså. Jag funkar så att när ingen pratar med mig är jag tyst, men om någon tar kontakt så babblar jag på i 190. Jag trivs med både och.

Lunch på MAX vid Norrrmalmstorg satt fint och jag slog till med en LowCarb-burgare och peppade en bordsgranne att satsa på ett maraton. Hon var mäkta imponerad av vår bedrift och jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne om att ultralöpning är något alla kan och borde göra. Det är precis som att springa några kilometer, men bara gör det flera gånger på raken. Inte så krångligt egentligen.

Fram tills dess gick löpningen som en dans, men efter omstarten kom en oväntad trötthet smygande. Då jag gjort 16 mil i sträck några veckor tidigare blev jag duktigt förvånad. Även PerOla råkade ut för detta och efteråt gissade vi att Espoo-äventyret kanske satt kvar i kroppen ändå. Vi har båda börjat med denna exklusiva aktivitet ganska nyligen och gissningsvis är ingen av oss hårdkokt nog att reparera kroppen på så kort tid. Det kommer säkert med tiden.

Under det att jag blev stelare och ömmare hade jag en mycket intressant diskussion med Johsn Steene om fettförbränningens magiska kvaliteter. Jag har efterhand börjat ana att min kropp jobbar bäst på fett och protein. Om det stämmer så är det ju toppen. Allt underlättas om man slipper hiva in snabba kolhydrater stup i kvarten och istället klarar sig på lite ägg, grädde och nötter vid några enstaka depåstopp. Johan hade mycket att säga om det där, och grymmast var en historia från Jordanien där han sprang 8 mil på dag 5 med endast 4 skivor parmesanost som bränsle. Jisses om jag får upp fettbrännkammaren på den nivån, det vore gött.

Den sista timmen gjorde det ordentligt ont i ben och knän och det lättsamma förbyttes till det slitsamma. Inget konstigt med det. Vi håller trots allt på med ganska lång långdistanslöpning och med det goda kommer alltid det onda. Vi hade snurrat runt i Klara-kvarteren - jobbigt nära slutmålet - en god stund, och när vi hasade oss nerför Vasagatan denna gång tänkte jag "Om jag får välja så tar vi inte ännu en sväng över Brunkebergsåsen". Lyckligtvis gjorde vi inte det. Vi var framme vid Runners Store och fick komma in och fylla på vattenflaskorna. Norrmalm var i sanningen erövrat.

Ett stort tack till Bernt som måste lagt ner åtskillig tid på planeringen av världens kanske plottrigaste bansträckning. För mig som kan springa vilse på ett elljusspår och sällan har koll på kilometer hit och dit är det ofattbart hur han fick ihop det. Om jag någon gång arrangerar ett lopp blir det garanterat ett enklare upplägg. Ett 12h på 2km-slingan runt and-dammen hemma i Rågsved kunde jag nog sno ihop (om var och en höll reda på sina egna varv). Något Rågsved All In blir det inte.

Det finns som vanligt 100 andra saker att berätta om men de får stanna i minnenas arkiv. Som ultralöpare bygger man upp ett underhållande sådant för en sak är säker;
Ont gör det, slitigt kan det vara men tråkigt blir det aldrig.

24h-debuten avklarad

Det är svårt att ge en rättvisande bild av mitt lopp i Esbo. Främsta anledningen är att jag inte har några tidigare 24h att jämföra med. Nog för att Fotrally varade lika länge, till och med lite längre, men det är en väldigt annorlunda övning på många sätt. Det är också knepigt när man börjar sprida adjektiv runt sig, men hur kul blir en rejsrapport utan adjektiv?
Den som vill ha en korrekt redogörelse för mitt lopp gör bäst i att gå till loppets websida och ladda ner varvtider. Jag har nr. 109 i excel-arket och där står svart på vitt vad som var "Verkstad". Det jag skriver nu och det som sagts innan, det är bara "Skylt".
Glöm inte det.

Det som gick galet var inte mycket att bry sig om. Min näringsplan sprack redan när jag inte hann testa Hammer Perpetuem i tid innan loppet. Det var min plan nämligen. Jag har aldrig lyckats så bra med mat/dryck utan alltid kört på chans. Oftast handlar det om att äta och dricka så mycket som möjligt. Jag gillar att äta helt enkelt och långlopp brukar ju bjuda på riktiga smörgåsbord så...jag har nog generellt sprungit med onödigt mycket last i magen.
Plan B var att äta mindre än vanligt men i jämn takt. Den höll nog bra fram tills det tog stopp efter ca 8 timmar. Då var magen full sedan länge och illamåendet började kännas på allvar. Hur jag under loppet försökte lösa detta problem slipper ni ta del av här. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag misslyckades med allt förutom att köra fingrarna i halsen och spy ett par gånger. Det var längesedan nu men inte första lördagskvällen det hände, så särskilt dramatiskt var det knappast. Vi var ju i Finland dessutom. Man kunde kanske tro att jag följt Stefans "råd" och tankat med taxfree, men icke så. Det var bara lite gott och blandat från arrangörsbordet.
Där har vi alltså det som gick mindre bra. Här finns det "förbättringspotential" som det så vacker heter när man schabblat bort sig. Inga problem, tänker jag, för på TEC kommer det serveras just det jag tror är den perfekta trolldrycken.

Vad gick bra då? Jo, allt annat!

Skorna - HOKA Stinson - var fantastiska, och i kombination med CEP's kompressionsstrumpor blev det ultrabra. Fötter och ben var helt frächa, nåja...bara lite trötta redan på måndagen. En liten ynka blåsa fick jag punka under loppet och den kom sig av Löplabbets strumpor i dubbla skikt. På ultralöparnas stentavlor står ju överst:

1. Du skall ingen annan tävlingsutrustning hava förutom den du tidigare prövat och funnit välfungerande.

...men jag tänkte väl att "va fan, hur fel kan det bli med Löplabbets strumpor i Dubbla Skikt"? Det blev precis så fel det blir med strumpor som har en markerad söm framme vid tårna. Hursomhelst var det en petitess i sig. Mindre bra var väl att jag gjorde "operationen" mitt i natten efter ca 14h och då kan ni gissa hur snabbt och effektivt det gick till.

-Hmmm, nu ska vi seeeee.....en pall....hmmmm....där kan jag ju sitta.....men...ehhhhh.....alsolspriten ja.... den är ju i iiiiiiiiii..eeeehhh, lilla neccesären därbortaaaaaa....ja då kanske nå'n ska hämta den innan jag sätter mig på...på....pååååååå...ehhhh...den lilla pallen där...hmmmmm...kanske bäst att jaaaaag hämtar den dåååååå, eller.....jo...de e nog bara jaaaaaag här nuuu, tror ja...hmmmmm... va va det nu....ehhhhh....kaffeeeee..näääeeeee....sprit va de ja....men de ska ja väl inte drickaaaa....?

Ungefär så slipat ser mitt tänkande ut i det läget och jag börjar inse fördelen med Personlig Assistent, det som vanligen kallas "support". Nåväl, dom 20 minuterna sätter jag på pucko-kontot eftersom det var jag som köpte strumporna OCH sprang i dom.

Mer bra saker. Mina knän, som alltid varit en svag punkt, höll hela vägen. Inte vet jag varför, men rätt skor, rätt löpteknik och en del styrketräning har nog inverkat positivt.

Den mentala biten var jag nog ganska lugn för och den gick som förväntat. Jag minns inte mycket av loppet alls. Saker och ting fastnar inte på det sättet. Det är en av fördelarna med ad/hd-fungerande. När de flesta jobbar med att bryta destruktiva tankemönster så bygger jag sällan upp några sådana överhuvudtaget. Jag behöver inte anstränga mig för att "fokusförflytta" eller "släppa negativa tankar" för det sker helt av sig självt. Det gäller i och för sig även för positiva tankar och rätt fokus, men ändå.
Jag har lagt en hel del tid på meditation och den har varit väl spenderad. Det jag av naturen är bra på, att flyta med i varje stund, blir ännu bättre. Det jag har svårt med, att styra och kontrollera tänkandet, blir jag lite mindre dålig på.

Det jag är mest nöjd med - och lite överraskad av - var att de omtalade svackorna aldrig kom. När det var slitigt så fanns det (intalar jag mig) ett vettigt skäl, som t.ex. att näringen började ta slut medans illamåendet satt i. Då är det ju sunt och naturligt att ha en svacka eftersom kroppen och huvudet inte har tillräckligt med bränsle. Det fina med den svackan var att den började efter kanske 10h för att sedan bli långsamt djupare och till sist nå botten med 40 min kvar på loppet. Då tackade jag min beundransvärda kropp för väl genomfört uppdrag och satte den i duschen. Det började bli lite för svajigt och yrsligt för att köra vidare. Det hade helt säkert gått och jag kunde kanske nått 165 km i stället för 162 km, men där drog jag gränsen denna gång. Kanske var det att "vika ner sig", men eftersom jag inte ångrat det ett ögonblick, inte tänkt tanken "jag borde kämpat på lite till" så väljer jag att se det som ett hyfsat klokt beslut. Jag skulle ju ta mig hem också, inte bli kvar på hospitalet.

Själva slutvarven ska ju ha varit rafflande, men jag låg i fosterställning och huttrade i depån. Sedan något om en träbit man skulle ha för att få medalj...men jag ville bara sova. Vi gick mot prisutdelningen och passerade arrangörens överblivna rester. Jag tog något men minns inte vad, kanske en mugg cola. Somnade i en soffa medans pokaler delades ut. Taxi ut till flygplatsen och upptäcka att jag inte har några kontanter, bara kort. Fantastiske Micke Forsström som både beställt taxi och gjort över 19 mil erbjuder sig att lägga ut. Det slutar med att Boel De Geer räddar mig och jag kan betala när vi ses på TEC. På flygplatsen somnar jag i en soffa. PerOla messar att nu är "vi" på ett fik. "Vi" är Mia, Silvio och Bertil P. Jag missar såklart vägbeskrivningen, går till terminals ände och ringer PerOla.
- Nu går jag inte längre för snart är jag i Stockholm och då är det ingen idé att flyga. Jag sätter mig vid gaten.
En läsk och en liten laxsallad, det fick jag i mig, sedan ville jag helst sova. Ja sedan var det bums ner i flygplansstolen för att sova lite ihopknölat och obekvämt (fy fan vad ont i ryggen man kan få av löpning) och vips var vi på Arlanda. Ganska snart hade jag också slumrat mig igenom flygbussen och tuben till Rågsved. Oj vilket spirituellt och underhållande ressällskap jag måste varit.

- Hej och hallå allihop, det är inte det att ni är tråkiga eller så. Jag har bara haft lite svårt att hänga med i samtalet för min hjärna led av sockerbrist och tyckte att ord som "höger" och "ibland" var lite knepiga. Allt var jättebra och ni är hur coola som helst och vi ses snart igen!!!

Själva resultatet blev personbästa med sådär en 9 mil och det är väl sista gången jag dubblar ett PB. Vilken dåre skulle inte vara jättestolt och lycklig över det? Den här dåren är det i alla fall.

På något sätt ger denna bild intrycket av att jag leder....eller att jag springer väldigt långsamt.

Allt i sin oordning, precis som det ska vara

Nu är det snart en vecka kvar innan jag åker till Espoo för debuten på 24-timmars. Här kommer en kort lägesrapport om vad som händer en helt vanlig människa inför ett högst ovanligt äventyr.

Vad gäller fysisk träning så bestämde jag att 8-timmarspasset på löpband - förra torsdagen - var det sista riktigt ansträngande på programmet. Tiden fram till loppet ska nu användas till lugn uppladdning. Idag tog jag mina första löpsteg på 6 dagar och det kändes riktigt tungt. Stel och tämligen energilös lufsade jag runt i 6 km. Mina sprillans Hoka Stinson var som dykarskor på fötterna och pulsen gick upp alldeles för fort.
Häromdagen upptäckte jag att passet gått ut och fick lite panik. Även om vi kan resa pass-fritt till finland så vill flygbolaget tydligen ta sig en titt på det.
Såg vidare att max. handbaggage var rejält mindre än vad jag tänkt ta med. Att checka in väskor hinns inte med eftersom jag och PerOla kommer till Vanta flygplats ca 10:00, alltså 2 tim innan startskottet. Det blir buss, om vi har flyt, eller taxi.
En envis halsinfektion vägrar släppa taget och inte fan riskerar jag en penicillinkur såhär tätt inpå loppet. Jag får nog stå ut med hackhosta och svullet svalg.
Jag räknade ut att det tempo jag höll på löpbandet, 70km på 8 tim, var perfekt för att kvala in till landslagsgruppen. Klurig som jag är listade jag även ut att det blir jäkligt svårt eftersom jag var duktigt sliten efter 8 tim. Den resan x 3 känns idag som en (mar)-dröm mer än ett realistiskt mål.

På det hela taget hänger det mesta alltså mer eller mindre löst.

Som jag bedömer läget finns alla förutsättningar för en riktigt bra prestation. Det är ju såhär det ska vara inför en stor uppgift. En massa små "fel" och tveksamheter som gör att man håller sig skärpt. Tänk om allt vore 100% rätt och på plats. Då skulle jag antagligen släppa fokus på loppet och bara invänta nästa helg. Min erfarenhet säger mig att sådant oftast leder till onödiga missar i förberedelserna så jag omfamnar problemen med glädje och tacksamhet.

Hjärngympa inför kraftprov

Inför Espoo-äventyret ökar jag nu dosen meditation. Satsar på minst 30min/dag. En mycket viktig del av meditation är den avsikt man har med träningen. Att på förhand klargöra varför man sitter och vad man önskar uppnå med just denna stund.
För tillfället är min intention att bygga mental råstyrka genom rena koncentrationsövningar. Att kunna styra sin uppmärksamhet är oerhört värdefullt på många sätt. Vad man sedan väljer att rikta den mot är en annan sak. Ungefär som att träna löpning. Att kunna springa väldigt långt är en god förmåga. Vart du springer är något annat.
Att öva koncentration genom meditation leder inte någonstans förrän du använder den till något.
I Espoo tänker jag använda den för att placera mig i ett läge av rörelse framåt. Som jag förstått av de som sprungit 24tim förut är fokus på obeveklig rörelse framåt helt avgörande. Kan man hålla detta i tanken genom smärta, leda, ätande och skitande, ja då kommer resultatet bli gott.
Alltså sitter jag på kudden och räknar andetag.
Att jag mår bra och blir glad av det ärligt nu bara en skön bonus.