Egentligen skulle jag springa med tjejmaran-gänget, men när PerOla - två dagar innan - undrade om jag skulle hänga med på Norrmalm All In, ja då sa jag förstås "Javisst". Jag har alltid föredragit lekar som jag blivit inbjuden till framför de där jag bjudit in mig själv. NAI verkade också knäppare vilket är lockande för en sådan som mig.
När vi kom till RS på Vasagatan visste jag fortfarande inte riktigt vad det gick ut på. Bara att vi skulle röra oss på Norrmalm och hålla på i ca 6 timmar. Snart stod det klart att upplägget var att beträda varenda gata i hela stadsdelen. Alltså Varje Jämrans Gatstump på hela Norrmalm. Nyligen hemkommen från Espoo 24h där vi sprang ett dygn på en varvbana inomhus verkade detta vara den raka motsatsen. Eller åtminstone något helt annat.
Bernt Hedlund var kartläsare och pappa till hela eventet och övriga dussinet utgjordes av the usual suspects. En trave ultra-människor som inte kunde tänka sig ett bättre sätt att bedriva lördagen på än att ränna gata upp och gata ner mitt i shoppinghysteri och rojalistiska begravningståg.
De första timmarna fylldes av solsken och skratt. På lätta fötter snurrade vi runt på Skepps- och Kastellholmen, diskuterade arkitektur och HOKA-skor, solade näsorna och ljög ihop historier om såväl tidigare som kommande bravader. Ren och skär avkoppling alltså. Jag funkar så att när ingen pratar med mig är jag tyst, men om någon tar kontakt så babblar jag på i 190. Jag trivs med både och.
Lunch på MAX vid Norrrmalmstorg satt fint och jag slog till med en LowCarb-burgare och peppade en bordsgranne att satsa på ett maraton. Hon var mäkta imponerad av vår bedrift och jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne om att ultralöpning är något alla kan och borde göra. Det är precis som att springa några kilometer, men bara gör det flera gånger på raken. Inte så krångligt egentligen.
Fram tills dess gick löpningen som en dans, men efter omstarten kom en oväntad trötthet smygande. Då jag gjort 16 mil i sträck några veckor tidigare blev jag duktigt förvånad. Även PerOla råkade ut för detta och efteråt gissade vi att Espoo-äventyret kanske satt kvar i kroppen ändå. Vi har båda börjat med denna exklusiva aktivitet ganska nyligen och gissningsvis är ingen av oss hårdkokt nog att reparera kroppen på så kort tid. Det kommer säkert med tiden.
Under det att jag blev stelare och ömmare hade jag en mycket intressant diskussion med Johsn Steene om fettförbränningens magiska kvaliteter. Jag har efterhand börjat ana att min kropp jobbar bäst på fett och protein. Om det stämmer så är det ju toppen. Allt underlättas om man slipper hiva in snabba kolhydrater stup i kvarten och istället klarar sig på lite ägg, grädde och nötter vid några enstaka depåstopp. Johan hade mycket att säga om det där, och grymmast var en historia från Jordanien där han sprang 8 mil på dag 5 med endast 4 skivor parmesanost som bränsle. Jisses om jag får upp fettbrännkammaren på den nivån, det vore gött.
Den sista timmen gjorde det ordentligt ont i ben och knän och det lättsamma förbyttes till det slitsamma. Inget konstigt med det. Vi håller trots allt på med ganska lång långdistanslöpning och med det goda kommer alltid det onda. Vi hade snurrat runt i Klara-kvarteren - jobbigt nära slutmålet - en god stund, och när vi hasade oss nerför Vasagatan denna gång tänkte jag "Om jag får välja så tar vi inte ännu en sväng över Brunkebergsåsen". Lyckligtvis gjorde vi inte det. Vi var framme vid Runners Store och fick komma in och fylla på vattenflaskorna. Norrmalm var i sanningen erövrat.
Ett stort tack till Bernt som måste lagt ner åtskillig tid på planeringen av världens kanske plottrigaste bansträckning. För mig som kan springa vilse på ett elljusspår och sällan har koll på kilometer hit och dit är det ofattbart hur han fick ihop det. Om jag någon gång arrangerar ett lopp blir det garanterat ett enklare upplägg. Ett 12h på 2km-slingan runt and-dammen hemma i Rågsved kunde jag nog sno ihop (om var och en höll reda på sina egna varv). Något Rågsved All In blir det inte.
Det finns som vanligt 100 andra saker att berätta om men de får stanna i minnenas arkiv. Som ultralöpare bygger man upp ett underhållande sådant för en sak är säker;
Ont gör det, slitigt kan det vara men tråkigt blir det aldrig.
torsdag 21 mars 2013
tisdag 26 februari 2013
24h-debuten avklarad
Det är svårt att ge en rättvisande bild av mitt lopp i Esbo. Främsta anledningen är att jag inte har några tidigare 24h att jämföra med. Nog för att Fotrally varade lika länge, till och med lite längre, men det är en väldigt annorlunda övning på många sätt. Det är också knepigt när man börjar sprida adjektiv runt sig, men hur kul blir en rejsrapport utan adjektiv?
Den som vill ha en korrekt redogörelse för mitt lopp gör bäst i att gå till loppets websida och ladda ner varvtider. Jag har nr. 109 i excel-arket och där står svart på vitt vad som var "Verkstad". Det jag skriver nu och det som sagts innan, det är bara "Skylt".
Glöm inte det.
Det som gick galet var inte mycket att bry sig om. Min näringsplan sprack redan när jag inte hann testa Hammer Perpetuem i tid innan loppet. Det var min plan nämligen. Jag har aldrig lyckats så bra med mat/dryck utan alltid kört på chans. Oftast handlar det om att äta och dricka så mycket som möjligt. Jag gillar att äta helt enkelt och långlopp brukar ju bjuda på riktiga smörgåsbord så...jag har nog generellt sprungit med onödigt mycket last i magen.
Plan B var att äta mindre än vanligt men i jämn takt. Den höll nog bra fram tills det tog stopp efter ca 8 timmar. Då var magen full sedan länge och illamåendet började kännas på allvar. Hur jag under loppet försökte lösa detta problem slipper ni ta del av här. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag misslyckades med allt förutom att köra fingrarna i halsen och spy ett par gånger. Det var längesedan nu men inte första lördagskvällen det hände, så särskilt dramatiskt var det knappast. Vi var ju i Finland dessutom. Man kunde kanske tro att jag följt Stefans "råd" och tankat med taxfree, men icke så. Det var bara lite gott och blandat från arrangörsbordet.
Där har vi alltså det som gick mindre bra. Här finns det "förbättringspotential" som det så vacker heter när man schabblat bort sig. Inga problem, tänker jag, för på TEC kommer det serveras just det jag tror är den perfekta trolldrycken.
Vad gick bra då? Jo, allt annat!
Skorna - HOKA Stinson - var fantastiska, och i kombination med CEP's kompressionsstrumpor blev det ultrabra. Fötter och ben var helt frächa, nåja...bara lite trötta redan på måndagen. En liten ynka blåsa fick jag punka under loppet och den kom sig av Löplabbets strumpor i dubbla skikt. På ultralöparnas stentavlor står ju överst:
1. Du skall ingen annan tävlingsutrustning hava förutom den du tidigare prövat och funnit välfungerande.
...men jag tänkte väl att "va fan, hur fel kan det bli med Löplabbets strumpor i Dubbla Skikt"? Det blev precis så fel det blir med strumpor som har en markerad söm framme vid tårna. Hursomhelst var det en petitess i sig. Mindre bra var väl att jag gjorde "operationen" mitt i natten efter ca 14h och då kan ni gissa hur snabbt och effektivt det gick till.
-Hmmm, nu ska vi seeeee.....en pall....hmmmm....där kan jag ju sitta.....men...ehhhhh.....alsolspriten ja.... den är ju i iiiiiiiiii..eeeehhh, lilla neccesären därbortaaaaaa....ja då kanske nå'n ska hämta den innan jag sätter mig på...på....pååååååå...ehhhh...den lilla pallen där...hmmmmm...kanske bäst att jaaaaag hämtar den dåååååå, eller.....jo...de e nog bara jaaaaaag här nuuu, tror ja...hmmmmm... va va det nu....ehhhhh....kaffeeeee..näääeeeee....sprit va de ja....men de ska ja väl inte drickaaaa....?
Ungefär så slipat ser mitt tänkande ut i det läget och jag börjar inse fördelen med Personlig Assistent, det som vanligen kallas "support". Nåväl, dom 20 minuterna sätter jag på pucko-kontot eftersom det var jag som köpte strumporna OCH sprang i dom.
Mer bra saker. Mina knän, som alltid varit en svag punkt, höll hela vägen. Inte vet jag varför, men rätt skor, rätt löpteknik och en del styrketräning har nog inverkat positivt.
Den mentala biten var jag nog ganska lugn för och den gick som förväntat. Jag minns inte mycket av loppet alls. Saker och ting fastnar inte på det sättet. Det är en av fördelarna med ad/hd-fungerande. När de flesta jobbar med att bryta destruktiva tankemönster så bygger jag sällan upp några sådana överhuvudtaget. Jag behöver inte anstränga mig för att "fokusförflytta" eller "släppa negativa tankar" för det sker helt av sig självt. Det gäller i och för sig även för positiva tankar och rätt fokus, men ändå.
Jag har lagt en hel del tid på meditation och den har varit väl spenderad. Det jag av naturen är bra på, att flyta med i varje stund, blir ännu bättre. Det jag har svårt med, att styra och kontrollera tänkandet, blir jag lite mindre dålig på.
Det jag är mest nöjd med - och lite överraskad av - var att de omtalade svackorna aldrig kom. När det var slitigt så fanns det (intalar jag mig) ett vettigt skäl, som t.ex. att näringen började ta slut medans illamåendet satt i. Då är det ju sunt och naturligt att ha en svacka eftersom kroppen och huvudet inte har tillräckligt med bränsle. Det fina med den svackan var att den började efter kanske 10h för att sedan bli långsamt djupare och till sist nå botten med 40 min kvar på loppet. Då tackade jag min beundransvärda kropp för väl genomfört uppdrag och satte den i duschen. Det började bli lite för svajigt och yrsligt för att köra vidare. Det hade helt säkert gått och jag kunde kanske nått 165 km i stället för 162 km, men där drog jag gränsen denna gång. Kanske var det att "vika ner sig", men eftersom jag inte ångrat det ett ögonblick, inte tänkt tanken "jag borde kämpat på lite till" så väljer jag att se det som ett hyfsat klokt beslut. Jag skulle ju ta mig hem också, inte bli kvar på hospitalet.
Själva slutvarven ska ju ha varit rafflande, men jag låg i fosterställning och huttrade i depån. Sedan något om en träbit man skulle ha för att få medalj...men jag ville bara sova. Vi gick mot prisutdelningen och passerade arrangörens överblivna rester. Jag tog något men minns inte vad, kanske en mugg cola. Somnade i en soffa medans pokaler delades ut. Taxi ut till flygplatsen och upptäcka att jag inte har några kontanter, bara kort. Fantastiske Micke Forsström som både beställt taxi och gjort över 19 mil erbjuder sig att lägga ut. Det slutar med att Boel De Geer räddar mig och jag kan betala när vi ses på TEC. På flygplatsen somnar jag i en soffa. PerOla messar att nu är "vi" på ett fik. "Vi" är Mia, Silvio och Bertil P. Jag missar såklart vägbeskrivningen, går till terminals ände och ringer PerOla.
- Nu går jag inte längre för snart är jag i Stockholm och då är det ingen idé att flyga. Jag sätter mig vid gaten.
En läsk och en liten laxsallad, det fick jag i mig, sedan ville jag helst sova. Ja sedan var det bums ner i flygplansstolen för att sova lite ihopknölat och obekvämt (fy fan vad ont i ryggen man kan få av löpning) och vips var vi på Arlanda. Ganska snart hade jag också slumrat mig igenom flygbussen och tuben till Rågsved. Oj vilket spirituellt och underhållande ressällskap jag måste varit.
- Hej och hallå allihop, det är inte det att ni är tråkiga eller så. Jag har bara haft lite svårt att hänga med i samtalet för min hjärna led av sockerbrist och tyckte att ord som "höger" och "ibland" var lite knepiga. Allt var jättebra och ni är hur coola som helst och vi ses snart igen!!!
Själva resultatet blev personbästa med sådär en 9 mil och det är väl sista gången jag dubblar ett PB. Vilken dåre skulle inte vara jättestolt och lycklig över det? Den här dåren är det i alla fall.
Den som vill ha en korrekt redogörelse för mitt lopp gör bäst i att gå till loppets websida och ladda ner varvtider. Jag har nr. 109 i excel-arket och där står svart på vitt vad som var "Verkstad". Det jag skriver nu och det som sagts innan, det är bara "Skylt".
Glöm inte det.
Det som gick galet var inte mycket att bry sig om. Min näringsplan sprack redan när jag inte hann testa Hammer Perpetuem i tid innan loppet. Det var min plan nämligen. Jag har aldrig lyckats så bra med mat/dryck utan alltid kört på chans. Oftast handlar det om att äta och dricka så mycket som möjligt. Jag gillar att äta helt enkelt och långlopp brukar ju bjuda på riktiga smörgåsbord så...jag har nog generellt sprungit med onödigt mycket last i magen.
Plan B var att äta mindre än vanligt men i jämn takt. Den höll nog bra fram tills det tog stopp efter ca 8 timmar. Då var magen full sedan länge och illamåendet började kännas på allvar. Hur jag under loppet försökte lösa detta problem slipper ni ta del av här. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag misslyckades med allt förutom att köra fingrarna i halsen och spy ett par gånger. Det var längesedan nu men inte första lördagskvällen det hände, så särskilt dramatiskt var det knappast. Vi var ju i Finland dessutom. Man kunde kanske tro att jag följt Stefans "råd" och tankat med taxfree, men icke så. Det var bara lite gott och blandat från arrangörsbordet.
Där har vi alltså det som gick mindre bra. Här finns det "förbättringspotential" som det så vacker heter när man schabblat bort sig. Inga problem, tänker jag, för på TEC kommer det serveras just det jag tror är den perfekta trolldrycken.
Vad gick bra då? Jo, allt annat!
Skorna - HOKA Stinson - var fantastiska, och i kombination med CEP's kompressionsstrumpor blev det ultrabra. Fötter och ben var helt frächa, nåja...bara lite trötta redan på måndagen. En liten ynka blåsa fick jag punka under loppet och den kom sig av Löplabbets strumpor i dubbla skikt. På ultralöparnas stentavlor står ju överst:
1. Du skall ingen annan tävlingsutrustning hava förutom den du tidigare prövat och funnit välfungerande.
...men jag tänkte väl att "va fan, hur fel kan det bli med Löplabbets strumpor i Dubbla Skikt"? Det blev precis så fel det blir med strumpor som har en markerad söm framme vid tårna. Hursomhelst var det en petitess i sig. Mindre bra var väl att jag gjorde "operationen" mitt i natten efter ca 14h och då kan ni gissa hur snabbt och effektivt det gick till.
-Hmmm, nu ska vi seeeee.....en pall....hmmmm....där kan jag ju sitta.....men...ehhhhh.....alsolspriten ja.... den är ju i iiiiiiiiii..eeeehhh, lilla neccesären därbortaaaaaa....ja då kanske nå'n ska hämta den innan jag sätter mig på...på....pååååååå...ehhhh...den lilla pallen där...hmmmmm...kanske bäst att jaaaaag hämtar den dåååååå, eller.....jo...de e nog bara jaaaaaag här nuuu, tror ja...hmmmmm... va va det nu....ehhhhh....kaffeeeee..näääeeeee....sprit va de ja....men de ska ja väl inte drickaaaa....?
Ungefär så slipat ser mitt tänkande ut i det läget och jag börjar inse fördelen med Personlig Assistent, det som vanligen kallas "support". Nåväl, dom 20 minuterna sätter jag på pucko-kontot eftersom det var jag som köpte strumporna OCH sprang i dom.
Mer bra saker. Mina knän, som alltid varit en svag punkt, höll hela vägen. Inte vet jag varför, men rätt skor, rätt löpteknik och en del styrketräning har nog inverkat positivt.
Den mentala biten var jag nog ganska lugn för och den gick som förväntat. Jag minns inte mycket av loppet alls. Saker och ting fastnar inte på det sättet. Det är en av fördelarna med ad/hd-fungerande. När de flesta jobbar med att bryta destruktiva tankemönster så bygger jag sällan upp några sådana överhuvudtaget. Jag behöver inte anstränga mig för att "fokusförflytta" eller "släppa negativa tankar" för det sker helt av sig självt. Det gäller i och för sig även för positiva tankar och rätt fokus, men ändå.
Jag har lagt en hel del tid på meditation och den har varit väl spenderad. Det jag av naturen är bra på, att flyta med i varje stund, blir ännu bättre. Det jag har svårt med, att styra och kontrollera tänkandet, blir jag lite mindre dålig på.
Det jag är mest nöjd med - och lite överraskad av - var att de omtalade svackorna aldrig kom. När det var slitigt så fanns det (intalar jag mig) ett vettigt skäl, som t.ex. att näringen började ta slut medans illamåendet satt i. Då är det ju sunt och naturligt att ha en svacka eftersom kroppen och huvudet inte har tillräckligt med bränsle. Det fina med den svackan var att den började efter kanske 10h för att sedan bli långsamt djupare och till sist nå botten med 40 min kvar på loppet. Då tackade jag min beundransvärda kropp för väl genomfört uppdrag och satte den i duschen. Det började bli lite för svajigt och yrsligt för att köra vidare. Det hade helt säkert gått och jag kunde kanske nått 165 km i stället för 162 km, men där drog jag gränsen denna gång. Kanske var det att "vika ner sig", men eftersom jag inte ångrat det ett ögonblick, inte tänkt tanken "jag borde kämpat på lite till" så väljer jag att se det som ett hyfsat klokt beslut. Jag skulle ju ta mig hem också, inte bli kvar på hospitalet.
Själva slutvarven ska ju ha varit rafflande, men jag låg i fosterställning och huttrade i depån. Sedan något om en träbit man skulle ha för att få medalj...men jag ville bara sova. Vi gick mot prisutdelningen och passerade arrangörens överblivna rester. Jag tog något men minns inte vad, kanske en mugg cola. Somnade i en soffa medans pokaler delades ut. Taxi ut till flygplatsen och upptäcka att jag inte har några kontanter, bara kort. Fantastiske Micke Forsström som både beställt taxi och gjort över 19 mil erbjuder sig att lägga ut. Det slutar med att Boel De Geer räddar mig och jag kan betala när vi ses på TEC. På flygplatsen somnar jag i en soffa. PerOla messar att nu är "vi" på ett fik. "Vi" är Mia, Silvio och Bertil P. Jag missar såklart vägbeskrivningen, går till terminals ände och ringer PerOla.
- Nu går jag inte längre för snart är jag i Stockholm och då är det ingen idé att flyga. Jag sätter mig vid gaten.
En läsk och en liten laxsallad, det fick jag i mig, sedan ville jag helst sova. Ja sedan var det bums ner i flygplansstolen för att sova lite ihopknölat och obekvämt (fy fan vad ont i ryggen man kan få av löpning) och vips var vi på Arlanda. Ganska snart hade jag också slumrat mig igenom flygbussen och tuben till Rågsved. Oj vilket spirituellt och underhållande ressällskap jag måste varit.
- Hej och hallå allihop, det är inte det att ni är tråkiga eller så. Jag har bara haft lite svårt att hänga med i samtalet för min hjärna led av sockerbrist och tyckte att ord som "höger" och "ibland" var lite knepiga. Allt var jättebra och ni är hur coola som helst och vi ses snart igen!!!
Själva resultatet blev personbästa med sådär en 9 mil och det är väl sista gången jag dubblar ett PB. Vilken dåre skulle inte vara jättestolt och lycklig över det? Den här dåren är det i alla fall.
 |
| På något sätt ger denna bild intrycket av att jag leder....eller att jag springer väldigt långsamt. |
onsdag 13 februari 2013
Allt i sin oordning, precis som det ska vara
Nu är det snart en vecka kvar innan jag åker till Espoo för debuten på 24-timmars. Här kommer en kort lägesrapport om vad som händer en helt vanlig människa inför ett högst ovanligt äventyr.
Vad gäller fysisk träning så bestämde jag att 8-timmarspasset på löpband - förra torsdagen - var det sista riktigt ansträngande på programmet. Tiden fram till loppet ska nu användas till lugn uppladdning. Idag tog jag mina första löpsteg på 6 dagar och det kändes riktigt tungt. Stel och tämligen energilös lufsade jag runt i 6 km. Mina sprillans Hoka Stinson var som dykarskor på fötterna och pulsen gick upp alldeles för fort.
Häromdagen upptäckte jag att passet gått ut och fick lite panik. Även om vi kan resa pass-fritt till finland så vill flygbolaget tydligen ta sig en titt på det.
Såg vidare att max. handbaggage var rejält mindre än vad jag tänkt ta med. Att checka in väskor hinns inte med eftersom jag och PerOla kommer till Vanta flygplats ca 10:00, alltså 2 tim innan startskottet. Det blir buss, om vi har flyt, eller taxi.
En envis halsinfektion vägrar släppa taget och inte fan riskerar jag en penicillinkur såhär tätt inpå loppet. Jag får nog stå ut med hackhosta och svullet svalg.
Jag räknade ut att det tempo jag höll på löpbandet, 70km på 8 tim, var perfekt för att kvala in till landslagsgruppen. Klurig som jag är listade jag även ut att det blir jäkligt svårt eftersom jag var duktigt sliten efter 8 tim. Den resan x 3 känns idag som en (mar)-dröm mer än ett realistiskt mål.
På det hela taget hänger det mesta alltså mer eller mindre löst.
Som jag bedömer läget finns alla förutsättningar för en riktigt bra prestation. Det är ju såhär det ska vara inför en stor uppgift. En massa små "fel" och tveksamheter som gör att man håller sig skärpt. Tänk om allt vore 100% rätt och på plats. Då skulle jag antagligen släppa fokus på loppet och bara invänta nästa helg. Min erfarenhet säger mig att sådant oftast leder till onödiga missar i förberedelserna så jag omfamnar problemen med glädje och tacksamhet.
Vad gäller fysisk träning så bestämde jag att 8-timmarspasset på löpband - förra torsdagen - var det sista riktigt ansträngande på programmet. Tiden fram till loppet ska nu användas till lugn uppladdning. Idag tog jag mina första löpsteg på 6 dagar och det kändes riktigt tungt. Stel och tämligen energilös lufsade jag runt i 6 km. Mina sprillans Hoka Stinson var som dykarskor på fötterna och pulsen gick upp alldeles för fort.
Häromdagen upptäckte jag att passet gått ut och fick lite panik. Även om vi kan resa pass-fritt till finland så vill flygbolaget tydligen ta sig en titt på det.
Såg vidare att max. handbaggage var rejält mindre än vad jag tänkt ta med. Att checka in väskor hinns inte med eftersom jag och PerOla kommer till Vanta flygplats ca 10:00, alltså 2 tim innan startskottet. Det blir buss, om vi har flyt, eller taxi.
En envis halsinfektion vägrar släppa taget och inte fan riskerar jag en penicillinkur såhär tätt inpå loppet. Jag får nog stå ut med hackhosta och svullet svalg.
Jag räknade ut att det tempo jag höll på löpbandet, 70km på 8 tim, var perfekt för att kvala in till landslagsgruppen. Klurig som jag är listade jag även ut att det blir jäkligt svårt eftersom jag var duktigt sliten efter 8 tim. Den resan x 3 känns idag som en (mar)-dröm mer än ett realistiskt mål.
På det hela taget hänger det mesta alltså mer eller mindre löst.
Som jag bedömer läget finns alla förutsättningar för en riktigt bra prestation. Det är ju såhär det ska vara inför en stor uppgift. En massa små "fel" och tveksamheter som gör att man håller sig skärpt. Tänk om allt vore 100% rätt och på plats. Då skulle jag antagligen släppa fokus på loppet och bara invänta nästa helg. Min erfarenhet säger mig att sådant oftast leder till onödiga missar i förberedelserna så jag omfamnar problemen med glädje och tacksamhet.
onsdag 6 februari 2013
Hjärngympa inför kraftprov
Inför Espoo-äventyret ökar jag nu dosen meditation. Satsar på minst 30min/dag. En mycket viktig del av meditation är den avsikt man har med träningen. Att på förhand klargöra varför man sitter och vad man önskar uppnå med just denna stund.
För tillfället är min intention att bygga mental råstyrka genom rena koncentrationsövningar. Att kunna styra sin uppmärksamhet är oerhört värdefullt på många sätt. Vad man sedan väljer att rikta den mot är en annan sak. Ungefär som att träna löpning. Att kunna springa väldigt långt är en god förmåga. Vart du springer är något annat.
Att öva koncentration genom meditation leder inte någonstans förrän du använder den till något.
I Espoo tänker jag använda den för att placera mig i ett läge av rörelse framåt. Som jag förstått av de som sprungit 24tim förut är fokus på obeveklig rörelse framåt helt avgörande. Kan man hålla detta i tanken genom smärta, leda, ätande och skitande, ja då kommer resultatet bli gott.
Alltså sitter jag på kudden och räknar andetag.
Att jag mår bra och blir glad av det ärligt nu bara en skön bonus.
För tillfället är min intention att bygga mental råstyrka genom rena koncentrationsövningar. Att kunna styra sin uppmärksamhet är oerhört värdefullt på många sätt. Vad man sedan väljer att rikta den mot är en annan sak. Ungefär som att träna löpning. Att kunna springa väldigt långt är en god förmåga. Vart du springer är något annat.
Att öva koncentration genom meditation leder inte någonstans förrän du använder den till något.
I Espoo tänker jag använda den för att placera mig i ett läge av rörelse framåt. Som jag förstått av de som sprungit 24tim förut är fokus på obeveklig rörelse framåt helt avgörande. Kan man hålla detta i tanken genom smärta, leda, ätande och skitande, ja då kommer resultatet bli gott.
Alltså sitter jag på kudden och räknar andetag.
Att jag mår bra och blir glad av det ärligt nu bara en skön bonus.
fredag 25 januari 2013
No Sleep 'til Espoo
I förra inlägget lovade jag att, innan årsskiftet, berätta hur jag gjort med "planerandet". Det löftet sprack visst. Kanske säger en del om hur jag fungerar.
Någon sinnrikt uttänkt plan har det inte blivit. Däremot har jag hållit löpandet igång på ett sätt jag aldrig tidigare klarat. Vanligtvis går jag i ide under höst/vinter och någon gång i april börjar en ny löpsäsong. Någon kontinuitet har aldrig förekommit. Eftersom jag inte heller åker skidor, skridskor eller simmar så innebär det noll fysisk träning under ca 6 månader, varje år. Knappast idealiskt om man vill prestera mer än medelmåttigt i ultralopp.
Till min stora glädje och förnöjsamhet har denna vinter varit annorlunda. Jag har inte sprungit särskilt mycket, kanske 4-5 mil i veckan, men det har ändå blivit av. Jag är inte helt klar över varför men tror att meditationen gjort sitt till.
Nu är det precis en månad kvar till min 24-timmarsdebut i Espoo och jag längtar dit. Jag läste någonstans att man ska vara försiktig med att prata om sina mål. De som gör det presterar generellt sämre än de som håller tyst. Forskarna spekulerade i om orsaken var en känsla av att redan ha uppnått målen innan prestationen. Intressant tanke faktiskt. Kanske suger vi i oss omgivningens beundran när vi berättar om kommande lopp där vi planerar att springa Jättelångt Jättefort.
- Oj vad du är duktig, säger de då.
- Oj vad jag är duktig, tänker jag.
Men sanningen är att vi inte presterat ett dugg. Vi har bara pratat om en fantasi vi har.
Så istället för att berätta om mina framtida mål nöjer jag mig med det jag redan gjort, och eftersom vi lever i en helt perfekt värld kommer resultatet att stämma till 100% med vad jag gjort innan och under loppet. Varenda meter jag springer är ett resultat av vad jag gör idag och hur det formar mig till den jag är då jag tar just det steget.
På så sätt fungerar historieskrivningen alltid baklänges och inte, som vi vanligen tror, framlänges.
Det som händer just nu är inte det som kontrollerar framtiden utan det som visar oss vad som hänt tidigare. Att plantera ett frö garanterar inte att det kommer växa en blomma där. Förvisso ökar sannolikheten för det, men mycket kan hända som gör att det inte blir någon blomma.
Men om vi ser en blomma växa då vet vi med säkerhet att det en gång funnits ett frö där.
Hänger ni med?
Så träna på och plantera massor av frön. Några blir kvar i jorden, andra vissnar som groddar och några blir vackra blommor. Om en månad är min blomsterrabatt färdig för visning.
Vi får se hur den blir.
Någon sinnrikt uttänkt plan har det inte blivit. Däremot har jag hållit löpandet igång på ett sätt jag aldrig tidigare klarat. Vanligtvis går jag i ide under höst/vinter och någon gång i april börjar en ny löpsäsong. Någon kontinuitet har aldrig förekommit. Eftersom jag inte heller åker skidor, skridskor eller simmar så innebär det noll fysisk träning under ca 6 månader, varje år. Knappast idealiskt om man vill prestera mer än medelmåttigt i ultralopp.
Till min stora glädje och förnöjsamhet har denna vinter varit annorlunda. Jag har inte sprungit särskilt mycket, kanske 4-5 mil i veckan, men det har ändå blivit av. Jag är inte helt klar över varför men tror att meditationen gjort sitt till.
Nu är det precis en månad kvar till min 24-timmarsdebut i Espoo och jag längtar dit. Jag läste någonstans att man ska vara försiktig med att prata om sina mål. De som gör det presterar generellt sämre än de som håller tyst. Forskarna spekulerade i om orsaken var en känsla av att redan ha uppnått målen innan prestationen. Intressant tanke faktiskt. Kanske suger vi i oss omgivningens beundran när vi berättar om kommande lopp där vi planerar att springa Jättelångt Jättefort.
- Oj vad du är duktig, säger de då.
- Oj vad jag är duktig, tänker jag.
Men sanningen är att vi inte presterat ett dugg. Vi har bara pratat om en fantasi vi har.
Så istället för att berätta om mina framtida mål nöjer jag mig med det jag redan gjort, och eftersom vi lever i en helt perfekt värld kommer resultatet att stämma till 100% med vad jag gjort innan och under loppet. Varenda meter jag springer är ett resultat av vad jag gör idag och hur det formar mig till den jag är då jag tar just det steget.
På så sätt fungerar historieskrivningen alltid baklänges och inte, som vi vanligen tror, framlänges.
Det som händer just nu är inte det som kontrollerar framtiden utan det som visar oss vad som hänt tidigare. Att plantera ett frö garanterar inte att det kommer växa en blomma där. Förvisso ökar sannolikheten för det, men mycket kan hända som gör att det inte blir någon blomma.
Men om vi ser en blomma växa då vet vi med säkerhet att det en gång funnits ett frö där.
Hänger ni med?
Så träna på och plantera massor av frön. Några blir kvar i jorden, andra vissnar som groddar och några blir vackra blommor. Om en månad är min blomsterrabatt färdig för visning.
Vi får se hur den blir.
tisdag 11 december 2012
I trapphuset blåser ingen snöstorm
Häromdagen planerade jag ett löppass på 1 tim ungefär. När det närmade sig dags att sätta igång, ja då var det full snöstorm. Eftersom jag ogärna motionerar i snöstorm, eller med snöstorm jämförbara oväder, så strök jag det.
Men nu har jag ju nästan bestämt mig för att bli lite strukturerad och fyrkantig i mitt löpande, så att bara ställa in var inte ett alternativ.
Jag bor på bottenvåningen i ett 6 våningar högt hus. Om man istället för att springa vilse i snöyran knallar upp och ner i trapphuset under en timme, då räknas det som ett backpass tycker jag.
Så det gjorde jag.
30 husbestingningar blev det på en timme, och inte frös jag heller. Tvärtom faktiskt.
Men nu har jag ju nästan bestämt mig för att bli lite strukturerad och fyrkantig i mitt löpande, så att bara ställa in var inte ett alternativ.
Jag bor på bottenvåningen i ett 6 våningar högt hus. Om man istället för att springa vilse i snöyran knallar upp och ner i trapphuset under en timme, då räknas det som ett backpass tycker jag.
Så det gjorde jag.
30 husbestingningar blev det på en timme, och inte frös jag heller. Tvärtom faktiskt.
lördag 8 december 2012
Någon viskade i mitt öra - Ingen metod är också en metod
En läsare av mitt inlägg om minimalism gav mig en utmaning. Hon sa ungefär såhär "om din strategi är att inte ha någon strategi och ditt mål är att aldrig misslyckas, är inte det samma sak som att undvika risken att misslyckas"? Jag har funderat en del på det där. Det var ett mycket tänkvärt ifrågasättande. Fan också...
Steg ett är att försöka förstå varför jag lägger upp det på det sätt jag gör. Att inte planera minutiöst eller sätta upp konkreta resultatmål är ju inte bättre eller sämre än det motsatta. Det är ett personligt val, mer eller mindre medvetet. Nu fick jag tillfälle att syna det närmare i sömmarna. Om jag punktar upp det så ser listan ut såhär:
Steg ett är att försöka förstå varför jag lägger upp det på det sätt jag gör. Att inte planera minutiöst eller sätta upp konkreta resultatmål är ju inte bättre eller sämre än det motsatta. Det är ett personligt val, mer eller mindre medvetet. Nu fick jag tillfälle att syna det närmare i sömmarna. Om jag punktar upp det så ser listan ut såhär:
- Jag är inte bra på planering, särskilt inte på detaljnivå. Ok, men att jag inte är bra på det betyder väl inte att jag måste låta bli? Istället kunde jag öva på det och försöka göra det bättre. Jag är inte så imponerad av detta första skäl även om det är väldigt sant. Nästa fråga blir "varför är jag inte bra på att planera"?
- Planering är extremt tråkigt. Det är inte heller ett giltigt skäl att undvika det. Sanningen är att jag faktiskt gillar att planera träning/lopp, men inte i siffror och prylar. Jag gillar att tänka på att springa. Hur banan ser ut, vilka svårigheter som kan dyka upp, hur det kommer kännas, om jag klarar det o.s.v.. Men när jag tittar på det så liknar det mer "fantisera" än "planera".
- Ju fler detaljer en plan/strategi har, desto mer är det som kan gå fel. Den här är intressant! Det är ju helt sant att den som inte har någon plan inte heller kan misslyckas med den. Det är ju också sant att alla detaljerade planer måste ha visst utrymme för missar och avvikelser. Så vad handlar detta om...egentligen? Jag gissar att mitt ogillande av detaljerade planer handlar om att...
- Många detaljer kräver uppmärksamhet som är uppdelad men ändå strukturerad. Det här är inte något jag bara ogillar. Att ha många bollar i luften men samtidigt full koll på dem, det är jag helt enkelt usel på. Punkt slut. Många bollar går bra, full koll går bra, men inte både och. Om jag tränar stenhårt på multi-tasking under en längre tid, då blir jag kanske "halvkass" men inte bättre. Kostnaden för att nå nivån halvkass är stor i tid och energiåtgång. Det lönar sig dåligt.
- Behovet av att kontrollera detaljer döljer ofta osäkerhet. Det här är i och för sig sant, men det kanske beror på i vilket sammanhang man vill kontrollera, och vad? Jag är mycket för att "släppa" kontrollen och låta saker bli som de blir. Det blir mindre ångest och konflikter så. Oftast blir det bättre än om man krampaktigt försöker styra verkligheten dit man vill. Man man kan lika gärna vända på steken och säga att behovet av att inte kontrollera och planera detaljer döljer en oförmåga att styra sin aktivitet och en rädsla att misslyckas. Jag antar att det är en smaksak vilken variant man väljer. Jag tycker den senare smakar lite surt.
Nåväl, låt säga att jag både gjort det bekvämt för mig samtidigt som jag ägnat mig åt en hälsosam dos självbedrägeri, so what? Tja, det första jag tänker på är det faktum att så gott som alla riktigt bra löparprestationer står på en grund av målmedveten planering och långsiktig strategi. Det borde räcka för att se över min intällning en gång till. Förutsatt att jag vill prestera något över det medelmåttiga förstås. Vill jag det, och i så fall varför?
Svaret är inte självklart Ja. Jag känner ingen brinnande iver att bevisa något för mig själv eller andra. Att lyckas med ett 100 miles-lopp på typ 20 timmar betyder ju inte speciellt mycket utöver att man sprungit 100 miles på typ 20 timmar. Jag tror inte någon skulle ställa sig upp och hålla tal över det.
Om inte beröm eller erkännande är drivande, vad kan det då vara?
För min del tror jag det är upplevelsen i sig själv. Att göra något som ligger lite bortom det jag vanligen klarar av. Men ökar tillfredsställelsen med prestationen..?
Vet inte.
Det jag funderar på är att göra ett experiment. Att sätta upp ett definitivt resultatmål. Att göra en detaljerad plan. Att göra som "proffsen" gör och se vad som händer.
Kan jag klara det överhuvudtaget?
Står jag ut med en planering som - självklart - kommer spricka på några punkter?
Vågar jag ha ett tydligt mål med risk att missa det?
Blir träning och tävling tråkigt/stressat om jag blir mer noggrann och planerande?
Inget av det där vet jag säkert eftersom jag aldrig tagit mig an löpningen på det sättet. Men kanske skulle jag våga prova under 2013? Jag kan ju alltid återgå till min vind för våg-metod om jag vill.
Jag ska fundera på saken och återkomma innan årsskiftet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)