Det är ett exklusivt särintresse man har. En gråblöt lördagskväll i november sitter många i tv-soffan med en grogg och kollar på _fyll i valfritt underhållningsprogram_ . Jag joggar ner till Hagsätra IP och springer 90 minuter runt runt i elljuset. Jag har inget sällskap utöver människorna bakom hundratals upplysta fönster. Jag ser inte dom, men de kanske ser mig när de kastar en hastig blick ut på väg mellan kylskåpet och tv-soffan. En timme senare ser de samma sak. Vad tänker dom då? Blir dom sugna på ett löppass?
Först tänkte jag springa längs med gröna linjen tills lusten tröt och då vända hem med t-banan, men jag ändrade plan efter 500 meter. Vek av mot Hagis och körde lite bana istället. Varför vet jag inte, men så blev det.
Man kan göra oväntade upptäckter när man gör oväntade saker. Ikväll/igår fann jag att Ott blir ett fint ressällskap till Espoo. Det är mycket sällan jag springer till musik, men till mitt livs första 24hrs tänkte jag ändå packa med lite låtar. Vat vet jag om vad som händer efter 10-12 timmars löp/jogg/gång, inte ett dugg! Kanske musik kan behövas som farthållare och inspiration när benen stumnar och magen krampar, kanske inte?
Nåväl, till ett 6min/km-tempo passar Squirrels and Biscuits utmärkt, och när det är dags för lite promenad håller One Day I Wish To Have This Kind Of Time ett trevligt 8:30-tempo åt mig. Det hade jag inte fått veta om jag istället sprungit längs spåret. Inte heller om jag suttit framför tv:n.
Jag har en annan syn på kunskapsinhämtning än Jan Björklund. Vi har antagligen olika syn på det mesta han och jag.
Tänk om han står där i träningsoverall och toppluva nästa gång jag kommer till Hagsätra IP.
Så förvånad jag ska bli.
söndag 25 november 2012
onsdag 21 november 2012
Minimalism på alla plan - så löper du fritt
Min filosofi när det gäller löpning är ganska komplicerad. Jag tror att de flesta skulle skaka på huvudet och plocka upp sin träningsdagbok om de lät mig beskriva min form av minimalism. Den är en exklusiv variant som jag varken kan rekommendera eller avråda ifrån.
Här kommer några hörnstenar i min metod. Det som snarare borde kallas (N)icke-metod.
- Jag har mycket sällan koll på hastigheten jag springer i.
- Jag har mycket sällan koll på distansen jag sprungit.
- Jag har aldrig ägt en träningsdagbok.
- Jag har aldrig räknat kalorier eller andel kolhydrater/protein/fett i maten.
- Jag har aldrig lagt upp en träningsplan.
- Jag har aldrig lagt upp en tävlingsplan.
- Jag packar väskan inför ett lopp samma morgon jag åker.
Som du ser finns det inte mycket som kan gå fel i detta upplägg. Det i stort sett helt fritt från regler, mål och struktur som jag kan bryta mot eller inte uppnå. En konsekvens blir att jag kan slappna av helt och hållet vad gäller träning/tävling. Det finns inga lösa bitar som måste hållas efter och eventuellt korrigeras. Det är också en extremt billig metod. Den kräver ingenting förutom löparkläder och någon som springer i dem. That's it. Inga pryttlar som kan komma bort eller bli omoderna, inget som behöver uppdateras, utvärderas, anpassas, revideras eller analyseras.
Där spar jag ganska mycket tid och pengar.
Det finns mindre positiva konsekvenser förstås. Min prestation på ett lopp är alltid en helt öppen fråga. Det kan bli allt från personbästa till DNF. Jag vet i princip ingenting om vad som ska hända inför ett lopp. Under loppet vet jag inte heller om jag ligger "rätt" till vad gäller fart. Har man ingen plan så finns ju ingen referenspunkt att stämma av mot. Exempel:
Fotrally 2012: aldrig gått mer än 9h i sträck (ett tillfälle) men hade en känsla av att detta passade mig. Slutade #15 av 120 startande.
Black River Run: kände mig vältränad och hade gjort Jättelångt 68km på 8h. DNF vid ca 40km efter att ha gjort första 30km på ca......minns inte, men det gick för fort.
SUM: målsättning att slutföra och inte springa snabbare än 6min/km. Hade PerOla som sällskap så pacekeeper fanns. Hade sprungit ganska lite inför loppet men slutade på 5:03.
Vintermaraton: hade gjort mitt livs första intervall-pass veckan innan och kände mig "i form". DNF efter 35km då kroppen plödsligt packade ihop. Efteråt visade funbeat-appen att tempot legat på ca 5:10/km vilket jag inte på något sätt var tränad att hålla i 42km (men i 35km).
Svaret på frågan "Hur går det?" blir alltid "Det går som det går", och det är ju alltid sant. Här finns inte utrymme för spekulationer och gissningar. Ingen energi läggs på "varför blev det så, varför känns det så, hur kom det sig att...". Det blir helt enkelt som det blir. Självklar har jag ofta en viss aning om hur saker hänger ihop, men det är mer intuitivt och inte resultat av någon djupare analys.
För de flesta är nog denna approach till löpningen mindre lyckad. Den ställer nämligen vissa krav på ens grundinställning till det man gör. Nedan kommer några av dem.
- Att tävla är roligt i sig självt, oavsett resultat.
- Det finns ingenting att bevisa för någon, vare sig man persar eller bryter.
- Målsättningen är att alltid göra det man gör fullt ut. Spring när du springer, gå när du går och bryt när du bryter.
- Ingen tid skall läggas på att finna "rätt" eller "fel" i det man gjort. Handlar det om stora saker så är de uppenbara utan vidare analys. Handlar det om småsaker så är orsakerna alltför komplexa att analysera på ett vettigt sätt.
- Det är inte "Jag" som springer. Det som händer är "springande" och upplevelsen av det är Jag. Jag varken vinner eller förlorar. Under löpning är jag summan av upplevelsen (dofter, smärta, andetag, bilder av medtävlare, kanelbulle-smak, skoskav, svett, hurrarop och linementdoft).
- Prestationen är inte det som motiverar löpningen. Prestationen är resultatet av löpandet och löpandet behöver ingen extra motivering.
- Jag har ingen egentlig kontroll över vare sig träning eller tävling. Därför tar jag inte heller ansvar för resultatet.
Inte många vill eller kan tänka på detta sätt. Gissningsvis är det helt bakvänt jämfört med det majoriteten av löpare tänker sig. Vanligtvis är kontroll, planering och att hålla sig till scheman det som fyller en stor del av löpandet. Många skulle nog tänka att det vore meningslös att träna/tävla om man inte ser sig som ansvarig för resultatet. Att det tappar betydelse helt enkelt.
Poängen med mitt synsätt är att jag helt slipper kampen för att visa upp "bra" resultat och inte heller behöver skämmas för "dåliga" resultat. Jag känner aldrig någon press att lyckas med ditt eller datt.
Jag kan sätta upp ett mål som "över 200km på 24hrs i Espoo", men egentligen spelar det ingen roll för hur jag tar mig an uppgiften. Den mängd träning jag gjort + 100 andra faktorer kommer i sinom tid visa vad det räckte till. Kanske gör jag 210km, kanske stupar jag efter 20hr...?
Är det här en bra attityd? Ingen aning, det beror nog på vad du vill ha ut av löpandet. För egen del gör det att löpningen så gott som alltid är kopplad till välbefinnande, glädje och positiv energi. Vad gäller reultat i siffror har jag inget imponerande att visa upp så letar du en modell som ökar prestationen bör du nog avvakta och hålla dig till det som vanligen rekommenderas. På lite längre sikt, jag har ganska nyligen börjat med ultralöpandet, så kommer nog de "rätta" resultaten också. Det är min övertygelse att om löpningen frigörs från stress, press, rädsla för misslyckanden, frustration över att inte kunna träna tillräckligt och tävlingsnerver då kommer prestationen påverkas positivt. Dessutom kan man springa med ett leende på läpparna och ta alla motgångar med en klackspark.
Vad kan stå i vägen för den som inte har något mål?
Här kommer några hörnstenar i min metod. Det som snarare borde kallas (N)icke-metod.
- Jag har mycket sällan koll på hastigheten jag springer i.
- Jag har mycket sällan koll på distansen jag sprungit.
- Jag har aldrig ägt en träningsdagbok.
- Jag har aldrig räknat kalorier eller andel kolhydrater/protein/fett i maten.
- Jag har aldrig lagt upp en träningsplan.
- Jag har aldrig lagt upp en tävlingsplan.
- Jag packar väskan inför ett lopp samma morgon jag åker.
Som du ser finns det inte mycket som kan gå fel i detta upplägg. Det i stort sett helt fritt från regler, mål och struktur som jag kan bryta mot eller inte uppnå. En konsekvens blir att jag kan slappna av helt och hållet vad gäller träning/tävling. Det finns inga lösa bitar som måste hållas efter och eventuellt korrigeras. Det är också en extremt billig metod. Den kräver ingenting förutom löparkläder och någon som springer i dem. That's it. Inga pryttlar som kan komma bort eller bli omoderna, inget som behöver uppdateras, utvärderas, anpassas, revideras eller analyseras.
Där spar jag ganska mycket tid och pengar.
Det finns mindre positiva konsekvenser förstås. Min prestation på ett lopp är alltid en helt öppen fråga. Det kan bli allt från personbästa till DNF. Jag vet i princip ingenting om vad som ska hända inför ett lopp. Under loppet vet jag inte heller om jag ligger "rätt" till vad gäller fart. Har man ingen plan så finns ju ingen referenspunkt att stämma av mot. Exempel:
Fotrally 2012: aldrig gått mer än 9h i sträck (ett tillfälle) men hade en känsla av att detta passade mig. Slutade #15 av 120 startande.
Black River Run: kände mig vältränad och hade gjort Jättelångt 68km på 8h. DNF vid ca 40km efter att ha gjort första 30km på ca......minns inte, men det gick för fort.
SUM: målsättning att slutföra och inte springa snabbare än 6min/km. Hade PerOla som sällskap så pacekeeper fanns. Hade sprungit ganska lite inför loppet men slutade på 5:03.
Vintermaraton: hade gjort mitt livs första intervall-pass veckan innan och kände mig "i form". DNF efter 35km då kroppen plödsligt packade ihop. Efteråt visade funbeat-appen att tempot legat på ca 5:10/km vilket jag inte på något sätt var tränad att hålla i 42km (men i 35km).
Svaret på frågan "Hur går det?" blir alltid "Det går som det går", och det är ju alltid sant. Här finns inte utrymme för spekulationer och gissningar. Ingen energi läggs på "varför blev det så, varför känns det så, hur kom det sig att...". Det blir helt enkelt som det blir. Självklar har jag ofta en viss aning om hur saker hänger ihop, men det är mer intuitivt och inte resultat av någon djupare analys.
För de flesta är nog denna approach till löpningen mindre lyckad. Den ställer nämligen vissa krav på ens grundinställning till det man gör. Nedan kommer några av dem.
- Att tävla är roligt i sig självt, oavsett resultat.
- Det finns ingenting att bevisa för någon, vare sig man persar eller bryter.
- Målsättningen är att alltid göra det man gör fullt ut. Spring när du springer, gå när du går och bryt när du bryter.
- Ingen tid skall läggas på att finna "rätt" eller "fel" i det man gjort. Handlar det om stora saker så är de uppenbara utan vidare analys. Handlar det om småsaker så är orsakerna alltför komplexa att analysera på ett vettigt sätt.
- Det är inte "Jag" som springer. Det som händer är "springande" och upplevelsen av det är Jag. Jag varken vinner eller förlorar. Under löpning är jag summan av upplevelsen (dofter, smärta, andetag, bilder av medtävlare, kanelbulle-smak, skoskav, svett, hurrarop och linementdoft).
- Prestationen är inte det som motiverar löpningen. Prestationen är resultatet av löpandet och löpandet behöver ingen extra motivering.
- Jag har ingen egentlig kontroll över vare sig träning eller tävling. Därför tar jag inte heller ansvar för resultatet.
Inte många vill eller kan tänka på detta sätt. Gissningsvis är det helt bakvänt jämfört med det majoriteten av löpare tänker sig. Vanligtvis är kontroll, planering och att hålla sig till scheman det som fyller en stor del av löpandet. Många skulle nog tänka att det vore meningslös att träna/tävla om man inte ser sig som ansvarig för resultatet. Att det tappar betydelse helt enkelt.
Poängen med mitt synsätt är att jag helt slipper kampen för att visa upp "bra" resultat och inte heller behöver skämmas för "dåliga" resultat. Jag känner aldrig någon press att lyckas med ditt eller datt.
Jag kan sätta upp ett mål som "över 200km på 24hrs i Espoo", men egentligen spelar det ingen roll för hur jag tar mig an uppgiften. Den mängd träning jag gjort + 100 andra faktorer kommer i sinom tid visa vad det räckte till. Kanske gör jag 210km, kanske stupar jag efter 20hr...?
Är det här en bra attityd? Ingen aning, det beror nog på vad du vill ha ut av löpandet. För egen del gör det att löpningen så gott som alltid är kopplad till välbefinnande, glädje och positiv energi. Vad gäller reultat i siffror har jag inget imponerande att visa upp så letar du en modell som ökar prestationen bör du nog avvakta och hålla dig till det som vanligen rekommenderas. På lite längre sikt, jag har ganska nyligen börjat med ultralöpandet, så kommer nog de "rätta" resultaten också. Det är min övertygelse att om löpningen frigörs från stress, press, rädsla för misslyckanden, frustration över att inte kunna träna tillräckligt och tävlingsnerver då kommer prestationen påverkas positivt. Dessutom kan man springa med ett leende på läpparna och ta alla motgångar med en klackspark.
Vad kan stå i vägen för den som inte har något mål?
tisdag 30 oktober 2012
Att Förbereda Sig Mentalt Inför Loppet
Jag ladade ner en podcast från Trail Runner Nation som handlade om den mentala delen av löpning. Intressant, tänkte jag. Det är ju ett faktum att hjärnan spelar en avgörande roll i denna udda sysselsättning. Jag var beredd att få lite nya insikter att plocka ner i ryggan.
Efter 5 minuter visade det sig att innehållet var det vanliga i dessa sammanhang; skapa en målbild, tänk positivt, se dig själv passera mållinjen and so on. Allt det som jag har så svårt för. Ett råd var att skriva ner loppet man står inför och göra en mind-map där alla aspekter får grena ut sig i en visuell karta. Det handlar om träning, utrustning, nutrution etc. Bara tanken på att konstruera ett sådant organisations-schema får mig att tappa lusten för löpning omedelbart. I min värld är löpningen ett sätt att slippa detta pusslande och analyserande, inte att få mer av administration och kom-ihåg-listor.
Mitt mål är det omvända. Att göra allt så enkelt som möjligt och om möjligt - ännu enklare. Därför plockar jag istället fram Zen Mind, Beginners Mind av Shunryu Suzuki. Om du vill veta hur man bäst förbereder sig inför ett krävande lopp så läs den boken. Den ger en bild av den omvända världen. Ett alternativ till det omfattande planerandet och försöken att räkna ut allt i förväg.
If your mind is empty, it is always ready for anything
Efter 5 minuter visade det sig att innehållet var det vanliga i dessa sammanhang; skapa en målbild, tänk positivt, se dig själv passera mållinjen and so on. Allt det som jag har så svårt för. Ett råd var att skriva ner loppet man står inför och göra en mind-map där alla aspekter får grena ut sig i en visuell karta. Det handlar om träning, utrustning, nutrution etc. Bara tanken på att konstruera ett sådant organisations-schema får mig att tappa lusten för löpning omedelbart. I min värld är löpningen ett sätt att slippa detta pusslande och analyserande, inte att få mer av administration och kom-ihåg-listor.
Mitt mål är det omvända. Att göra allt så enkelt som möjligt och om möjligt - ännu enklare. Därför plockar jag istället fram Zen Mind, Beginners Mind av Shunryu Suzuki. Om du vill veta hur man bäst förbereder sig inför ett krävande lopp så läs den boken. Den ger en bild av den omvända världen. Ett alternativ till det omfattande planerandet och försöken att räkna ut allt i förväg.
If your mind is empty, it is always ready for anything
måndag 29 oktober 2012
En Ny Etapp
Denna blogg har en "följare". För henne startar jag en ny etapp efter en tids vila. Jag springer mer än någonsin. Det betyder inte så mycket mer än att jag samlar ihop ca 5 mil/veckan. Räknar vi även den tid jag mediterar blir det kanske 2 timmar till. Det är den största träningsdos jag någonsin haft.
I år ska jag göra experimentet att springa även under höst/vinter. Annars gör jag ett uppehåll på ett halvår då det är kallt/mörkt/lerigt. jag är nyfiken på vad kontinuitet kan betyda för resultatet.
Som en morot och måttstock har jag anmält mig till Espoo 24-timmars i februari. Målet är att klara minst 200 km under dygnet.
Med den löpning jag har i bagaget borde det misslyckas men jag tycker att mål ska vara sådana. De ska ligga en bra bit högre än det rimliga. Att sätta mål som man vet kommer uppnås, det känns lite meningslöst.
Nåväl, det är vad som är på gång utöver nästa lördags Vintermaraton. Där siktar jag på sub 3:45 vilket inte heller är särskilt givet.
FWR har en del lösa trådar som jag ska plocka upp och spinna vidare på. Den "mentala" delen av löpning är ju min hjärtefråga. Det kommer mer om den framöver.
Hej då Anna ;)
I år ska jag göra experimentet att springa även under höst/vinter. Annars gör jag ett uppehåll på ett halvår då det är kallt/mörkt/lerigt. jag är nyfiken på vad kontinuitet kan betyda för resultatet.
Som en morot och måttstock har jag anmält mig till Espoo 24-timmars i februari. Målet är att klara minst 200 km under dygnet.
Med den löpning jag har i bagaget borde det misslyckas men jag tycker att mål ska vara sådana. De ska ligga en bra bit högre än det rimliga. Att sätta mål som man vet kommer uppnås, det känns lite meningslöst.
Nåväl, det är vad som är på gång utöver nästa lördags Vintermaraton. Där siktar jag på sub 3:45 vilket inte heller är särskilt givet.
FWR har en del lösa trådar som jag ska plocka upp och spinna vidare på. Den "mentala" delen av löpning är ju min hjärtefråga. Det kommer mer om den framöver.
Hej då Anna ;)
måndag 13 augusti 2012
Zonen Eller Zonerna
Man talar om att lämna sin komfortzon och att komma in i zonen. Glöm det!
Det finns bara en zon och den är Här och Nu. Du kan aldrig lämna den. Du kan aldrig stanna i den.
Där finns flyt, smärta, frustration, skönhet, leda, kärlek, lycka och förvirring. Allt kommer och går i Zonen.
Att lämna den är att lämna verkligheten och din del i den.
Komfortzonen ser jag som ett tillstånd av livlös avtrubbning. En färd på autopilot. Det har inget med komfort att göra.
Att vara i zonen är inte att prestera max utan att vara sig själv här och nu.
Ibland känns det bra, ibland gör det ont.
Det finns bara en zon och den är Här och Nu. Du kan aldrig lämna den. Du kan aldrig stanna i den.
Där finns flyt, smärta, frustration, skönhet, leda, kärlek, lycka och förvirring. Allt kommer och går i Zonen.
Att lämna den är att lämna verkligheten och din del i den.
Komfortzonen ser jag som ett tillstånd av livlös avtrubbning. En färd på autopilot. Det har inget med komfort att göra.
Att vara i zonen är inte att prestera max utan att vara sig själv här och nu.
Ibland känns det bra, ibland gör det ont.
söndag 22 juli 2012
Fotrally 2012 - Loppet
För mig är varje lopp eller träningsrunda en serie korta intryck och det är sällan jag minns dem var för sig. Istället skapar de en helhet som bara kan beskrivas väldigt luddigt och svepande.
Ett skönt lopp - En tung runda - Bra flyt - Vackert landskap...
Lika svårt har jag att svara vettigt på frågan "Hur känns det"? Vanligtvis säger jag det som förväntas; ganska bra, lite segt, toppen eller helt ok. Vad det betyder för den som frågar vet jag inte.
"Ganska bra" kanske beskriver ett läge där han/hon är lite stum i benen men att det förväntas släppa om en stund. För mig kan det innebära att jag känner en otrolig energi, men samtidigt är lite bekymarad över risken att just därför spränga mig med 2 mil kvar.
Följdfrågan, som vi sällan ställer, är "vad är det som känns Ganska Bra och varför"? Nu finns det ju utrymme för sådana djupdykningar i ett Fotrally enär man varken har ont om tid eller är särskilt andfådd, men vi är nog ovana att prata på det sättet under ett lopp.
Med det som bakgrund vill jag beskriva Fotrally 2012 såhär:
Jag fick lust att dansa när Ben tog fram fiolen och spelade en låt från inbördeskrigets USA. Det fanns en text men Ben avstod att sjunga den. Förklaringen var att fastän texten hyllade slaveriets upphörande så antyddes en nedlåtande ton mot "blacks". Vi pratade lite amerikansk root-musik och hur mixen av afrikanska rytmer via karibien passade fantastiskt ihop med folkmusiken från europa. Dessa möttes i den amerikanska södern och blev jazz, blues, cajun, zydeco och swing. Vi var överens om att detta var musik att leva till. En annan intressant aspekt var hur monotonin i viss musik har ett egenvärde i sig och att man inte upplever det förrän den gått runt runt i evigheter. Snabbt och skarpt drog vi en parallell till gåendets mysterium och vips var en halvtimme förbi.
Pia levererade tävlingens nyhet redan på väg ut ur Södertälje. Jag fick veta att på Fältöversten finns det glass med dammsugar-smak (som i grön marsipan och arrak men inte storstädning). På ingång till Nyköping slog hon till igen genom att flanera i fodrade vinterstövlar utan dämpning. Där och då blev jag och mina foppa-tofflor tvåa i kategorin "Lite oväntade skoval".
Någonstans efter Sillekrog körde jag igång mp3-spelaren för första gången. Innan dess kändes det som att jag hade fullt upp med annat, men där började smalbenen ondgöra sig tillräckligt för att kräva lite energipåfyllning och distraktion. Då upptäckte jag att Metallica går bra ihop med smärta. Det blev några kilometers lufttrumma och skuggboxning för att ruska liv i systemet och jag kan efteråt tänka att det nog såg märkligt ut för bakomvarande. Kanske blev jag själv en distraktion för någon annan och bra va väl det i så fall. Win/win heter det visst.
PerOla stod i ett blåbärsris mitt i ingenstans. Gissningsvis för att pinka en svätt, men det var inte det intressanta just då. Istället såg jag hans Sanuk. Kanske är det världens skönaste slacker-skor, jag har två par, och det gladde mig att någon valt dem som"tävlings-skor". Hela skapelsen andas nämligen söndag eftermiddag på stranden och de är designade av surfers från Californien.
Någon mil innan Trosa sa en yngre medgångare att psyket var på väg att ge upp. Det var för segt att lunsa fram på detta sätt och veta att inget annat skulle hända, tyckte han. Jag trodde nästan han skämtade. Här hände ju saker precis hela tiden och den stora händelsen sker ju hursomhelst på insidan av oss Fotrally-ister. Hur kunde han vika ner sig redan här? Det sa jag förstås inte. Istället en kort försäkran om att ledan skulle ge med sig om han bara gick tills det började göra riktigt ont. Smärta kan vara eländigt på många sätt, men tråkigt är det fanimej inte.
I den vevan träffade jag också Mia från Göteborg. Hon visste att glass kanske skulle bjudas och hade därför lagt sig i tätgruppen. Att ligga sist och komma fram till Glassgubben när lådan var tom, den risken tänkte hon inte ta. Smart, tänkte jag och slog följe några kilometer. Glass såg vi ingen men trevligt hade vi.
Vid någon solig support under fredagseftermiddagen fixade jag utrymme för raketdopp av fötterna i ett iskallt dike. Bäst jag satt där och fipplade med strumporna, cykeljäveln närmade sig hotfullt, så tornade en skräckinjagande figur upp. Under den neddragna fiskarhatten satt kolsvarta pilotglasögon och efter det följde en överläpp så packad med snus att den liknade en barnvagns-suflett. Hundra kilo längre ner marcherade ett par svarta arbetsskor som jag är övertygad om var försedda med stålhätta. Här var inte läge för småprat. Senare under kvällen satt vi i samma bil hem till Rågsved. Han hette Tomas och var polare med PerOla och nästa år går vi i lag Rågsved Ultra. Läskigt va?
Jag har 200 rally-historier till, men inte tid eller lust att skriva ner dem alla. Om någon undrar vad som rör sig i huvudet på just mig under ett Fotrally så vet ni det nu. Sådär håller jag på från start till stup.
Hur jag "mår" funderar jag sällan eller aldrig på, inte heller hur det "känns". Om någon undrar vad jag tänker på så svarar jag ärligast "kossan som står och bajsar på andra sidan den röda traktorn" eller "kyrkan därborta som ser ut att ramla rakt ut på parkeringen".
Några problem har jag aldrig löst under långlopp. För mig är en av poängerna att inte ägna mig åt något problematiskt överhuvudtaget. De "svårigheter" som presenteras på plats räcker bra, och de är förtjusande enkla och begripliga till sin natur.
Att få i sig mat, att fortsätta framåt, inte gå vilse, fylla på en vattenflaska, notera vad andra gör bättre och lära sig av det, skicka iväg en hälsning till familjen m.m.
Jag bröt i höjd med Nyköpings golfbana efter ett ganska långt men bra snack med mina smalben. Det vänstra brann upp där någonstans och jag gillar mina ben så beslutet var helt korrekt. Inte en sekunds ånger över detta.
Det visade sig sedan att jag tydligen har nedsatt flöde i benens vener (åderbrock på gång) och att detta gör att slagg inte transporteras bort fort nog. Det var ingen benhinneinflammation utan en ständigt växande massa av "skräp".
Det var positiva besked för då köpte jag kompressionsstrumpor och kunde springa Jubileumsmaran. Med lite tur får jag innan nästa Fotrally någon som sprättar upp rören och syr ihop dem på rätt sätt.
Då ska det spankuleras hejvilt.
En fråga kvarstår dock. Det jag funderat mest över är vad Viktor lyssnade på under det att han timme efter timme knatade på bakom ledarcykeln, med en beslutsamhet som bara kan överträffas av en korsikansk klanhövding på jakt efter den som råkat le mot hans dotter. Vad lyssnar man på då?
Entombed, Lugna Favoriter, Wu Tang Clan eller ens psykolog som spelat in ett spår med tro-på-dig-själv-skval eller....?
Han kom från Övre Sopporo, bara det. Inte Undre men Övre Sopporo.
Det ligger norrut.
De e bar å gå.
Enkelt.
Ett skönt lopp - En tung runda - Bra flyt - Vackert landskap...
Lika svårt har jag att svara vettigt på frågan "Hur känns det"? Vanligtvis säger jag det som förväntas; ganska bra, lite segt, toppen eller helt ok. Vad det betyder för den som frågar vet jag inte.
"Ganska bra" kanske beskriver ett läge där han/hon är lite stum i benen men att det förväntas släppa om en stund. För mig kan det innebära att jag känner en otrolig energi, men samtidigt är lite bekymarad över risken att just därför spränga mig med 2 mil kvar.
Följdfrågan, som vi sällan ställer, är "vad är det som känns Ganska Bra och varför"? Nu finns det ju utrymme för sådana djupdykningar i ett Fotrally enär man varken har ont om tid eller är särskilt andfådd, men vi är nog ovana att prata på det sättet under ett lopp.
Med det som bakgrund vill jag beskriva Fotrally 2012 såhär:
Jag fick lust att dansa när Ben tog fram fiolen och spelade en låt från inbördeskrigets USA. Det fanns en text men Ben avstod att sjunga den. Förklaringen var att fastän texten hyllade slaveriets upphörande så antyddes en nedlåtande ton mot "blacks". Vi pratade lite amerikansk root-musik och hur mixen av afrikanska rytmer via karibien passade fantastiskt ihop med folkmusiken från europa. Dessa möttes i den amerikanska södern och blev jazz, blues, cajun, zydeco och swing. Vi var överens om att detta var musik att leva till. En annan intressant aspekt var hur monotonin i viss musik har ett egenvärde i sig och att man inte upplever det förrän den gått runt runt i evigheter. Snabbt och skarpt drog vi en parallell till gåendets mysterium och vips var en halvtimme förbi.
Pia levererade tävlingens nyhet redan på väg ut ur Södertälje. Jag fick veta att på Fältöversten finns det glass med dammsugar-smak (som i grön marsipan och arrak men inte storstädning). På ingång till Nyköping slog hon till igen genom att flanera i fodrade vinterstövlar utan dämpning. Där och då blev jag och mina foppa-tofflor tvåa i kategorin "Lite oväntade skoval".
 |
| Blivande segrare Jonas D delar med sig ur den erfarnes arkiv: -Nu kommer det inte göra mer ont. Frågan är hur länge du står ut med att det gör just såhär ont. |
Någonstans efter Sillekrog körde jag igång mp3-spelaren för första gången. Innan dess kändes det som att jag hade fullt upp med annat, men där började smalbenen ondgöra sig tillräckligt för att kräva lite energipåfyllning och distraktion. Då upptäckte jag att Metallica går bra ihop med smärta. Det blev några kilometers lufttrumma och skuggboxning för att ruska liv i systemet och jag kan efteråt tänka att det nog såg märkligt ut för bakomvarande. Kanske blev jag själv en distraktion för någon annan och bra va väl det i så fall. Win/win heter det visst.
PerOla stod i ett blåbärsris mitt i ingenstans. Gissningsvis för att pinka en svätt, men det var inte det intressanta just då. Istället såg jag hans Sanuk. Kanske är det världens skönaste slacker-skor, jag har två par, och det gladde mig att någon valt dem som"tävlings-skor". Hela skapelsen andas nämligen söndag eftermiddag på stranden och de är designade av surfers från Californien.
Någon mil innan Trosa sa en yngre medgångare att psyket var på väg att ge upp. Det var för segt att lunsa fram på detta sätt och veta att inget annat skulle hända, tyckte han. Jag trodde nästan han skämtade. Här hände ju saker precis hela tiden och den stora händelsen sker ju hursomhelst på insidan av oss Fotrally-ister. Hur kunde han vika ner sig redan här? Det sa jag förstås inte. Istället en kort försäkran om att ledan skulle ge med sig om han bara gick tills det började göra riktigt ont. Smärta kan vara eländigt på många sätt, men tråkigt är det fanimej inte.
I den vevan träffade jag också Mia från Göteborg. Hon visste att glass kanske skulle bjudas och hade därför lagt sig i tätgruppen. Att ligga sist och komma fram till Glassgubben när lådan var tom, den risken tänkte hon inte ta. Smart, tänkte jag och slog följe några kilometer. Glass såg vi ingen men trevligt hade vi.
Vid någon solig support under fredagseftermiddagen fixade jag utrymme för raketdopp av fötterna i ett iskallt dike. Bäst jag satt där och fipplade med strumporna, cykeljäveln närmade sig hotfullt, så tornade en skräckinjagande figur upp. Under den neddragna fiskarhatten satt kolsvarta pilotglasögon och efter det följde en överläpp så packad med snus att den liknade en barnvagns-suflett. Hundra kilo längre ner marcherade ett par svarta arbetsskor som jag är övertygad om var försedda med stålhätta. Här var inte läge för småprat. Senare under kvällen satt vi i samma bil hem till Rågsved. Han hette Tomas och var polare med PerOla och nästa år går vi i lag Rågsved Ultra. Läskigt va?
 |
| På march ut ur Nyköping har det glesnat i leden. Kanske var vi ett 20-tal kvar. |
Jag har 200 rally-historier till, men inte tid eller lust att skriva ner dem alla. Om någon undrar vad som rör sig i huvudet på just mig under ett Fotrally så vet ni det nu. Sådär håller jag på från start till stup.
Hur jag "mår" funderar jag sällan eller aldrig på, inte heller hur det "känns". Om någon undrar vad jag tänker på så svarar jag ärligast "kossan som står och bajsar på andra sidan den röda traktorn" eller "kyrkan därborta som ser ut att ramla rakt ut på parkeringen".
Några problem har jag aldrig löst under långlopp. För mig är en av poängerna att inte ägna mig åt något problematiskt överhuvudtaget. De "svårigheter" som presenteras på plats räcker bra, och de är förtjusande enkla och begripliga till sin natur.
Att få i sig mat, att fortsätta framåt, inte gå vilse, fylla på en vattenflaska, notera vad andra gör bättre och lära sig av det, skicka iväg en hälsning till familjen m.m.
Jag bröt i höjd med Nyköpings golfbana efter ett ganska långt men bra snack med mina smalben. Det vänstra brann upp där någonstans och jag gillar mina ben så beslutet var helt korrekt. Inte en sekunds ånger över detta.
Det visade sig sedan att jag tydligen har nedsatt flöde i benens vener (åderbrock på gång) och att detta gör att slagg inte transporteras bort fort nog. Det var ingen benhinneinflammation utan en ständigt växande massa av "skräp".
Det var positiva besked för då köpte jag kompressionsstrumpor och kunde springa Jubileumsmaran. Med lite tur får jag innan nästa Fotrally någon som sprättar upp rören och syr ihop dem på rätt sätt.
Då ska det spankuleras hejvilt.
En fråga kvarstår dock. Det jag funderat mest över är vad Viktor lyssnade på under det att han timme efter timme knatade på bakom ledarcykeln, med en beslutsamhet som bara kan överträffas av en korsikansk klanhövding på jakt efter den som råkat le mot hans dotter. Vad lyssnar man på då?
Entombed, Lugna Favoriter, Wu Tang Clan eller ens psykolog som spelat in ett spår med tro-på-dig-själv-skval eller....?
Han kom från Övre Sopporo, bara det. Inte Undre men Övre Sopporo.
Det ligger norrut.
De e bar å gå.
Enkelt.
onsdag 18 juli 2012
Badwater 2012
Idag jublar vi extra mycket för Micke Andersson som blir första svensk att fixa Badwater. Det ska bli riktigt kul att höra hans berättelse från det äventyret. Badwater är nog det jag helst vill springa innan loppet är kört.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)