Det är märkligt ur hur många källor det springer inspiration. Vanligtvis söker vi uppåt, mot stjärnorna. Där tänker vi att ljuset finns. Det som skall leda oss genom vintermörkret och lättjan och sporra oss att fortsätta framåt, vidare. Anton Krupicka, Rune Larsson, Ellie Greewood och Malin Ewerlöf i all ära. Självklart är de inspirerande många gånger och visst ska vi snegla mot dem då och då. Men denna gång såg jag åt ett helt annat håll.
Av något anledning (har ni hört den förut) så hittade jag ett YouTube-klipp om "Notorious Bob" och hans Leadville 100 miles 2009. Loppet är ju ett av de tuffaste med över hälften av startande som bryter eller faller för repet. Som en sidonotering kan påpekas att det är, procentuellt sett, betydligt färre kvinnor än män som bonkar ur.
Hursomhelst, jag kollade förstås om detta var en bluff eller inte. Jag hamnade HÄR och mycket riktigt finns nr 409 Bob Banker med. Han fixar 30 timmarsgränsen med en kvart. Vad är det som är så inspirerande med det då? Han hasar sig ju fram utan stil eller löpsteg whatsoever.
För mig är Bob det tydligaste exemplet jag någonsin sett på den stora hemligheten med att lyckas på riktigt långa distanser eller tidslopp. Det alla erfarna ultralöpare talar om är att fortsätta framåt utan pardon. Det kan gå långsamt, det kan halta och stappla och det kan definitivt se töntigt och amatörmässigt ut MEN...den som lyckas kan klara lopp som "stillöpare" och fartkanoner bränner ut sig i. Det handlar mycket lite om snabbhet men väldigt mycket om uthållighet och att vara i ständig rörelse framåt.
Vad gjorde jag med denna inspiration då? Jo, jag insåg att det går alldeles utmärkt att springa en timme med Vide i helt vanlig barnvagn och båda hundarna kopplade vid sidan. Gick det långsamt? Ja! Fick vi stanna då och då? Ja! Var det obekvämt att inte kunna röra armarna som vanligt? Ja!...o.s.v.
Poängen var att vi rörde oss framåt i sakta jogg (kanske 7.30-tempo) och att det blev av. Det är en kvalitet i sig, att hitta utrymmet för löpning där det annars inte finns. Klippet om Bob lärde mig att man kan löpa utan stil, lätt hasande och ändå prestera något bra. För honom blev det att fixa Leadville 100. Jag kom bara runt Rönninge centrum, men det är en bra början.
Njut också av den härliga kameramannen/pacern. Han tvekar aldrig över det självklara i att Bob LÄTT klarar tidsgränsen. Vad hade jag trott om jag stått vid sidan av vägen och sett Bob hasa förbi med 10 mil kvar av loppet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar