Jubileumsmaraton 2012

Bara att jag kunde springa loppet var en slags seger. Efter Fotrallyt var ju benen ganska kaputt. Benhinneinflammation trodde jag. Venös insufficiens, sa doktorn. Kan jag springa en mara på lördag, frågade jag. Javisst, sa han.
Rätt så.

Banan var ganska tuff med många "slakmotor". Lätt motlut i ett par 100 meter. Inte så mycket att det märks, men tillräckligt mycket för att suga kraft.
Mina mål var att (1) njuta av tillställningen, (2) testa benen och (3) provköra mina Hoka Bondi.

Att njuta av loppet var enkelt. Vädret var bästa tänkbara med solmulet och mycket lättsam fläkt från ljummen sommarbris. Ganska mycket folk efter banan och som alltid massor av trevliga löpare. Enligt speakern kom vi från 66 nationer. Inte illa, men som löpare tillhör vi ju alla The Running Nation.

Benen höll alldeles utmärkt. Ont och stumt naturligtvis, men det var bara finont och inte fulont. I Silverdal syntes Mia Thomsen som entusiastiskt hejade fram oss alla. Jag tänkte hojta att "det här är inte hälften så slitigt som att gå till Nyköping", men det kom jag på 200 meter senare. Den hälsningen kommer här istället.
En liten bit längre fram möter jag Mirre Kvist iklädd något som hastigheten såg ut som en Stålkvinnan-dräkt. Mycket passande i så fall.
Vid vändningen i Rotebro tyckte benen att det var färdigtestat. Vi hade ett litet snack om det och dom lovade att hänga med hela vägen tillbaks till Stadion. Dom fick min tillåtelse att protestera så högljutt det ville. En schysst överenskommelse tycker jag.
Med en mil kvar började dyka upp alltfler ultrabackar. Dags att börja flanera alltså.
Något som gladde mig extra mycket var mitt interna övervakningssystemet. När syran fyller låren och det blir mer stapplande än löpande, då brukar tekniken packa ihop. Det gjorde den nu också, men jag kom på mig flera gånger och styrde upp det hela.
Lyfta på benen - sträcka på ryggen - slappna av med allt som inte behövs för att ta mig framåt - höga händer tätt intill kroppen - lugna, djupa andetag
Vid ingången till Stadion fanns valet att köra fulldistans eller den kortare som vid OS 1912. Jag valde OS-distansen. Jag var rejält sliten på ett bra sätt och helt nöjd med insatsen. Jag har inte heller någon maratontid att jämföra med så på det hela kvittade det.

Skorna då? Fantastiska helt enkelt! Jag är ju ingen pryl-gubbe på något vis så någon sko-recension får ni inte. Nöjer mig med att de är det skönaste jag sprungit i. Lätta, stabila och med en fjädring som förbluffar. Dessutom såpass breda i lästen att fötterna klarade sig helt utan skav. Inte så mycket som en rodnad ens. Föutom att de liknar moonboots utan skaft finns inget att anmärka på.

Summa summarum en skön upplevelse och perfekt uppladdning inför Black River Run.