Det var
rejält kallt. Jag gillar inte kyla. Det är som det är, men kräver viss ansträngning
för att accepteras. En frostnatt mellan Sigtuna – Västerås fanns färsk i
minnet. Då gick jag in på en bondgård längs vägen, letade bland byggnaderna på
jakt efter till exempel en ko. Något att värma mig emot och intill. Mina
kamrater på den träningsturen (Per Nordström, Björn Ohlson, Jocke Karlsson,
Chrille Janzon) frös också, men jag frös mest, eller var tunnast?
Under Fotrally finns inte utrymme för den typen av improviserade lösningar. Jag
hade alltså packat såväl fodrade handskar som en vansinnigt orange luva.
Första
depån är en gammal bekant och i år, som förra året, hade resan dit varit ganska
seg. Det är kul hela vägen ut ur Stockholm. Folk, lampor, hejsan hejsan och en
lätt förväntan. Den förväntan lade sig efter några timmar då det blev uppenbart
att promenerandet på det stora hela var detsamma som tidigare år. Man går och
går och går. Cykel framför, Baja-Maja bakom, folk runtikring. Det rör sig.Fiolspelare Kenward hade felan packad men vid +5 blir det inte mycket till tjo och tjim. Det var ärligt talat ingen större feststämning i rallytåget denna första natt.
Depå 1 avlöpte enligt plan. Jag
hade packat separata godispåsar för varje etapp, 10 st totalt. 60 timmar var
inget jag räknade med, men om jag ändå räckte så långt så tänkte jag ICKE stå
med tom drop-bag. Bättre då att få lite rester med hem. Som rally-mat fanns för
varje etapp olika mängder och kombinationer av: Hammer Perpetuem (som jag blandade
vartefter), proaktiv yoghurt-shots, salta nötter, energikakor och Anton Bergh’s
marsipan mini-limpor. Det var bränslet för min promenad och det funkade
utmärkt. Bonusar jag inte planerat med var pizza+kyckling i Malmköping och
hamburgare i Norrköping. Det var avsteg från planen och lite av chansningar,
men skapade inga magproblem.
270 kalorier i timmen. Inte slaviskt men i genomsnitt.
Hittills
hade jag gått i mina Hoka men till min förvåning fått två små blåsor som jag
inte tänkte göda mer. Det har väl aldrig hänt redan efter sex timmar, men
sådana överraskningar måste man kunna möta med upphöjt lugn. Byta skor var det
enda vettiga och strumporna fick åka med. Från Hoka och CEP comp. till Altra
Olympus och Darn Tough vars ylliga mjukhet förhoppningsvis skulle gnugga mindre
på fötterna än CEP:ens syntet.
Inne på
etapp 2 hade igenkännandets ”jaha”-ighet övergått i en mild form av
”nämen-va-fan”-skap. Det var inte jobbigt som i ”fotrally-jobbigt”, bara en
smula…som att vänta på något som kanske kommer, kanske inte. Vad det var som
skulle komma var i detta läge oklart. Allt hängde på något sätt i luften eller
låg nedgrävt i marken. Det fanns ingen riktig kontakt mellan mig och tävlingen.
Mycket tidigare än vanligtvis slog jag på musiken i ett försök att fördriva
tiden i väntan på vad-det-nu-var.
Det fungerade inget vidare. Det långsamma var
för långsamt, det poppiga för poppigt och det hårda för hårt. Misstaget var
såklart att försöka jaga bort den energilösa känslan med distraktion. Istället
borde jag ha lagt uppmärksamheten rakt på det oönskade, verkligen stirrat det i
ögonen. Erfarenheten säger att det punkterar processen och att obehag flyr
uppmärksamhet. Det där glömde jag bort och fick istället ett par timmar
gråblaskig promenad.
Dessutom kände jag mig redan seg i benen. Helt säkert ett utslag av mitt sega sinnelag.
Här stoppar jag mig från en utläggning om det egentliga förhållandet "mellan" kropp och själ, och hur man enkelt kan förebygga…stopp.
I skrivande stund är jag osäker på depå 2 men tror
det var ”kaos”-depån i en allé. Den som kom 08:30 (enligt instruktion), men som
jag var helt oförberedd på. Trodde på 09:00 och var därför redan i ett
förvirringstillstånd när den allmänna förvirringen bröt ut. En bra sak med mig
är att jag går ner i varv när omgivningens snurr ökar. I det läge som uppstod flippar
jag snabbt över till superfokus, allt onödigt rensas ur systemet och jag blir
effektiv.
…identifiera väska…gå dit…byt matpåse…tag med rena strumpor…5 sek. eftertanke, mer som är viktigt…nej… rör mig framåt för översikt av fältet…om tid, sitt ner… byt strumpor…snegla bakåt…om tid, stretcha…annars gå framåt…sök kontakt..framåt…
Så går mina tankar och allt sekundärt som mobiltelefon, tröjor, solglasögon etc kommer inte ens upp. Det är mage och fötter som bär mig till nästa depå. Om de funkar så löser sig resten.
Strumporna jag bytte till var DryMax och de höll
ända till Norrköping.
Lisa kom dessutom med en 1/2-liter glass som ska upp på bonuskontot. Den var ljuvlig. När man inte får ihop egen support är det tacksamt att få snylta på andras. Piraternas sammansvetsade fullriggare började få vind i seglen... eller kanske glass?
Sådär ja, det ser nästan ut som en riktig
rejsrapport.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar