Från andra sidan kaklet – Fotrally 2014, prolog

Det finns så otroligt mycket att säga om detta lopp så var ska man börja, och framför allt, med vad ska man sluta? Jag tror det bästa blir att skriva i den form jag lever mitt liv, som en samling anekdoter och osorterade iakttagelser. 

Tillvaron är inte en ordnad sekvens av begripliga sammanhang, inte en linjär utveckling som är möjlig att analysera, förstå och förklara för sig själv och andra. Allt det där är en illusion som våra intellekt klänger fast vid, som skydd mot den nakna verkligheten. Saker händer alltid av en orsak, inget sker av en slump och that's it. Det vi inte vill acceptera är att ”orsaken” är ett oändligt komplex av otaliga orsaker i tid och rum, och att dessa inte kontrolleras av någon eller något. 

Kort och gott: Det blir som det blir (sen) eftersom det är som det är (nu) eftersom det blev som det blev (då).

Översatt till Fotrally: Resultatet styrs av det jag gör i varje stund vilket i sin tur styrs av det som hände alldeles nyss.
Översatt till filosofi: Determinism är lag, men skeendet är (a) icke-linjärt och (b) utan specifikt syfte i teleologisk mening.
Översatt till folkhemmets köksbord: De blir som de blir å fan vet varför men de e som de e me de, skål.

Denna process har förstås ingen början och inget slut, såvitt du inte tror/vet att det bakom allt detta finns en ursprunglig skapare som satt hela bollen i rullning. En Prime Mover som med en specifik intention iscensatt det hela och därmed har allas våra öden i sina händer. Jag tror inte det. 

Jag tror inte på vetenskap heller då en ”tro” på ”vetenskap” är självemotsägande. Jag håller mig till mina Zen-mästare som råder mig att inte tro på någonting, allra minst deras egna råd, och att istället lita på det jag erfar direkt, här och nu. Det är svårt eftersom jag då berövas all illusion av kontroll över mig och omvärlden, men det är välgörande på så sätt att jag måste möta allt som det är, inte som jag tror det är eller vill att det ska vara. På lång sikt är det nog så att det leder till bättre/klokare handlingar eftersom jag då reagerar på verkligheten i stället för på jag’s illusoriska bild av verkligheten. Baksidan av myntet blir förstås att ett lyckat resultat, en framgång, inte kan tillskrivas bara mig själv. Det som hände alldeles nyss innefattar ju allting och alla i varje given stund, inte bara lilla jag. Det kan vara något du just sade, en doft, ett minne från bardomen eller en föreläsning, en kossa som råmar eller en liten sten i skon, alla dessa små händelser som bara händer, utan att jag kan välja dem. De kommer till mig i ett ständigt flöde av verklighet och de – tillsammans – styr vad jag just då gör eller inte gör, och som föreslagits ovan så blir detta mitt ”görande” det som styr framtiden, i nästa sekund…och nästa…till mållinjen…och i nästa sekund. Det är en stor process som började långt innan jag föddes och som fortgår långt efter min död. Den är helt oberoende av mig.Det låter väl härligt, att vi egentligen är mycket större än lilla jag. Att vi alla är små aspekter av Stora Allt. Eller som Alan Watts sade: We are nothing but a symptom of the universe. Det snodde Black Sabbath f.ö. till en låttitel.

Ok, det är lite trist för själva Silvio eftersom den som vann bara var lilla Silvio, inte Stora Silvio. Stora Silvio bröt efter 11 timmar i fel skor, tränade på tok för lite, glömde sina regnkläder och sov över på Malmköpings Wärdshus. Stora Silvio stod faktiskt för alla resultat i hela loppet, han var funktionär och han var ett helt fantastiskt filmteam. Sanningen är att det var han som hittade på hela Fotrally-grejen, men då såg han ut som lilla Pontus. 

Stora Silvio gav också upp tillsammans med lilla PerOla efter 51 timmar. Då hade hans kropp, hans lilla symptom på det universum han också är, börjat stänga ner balansfunktionen och fått mycket svårt att följa ledljuset på motorvägen. Han var kanske rädd att dö där i mörka natten och ville få hem lilla Gubben Gå till sin lilla familj? För där och då såg Stora Silvio ut just som lilla Gubben Gå, och han tog sig själv i hand och önskade sig lycka till. 

Stora Silvio såg lilla Silvio och lilla Lena vandra vidare i natten, genom mörkret och ut på andra sidan, in i morgonrodnaden och vidare till strålkastarna i rally-studion där han, som lilla Silvio, lyste upp en förstummad publik med sin underbara segrarglans. Men egentligen var det förstås alla vi som satt där och gladdes åt hur fantastiska vi är. Vi tittade på oss själva och kände kärlek blandad med ödmjukhet. Silvio hade funnit något han letat efter där i mörkret, och han lyste av värme och tacksamhet. Jag var glad för oss alla och mig själv. Även lilla jag hade sökt tålmodigt och funnit något värdefullt. Gubben Gå var bankad blå, men lite gladare och klokare ändå.

Till tävlingen - Den lilla Niklas som skriver det här kan berätta att under loppet krympte lilla Silvio glimtvis ihop till ett extra litet svart hål av tät energi som försökte suga allt ljus ur sina upplevda motståndare. Han blev då stenhård och ogenomtränglig. Han skapade sig ett helt eget universum, om än väldigt litet och mörkt. Det var en annan bild, en annan form.

En god sak med att ha detta märkliga perspektiv på tillvaron (om någon till äventyrs skulle greppa ett uns av texten) är att man blir tämligen opåverkbar när det gäller psykningar och ”mentalt spel”. Det är ju bara lilla Silvio som stirrar ursinnigt på lilla Niklas och där går dom i ett udda tidsfördriv som lilla Pontus hittat på efter att ha läst en bok av lilla Stephen King. 

Tänk om Stephen’s lilla pappa, Donald sjömannen, inte gått iland just i Maine USA någon gång på 1930-talet och träffat lilla mamma Ruth? Då hade vi helt säkert aldrig promenerat där, 80 år senare i det regnblöta Norrköping och glott på varandra. Det lilla perspektivet blir annorlunda när man ställer det stora bakom. Det blir roligare på något vis, och lättare att förhålla sig till. 

Nåväl, den här historien handlar om oss alla. Egentligen både vinner och förlorar vi alla på samma gång för vi är mycket större än oss själva. Det betyder inte att vi INTE är våra små själv. Naturligtvis är jag Niklas och inte Silvio och självklart (ur självets klara perspektiv) blev jag spöad av Silvio med exakt 4 timmar. Inget snack om den saken.
Men vi är också, bakom allt detta uppenbara, något mycket större än separata individer som skiljs åt av vinst/förlust, av tider och prestationer.
Det har tagit mig några år av ganska hårt arbete att se detta, att med säkerhet kunna svara på frågan ”Vem är jag?” och upptäcka att den som ställer frågan letar på fel ställe. Det finns nämligen inget särkilt att hitta just hos mig eller inne i mig. Inget eget som är skilt från allt annat, alltså sär-skilt. Det finns inget jag som kan styra ett mig, ingen ghost in the machine och därför gäller as above-so below …

Ursäkta röran, jag flyter ut i filosofi-träsket och börjar sprida udda referenser. Jag är lite mjukare än vanligt idag och de som gått tillsammans vet hur sån’t blir. Man växer och flyter ut över vardagens begränsande låda av ordning och reda. Kanske någon ur rallyts överrepresentation av akademiker ändå har viss behållning av svamlandet. Kanske är det mer begripligt för en galen hillbilly från Malmköping, vad vet lilla jag? Antagligen är rallykamrat Duus den enda vars polett trillar ner. Han är nämligen dramatiker och skriver om att det regnar grodor i Fruängen så på det loftet råder ingen akut brist på tomtar. Grattis förresten, inte till tomtebesättningen (dom kan tidvis vara tämligen besvärande) men på födelsedagen. Duusen firade sig själv med att förtjänstfullt spräcka 24h-vallen.
Själv behöver jag tydligen formulera av mig lite upplevelser. Det visste jag inte när jag började skriva, men hur skulle ”jag” kunna veta det och vad är poängen med att låta lilla jag försöka kontrollera vad som sker? Det är såklart helt meningslöst och kontraproduktivt (se texten ovan).

Del 1 i min rejsrapport blev på det här viset. Jag tänker att det är perfekt. Att det säkert hänger ihop med det som många menar är själva kärnan i denna extrema uthållighetsaktivitet.
Att tvingas skala av alla lager av prestige, självbilder, självuppfattning, kontrollbehov, prestationsångest och krav för att i uppgivandets ömklighet få en glimt av vem man är bakom fasaden av funktionskläder och precisionsklockor.
Att finna ett större sammanhang än det vardagen oftast erbjuder.

Att lägga allt man hittat åt sidan för att finna det man söker där bakom.

Självbilden är den spegel som döljer vem du är. Om du släpper den så försvinner du, men det är bara reflektionen av dig du mister. Den som ser finns kvar utan att se sig själv.

Därför luras vi av att döma oss i bilden av framgång och misslyckande. Vi är inte det vi ser utan den som ser.

Överkursen lär oss att vi inte är det heller. Vi är det som händer i varje ögonblick t.ex. seende, tänkande, gående, ätande, läsande o.s.v.

Nästa episod blir, om den alls blir, antagligen mer konventionell och läsvänlig. 

Jag vill avsluta med en djup bugning av respekt och kärlek till alla medtävlare, från systrarna Björnstjerna som lämnade oss alla i Midsommarkransen, till Lena och Silvio som bar oss alla till vårt mål.
Vad det är frågan om vet jag inte, men jag säger som Rivers Cuomo i Weezer: Love Is The Answer.