Från andra sidan kaklet – Fotrally 2014, prolog

Det finns så otroligt mycket att säga om detta lopp så var ska man börja, och framför allt, med vad ska man sluta? Jag tror det bästa blir att skriva i den form jag lever mitt liv, som en samling anekdoter och osorterade iakttagelser. 

Tillvaron är inte en ordnad sekvens av begripliga sammanhang, inte en linjär utveckling som är möjlig att analysera, förstå och förklara för sig själv och andra. Allt det där är en illusion som våra intellekt klänger fast vid, som skydd mot den nakna verkligheten. Saker händer alltid av en orsak, inget sker av en slump och that's it. Det vi inte vill acceptera är att ”orsaken” är ett oändligt komplex av otaliga orsaker i tid och rum, och att dessa inte kontrolleras av någon eller något. 

Kort och gott: Det blir som det blir (sen) eftersom det är som det är (nu) eftersom det blev som det blev (då).

Översatt till Fotrally: Resultatet styrs av det jag gör i varje stund vilket i sin tur styrs av det som hände alldeles nyss.
Översatt till filosofi: Determinism är lag, men skeendet är (a) icke-linjärt och (b) utan specifikt syfte i teleologisk mening.
Översatt till folkhemmets köksbord: De blir som de blir å fan vet varför men de e som de e me de, skål.

Denna process har förstås ingen början och inget slut, såvitt du inte tror/vet att det bakom allt detta finns en ursprunglig skapare som satt hela bollen i rullning. En Prime Mover som med en specifik intention iscensatt det hela och därmed har allas våra öden i sina händer. Jag tror inte det. 

Jag tror inte på vetenskap heller då en ”tro” på ”vetenskap” är självemotsägande. Jag håller mig till mina Zen-mästare som råder mig att inte tro på någonting, allra minst deras egna råd, och att istället lita på det jag erfar direkt, här och nu. Det är svårt eftersom jag då berövas all illusion av kontroll över mig och omvärlden, men det är välgörande på så sätt att jag måste möta allt som det är, inte som jag tror det är eller vill att det ska vara. På lång sikt är det nog så att det leder till bättre/klokare handlingar eftersom jag då reagerar på verkligheten i stället för på jag’s illusoriska bild av verkligheten. Baksidan av myntet blir förstås att ett lyckat resultat, en framgång, inte kan tillskrivas bara mig själv. Det som hände alldeles nyss innefattar ju allting och alla i varje given stund, inte bara lilla jag. Det kan vara något du just sade, en doft, ett minne från bardomen eller en föreläsning, en kossa som råmar eller en liten sten i skon, alla dessa små händelser som bara händer, utan att jag kan välja dem. De kommer till mig i ett ständigt flöde av verklighet och de – tillsammans – styr vad jag just då gör eller inte gör, och som föreslagits ovan så blir detta mitt ”görande” det som styr framtiden, i nästa sekund…och nästa…till mållinjen…och i nästa sekund. Det är en stor process som började långt innan jag föddes och som fortgår långt efter min död. Den är helt oberoende av mig.Det låter väl härligt, att vi egentligen är mycket större än lilla jag. Att vi alla är små aspekter av Stora Allt. Eller som Alan Watts sade: We are nothing but a symptom of the universe. Det snodde Black Sabbath f.ö. till en låttitel.

Ok, det är lite trist för själva Silvio eftersom den som vann bara var lilla Silvio, inte Stora Silvio. Stora Silvio bröt efter 11 timmar i fel skor, tränade på tok för lite, glömde sina regnkläder och sov över på Malmköpings Wärdshus. Stora Silvio stod faktiskt för alla resultat i hela loppet, han var funktionär och han var ett helt fantastiskt filmteam. Sanningen är att det var han som hittade på hela Fotrally-grejen, men då såg han ut som lilla Pontus. 

Stora Silvio gav också upp tillsammans med lilla PerOla efter 51 timmar. Då hade hans kropp, hans lilla symptom på det universum han också är, börjat stänga ner balansfunktionen och fått mycket svårt att följa ledljuset på motorvägen. Han var kanske rädd att dö där i mörka natten och ville få hem lilla Gubben Gå till sin lilla familj? För där och då såg Stora Silvio ut just som lilla Gubben Gå, och han tog sig själv i hand och önskade sig lycka till. 

Stora Silvio såg lilla Silvio och lilla Lena vandra vidare i natten, genom mörkret och ut på andra sidan, in i morgonrodnaden och vidare till strålkastarna i rally-studion där han, som lilla Silvio, lyste upp en förstummad publik med sin underbara segrarglans. Men egentligen var det förstås alla vi som satt där och gladdes åt hur fantastiska vi är. Vi tittade på oss själva och kände kärlek blandad med ödmjukhet. Silvio hade funnit något han letat efter där i mörkret, och han lyste av värme och tacksamhet. Jag var glad för oss alla och mig själv. Även lilla jag hade sökt tålmodigt och funnit något värdefullt. Gubben Gå var bankad blå, men lite gladare och klokare ändå.

Till tävlingen - Den lilla Niklas som skriver det här kan berätta att under loppet krympte lilla Silvio glimtvis ihop till ett extra litet svart hål av tät energi som försökte suga allt ljus ur sina upplevda motståndare. Han blev då stenhård och ogenomtränglig. Han skapade sig ett helt eget universum, om än väldigt litet och mörkt. Det var en annan bild, en annan form.

En god sak med att ha detta märkliga perspektiv på tillvaron (om någon till äventyrs skulle greppa ett uns av texten) är att man blir tämligen opåverkbar när det gäller psykningar och ”mentalt spel”. Det är ju bara lilla Silvio som stirrar ursinnigt på lilla Niklas och där går dom i ett udda tidsfördriv som lilla Pontus hittat på efter att ha läst en bok av lilla Stephen King. 

Tänk om Stephen’s lilla pappa, Donald sjömannen, inte gått iland just i Maine USA någon gång på 1930-talet och träffat lilla mamma Ruth? Då hade vi helt säkert aldrig promenerat där, 80 år senare i det regnblöta Norrköping och glott på varandra. Det lilla perspektivet blir annorlunda när man ställer det stora bakom. Det blir roligare på något vis, och lättare att förhålla sig till. 

Nåväl, den här historien handlar om oss alla. Egentligen både vinner och förlorar vi alla på samma gång för vi är mycket större än oss själva. Det betyder inte att vi INTE är våra små själv. Naturligtvis är jag Niklas och inte Silvio och självklart (ur självets klara perspektiv) blev jag spöad av Silvio med exakt 4 timmar. Inget snack om den saken.
Men vi är också, bakom allt detta uppenbara, något mycket större än separata individer som skiljs åt av vinst/förlust, av tider och prestationer.
Det har tagit mig några år av ganska hårt arbete att se detta, att med säkerhet kunna svara på frågan ”Vem är jag?” och upptäcka att den som ställer frågan letar på fel ställe. Det finns nämligen inget särkilt att hitta just hos mig eller inne i mig. Inget eget som är skilt från allt annat, alltså sär-skilt. Det finns inget jag som kan styra ett mig, ingen ghost in the machine och därför gäller as above-so below …

Ursäkta röran, jag flyter ut i filosofi-träsket och börjar sprida udda referenser. Jag är lite mjukare än vanligt idag och de som gått tillsammans vet hur sån’t blir. Man växer och flyter ut över vardagens begränsande låda av ordning och reda. Kanske någon ur rallyts överrepresentation av akademiker ändå har viss behållning av svamlandet. Kanske är det mer begripligt för en galen hillbilly från Malmköping, vad vet lilla jag? Antagligen är rallykamrat Duus den enda vars polett trillar ner. Han är nämligen dramatiker och skriver om att det regnar grodor i Fruängen så på det loftet råder ingen akut brist på tomtar. Grattis förresten, inte till tomtebesättningen (dom kan tidvis vara tämligen besvärande) men på födelsedagen. Duusen firade sig själv med att förtjänstfullt spräcka 24h-vallen.
Själv behöver jag tydligen formulera av mig lite upplevelser. Det visste jag inte när jag började skriva, men hur skulle ”jag” kunna veta det och vad är poängen med att låta lilla jag försöka kontrollera vad som sker? Det är såklart helt meningslöst och kontraproduktivt (se texten ovan).

Del 1 i min rejsrapport blev på det här viset. Jag tänker att det är perfekt. Att det säkert hänger ihop med det som många menar är själva kärnan i denna extrema uthållighetsaktivitet.
Att tvingas skala av alla lager av prestige, självbilder, självuppfattning, kontrollbehov, prestationsångest och krav för att i uppgivandets ömklighet få en glimt av vem man är bakom fasaden av funktionskläder och precisionsklockor.
Att finna ett större sammanhang än det vardagen oftast erbjuder.

Att lägga allt man hittat åt sidan för att finna det man söker där bakom.

Självbilden är den spegel som döljer vem du är. Om du släpper den så försvinner du, men det är bara reflektionen av dig du mister. Den som ser finns kvar utan att se sig själv.

Därför luras vi av att döma oss i bilden av framgång och misslyckande. Vi är inte det vi ser utan den som ser.

Överkursen lär oss att vi inte är det heller. Vi är det som händer i varje ögonblick t.ex. seende, tänkande, gående, ätande, läsande o.s.v.

Nästa episod blir, om den alls blir, antagligen mer konventionell och läsvänlig. 

Jag vill avsluta med en djup bugning av respekt och kärlek till alla medtävlare, från systrarna Björnstjerna som lämnade oss alla i Midsommarkransen, till Lena och Silvio som bar oss alla till vårt mål.
Vad det är frågan om vet jag inte, men jag säger som Rivers Cuomo i Weezer: Love Is The Answer.

Nerladdning som uppladdning

Det borde vara som vanligt inför ett tävlingslopp. Man tränar så gott man förmår, tänker på vad man äter, lägger upp en strategi som verkar optimal och förbereder sig mentalt. Kanske gör man också en uppdatering av utrustningen. Allt gör man så bra som möjligt för att prestera maximalt. Om det blir som det brukar så blir prestationen oväntat bra (ganska sällan), ungefär som förväntat (oftast) eller oväntat dålig (ibland). 
Oavsett hur det blir så är en sak klar: bra förberedelser ökar chansen för bra resultat. 
Den stående frågan är: hur bra kan jag förbereda mig och prestera?
Jag tänkte vidga den frågeställningen inför nästa helgs 24-timmars i Espoo.

Frågan är: hur mycket sämre blir prestationen av en spektakulärt dålig förberedelse?

Som allt här i livet så beror det mesta på hur vi väljer att se på saken. Fakta är futtiga om de inte kryddas med åsikter, fantasier och allmänt tyckande. Min nerladdning kan förstås på olika sätt och det är mindre viktigt vilken tolkning som är "rätt". Den enda jag kan presentera är min egen.

Hittills har jag försökt göra så rätt som möjligt inför lopp. Jag har förberett mig hyfsat bra och därför har jag också presterat hyfsat bra. Det enda jag riktigt gått bet på är näringsbiten. Bortsett från den har det gått ungefär som förväntat. Resultaten har varit en spegel av uppladdning och förberedelser.
Nåväl, tills för en månad sedan rullade allt på som förväntat. Jag tränade ganska bra och käkade ganska bra och hade målet att göra ett stabilt och disciplinerat lopp med en test av fettförbränning som primär energikälla. Gissningsvis skulle resultatet ligga runt PB på drygt 160km och förhoppningen var att jag skulle genomföra alla 24h utan större avbrott för magkramp och energikollaps. Inga konstigheter.

Men sedan hände något - oklart vad - som gjorde att vardagsenergin avtog, löplusten försvann och jag avbröt mer eller mindre hela uppladdningen. Jag tänkte överhuvudtaget inte på loppet. Ingen av den planerade träningen har blivit av bortsett från ett pass på löpbandet. Häromdagen gjorde jag ca 12km på 1.5 timme och det var hur tråkigt som helst. Till en början tänkte jag inte på saken för energin kommer och går, speciellt under mörks vintermånader. Efter ett par veckor blev jag förvånad över att löplusten inte kommit tillbaks. Efter ytterligare en tid började jag oroa mig en smula inför loppet. Skulle jag "skärpa mig" och hålla målet i sikte? Det är ju så vi försöker 19 gånger av 20. Jag testade det, men det kändes bara krampaktigt. Om prestation varit det som motiverar mig så hade det kanske funkat, men så har det aldrig varit. Inte särskilt mycket i alla fall. Det enda som hände var att jag kände ett växande missnöje med situationen tillsammans med olust att göra något åt den. I det läget kan jag avanmäla mig och slippa göra ett dåligt resultat eller skruva ner målet så att det matchar min mindre lyckade uppladdning. Det första är för tråkigt eftersom jag gillar att flyga och äventyra. Det andra är också för tråkigt för utgången är ganska given.
Tråkigt är kanske det värsta jag vet så då valde jag att vara lite kreativ istället. Om jag nu ska göra en mindre bra uppladdning, varför inte göra den så bra/dålig som möjligt? Här finns trots allt något att lära. Att mindre bra förberedelser sänker prestationen är givet, men hur mycket sjunker prestationen av riktigt usla förberedelser?

Alltså har jag förstärkt det mindre bra och gjort det riktigt illa. Träningen totalt under sista månaden ligger alltså på 1.5h löpband + 10 minuter qi-gong nån-gong. Kosthållningen är en skräckblandad röra av chips, korv, pasta, bröd, läsk och choklad. Med andra ord har min senaste månad varit slö, slapp, loj, lat, likgiltig och inte ett dugg tuff. Även om ett litet uns av sunt förnuft säger åt mig att styra upp sista veckan så att jag inte kommer helt plufs-trött till Espoo så väljer jag att köra på med nerladdningen.

Jag hittar i det ett litet leende och en nyfikenhet på hur det ska gå. Självklart ska jag göra själva loppet så bra som möjligt. Att åka dit och försöka prestera dåligt vore ju helt meningslöst. Det jag vill veta är hur mycket sämre resultatet blir om jag helt tappar fattningen en månad innan loppet.
Jag ser några möjliga varianter.
- Jag kroknar tidigt och får slita sista halvan för att få ihop 100km.
- Jag tvingas hålla mycket låg fart men får en positiv effekt av det och gör upp emot 150km.
- Jag märker ingen större skillnad utan når som tidigare planerat +160km.

En osäker faktor är energiintaget under själva loppet. I konsekvensens namn bör jag käka skräp även där. Kanske kan det göra mig klokare på om det är maten eller farten som är största problemet i vanliga fall. Men om jag upplever alltför negativa effekter av att slarva med kosten, då antar jag att förnuftet får mig att fungera lite mer normalt och sansat.

Ok, för att göra en misslyckad förberedelse till något "spännande" som ursäktar ett mediokert resultat så formulerar jag mig alltså på detta sätt. Nu ändrar jag spelreglerna så att ett tvärsäkert "fisljummet" resultat ersätts av möjligheten till ett episkt misslyckande eller en rejäl överraskning. Om inte annat så får det mig att se fram emot nästa helg med större entusiasm. Det är där min motivation ligger, att ha roligt och upptäcka något nytt. Det är i längden viktigare än några kilometer hit eller dit som PB.

Med detta sagt så är jag ändå övertygad om att löplusten återvänder och att jag snart tränar/äter som vanligt. Då kommer jag också som vanligt att satsa på bra förberedelser för bästa prestation.
Tills dess är jag en stillsam rebell mot GI, Paleo, LCHF, vego, långpass, intervallpass, styrketräning, vinnarattityd, pannben, järnvilja, pepp, kompressionsstrumpor och resultatfokus.
Jag är en tillfällig representant för soffpotatisar, slackers, latmaskar, syltryggar, slöfockar, godisråttor och tappade sugar.

Jag får återkomma med hur man packar sportbagen på detta tema. Nu är det fredag kväll och det vankas chips, Dr. Pepper och någon film med lågt ställda krav på intelligens och dramatiska kvaliteter.
Livet som depressions-lokalike har sina poänger. Tur man har sin underbara adhd så att det uttråkade blir en smula underhållande.

Inför Skövde 48H - 4 dagar kvar

Om någon ifrågasätter det förnuftiga i att springa ett dygn eller två runt en fotbollsplan så kan du alltid skicka fram Artur. Han har minimerat det minimalistiska till att göra 10 000 meter runt sitt vardagsrumsbord. Det blev 1538 varv. Tänk på Artur ifall det börjar kännas lite monotont på Ultrafestivalen.
Idag började jag packa lite. Nu är det nog klart. För varje lopp blir det mindre i väskan. Mindre prylar, mera springa. Det är en positiv utveckling. Mest tid tog det att få ihop en spellista på Spotify. Den blev kanon. Kanske jag gör ett försök att lyssna lite på musik denna gång, kanske inte.
Igår köpte jag ett litet tält tillsammans med PerOla. Det blir ultracamping i Skövde. Vi ska ta med det trots att en veteran som Jonas Davidsson avrådde å det bestämdaste. Han varnade för risken att göra det för mysigt vid sidan av banan. Han menade att allt ska vara mindre lockande än att stanna kvar på banan och springa. Han har nog rätt.

Inför Skövde 48H - 6 dagar kvar

Vid den här tiden om en vecka springer jag runt på en varvbana. Det är över 12 timmar kvar och 36 timmar gjorda. Kanske går jag mer än springer. Eventuellt hasar jag mig fram. Det enda jag vet helt säkert är att jag inte ligger och vilar. Det är min målsättning, att röra mig framåt med minsta möjliga avbrott.

Jag är inte mycket för att räkna och kalkylera, men inför en ny ultrautmaning gör jag ändå en kalkyl. Jag vet att den hamnar i sopkorgen och att jag knappast minns den när jag väl står på startlinjen men jag gör den ändå.

Ett varv är 400 meter
15 varv blir 6 km
15 varv per timme blir 720 varv på 48 timmar
720 varv blir 288 km
288 km är ett mycket bra resultat på en 48-timmarsdebut
För att nå detta ska jag snitta 4 minuter per varv
Det blir 1 minut per 100 meter
En promenad i parken

Om man inte gjort ett 24H- eller 100miles-lopp tidigare så kan dylika sifferlekar ställa till det rejält. Man kan nästan tro att det blir lätt. Kanske 288 km är en lite för låg målsättning. Varför inte 30 mil jämt?
Svar: därför att om 30 mil vore tämligen lätt så skulle topplistan på 48H-resultat se lite annorlunda ut, that's why.
Kalkylen inkluderar inte klädbyte, toastopp, kramp, matpaus, spyor, fotvård eller annat spännande som kan vänta längs vägen. Den förutsätter oavbruten rörelse framåt, något som inte kommer ske. Därför är en sådan uträkning helt orealistisk som verktyg att sätta måldistans med. Den är dock bra som påminnelse om ett givet faktum nämligen att You don't have to go fast, you just have to go. Jag vet inte hur det bäst formuleras på svenska men kanske Så länge du tar dig framåt kan du ta det lugnt.
Jag säger inte detta som en pekpinne för andra. Jag säger det för att påminna mig själv om något jag har svårt med. Om man går åt rätt håll och fortsätter gå så kommer man väldigt långt med tiden. Ingenting har lärt mig det lika påtagligt som Fotrally. Där lunkar man i 5 km/timmen och håller på tills man ger upp. Det är inte tillåtet att ändra tempo. Det finns ingen vila, ingen chans att spurta ihop lite extra tid för en paus. Det finns bara en oavbruten rörelse framåt och i år klarade jag 31 timmar och 20 minuter vilket blir ungefär 155 kilometer. Detta utan att ha tagit ett endaste löpsteg. Det är en lärdom jag hoppas kunna ta med mig till Skövde. Att göra loppet så likt Fotrally som möjligt.
Lyckas jag riktigt bra så samlar jag >250 kilometer och det kvalificerar mig för Spartathlon.
Då.....ehh....ja då anmäler jag mig dit antar jag....

"Lycka" och att "lyckas" är något helt annat.

Stockholm Ultramarathon 2013

Egentligen skulle jag inte springa premiären av Stockholm Ultra, men det är så mycket man "egentligen" inte skulle, eller "egentligen" borde ha gjort så det spelar ingen roll. Gjort är gjort och såhär gick det.

Det gick bra. Varför är oklart, men sluttiden på 100km blev 11 timmar och 21 minuter och det är lagom mycket snabbare än planerat. Eftersom jag fokuserar mest på Skövde 48h så ville jag inte vrida ut allt jag hade att ge. Kanske fegar jag lite, kanske är jag osedvanligt klok. Du väljer.
Jag hade sällskap av Fotrally-kollega Fredrik Forsström och det visade sig vara ett lyckat partnerskap. Utgångsläget var att jag ville ligga lite lågt och sikta på ett rejält långpass medan Fredrik gjorde sin första ultra på över 50km. I samförstånd valde vi att gå ut mycket försiktigt.
Starten gick 07.00 och förhållandena var suveräna. Soligt men svalt. Eftersom jag var den rutinerade av oss fick jag hålla taktpinnen och den dirigerade oss i lätt jogg varvat med 10 minuters promenad efter varje varvning. Tanken var att underlätta näringsupptag redan tidigt och tvinga oss hålla igen. Det är lätt att rusa iväg när solen skiner och vägen kantas av publik.

Varför springer man 100km i stekande sol? Efter halva loppet fick jag frågan av TV4:s reporter och mitt svar blev -Varför inte? Härligt väder där man får ägna sig åt det roligaste man vet tillsammans med likasinnade. Blir det så mycket bättre?



Såhär långt kändes allt bra. Jag trivs fint att springa i värme. Tröjan kastade jag efter första varvet och resten av dagen bättrade jag på solbrännan och sög i mig D-vitamin. Fredrik hängde med utan större problem och vi smög runt i jämn och bra fart. Det är en härlig bana med en blandning av stadslopp och skogsstig. Alla var glada och njöt av läget. Funktionärerna fungerade förträffligt och vi fick både kaffe och köttbullar.
Jag imponerades stort av de som tagit sig ut till banan som publik. De stod där i värmen och fick inte ens springa, bara stå och heja på. Varv efter varv såg vi Mia och Silvio, Jonas, Pia och Christer. Alla bekanta från Fotrally och några kamrater från andra ultra-äventyr. En stor eloge till er alla. De glada tillropen gjorde gott.
Med ca tre varv kvar var det jag som kroknade. Fredrik tuffade på som en ångmaskin med outsinligt förråd av meta-tabletter och det var något förvånande. Nog visste jag att han var uthållig som få, annars blir man inte trea i Fotrally, en att hoppa från 50km till 100km utan att blinka är ändå en grym prestation. På sluttampen var det han som pushade mig att hålla farten någorlunda jämn. Benen hade stockat ihop sig och jag var väldigt intresserad av att gå i de få och små backar som ändå fanns. Antagligen fick jag betala för de 10 mil jag tidigare gjort under veckan, men den kostnaden tar jag gärna. Jag räknar med återbäring på insatta mil när jag väl kommer till Skövde. Som uppladdning för detta lopp var det knappast idealiskt.
På det hela taget en härlig upplevelse som jag räknar med att upprepa 2014.

50 löppass på 100 dagar - de första 10

Jag gick med i en Facebook-grupp som heter 50 Löppass på 100 Dagar och här kommer en kort sammanfattning av mina första 10 pass.

Först ska vi notera att bokföring inte är min starkaste sida. Från och till har jag startat en träningsdagbok men den blir aldrig mer än just en bok om en dags träning. I och för sig borde det heta "träningsårsbok" om man jobbar mer långsiktigt, men ...

Jag vet inte hur långt/länge jag sprungit under de 10 första passen och jag ids inte scrolla runt efter mina 10 rapporter. Men jag vet att de är mycket mer än min vanliga veckodos. I gruppen ser det ut som om jag allt som oftast gnetar ihop 15-30km om dagen bara genom att transportlöpa, men det är lite unikt. Just denna vecka är jag utan bil och ensam hemma. Det bidrar en hel del. Att gå med i FB-gruppen gör sitt till. Har man lovat så har man, och att springa tillsammans - om än på olika håll - är faktiskt lite inspirerande.

Tack vare det har jag gissningsvis dubblat den vanliga träningsmängden under denna vecka från ca 50km till uppemot 100km. Det bästa är att kroppen fixat det utan några som helst protester. Det har visat sig gå utmärkt att sticka hemifrån 05.00, springa 19km till jobbet, snöra på sig skorna 16.30 och göra 19km hem i duggregn. Det visste jag i och för sig redan, men jag har nog aldrig gjort det.
Idag blir det löpstopp till förmån för cykelpendling. I morgon loggar jag några friska kilometer och på söndag väntar Stockholm Ultra 100km.

En bra vecka.

Igen.

Fotrally 2013

Vad skriver man om årets i särklass märkligaste lopp, Fotrally? Å ena sidan är det totalt händelselöst. Deltagarna startar torsdag kväll i Rålambshovsparken och går söderut i 5km/t. Tävlingen är över när alla get upp utom en, den vinner. That's it. Ingen uppdelning i klungor, inget spel om positioner, ingen som tappar mark och hämtar upp, inga ryck, bara ett envetet promenerande timme efter timme. Å andra sidan en diaboliskt kamp om att inte vika ner sig, att stillsamt tömma alla förråd på kroppsliga och mentala resurser, en formidabel uppvisning i tålamod och uthållighet. Lika händelselöst som det kan uppfattas på ytan, lika dramatiskt är det bakom kulissen.

En märklig sak är att de som följer loppet på webben blir vansinnigt engagerade och tenderar sitta kvar till långt inpå småtimmarna. Man önskar ideliga uppdateringar om hur det går för deltagare X, ser hen pigg ut, har det gåtts på toa och kan man skymta trötthetstecken? Den som gått Fotrally vet att det är långt mellan "händelserna". Man bara går och går. Det som händer sker i mycket små steg. Ungefär som när barn växer. Från dag till dag ser man ingen skillnad, och så plötsligt - pang - är dom stora. I Fotrally går man och går, och så plötsligt - pang - så orkar man inte längre. Hur gick det till?
Däri ligger det magiska tror jag. Det paradoxala i att orka gå från Stockholm till Nyköping, men plötsligt inte orka gå några steg till. Så långt kan man väl inte gå..... men liiite till orkar man väl gå?

För min del var det andra försöket. 2012 kom jag till Nyköpings golfbana på 25tim 49min. Det var en bra debut. I år ville jag gå längre, kanske till Norrköping tänkte jag. Två saker hade jag ändrat. Jag skulle inte gå hela vägen i Foppa-tofflor och jag skulle packa ner mer mat. Den första etappen var en besvikelse och jag vet inte varför. Redan på Västerbron tänkte jag, oj vad fort det går! I Vårby hade vänsterfoten börjat ömma. En liten knuta på en sena tryckte illa och en tejpad tå hade redan bildat blåsa. Sms:et hem konstaterade kort - Det här blir tufft.
Men i depå efter 6 timmar bytte jag till mina Hoka och rev av tejpen. Det ljusnade vid horisonten. Obehaget avtog ganska snart. Det började kännas bekvämt. I fältet fanns många nya ansikten men också bekanta från förr. Silvio förstås som gick ut med favoritstämpel, PerOla som jag lärde känna 2012 och som blivit en ultrakompis i många lopp, Thomas som är granne från Rågsved och som bara packat ner 7 dosor snus i år, Haraldsson i den rosa overallen och dom obetalbara kommentarerna, Pia med glass-tipsen och det sprudlande humöret, Carl-Adam med spindelnäts-tatueringen, Viktor från Övre Soppero som byggt egna skor och hade en polare med kaffe som enda support, ärke-gnagare Janzon med Ramones-tröja och Bernt som arrangerade vårens galnaste stadslopp där vi under en dag sprang på varenda gata på Norrmalm.
Som alltid samlar Fotrally mängder av unika individer. Det är av poängerna med ett unikt lopp. Samtidigt tänker jag med skräckblandad förtjusning att jag sannolikt ingår i den kategorin. De som i allmänhetens ögon är inte bara galna utan ultra-galna. Det för med sig ett visst ansvar att vara tokig. Man måste vara tokig med finess. Vad det betyder i praktiken vet jag inte, men det känns bättre än att bara vara rätt och slätt Tokig.

Jag har lite svårt att placera depåstopp 2. Ettan är självklar på något sätt. Det är först i raden och ligger nära Rönninge där jag bott en tid. Depå 1 ligger intill den väg jag ofta åkt för att bada. Trean ligger vid Lammsjön och där börjar jag bli lite ankommen och nött. Det är också startskottet på den tuffa sträckan som slutar i Nyköping. En etapp som definitivt kröker ryggen på de som börjat krokna. Depå två däremot är något som bara händer. Den ligger i en nedförsbacke innan man passerar en kyrka. Tävlingen är långt ifrån slut men jag har ändå gått i 12 timmar. Något har definitivt börjat, men jag kan inte säkert säga vad det är. Kanske är det en trötthet, kanske är det ett tävlingsmoment?
Det är väl här loppet börjar ta form. Förväntningarna och planerna jag hade innan är i stort bortblåsta, men de är ännu inte ersatta av något annat. Jag hänger i luften. Jag upplever det som den mentalt mest krävande biten. Efter ca 12 timmar känner jag tydligt att kroppen fått jobba. En viss matthet kan komma över mig. Det är inte längre lätt och behagligt. Men samtidigt är det inte jobbigt nog att kräva min fulla uppmärksamhet. Om ett tag kommer obehaget i form av smärta och trötthet att bli "intressant" och något att jobba med, men vid depå 2 är det mer som att ha gått på stan en hel eftermiddag. Jag vill sitta ner, inte för att jag måste men jag är lite less på att gå.
Förra året hittade jag lite vatten i diket efter depån. Jag hann svalka fötterna innan Bajamaja kom ifatt. I år spanar jag ivrigt efter detta vatten, men förgäves. Diket är uttorkat och hettan i skorna får jag acceptera under de kommande sex timmarna.

Etappen mellan Åby - Lammsjön är varm. Den görs mellan 9 - 15 och det har varit högsommarvärme både 2013 och 2013. Landskapet är inte alltför dramatiskt och att gå genom Trosa känns som en stund på Gröna Lund. Vad jag minns så mår jag ganska bra här. Det finns inget oroväckande slitage på kroppen, bara en förväntad stelhet och lite ömmande ben. Värmen bekommer mig inte. Jag trivs alltid bättre i gassande sol än i kyla. Kanske är jag lite tyngre i kroppen än vad som känns helt ok. I år har jag lovat mig själv att inte gå tom på energi, men antagligen har det gått till överdrift. Dessutom är jag ca 10 kg tyngre nu och det är inte bara muskler. Resan är ändå ganska bekväm. Bernt berättar historier från tidigare äventyr och jag snackar skor med Silvio. I övrigt går jag mest i sällskap av min egen upplevelse av rörelsen framåt och de intryck som färden bjuder. Så är det oftast för mig. Distraktioner i form av samtal, fantasier eller musik är trevliga avbrott, men inte något jag måste ta till för att fly situationen.

Vid depå 3, Lammsjön möter fru och barn. Det är uppfriskande och jag känner mig plödsligt lite stolt över att ha gått i 18 timmar. Bland övriga deltagare är prestationen än så länge "hyfsad". För vanligt folk, och dit räknas familjen, är den ganska mäktig. 5 minuter innan ringer jag och ger instruktioner. Lägg ut handduk, ta fram ditt och datt, leta reda på det ena, förbered det andra. Det känns lyxigt och proffsigt. Det är första och hittills sista gången jag har support vid en depå. Till 2014 blir det mer av den varan. Allt funkar smidigare och snabbare med extra händer och huvud.

Etappen till Nyköping går riktigt bra. Även om jag blir allt tröttare så tycks nedbrytningen av övriga ske i snabbare takt. Det är också en fördel att ha gått sträckan tidigare. Lammsjön-Nyköping är karaktärsdanande i all sin monumentala monotoni. Den kan beskrivas som en kilometer landsväg förbi åkrar och skog, med tillägget att den sedan går i repris 29 gånger. Efter ett par timmar kan man släppa tanken på att få se något nytt. För mig går det ändå riktigt bra. Kanske är det mitt flitiga mediterande som vässat förmågan att acceptera långa stunder av icke-förändring. Trots den relativa enformigheten är detta ändå rejält omväxlande jämfört med att sitta still och räkna andetag.
När vi närmar oss Nyköping är jag mycket piggare än 2013. Det känns som om jag klättrar i fältet. En efter en tycks vännerna i gruppen - nu ca 20 stycken - slitas i snabbare takt. De livade diskussionerna har avtagit. De lågmälda blir allt färre. Det har spridit sig en sammanbiten beslutsamhet om att stå ut till 24-timmarssträcket. Vi pratar lite om topp 20-listan och hur samtliga antagligen vill ha en gul lapp till nästa Rally.
I Nyköping väntar den pizza jag och PerOla beställt. Vi har ordnat frambärning av 2 Calzone från pizzerian i närheten av depån. Det fixar dom utan extra kostnad. Vid väskorna står en glad tjej och jag byter 140 spänn mot en låda flottiga kalorier. Någon timme tidigare har jag för ovanlighetens skull kännt en vikande aptit. Ätit har jag gjort, men inte med min sedvanliga glupska. Med Signore Calzone i hand återkommer aptiten och jag slukar honom på vägen genom staden.
Carl-Adam annonserar att han ganska snart ska be om notan och tacka för sig. Han har slitit hårt och är lite besviken, men förberedelserna har varit svajiga. Han är sist kvar av vesslorna från Uppsala och tycker att 24h är skamgränsen. På väg ut ur Nyköping hänger de flesta kvar. De massiva avhopp vi såg 2012 upprepas inte. Några av oss ser ut att kunna gå långt. Bergkvist-Hagstedt verkar helt nystartad och pigg, Forsström har landat från sin walkers-high från Lammsjön men går fortfarande obehindrat och mjukt. Han nämner i förbifarten att fötterna är helt frächa, men jag misstänker att det är en dimridå. PerOla har börjat sjunga - han har en förtjusande sångröst - men jag vet inte om det är ett tecken på trötthet eller ett kvitto på att han njuter i fulla drag. I efterhand visade det sig vara det senare.
Här någonstans börjar det mentala spelet mellan deltagarna. Även om var och en tidigare fört samtal med sina privata demoner så är det efter ca 24 timmar som dessa dyker upp i den offentliga debatten. Som psykolog njuter jag förstås av detta spel i spelet. Nu kan man inte längre lita på någon. Det är vanskligt nog att lita på sig själv och att köpa vad andra säger är inte att rekommendera överhuvudtaget. Det mesta är förstås ärligt och helt utan baktankar, men du kan inte säkert skilja detta från eventuella psykningar och luringar. Min grundinställning är att betrakta allt som sägs, av mig själv eller andra, som "prat". Att någon känner sig "helt slut" kan likställas med att man "kommit in i andra andningen". Det enda väsentliga är om man går eller om man står. Det är den enda sanning som betyder något. Vad man tänker, känner eller gör i övrigt är bara utfyllnad. Ta Viktor Linder till exempel, han som haltat svårt sedan 10 timmar och vid det här laget småjoggar för att inte stupa. Han "borde" ha brutit för länge sedan, men icke. Hausman såg ut att rasa ihop redan på Västerbron, men hon har liksom rätat på sig under det dygn vi gått. Tegby är ett annat fenomen i klassen "Walking Dead". Han har svajat och grinat illa i timmar medan de som sett piggare ut fallit ifrån vartefter. Janzon har tuffat på till synes oberörd, men plötsligt är han väck.
Sanningen är den att man aldrig säkert vet vem som går vidare och vem som stupar. Det enda jag kan försöka kontrollera är vad jag själv står i allt detta. Vet jag hur jag mår, vet jag om det finns många mil kvar i benen, vilka signaler sänder jag till mig själv? Som sagt, den svåraste motståndaren finns på insidan.

Vi passerar Nyköpings golfbana, platsen där jag stupade 2012. Förnöjsamt konstaterar jag att det blir längre i år, mycket längre. Kroppen känns bra och mentalt är det inga problem att låta strömmen av tankar och känslor flyta igenom mig. Det är inget särskilt som klibbar fast, varken positivt, negativt eller neutralt. Jag går med strömmen och trivs med det. Efter några timmar händer något som drastiskt ändrar på det. Jag gör ett besök på Bajamajan, mest för att smörja fötterna och när jag ska resa mig smäller det till. Helt oväntat krampar baksidan av benen ihop och jag nästan faller ur toasläpet. Det är mycket nära att jag blir kvar där för benen lyder inte alls. För att hålla takten med fältet måste jag stappla hukande och slå mig på benen. Jag vill stanna och töja ut ordentligt men det finns det ingen tid till. Allt som gäller är att hålla jämna steg med Baja-bilen och att bjuda åskådarna på en lustiger dans. Under några timmar tvingas jag gå baklänges i nedförsbackarna och - precis som Viktor - småjogga för att inte falla ihop. Nu är det lite spännande och jag undrar om detta ska släppa snart, bli värre eller om jag ska vika ner mig.
Fältet har krympt till 6 deltagare. Bergkvist har halkat på en snigel, Hausman har brutit för magproblem och Tegby har till sist "avlidit". Per Nordström som p.g.a. skavsår i baken har hållit SJ's normalspårbredd i några timmar, även han har valt att sälla sig till de slagnas skara. En medtävlare jag haft mycket dålig koll på är Annsberg. Jag förstår i efterhand att han var den stabile mannen som i timmar malde på straxt bakom ledarcykeln. Efter en stark debut har också han malt färdigt för denna gång.

När vi närmar oss depå 4 börjar faktiskt krampen att ge med sig. Jag har hittat en magnesium-tablett men minns inte om jag tog den före eller under depåsträckan. Att sänka en halvliter blåbärssoppa ger också en positiv effekt, men nu händer något som de flesta känner igen. Om man blir av med ett starkt obehag så bereds plats för nästa. Så länge benen krampat och darrat har det inte funnits plats för andra plågor. När den släpper så märker jag tydligt hur fötter och smalben dunkar i takt med pulsen. Jag är rejält svullen och öm i benen. Det har säkert varit så i några timmar men först nu märker jag det. Att det dunkar i benen när man sätter ner foten är givet, men nu dunkar dom lika mycket i hjärtfrekvens.
Pang...Bo-Bom...Bo-Bom...Pang...Bo-Bom...Bo-Bom...Pang...Efter någon timme börjar jag förhandla med mig själv. Ett säkert tecken på att jag "mjuknat" och börjat svikta i tron på mig själv.
-Jag kan fortsätta gå, men hur påverkar det återhämtningen?
-Jag kan kanske klättra någon placering, men gör det någon väsentlig skillnad att bli 4-5:a istället för 6:a?
-Om jag inte klarar minst 15 timmar till så är segern utom räckhåll och är det överhuvudtaget realistiskt att sikta på det i detta läge?
Jag vrider och vänder på situationen under en kvart, sedan tar jag beslutet att bryta. Även om jag repat mig hyfsat från krampen så bedömer jag chansen att klara topp 3 som minimal. Övriga 5, med undantag för Linder, ser avsevärt frächare ut och han har sett bedrövlig ut i typ 10 timmar så det betyder ingenting. Jag har bättrat PB med ca 5,5 timmar och det får räcka för denna gång. Jag tar kvarvarande i hand och önskar fortsatt god tur. No regrets.

Jag sitter och svamlar i följebilen och studerar de kvarvarande. Tröttheten blir bedövande när jag väl brutit. Så länge jag går hålls energinivån uppe. När jag sätter mig så minskar förvisso smärtan i benen, men i takt med den även energin. Somna är det inte tal om. Jag är alltid speedad efter lopp, hur långa de än varit. Säkerligen kommer jag aldrig att falla ur på grund av sömnbrist. Men hjärnan är ändå mosig och medpassagerarna har mäkta kul åt mina infall/utfall.
När Forsström bryter som god trea visar det sig att jag får skjuts hem. Samma flax som 2012. Allt ordnar sig. I bilen hem pratar vi lite om loppet. Jag bestämmer mig för att Aldrig göra detta igen. Det är bara för mycket. Jag orkar inte vara såhär trött igen. Nästa år är jag med som funktionär. Att se andra plågas kanske är bättre än att själv stå för lidandet?
När Linder kliver ur bilen tar vi avsked med ett samfällt "Hoppas vi aldrig någonsin syns igen".

Epilog

Efter ett dygn av växelvis sömn och ätande kommer krafterna åter. På måndagen säger jag till min fru att - OM jag deltar 2014, då …Jag repar mig mycket snabbare än efter förra rallyt. Klarar mig nästan helt utan blåsor, och förutom svullnaden i benen och lite känselbortfall i vänster fot är jag helt oskadd. "Diabetes"-benen hänger med i ca en vecka, sedan är de i stort sett normala i färg och omfång. Känselbortfallet sitter i längre och ännu en månad efteråt kan jag uppleva hur stortån domnar bort ibland. Men vem vet, kanske har det inget alls med Fotrallyt att göra?
Beslutet att Aldrig gå Fotrally igen är alltså upphävt. Hur det går nästa gång är skrivet i stjärnorna. Man vet aldrig. Kanske putsar jag PB med ytterligare några timmar, kanske vinner jag.
En sak är helt säker. Jag ser redan fram emot 26 juni 21.00. Jag vet att nästa upplaga blir av det episka slaget. Ett större startfält med fler udda personligheter, fler som kommer slåss om segern, större publik och ett ännu vassare arrangemang.

Vi ses då!