Till att börja med gick jag en omgång med nummerlappen, eller ska vi säga nummer-vaxduken. Den var ganska stor, vansinnigt tung som nummerlapp och den lät sig inte vikas på det origamiska vis jag ofta består mina nummerlappar. Medan jag vred och vände på #6 Grebäck kom Robban Agius och ville ha en pratstund. Dags för pre-rally-rapport med en av Maratonmarchens vakna mardröms-män helt enkelt. Då jag knapp kan göra en sak på en och samma gång fick jag vänligt (hoppas jag) men bestämt (vet jag) be honom återkomma efter min holmgång med vaxduken. Som det under av tålamod och social kompetens han är flöt Robban iväg omedelbums. I dom lägena, när jag har prioriterat klart och bestämt mig, då är förhandlingsutrymmet inte särskilt stort. Lösningen på lappen blev att sätta den på ryggan. Check.
Sen var det dags att mingla i 2 minuter innan jag beslutade mig för en promenad runt delar av parken. Hade inte besökt muggen på hela dagen och ville inte börja med en ostrategiskt visit i buken på Baja-Maja Monstret. En rask promenad och lite yoga-trix kan göra susen. Forssis hängde på och med ca 20 min. kvar kände jag att det kunde vara värt ett försök. Forssis gick mot starten och jag till Shell-macken. Nada. Nix. Nåväl. Nu jävlar.
Lätt jogg mot startområdet, 15 min. kvar och dags att ta på match-strumpor/skor och smörja fötter. Gjutarnäfve joddlar i sin megafon och pulsen stiger. Alla är taggade. Jag är färdig....väl?
Näe, inte riktigt. Solglasögonen borde ligga här någonstans, men va fasen... Går runt och letar, frågar funkisar, men inget napp. Trist eftersom jag köpt dem idag som ersättning för de jag inte hittade under förmiddagens packande. När jag kommer fram till rallytåget är det bara någon minut kvar till start och allt känns som det ska. Jag kommer sist dit och har inte allt med mig. Old habits die hard. Men stressad är jag knappast. Detta är mitt modus operandi, något jag förfinat under decennier.
I allt väsentligt är jag redo att gå väldigt långt. Träningen har varit något bättre, näringsintaget anser jag mig ha löst bra, utrustningen är testad och godkänd och i år har jag sovit hela 7 timmar mellan ons-tor vilket är 3 timmar mer än 2013. Visst har jag varit uppe sedan 06:00 men det är jag nog inte ensam om och för mig känns det helt ok. Den enda osäkerhetsfaktorn är det som gav mig "kramp" efter 25 timmar förra året. Den stramheten finns kvar på baksidan av högerbenet och har ställt till en del problem. Så sent som 17 maj hade jag 2 ganska eländiga sista mil av 9 totalt när jag och Forssis sprang Lida Ultra. Det går att ta sig framåt med vad-det-nu-är, men det är fasen så knöligt och obehagligt. Jag sätter min tillit till Dr. Nie på Stora Essingen som stuckit nålar i mig under sammanlagt 20 timmar. Jag beställde tider där direkt efter Lida och nu får vi se om det har effekt. Eller rättare sagt, om ett dygn eller så.
Fram tills dess ska det inte vara några problem.
Ok, allt jag gjort fram tills nu skall straxt hällas ut över vägarna där Fotrally 2014 går. Inget mer att göra förutom att varsamt plantera den energi jag investerat, steg för steg, ner i marken jag går på. Dags att äntligen släppa taget om det som varit vägen fram till vandringens början.
Här står jag där dessa vägar möts, en historisk, den andra okänd.
Jag älskar tillvarons perronger och hållplatser där en rörelse övergår i en annan, där jag byter riktning och fortsätter framåt.
Klara...jag blir aldrig klar....Färdiga....aldrig färdig....Gå!
Gå, ja det är inga problem. Det gör vi.
 |
| Pirates of the Magelungen Jocke "Gurkan" Berggren, Niklas "Gubben Gå" Grebäck, Fredrik "Kryckan" Forsström, Tomas "Snickers" Sjölander, PerOla "Captain" Axelsson |
Och det gör vi minsann. Jag tror det är lite fler åskådare än vanligt i Rålis och de applåderar den stora gruppen gående gladiatorer som just anträder sina långa vandringar. I efterhand är det märkligt att tänka på dessa steg som de första i en promenad som för min del skulle sluta i en mörk, regnvåt vägren utanför Norrköping, 51 timmar, 255 km och 318 750 steg senare.
Som jag beskrivit efter tidigare lopp så är tävlingen, när den väl kommit igång, en slags kalejdoskopisk långfilm fylld av olika intryck. Ibland samma intryck som upprepas, nöts in och bygger bo i mitt medvetande. Ett sådant intryck är förstås känslan och ljudet av fötter i skor som ömsom sätts ner, ömsom lyfts upp ifrån marken under mig. Ett annat är känslan av mina andetag.
Ibland ser jag det som att andetagen skapar en luftkudde under mig, får mig att sväva framåt på varje utandning. På varje inandning lyfter den mig uppåt och fyller mig med ny energi som kan släppas ut över vägen jag vandrar. Det är en känsla av oberörd kraft som utan min inblandning eller ansträngning bär kroppen fram genom landskapet. I de stunderna flyger jag fram, 5 cm över markytan...viktlös.
Det är för mig en form av koncentration, att zooma in på något avgränsat - andetagen - och låta detta ha sin särskilda effekt. Det kan ta tid att lära känna det där, vad det nu är man väljer att titta närmare på och bekanta sig med. Ett par hundra timmar av meditation har jag säkert lagt ner på sådant, men när färdigheten blir större så är det värt besväret. Det funkar inte alltid eller sitter i så länge jag vill, där är jag inte ännu, men då och då kan jag faktiskt breda ut tankens vingar och flyga en bit.
De här intrycken som ständigt återkommer bildar väggar i medvetandet. De är en slags grundinformation, en bakgrund att måla övriga intryck på. Du kanske blir trött på väggarna ibland, och känner dig instängd i det du upplever som "monotoni" eller "tjatigt"? Det kan jag också bli, lita på det, men jag påminner mig om dess betydelse och nödvändighet. Enda sättet att bli av med monotonin är att bryta den och vad händer då? Ja då måste vi stanna och avsluta vår vandring, och det är ju knappast målet. Tvärtom vill vi fortsätta gå. Vi har bestämt oss för att "gå tills vi stupar", inte tills vi blir uttråkade och vill göra något roligare, eller hur? Så målet måste vara att acceptera väggarna som en given del av den uppgift vi gett oss själva.
Med Fotrally kommer automatiskt en vägg av trötthet, en av obehag, en av regler och inte minst en av smärta. De ska finnas där och bilda det utrymme som är unikt för just denna aktivitet. Om du låter dem stå på sina givna platser så gör de ingen skada. De är ditt tillfälliga skydd mot allt som inte är Fotrally, det som du under en liten stund tar en paus ifrån. Låt väggarna växa sig tjocka som stenmurar och tveka inte att trycka in mer murbruk om du ser en spricka i monotonin. Om väggen är klen så finns risken att vardagsbekymmer slinker igenom. Plötsligt tänker du på bilförsäkringar eller fria skolval, och din rally-fästning är snart invaderad av minnen och fantasier. Då har du mentalt ramlat ner i diket och fastnat i stillaståendets kvalmiga dagvatten. Du ser inte landskapet, hör inte musiken som växer ur medvandrarnas prat, deras visslingar och prasslande med utrustning.
Och fastän det för stunden kan upplevas skönt att "checka ut" från verkligheten så är det i förlängningen ett misstag. Det är ett sätt att slippa tråkighet och obehag, visst är det så, men det är ett sätt som ligger helt bortom din kontroll. Händer det så händer det, men det är bara resultatet av medvetandets slumpgenerator du upplever. Om du vill nå det som ibland kallas "mental styrka" så bör du se upp med den här varianten. Den är inte att hantera situationen utan att hanteras av den. Du blir ett offer för omständigheterna.
Ok, på sätt och vis är det "offer" vi alla är eftersom allt hänger ihop (se den inledande prologen), men i en tävling som Fotrally kan vi tjäna på att inte låtsas om det. Vi kan skapa ett läge där vi upplever ett allsmäktigt "jag" som kan påverka och styra det som sker. Med den känslan av kontroll kommer ett lugn som hjälper oss att göra rätt, att fullfölja uppgiften.
Det vettigare alternativet är alltså att ge upp idén om att bli av med de delar av verkligheten som vi för stunden ogillar, att acceptera och kanske förstärka det som ändå är omöjligt att få bort. Genom att släppa kontrollen över vilka intryck/upplevelser vi vill ha så skapar vi istället en känsla av kontroll. Det är därför vi ofta känner lättnad över att "skita i" något vi tidigare kämpat för att kontrollera. Den som slutat oroa sig över sitt utseende förstår vad jag menar. Visst kan man lyckas med håret och tvättbrädsmagen, om man jobbar på det, men det tar kraft och uppmärksamhet ifrån annat, och riktigt 100%-igt säkra blir vi aldrig. Den orolige bär alltid ett uns av osäkerhet över om hen kontrollerat och påverkat tillräckligt bra. Så är det även när vi vandrar i Fotrally.
Är man rädd för smärta och monotoni så måste man packa jävligt noga. Allt måste vara "rätt" så att man inte drabbas av leda, skoskav, solsting eller magknip. Minsta tecken på sådant kommer göra oss oroliga över att vi missat något eller packat fel.
Missförstå mig rätt nu. Jag är ganska noga med att prova ut mat, utrustning och spotify-listor. Sådant är inte oviktigt. Men när jag väl gjort det så släpper jag tanken på att detta kan skydda mig mot obehag och elände. För mig är poängen inte att förbereda mig så noga att jag slipper det jobbiga. Det jag gör är istället att försöka skjuta fram tidpunkten då det oundvikliga inträffar. När skavsåren, stelheten och ledan gör entré är jag förberedd. Då försöker jag ställa medvetande-dörren på vid gavel och låta alla gäster/intryck komma och gå som dom vill. Gör jag det så kan jag röra mig fritt i medvetandets rum utan att behöva lurpassa vid dörren för att mota den onde och den fule.
Den som vill välja gäster blir stående vid dörren, och allt hen ser är möjliga bråkmakare som måste hållas utanför. Den gode, som förstås fått komma in, står ensam i ett hörn utan någon att umgås med.
Så kan vi låsa oss själva om vi faller för att försöka kontrollera fel saker. Vi ser då bara faror och missar helt det vi egentligen vill ha (som finns där hela tiden).
Oj, hur hamnade vi här....javisstja, vad som rör sig i huvudet på mig när jag går... Jag har alltså väggar av intryck som upprepas mer eller mindre frekvent. Några är goda (naturen, sällskapet, musiken, den friska luften etc) och andra är onda (stelhet, stress, skoskav, leda etc), men alla måste vara där och jag bereder dem plats efter deras behov. Inget att lägga särskild energi på.
Men vi måste ha lite inredning också, eller hur? Om "väder" är en av väggarna så är olika väder en del av inredningen. Likadant är det med "obehag". Någon form av obehag kan man räkna med som statisk faktor. Till och med innan starten känner jag att kläderna stramar och att sömnen varit otillräcklig, så obehag är en slags given vägg. Men inget obehag är det andra likt om man studerar det närmare (vilket vi ju ska). Bättre än så, samma obehag (t.ex. ryggont) ändrar kvalitet så fort man medvetet försöker fånga in det och hålla fast det. Om man verkligen anstränger sig att få ett sinnesintryck att "sitta still" så märker man snart att det inte går. Allting är i ständig rörelse, till och med det som vid en hastig bedömning tycks statiskt och orubbligt.
Att se denna ständiga rörelse kan kräva en del träning, som i meditation, men slipar man uppmärksamheten lite så finns den där. Tänk på någon positiv känsla som du verkligen kämpat för att behålla. Hur gick det? Det är ingen skillnad med negativa känslor. Det som skiljer är att vi försöker klamra fast vid det sköna och skjuta bort det äckliga och därför känns det som att det vi vill ha försvinner i ett nafs medan det vi ogillar hänger fast i en evighet. Det är en illusion som skapas av våra önskningar. Känslorna i sig själva är lika flyktiga vilka dom än är, och det lär vi oss om vi studerar dem.
Nåväl, denna flyktighet och förändring får vara inredningen i mitt lilla metaforiska medvetanderum. Det är dessa förändringar, denna inredning, som flyttas runt i huvudet på mig när jag går under etapp 1. Det är prat (om olika saker, med olika personer), liggande med fötterna upp vid träd (olika träd och underlag), minnen (ett slumpmässigt flöde av allt möjligt), bilder av omgivningar (Västerbron, en villa i Vårby, någons skor) och smaker (Hammer Perpetuem, nötter, blåbär). Det är samma som var och en upplever som ett medvetandeflöde under all vaken tid. Kanske jag ser "flödet" medan du mer ser på flödets "innehåll", men i grunden är det samma sak. Havet och vågorna kan inte skiljas från varandra för de är ett och samma.
Bonus info.: Det jag just skrev är orsaken till att ingen egentligen behöver mediterar för att se in i medvetandets natur. Det du som vanlig o-mediterad person ser just idag, just nu, är allt som finns att se. Det är hur man förhåller sig till det hela som gör skillnad. Innehållet är ungefär detsamma.
Med träning upptäcker man dock att innehållet inte är samlat "i mitt medvetande", som kakor i en burk. Det man till sin förvåning lär är att innehållet och burken är samma sak.
När jag mediterar finns inte "jag" och "mina tankar", bara "sittande" och "tänkande" och kanske "kännande". Det är dom upplevelserna som ÄR jag. Det finns alltså ingen tom "jag-burk" som innehåller dessa upplevelser.
Och då kära rallyvänner är vi framme vid löken på den omtalade laxen. Om jag ser att det egentligen inte finns något "jag" som innehåller "medvetande", om det jag vanligtvis upplever som "jag tänker" inte är en sak (jag) som innehåller en annan (tankar), då har vi (a) löst de flesta av filosofins klassiska problem och (b) uppnått något som hinduer och buddhister kallar icke-dualitet. Det är inte illa.
Det är fasligt praktiskt för nu finns det inget separat "jag" som behöver kontrollera "sina" tankar och känslor. Bättre ändå, det finns inget "jag" som ens behöver relatera till "sina" tankar och känslor.
Det finns bara det som finns samt en märklig reflektion av detta.
En reflektion vi till vardags upplever som JAG.
Konstig va, som min akupunktör Dr. Nie brukar säga med ett leende när hon kläckt ur sig något tämligen obegripligt. Ja, konstig indeed....och hur bra som helst.
DEPÅ
#fotrally #fotrally2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar