Det är ett exklusivt särintresse man har. En gråblöt lördagskväll i november sitter många i tv-soffan med en grogg och kollar på _fyll i valfritt underhållningsprogram_ . Jag joggar ner till Hagsätra IP och springer 90 minuter runt runt i elljuset. Jag har inget sällskap utöver människorna bakom hundratals upplysta fönster. Jag ser inte dom, men de kanske ser mig när de kastar en hastig blick ut på väg mellan kylskåpet och tv-soffan. En timme senare ser de samma sak. Vad tänker dom då? Blir dom sugna på ett löppass?
Först tänkte jag springa längs med gröna linjen tills lusten tröt och då vända hem med t-banan, men jag ändrade plan efter 500 meter. Vek av mot Hagis och körde lite bana istället. Varför vet jag inte, men så blev det.
Man kan göra oväntade upptäckter när man gör oväntade saker. Ikväll/igår fann jag att Ott blir ett fint ressällskap till Espoo. Det är mycket sällan jag springer till musik, men till mitt livs första 24hrs tänkte jag ändå packa med lite låtar. Vat vet jag om vad som händer efter 10-12 timmars löp/jogg/gång, inte ett dugg! Kanske musik kan behövas som farthållare och inspiration när benen stumnar och magen krampar, kanske inte?
Nåväl, till ett 6min/km-tempo passar Squirrels and Biscuits utmärkt, och när det är dags för lite promenad håller One Day I Wish To Have This Kind Of Time ett trevligt 8:30-tempo åt mig. Det hade jag inte fått veta om jag istället sprungit längs spåret. Inte heller om jag suttit framför tv:n.
Jag har en annan syn på kunskapsinhämtning än Jan Björklund. Vi har antagligen olika syn på det mesta han och jag.
Tänk om han står där i träningsoverall och toppluva nästa gång jag kommer till Hagsätra IP.
Så förvånad jag ska bli.
Kul att få läsa din inlägg jag blir inspirerad och sja jogga på morgonen idag !
SvaraRadera