Häromdagen planerade jag ett löppass på 1 tim ungefär. När det närmade sig dags att sätta igång, ja då var det full snöstorm. Eftersom jag ogärna motionerar i snöstorm, eller med snöstorm jämförbara oväder, så strök jag det.
Men nu har jag ju nästan bestämt mig för att bli lite strukturerad och fyrkantig i mitt löpande, så att bara ställa in var inte ett alternativ.
Jag bor på bottenvåningen i ett 6 våningar högt hus. Om man istället för att springa vilse i snöyran knallar upp och ner i trapphuset under en timme, då räknas det som ett backpass tycker jag.
Så det gjorde jag.
30 husbestingningar blev det på en timme, och inte frös jag heller. Tvärtom faktiskt.
tisdag 11 december 2012
lördag 8 december 2012
Någon viskade i mitt öra - Ingen metod är också en metod
En läsare av mitt inlägg om minimalism gav mig en utmaning. Hon sa ungefär såhär "om din strategi är att inte ha någon strategi och ditt mål är att aldrig misslyckas, är inte det samma sak som att undvika risken att misslyckas"? Jag har funderat en del på det där. Det var ett mycket tänkvärt ifrågasättande. Fan också...
Steg ett är att försöka förstå varför jag lägger upp det på det sätt jag gör. Att inte planera minutiöst eller sätta upp konkreta resultatmål är ju inte bättre eller sämre än det motsatta. Det är ett personligt val, mer eller mindre medvetet. Nu fick jag tillfälle att syna det närmare i sömmarna. Om jag punktar upp det så ser listan ut såhär:
Steg ett är att försöka förstå varför jag lägger upp det på det sätt jag gör. Att inte planera minutiöst eller sätta upp konkreta resultatmål är ju inte bättre eller sämre än det motsatta. Det är ett personligt val, mer eller mindre medvetet. Nu fick jag tillfälle att syna det närmare i sömmarna. Om jag punktar upp det så ser listan ut såhär:
- Jag är inte bra på planering, särskilt inte på detaljnivå. Ok, men att jag inte är bra på det betyder väl inte att jag måste låta bli? Istället kunde jag öva på det och försöka göra det bättre. Jag är inte så imponerad av detta första skäl även om det är väldigt sant. Nästa fråga blir "varför är jag inte bra på att planera"?
- Planering är extremt tråkigt. Det är inte heller ett giltigt skäl att undvika det. Sanningen är att jag faktiskt gillar att planera träning/lopp, men inte i siffror och prylar. Jag gillar att tänka på att springa. Hur banan ser ut, vilka svårigheter som kan dyka upp, hur det kommer kännas, om jag klarar det o.s.v.. Men när jag tittar på det så liknar det mer "fantisera" än "planera".
- Ju fler detaljer en plan/strategi har, desto mer är det som kan gå fel. Den här är intressant! Det är ju helt sant att den som inte har någon plan inte heller kan misslyckas med den. Det är ju också sant att alla detaljerade planer måste ha visst utrymme för missar och avvikelser. Så vad handlar detta om...egentligen? Jag gissar att mitt ogillande av detaljerade planer handlar om att...
- Många detaljer kräver uppmärksamhet som är uppdelad men ändå strukturerad. Det här är inte något jag bara ogillar. Att ha många bollar i luften men samtidigt full koll på dem, det är jag helt enkelt usel på. Punkt slut. Många bollar går bra, full koll går bra, men inte både och. Om jag tränar stenhårt på multi-tasking under en längre tid, då blir jag kanske "halvkass" men inte bättre. Kostnaden för att nå nivån halvkass är stor i tid och energiåtgång. Det lönar sig dåligt.
- Behovet av att kontrollera detaljer döljer ofta osäkerhet. Det här är i och för sig sant, men det kanske beror på i vilket sammanhang man vill kontrollera, och vad? Jag är mycket för att "släppa" kontrollen och låta saker bli som de blir. Det blir mindre ångest och konflikter så. Oftast blir det bättre än om man krampaktigt försöker styra verkligheten dit man vill. Man man kan lika gärna vända på steken och säga att behovet av att inte kontrollera och planera detaljer döljer en oförmåga att styra sin aktivitet och en rädsla att misslyckas. Jag antar att det är en smaksak vilken variant man väljer. Jag tycker den senare smakar lite surt.
Nåväl, låt säga att jag både gjort det bekvämt för mig samtidigt som jag ägnat mig åt en hälsosam dos självbedrägeri, so what? Tja, det första jag tänker på är det faktum att så gott som alla riktigt bra löparprestationer står på en grund av målmedveten planering och långsiktig strategi. Det borde räcka för att se över min intällning en gång till. Förutsatt att jag vill prestera något över det medelmåttiga förstås. Vill jag det, och i så fall varför?
Svaret är inte självklart Ja. Jag känner ingen brinnande iver att bevisa något för mig själv eller andra. Att lyckas med ett 100 miles-lopp på typ 20 timmar betyder ju inte speciellt mycket utöver att man sprungit 100 miles på typ 20 timmar. Jag tror inte någon skulle ställa sig upp och hålla tal över det.
Om inte beröm eller erkännande är drivande, vad kan det då vara?
För min del tror jag det är upplevelsen i sig själv. Att göra något som ligger lite bortom det jag vanligen klarar av. Men ökar tillfredsställelsen med prestationen..?
Vet inte.
Det jag funderar på är att göra ett experiment. Att sätta upp ett definitivt resultatmål. Att göra en detaljerad plan. Att göra som "proffsen" gör och se vad som händer.
Kan jag klara det överhuvudtaget?
Står jag ut med en planering som - självklart - kommer spricka på några punkter?
Vågar jag ha ett tydligt mål med risk att missa det?
Blir träning och tävling tråkigt/stressat om jag blir mer noggrann och planerande?
Inget av det där vet jag säkert eftersom jag aldrig tagit mig an löpningen på det sättet. Men kanske skulle jag våga prova under 2013? Jag kan ju alltid återgå till min vind för våg-metod om jag vill.
Jag ska fundera på saken och återkomma innan årsskiftet.
söndag 25 november 2012
Hagsätra IP, November
Det är ett exklusivt särintresse man har. En gråblöt lördagskväll i november sitter många i tv-soffan med en grogg och kollar på _fyll i valfritt underhållningsprogram_ . Jag joggar ner till Hagsätra IP och springer 90 minuter runt runt i elljuset. Jag har inget sällskap utöver människorna bakom hundratals upplysta fönster. Jag ser inte dom, men de kanske ser mig när de kastar en hastig blick ut på väg mellan kylskåpet och tv-soffan. En timme senare ser de samma sak. Vad tänker dom då? Blir dom sugna på ett löppass?
Först tänkte jag springa längs med gröna linjen tills lusten tröt och då vända hem med t-banan, men jag ändrade plan efter 500 meter. Vek av mot Hagis och körde lite bana istället. Varför vet jag inte, men så blev det.
Man kan göra oväntade upptäckter när man gör oväntade saker. Ikväll/igår fann jag att Ott blir ett fint ressällskap till Espoo. Det är mycket sällan jag springer till musik, men till mitt livs första 24hrs tänkte jag ändå packa med lite låtar. Vat vet jag om vad som händer efter 10-12 timmars löp/jogg/gång, inte ett dugg! Kanske musik kan behövas som farthållare och inspiration när benen stumnar och magen krampar, kanske inte?
Nåväl, till ett 6min/km-tempo passar Squirrels and Biscuits utmärkt, och när det är dags för lite promenad håller One Day I Wish To Have This Kind Of Time ett trevligt 8:30-tempo åt mig. Det hade jag inte fått veta om jag istället sprungit längs spåret. Inte heller om jag suttit framför tv:n.
Jag har en annan syn på kunskapsinhämtning än Jan Björklund. Vi har antagligen olika syn på det mesta han och jag.
Tänk om han står där i träningsoverall och toppluva nästa gång jag kommer till Hagsätra IP.
Så förvånad jag ska bli.
Först tänkte jag springa längs med gröna linjen tills lusten tröt och då vända hem med t-banan, men jag ändrade plan efter 500 meter. Vek av mot Hagis och körde lite bana istället. Varför vet jag inte, men så blev det.
Man kan göra oväntade upptäckter när man gör oväntade saker. Ikväll/igår fann jag att Ott blir ett fint ressällskap till Espoo. Det är mycket sällan jag springer till musik, men till mitt livs första 24hrs tänkte jag ändå packa med lite låtar. Vat vet jag om vad som händer efter 10-12 timmars löp/jogg/gång, inte ett dugg! Kanske musik kan behövas som farthållare och inspiration när benen stumnar och magen krampar, kanske inte?
Nåväl, till ett 6min/km-tempo passar Squirrels and Biscuits utmärkt, och när det är dags för lite promenad håller One Day I Wish To Have This Kind Of Time ett trevligt 8:30-tempo åt mig. Det hade jag inte fått veta om jag istället sprungit längs spåret. Inte heller om jag suttit framför tv:n.
Jag har en annan syn på kunskapsinhämtning än Jan Björklund. Vi har antagligen olika syn på det mesta han och jag.
Tänk om han står där i träningsoverall och toppluva nästa gång jag kommer till Hagsätra IP.
Så förvånad jag ska bli.
onsdag 21 november 2012
Minimalism på alla plan - så löper du fritt
Min filosofi när det gäller löpning är ganska komplicerad. Jag tror att de flesta skulle skaka på huvudet och plocka upp sin träningsdagbok om de lät mig beskriva min form av minimalism. Den är en exklusiv variant som jag varken kan rekommendera eller avråda ifrån.
Här kommer några hörnstenar i min metod. Det som snarare borde kallas (N)icke-metod.
- Jag har mycket sällan koll på hastigheten jag springer i.
- Jag har mycket sällan koll på distansen jag sprungit.
- Jag har aldrig ägt en träningsdagbok.
- Jag har aldrig räknat kalorier eller andel kolhydrater/protein/fett i maten.
- Jag har aldrig lagt upp en träningsplan.
- Jag har aldrig lagt upp en tävlingsplan.
- Jag packar väskan inför ett lopp samma morgon jag åker.
Som du ser finns det inte mycket som kan gå fel i detta upplägg. Det i stort sett helt fritt från regler, mål och struktur som jag kan bryta mot eller inte uppnå. En konsekvens blir att jag kan slappna av helt och hållet vad gäller träning/tävling. Det finns inga lösa bitar som måste hållas efter och eventuellt korrigeras. Det är också en extremt billig metod. Den kräver ingenting förutom löparkläder och någon som springer i dem. That's it. Inga pryttlar som kan komma bort eller bli omoderna, inget som behöver uppdateras, utvärderas, anpassas, revideras eller analyseras.
Där spar jag ganska mycket tid och pengar.
Det finns mindre positiva konsekvenser förstås. Min prestation på ett lopp är alltid en helt öppen fråga. Det kan bli allt från personbästa till DNF. Jag vet i princip ingenting om vad som ska hända inför ett lopp. Under loppet vet jag inte heller om jag ligger "rätt" till vad gäller fart. Har man ingen plan så finns ju ingen referenspunkt att stämma av mot. Exempel:
Fotrally 2012: aldrig gått mer än 9h i sträck (ett tillfälle) men hade en känsla av att detta passade mig. Slutade #15 av 120 startande.
Black River Run: kände mig vältränad och hade gjort Jättelångt 68km på 8h. DNF vid ca 40km efter att ha gjort första 30km på ca......minns inte, men det gick för fort.
SUM: målsättning att slutföra och inte springa snabbare än 6min/km. Hade PerOla som sällskap så pacekeeper fanns. Hade sprungit ganska lite inför loppet men slutade på 5:03.
Vintermaraton: hade gjort mitt livs första intervall-pass veckan innan och kände mig "i form". DNF efter 35km då kroppen plödsligt packade ihop. Efteråt visade funbeat-appen att tempot legat på ca 5:10/km vilket jag inte på något sätt var tränad att hålla i 42km (men i 35km).
Svaret på frågan "Hur går det?" blir alltid "Det går som det går", och det är ju alltid sant. Här finns inte utrymme för spekulationer och gissningar. Ingen energi läggs på "varför blev det så, varför känns det så, hur kom det sig att...". Det blir helt enkelt som det blir. Självklar har jag ofta en viss aning om hur saker hänger ihop, men det är mer intuitivt och inte resultat av någon djupare analys.
För de flesta är nog denna approach till löpningen mindre lyckad. Den ställer nämligen vissa krav på ens grundinställning till det man gör. Nedan kommer några av dem.
- Att tävla är roligt i sig självt, oavsett resultat.
- Det finns ingenting att bevisa för någon, vare sig man persar eller bryter.
- Målsättningen är att alltid göra det man gör fullt ut. Spring när du springer, gå när du går och bryt när du bryter.
- Ingen tid skall läggas på att finna "rätt" eller "fel" i det man gjort. Handlar det om stora saker så är de uppenbara utan vidare analys. Handlar det om småsaker så är orsakerna alltför komplexa att analysera på ett vettigt sätt.
- Det är inte "Jag" som springer. Det som händer är "springande" och upplevelsen av det är Jag. Jag varken vinner eller förlorar. Under löpning är jag summan av upplevelsen (dofter, smärta, andetag, bilder av medtävlare, kanelbulle-smak, skoskav, svett, hurrarop och linementdoft).
- Prestationen är inte det som motiverar löpningen. Prestationen är resultatet av löpandet och löpandet behöver ingen extra motivering.
- Jag har ingen egentlig kontroll över vare sig träning eller tävling. Därför tar jag inte heller ansvar för resultatet.
Inte många vill eller kan tänka på detta sätt. Gissningsvis är det helt bakvänt jämfört med det majoriteten av löpare tänker sig. Vanligtvis är kontroll, planering och att hålla sig till scheman det som fyller en stor del av löpandet. Många skulle nog tänka att det vore meningslös att träna/tävla om man inte ser sig som ansvarig för resultatet. Att det tappar betydelse helt enkelt.
Poängen med mitt synsätt är att jag helt slipper kampen för att visa upp "bra" resultat och inte heller behöver skämmas för "dåliga" resultat. Jag känner aldrig någon press att lyckas med ditt eller datt.
Jag kan sätta upp ett mål som "över 200km på 24hrs i Espoo", men egentligen spelar det ingen roll för hur jag tar mig an uppgiften. Den mängd träning jag gjort + 100 andra faktorer kommer i sinom tid visa vad det räckte till. Kanske gör jag 210km, kanske stupar jag efter 20hr...?
Är det här en bra attityd? Ingen aning, det beror nog på vad du vill ha ut av löpandet. För egen del gör det att löpningen så gott som alltid är kopplad till välbefinnande, glädje och positiv energi. Vad gäller reultat i siffror har jag inget imponerande att visa upp så letar du en modell som ökar prestationen bör du nog avvakta och hålla dig till det som vanligen rekommenderas. På lite längre sikt, jag har ganska nyligen börjat med ultralöpandet, så kommer nog de "rätta" resultaten också. Det är min övertygelse att om löpningen frigörs från stress, press, rädsla för misslyckanden, frustration över att inte kunna träna tillräckligt och tävlingsnerver då kommer prestationen påverkas positivt. Dessutom kan man springa med ett leende på läpparna och ta alla motgångar med en klackspark.
Vad kan stå i vägen för den som inte har något mål?
Här kommer några hörnstenar i min metod. Det som snarare borde kallas (N)icke-metod.
- Jag har mycket sällan koll på hastigheten jag springer i.
- Jag har mycket sällan koll på distansen jag sprungit.
- Jag har aldrig ägt en träningsdagbok.
- Jag har aldrig räknat kalorier eller andel kolhydrater/protein/fett i maten.
- Jag har aldrig lagt upp en träningsplan.
- Jag har aldrig lagt upp en tävlingsplan.
- Jag packar väskan inför ett lopp samma morgon jag åker.
Som du ser finns det inte mycket som kan gå fel i detta upplägg. Det i stort sett helt fritt från regler, mål och struktur som jag kan bryta mot eller inte uppnå. En konsekvens blir att jag kan slappna av helt och hållet vad gäller träning/tävling. Det finns inga lösa bitar som måste hållas efter och eventuellt korrigeras. Det är också en extremt billig metod. Den kräver ingenting förutom löparkläder och någon som springer i dem. That's it. Inga pryttlar som kan komma bort eller bli omoderna, inget som behöver uppdateras, utvärderas, anpassas, revideras eller analyseras.
Där spar jag ganska mycket tid och pengar.
Det finns mindre positiva konsekvenser förstås. Min prestation på ett lopp är alltid en helt öppen fråga. Det kan bli allt från personbästa till DNF. Jag vet i princip ingenting om vad som ska hända inför ett lopp. Under loppet vet jag inte heller om jag ligger "rätt" till vad gäller fart. Har man ingen plan så finns ju ingen referenspunkt att stämma av mot. Exempel:
Fotrally 2012: aldrig gått mer än 9h i sträck (ett tillfälle) men hade en känsla av att detta passade mig. Slutade #15 av 120 startande.
Black River Run: kände mig vältränad och hade gjort Jättelångt 68km på 8h. DNF vid ca 40km efter att ha gjort första 30km på ca......minns inte, men det gick för fort.
SUM: målsättning att slutföra och inte springa snabbare än 6min/km. Hade PerOla som sällskap så pacekeeper fanns. Hade sprungit ganska lite inför loppet men slutade på 5:03.
Vintermaraton: hade gjort mitt livs första intervall-pass veckan innan och kände mig "i form". DNF efter 35km då kroppen plödsligt packade ihop. Efteråt visade funbeat-appen att tempot legat på ca 5:10/km vilket jag inte på något sätt var tränad att hålla i 42km (men i 35km).
Svaret på frågan "Hur går det?" blir alltid "Det går som det går", och det är ju alltid sant. Här finns inte utrymme för spekulationer och gissningar. Ingen energi läggs på "varför blev det så, varför känns det så, hur kom det sig att...". Det blir helt enkelt som det blir. Självklar har jag ofta en viss aning om hur saker hänger ihop, men det är mer intuitivt och inte resultat av någon djupare analys.
För de flesta är nog denna approach till löpningen mindre lyckad. Den ställer nämligen vissa krav på ens grundinställning till det man gör. Nedan kommer några av dem.
- Att tävla är roligt i sig självt, oavsett resultat.
- Det finns ingenting att bevisa för någon, vare sig man persar eller bryter.
- Målsättningen är att alltid göra det man gör fullt ut. Spring när du springer, gå när du går och bryt när du bryter.
- Ingen tid skall läggas på att finna "rätt" eller "fel" i det man gjort. Handlar det om stora saker så är de uppenbara utan vidare analys. Handlar det om småsaker så är orsakerna alltför komplexa att analysera på ett vettigt sätt.
- Det är inte "Jag" som springer. Det som händer är "springande" och upplevelsen av det är Jag. Jag varken vinner eller förlorar. Under löpning är jag summan av upplevelsen (dofter, smärta, andetag, bilder av medtävlare, kanelbulle-smak, skoskav, svett, hurrarop och linementdoft).
- Prestationen är inte det som motiverar löpningen. Prestationen är resultatet av löpandet och löpandet behöver ingen extra motivering.
- Jag har ingen egentlig kontroll över vare sig träning eller tävling. Därför tar jag inte heller ansvar för resultatet.
Inte många vill eller kan tänka på detta sätt. Gissningsvis är det helt bakvänt jämfört med det majoriteten av löpare tänker sig. Vanligtvis är kontroll, planering och att hålla sig till scheman det som fyller en stor del av löpandet. Många skulle nog tänka att det vore meningslös att träna/tävla om man inte ser sig som ansvarig för resultatet. Att det tappar betydelse helt enkelt.
Poängen med mitt synsätt är att jag helt slipper kampen för att visa upp "bra" resultat och inte heller behöver skämmas för "dåliga" resultat. Jag känner aldrig någon press att lyckas med ditt eller datt.
Jag kan sätta upp ett mål som "över 200km på 24hrs i Espoo", men egentligen spelar det ingen roll för hur jag tar mig an uppgiften. Den mängd träning jag gjort + 100 andra faktorer kommer i sinom tid visa vad det räckte till. Kanske gör jag 210km, kanske stupar jag efter 20hr...?
Är det här en bra attityd? Ingen aning, det beror nog på vad du vill ha ut av löpandet. För egen del gör det att löpningen så gott som alltid är kopplad till välbefinnande, glädje och positiv energi. Vad gäller reultat i siffror har jag inget imponerande att visa upp så letar du en modell som ökar prestationen bör du nog avvakta och hålla dig till det som vanligen rekommenderas. På lite längre sikt, jag har ganska nyligen börjat med ultralöpandet, så kommer nog de "rätta" resultaten också. Det är min övertygelse att om löpningen frigörs från stress, press, rädsla för misslyckanden, frustration över att inte kunna träna tillräckligt och tävlingsnerver då kommer prestationen påverkas positivt. Dessutom kan man springa med ett leende på läpparna och ta alla motgångar med en klackspark.
Vad kan stå i vägen för den som inte har något mål?
tisdag 30 oktober 2012
Att Förbereda Sig Mentalt Inför Loppet
Jag ladade ner en podcast från Trail Runner Nation som handlade om den mentala delen av löpning. Intressant, tänkte jag. Det är ju ett faktum att hjärnan spelar en avgörande roll i denna udda sysselsättning. Jag var beredd att få lite nya insikter att plocka ner i ryggan.
Efter 5 minuter visade det sig att innehållet var det vanliga i dessa sammanhang; skapa en målbild, tänk positivt, se dig själv passera mållinjen and so on. Allt det som jag har så svårt för. Ett råd var att skriva ner loppet man står inför och göra en mind-map där alla aspekter får grena ut sig i en visuell karta. Det handlar om träning, utrustning, nutrution etc. Bara tanken på att konstruera ett sådant organisations-schema får mig att tappa lusten för löpning omedelbart. I min värld är löpningen ett sätt att slippa detta pusslande och analyserande, inte att få mer av administration och kom-ihåg-listor.
Mitt mål är det omvända. Att göra allt så enkelt som möjligt och om möjligt - ännu enklare. Därför plockar jag istället fram Zen Mind, Beginners Mind av Shunryu Suzuki. Om du vill veta hur man bäst förbereder sig inför ett krävande lopp så läs den boken. Den ger en bild av den omvända världen. Ett alternativ till det omfattande planerandet och försöken att räkna ut allt i förväg.
If your mind is empty, it is always ready for anything
Efter 5 minuter visade det sig att innehållet var det vanliga i dessa sammanhang; skapa en målbild, tänk positivt, se dig själv passera mållinjen and so on. Allt det som jag har så svårt för. Ett råd var att skriva ner loppet man står inför och göra en mind-map där alla aspekter får grena ut sig i en visuell karta. Det handlar om träning, utrustning, nutrution etc. Bara tanken på att konstruera ett sådant organisations-schema får mig att tappa lusten för löpning omedelbart. I min värld är löpningen ett sätt att slippa detta pusslande och analyserande, inte att få mer av administration och kom-ihåg-listor.
Mitt mål är det omvända. Att göra allt så enkelt som möjligt och om möjligt - ännu enklare. Därför plockar jag istället fram Zen Mind, Beginners Mind av Shunryu Suzuki. Om du vill veta hur man bäst förbereder sig inför ett krävande lopp så läs den boken. Den ger en bild av den omvända världen. Ett alternativ till det omfattande planerandet och försöken att räkna ut allt i förväg.
If your mind is empty, it is always ready for anything
måndag 29 oktober 2012
En Ny Etapp
Denna blogg har en "följare". För henne startar jag en ny etapp efter en tids vila. Jag springer mer än någonsin. Det betyder inte så mycket mer än att jag samlar ihop ca 5 mil/veckan. Räknar vi även den tid jag mediterar blir det kanske 2 timmar till. Det är den största träningsdos jag någonsin haft.
I år ska jag göra experimentet att springa även under höst/vinter. Annars gör jag ett uppehåll på ett halvår då det är kallt/mörkt/lerigt. jag är nyfiken på vad kontinuitet kan betyda för resultatet.
Som en morot och måttstock har jag anmält mig till Espoo 24-timmars i februari. Målet är att klara minst 200 km under dygnet.
Med den löpning jag har i bagaget borde det misslyckas men jag tycker att mål ska vara sådana. De ska ligga en bra bit högre än det rimliga. Att sätta mål som man vet kommer uppnås, det känns lite meningslöst.
Nåväl, det är vad som är på gång utöver nästa lördags Vintermaraton. Där siktar jag på sub 3:45 vilket inte heller är särskilt givet.
FWR har en del lösa trådar som jag ska plocka upp och spinna vidare på. Den "mentala" delen av löpning är ju min hjärtefråga. Det kommer mer om den framöver.
Hej då Anna ;)
I år ska jag göra experimentet att springa även under höst/vinter. Annars gör jag ett uppehåll på ett halvår då det är kallt/mörkt/lerigt. jag är nyfiken på vad kontinuitet kan betyda för resultatet.
Som en morot och måttstock har jag anmält mig till Espoo 24-timmars i februari. Målet är att klara minst 200 km under dygnet.
Med den löpning jag har i bagaget borde det misslyckas men jag tycker att mål ska vara sådana. De ska ligga en bra bit högre än det rimliga. Att sätta mål som man vet kommer uppnås, det känns lite meningslöst.
Nåväl, det är vad som är på gång utöver nästa lördags Vintermaraton. Där siktar jag på sub 3:45 vilket inte heller är särskilt givet.
FWR har en del lösa trådar som jag ska plocka upp och spinna vidare på. Den "mentala" delen av löpning är ju min hjärtefråga. Det kommer mer om den framöver.
Hej då Anna ;)
måndag 13 augusti 2012
Zonen Eller Zonerna
Man talar om att lämna sin komfortzon och att komma in i zonen. Glöm det!
Det finns bara en zon och den är Här och Nu. Du kan aldrig lämna den. Du kan aldrig stanna i den.
Där finns flyt, smärta, frustration, skönhet, leda, kärlek, lycka och förvirring. Allt kommer och går i Zonen.
Att lämna den är att lämna verkligheten och din del i den.
Komfortzonen ser jag som ett tillstånd av livlös avtrubbning. En färd på autopilot. Det har inget med komfort att göra.
Att vara i zonen är inte att prestera max utan att vara sig själv här och nu.
Ibland känns det bra, ibland gör det ont.
Det finns bara en zon och den är Här och Nu. Du kan aldrig lämna den. Du kan aldrig stanna i den.
Där finns flyt, smärta, frustration, skönhet, leda, kärlek, lycka och förvirring. Allt kommer och går i Zonen.
Att lämna den är att lämna verkligheten och din del i den.
Komfortzonen ser jag som ett tillstånd av livlös avtrubbning. En färd på autopilot. Det har inget med komfort att göra.
Att vara i zonen är inte att prestera max utan att vara sig själv här och nu.
Ibland känns det bra, ibland gör det ont.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)