En race report att studera - Nick Hollon #15

Om det är något lopp jag garanterat aldrig skulle klara av så är det Barkley Marathons. Det är nästan omöjligt även för de som trivs i lera och taggbuskar, tränar dagligen i bergsterräng och är skickliga på orientering. Sedan starten 1986 har endast 16 personer klarat de dryga 16 milen inom tidsgränsen 60 timmar. För den som inte har något av det där är det definitivt kört.
Men det som Nick Hollon berättar i sin race rapport gäller oss alla. Det gäller när vi ska springa en halvmara, ett tolvtimmars-lopp eller bara komma ut genom dörren en regnig novemberkväll. Varken du eller jag kommer springa Barkley, men det spelar ingen roll. Eller som Nick säger i slutet av texten:

My message to you all at the end of this race report..isn’t that I hope you ever complete Barkley…but that you find something or have something out there in the world that is your ‘own’ Barkley and that you decimate it…

Spring Aldrig Ensam

Jag har beställt lite böcker om löpning. De handlar inte om skor. De handlar inte om näringsintag. De handlar inte om löpteknik. Jag vet fakriskt inte vad de handlar om, men jag ska recensera dem vartefter jag läser så du kan komma tillbaks och kolla.
Jag tror de handlar om det som är grunden för min löpning. Det som ligger bortom personbästa och placeringar. Det som är väldigt viktigt och väldigt svårt att mäta.

För att ge dig en idé om vart vi är på väg så börjar jag med Van Morrison och hans Bright Side of the Road. När jag promenerade till jobbet igår så dök den upp i lurarna och efter en liten stund fick jag den där härliga skratt-och-snyft-känslan som får en att flina brett samtidigt som man känner att det är något viktigare än bara "roligt". Det var vissa textrader som triggade. Titeln i sig är ju naturligt kopplad till promenaden så någonstans i kroppen var det antagligen färdigt att förstå.

-Help me share my load
-Help me sing my song
-Time seems to go by so fast in the twinkling of an eye
-Let's enjoy it while we can





Den som följer min träning på FunBeat har sett att jag nyligen börjat logga min meditation. Jag har alltså inte börjat meditera nyss, man nytt är att koppla den träningen till löpning. Det blir allt tydligare att för mig hänger de tätt ihop.
Därför blir nästa pusselbit ett citat från författaren till en av böckerna jag snart skall läsa, Running With the Mind of Meditation av Sakyong Mipham Rinpoche

"Running and meditating are basic human activities. Movement is beneficial for the body, and stillness is beneficial for the mind. Being mindful, appreciating who and where we are, rising to the challenge, connecting with purpose, and feeling worthy -- that is how we stay optimistic and engaged. We use running with the mind of meditation to extend our natural goodness and strength. This benefits other people and helps the world."


Smaka på den en stund och fundera över det som Van Morrison sjunger. Vår stund på jorden är ganska kort och ensam är inte särskilt stark. Om vi delar på bördorna och sjunger sångerna tillsammans så blir den ändå meningsfull så länge den nu varar.
Help me share my load
Help me sing my song


Avslutningsvis en liten film om hur detta sätt att tänka om uthållighet och engagemang kan praktiseras i vardagen. Jag vet inte hur du upplever den, men hos mig väcker den det som är målet med färden över stigar och asfalt.
En strävan att bli så bra som jag är innerst inne. Att bli så bra som vi alla är om vi anstränger oss. 

Notorious Bob krossar Leadville 100

Det är märkligt ur hur många källor det springer inspiration. Vanligtvis söker vi uppåt, mot stjärnorna. Där tänker vi att ljuset finns. Det som skall leda oss genom vintermörkret och lättjan och sporra oss att fortsätta framåt, vidare. Anton Krupicka, Rune Larsson, Ellie Greewood och Malin Ewerlöf i all ära. Självklart är de inspirerande många gånger och visst ska vi snegla mot dem då och då. Men denna gång såg jag åt ett helt annat håll.
Av något anledning (har ni hört den förut) så hittade jag ett YouTube-klipp om "Notorious Bob" och hans Leadville 100 miles 2009. Loppet är ju ett av de tuffaste med över hälften av startande som bryter eller faller för repet. Som en sidonotering kan påpekas att det är, procentuellt sett, betydligt färre kvinnor än män som bonkar ur.
Hursomhelst, jag kollade förstås om detta var en bluff eller inte. Jag hamnade HÄR och mycket riktigt finns nr 409 Bob Banker med. Han fixar 30 timmarsgränsen med en kvart. Vad är det som är så inspirerande med det då? Han hasar sig ju fram utan stil eller löpsteg whatsoever.
För mig är Bob det tydligaste exemplet jag någonsin sett på den stora hemligheten med att lyckas på riktigt långa distanser eller tidslopp. Det alla erfarna ultralöpare talar om är att fortsätta framåt utan pardon. Det kan gå långsamt, det kan halta och stappla och det kan definitivt se töntigt och amatörmässigt ut MEN...den som lyckas kan klara lopp som "stillöpare" och fartkanoner bränner ut sig i. Det handlar mycket lite om snabbhet men väldigt mycket om uthållighet och att vara i ständig rörelse framåt.
Vad gjorde jag med denna inspiration då? Jo, jag insåg att det går alldeles utmärkt att springa en timme med Vide i helt vanlig barnvagn och båda hundarna kopplade vid sidan. Gick det långsamt? Ja! Fick vi stanna då och då? Ja! Var det obekvämt att inte kunna röra armarna som vanligt? Ja!...o.s.v.
Poängen var att vi rörde oss framåt i sakta jogg (kanske 7.30-tempo) och att det blev av. Det är en kvalitet i sig, att hitta utrymmet för löpning där det annars inte finns. Klippet om Bob lärde mig att man kan löpa utan stil, lätt hasande och ändå prestera något bra. För honom blev det att fixa Leadville 100. Jag kom bara runt Rönninge centrum, men det är en bra början.
Njut också av den härliga kameramannen/pacern. Han tvekar aldrig över det självklara i att Bob LÄTT klarar tidsgränsen. Vad hade jag trott om jag stått vid sidan av vägen och sett Bob hasa förbi med 10 mil kvar av loppet?