Från andra sidan kaklet - Fotrally 2014, etapp 1

Jag brukar komma sent till start. Det finns annat att göra än att vänta. Inget undantag i årets Fotrally. Piraterna från Magelungen, sjön vi alla bor ikring, samlades 20:00 vid Torhildsplan för utdelning av ballonger och gemensam marsch till startområdet. Där var det hej och hå som alltid och en hel del bekanta vandrare på plats.
Till att börja med gick jag en omgång med nummerlappen, eller ska vi säga nummer-vaxduken. Den var ganska stor, vansinnigt tung som nummerlapp och den lät sig inte vikas på det origamiska vis jag ofta består mina nummerlappar. Medan jag vred och vände på #6 Grebäck kom Robban Agius och ville ha en pratstund. Dags för pre-rally-rapport med en av Maratonmarchens vakna mardröms-män helt enkelt. Då jag knapp kan göra en sak på en och samma gång fick jag vänligt (hoppas jag) men bestämt (vet jag) be honom återkomma efter min holmgång med vaxduken. Som det under av tålamod och social kompetens han är flöt Robban iväg omedelbums. I dom lägena, när jag har prioriterat klart och bestämt mig, då är förhandlingsutrymmet inte särskilt stort. Lösningen på lappen blev att sätta den på ryggan. Check.

Sen var det dags att mingla i 2 minuter innan jag beslutade mig för en promenad runt delar av parken. Hade inte besökt muggen på hela dagen och ville inte börja med en ostrategiskt visit i buken på Baja-Maja Monstret. En rask promenad och lite yoga-trix kan göra susen. Forssis hängde på och med ca 20 min. kvar kände jag att det kunde vara värt ett försök. Forssis gick mot starten och jag till Shell-macken. Nada. Nix. Nåväl. Nu jävlar.
Lätt jogg mot startområdet, 15 min. kvar och dags att ta på match-strumpor/skor och smörja fötter. Gjutarnäfve joddlar i sin megafon och pulsen stiger. Alla är taggade. Jag är färdig....väl?
Näe, inte riktigt. Solglasögonen borde ligga här någonstans, men va fasen... Går runt och letar, frågar funkisar, men inget napp. Trist eftersom jag köpt dem idag som ersättning för de jag inte hittade under förmiddagens packande. När jag kommer fram till rallytåget är det bara någon minut kvar till start och allt känns som det ska. Jag kommer sist dit och har inte allt med mig. Old habits die hard. Men stressad är jag knappast. Detta är mitt modus operandi, något jag förfinat under decennier.

I allt väsentligt är jag redo att gå väldigt långt. Träningen har varit något bättre, näringsintaget anser jag mig ha löst bra, utrustningen är testad och godkänd och i år har jag sovit hela 7 timmar mellan ons-tor vilket är 3 timmar mer än 2013. Visst har jag varit uppe sedan 06:00 men det är jag nog inte ensam om och för mig känns det helt ok. Den enda osäkerhetsfaktorn är det som gav mig "kramp" efter 25 timmar förra året. Den stramheten finns kvar på baksidan av högerbenet och har ställt till en del problem. Så sent som 17 maj hade jag 2 ganska eländiga sista mil av 9 totalt när jag och Forssis sprang Lida Ultra. Det går att ta sig framåt med vad-det-nu-är, men det är fasen så knöligt och obehagligt. Jag sätter min tillit till Dr. Nie på Stora Essingen som stuckit nålar i mig under sammanlagt 20 timmar. Jag beställde tider där direkt efter Lida och nu får vi se om det har effekt. Eller rättare sagt, om ett dygn eller så.
Fram tills dess ska det inte vara några problem.

Ok, allt jag gjort fram tills nu skall straxt hällas ut över vägarna där Fotrally 2014 går. Inget mer att göra förutom att varsamt plantera den energi jag investerat, steg för steg, ner i marken jag går på. Dags att äntligen släppa taget om det som varit vägen fram till vandringens början.
Här står jag där dessa vägar möts, en historisk, den andra okänd.
Jag älskar tillvarons perronger och hållplatser där en rörelse övergår i en annan, där jag byter riktning och fortsätter framåt.
Klara...jag blir aldrig klar....Färdiga....aldrig färdig....Gå!
Gå, ja det är inga problem. Det gör vi.

Pirates of the Magelungen
Jocke "Gurkan" Berggren, Niklas "Gubben Gå" Grebäck, Fredrik "Kryckan" Forsström,
Tomas "Snickers" Sjölander, PerOla "Captain" Axelsson

Och det gör vi minsann. Jag tror det är lite fler åskådare än vanligt i Rålis och de applåderar den stora gruppen gående gladiatorer som just anträder sina långa vandringar. I efterhand är det märkligt att tänka på dessa steg som de första i en promenad som för min del skulle sluta i en mörk, regnvåt vägren utanför Norrköping, 51 timmar, 255 km och 318 750 steg senare.

Som jag beskrivit efter tidigare lopp så är tävlingen, när den väl kommit igång, en slags kalejdoskopisk långfilm fylld av olika intryck. Ibland samma intryck som upprepas, nöts in och bygger bo i mitt medvetande. Ett sådant intryck är förstås känslan och ljudet av fötter i skor som ömsom sätts ner, ömsom lyfts upp ifrån marken under mig. Ett annat är känslan av mina andetag.
Ibland ser jag det som att andetagen skapar en luftkudde under mig, får mig att sväva framåt på varje utandning. På varje inandning lyfter den mig uppåt och fyller mig med ny energi som kan släppas ut över vägen jag vandrar. Det är en känsla av oberörd kraft som utan min inblandning eller ansträngning bär kroppen fram genom landskapet. I de stunderna flyger jag fram, 5 cm över markytan...viktlös.
Det är för mig en form av koncentration, att zooma in på något avgränsat - andetagen - och låta detta ha sin särskilda effekt. Det kan ta tid att lära känna det där, vad det nu är man väljer att titta närmare på och bekanta sig med. Ett par hundra timmar av meditation har jag säkert lagt ner på sådant, men när färdigheten blir större så är det värt besväret. Det funkar inte alltid eller sitter i så länge jag vill, där är jag inte ännu, men då och då kan jag faktiskt breda ut tankens vingar och flyga en bit.

De här intrycken som ständigt återkommer bildar väggar i medvetandet. De är en slags grundinformation, en bakgrund att måla övriga intryck på. Du kanske blir trött på väggarna ibland, och känner dig instängd i det du upplever som "monotoni" eller "tjatigt"? Det kan jag också bli, lita på det, men jag påminner mig om dess betydelse och nödvändighet. Enda sättet att bli av med monotonin är att bryta den och vad händer då? Ja då måste vi stanna och avsluta vår vandring, och det är ju knappast målet. Tvärtom vill vi fortsätta gå. Vi har bestämt oss för att "gå tills vi stupar", inte tills vi blir uttråkade och vill göra något roligare, eller hur? Så målet måste vara att acceptera väggarna som en given del av den uppgift vi gett oss själva.

Med Fotrally kommer automatiskt en vägg av trötthet, en av obehag, en av regler och inte minst en av smärta. De ska finnas där och bilda det utrymme som är unikt för just denna aktivitet. Om du låter dem stå på sina givna platser så gör de ingen skada. De är ditt tillfälliga skydd mot allt som inte är Fotrally, det som du under en liten stund tar en paus ifrån. Låt väggarna växa sig tjocka som stenmurar och tveka inte att trycka in mer murbruk om du ser en spricka i monotonin. Om väggen är klen så finns risken att vardagsbekymmer slinker igenom. Plötsligt tänker du på bilförsäkringar eller fria skolval, och din rally-fästning är snart invaderad av minnen och fantasier. Då har du mentalt ramlat ner i diket och fastnat i stillaståendets kvalmiga dagvatten. Du ser inte landskapet, hör inte musiken som växer ur medvandrarnas prat, deras visslingar och prasslande med utrustning.
Och fastän det för stunden kan upplevas skönt att "checka ut" från verkligheten så är det i förlängningen ett misstag. Det är ett sätt att slippa tråkighet och obehag, visst är det så, men det är ett sätt som ligger helt bortom din kontroll. Händer det så händer det, men det är bara resultatet av medvetandets slumpgenerator du upplever. Om du vill nå det som ibland kallas "mental styrka" så bör du se upp med den här varianten. Den är inte att hantera situationen utan att hanteras av den. Du blir ett offer för omständigheterna.
Ok, på sätt och vis är det "offer" vi alla är eftersom allt hänger ihop (se den inledande prologen), men i en tävling som Fotrally kan vi tjäna på att inte låtsas om det. Vi kan skapa ett läge där vi upplever ett allsmäktigt "jag" som kan påverka och styra det som sker. Med den känslan av kontroll kommer ett lugn som hjälper oss att göra rätt, att fullfölja uppgiften.

Det vettigare alternativet är alltså att ge upp idén om att bli av med de delar av verkligheten som vi för stunden ogillar, att acceptera och kanske förstärka det som ändå är omöjligt att få bort. Genom att släppa kontrollen över vilka intryck/upplevelser vi vill ha så skapar vi istället en känsla av kontroll. Det är därför vi ofta känner lättnad över att "skita i" något vi tidigare kämpat för att kontrollera. Den som slutat oroa sig över sitt utseende förstår vad jag menar. Visst kan man lyckas med håret och tvättbrädsmagen, om man jobbar på det, men det tar kraft och uppmärksamhet ifrån annat, och riktigt 100%-igt säkra blir vi aldrig. Den orolige bär alltid ett uns av osäkerhet över om hen kontrollerat och påverkat tillräckligt bra. Så är det även när vi vandrar i Fotrally.
Är man rädd för smärta och monotoni så måste man packa jävligt noga. Allt måste vara "rätt" så att man inte drabbas av leda, skoskav, solsting eller magknip. Minsta tecken på sådant kommer göra oss oroliga över att vi missat något eller packat fel.

Missförstå mig rätt nu. Jag är ganska noga med att prova ut mat, utrustning och spotify-listor. Sådant är inte oviktigt. Men när jag väl gjort det så släpper jag tanken på att detta kan skydda mig mot obehag och elände. För mig är poängen inte att förbereda mig så noga att jag slipper det jobbiga. Det jag gör är istället att försöka skjuta fram tidpunkten då det oundvikliga inträffar. När skavsåren, stelheten och ledan gör entré är jag förberedd. Då försöker jag ställa medvetande-dörren på vid gavel och låta alla gäster/intryck komma och gå som dom vill. Gör jag det så kan jag röra mig fritt i medvetandets rum utan att behöva lurpassa vid dörren för att mota den onde och den fule.
Den som vill välja gäster blir stående vid dörren, och allt hen ser är möjliga bråkmakare som måste hållas utanför. Den gode, som förstås fått komma in, står ensam i ett hörn utan någon att umgås med.
Så kan vi låsa oss själva om vi faller för att försöka kontrollera fel saker. Vi ser då bara faror och missar helt det vi egentligen vill ha (som finns där hela tiden).

Oj, hur hamnade vi här....javisstja, vad som rör sig i huvudet på mig när jag går... Jag har alltså väggar av intryck som upprepas mer eller mindre frekvent. Några är goda (naturen, sällskapet, musiken, den friska  luften etc) och andra är onda (stelhet, stress, skoskav, leda etc), men alla måste vara där och jag bereder dem plats efter deras behov. Inget att lägga särskild energi på.

Men vi måste ha lite inredning också, eller hur? Om "väder" är en av väggarna så är olika väder en del av inredningen. Likadant är det med "obehag". Någon form av obehag kan man räkna med som statisk faktor. Till och med innan starten känner jag att kläderna stramar och att sömnen varit otillräcklig, så obehag är en slags given vägg. Men inget obehag är det andra likt om man studerar det närmare (vilket vi ju ska). Bättre än så, samma obehag (t.ex. ryggont) ändrar kvalitet så fort man medvetet försöker fånga in det och hålla fast det. Om man verkligen anstränger sig att få ett sinnesintryck att "sitta still" så märker man snart att det inte går. Allting är i ständig rörelse, till och med det som vid en hastig bedömning tycks statiskt och orubbligt.
Att se denna ständiga rörelse kan kräva en del träning, som i meditation, men slipar man uppmärksamheten lite så finns den där. Tänk på någon positiv känsla som du verkligen kämpat för att behålla. Hur gick det? Det är ingen skillnad med negativa känslor. Det som skiljer är att vi försöker klamra fast vid det sköna och skjuta bort det äckliga och därför känns det som att det vi vill ha försvinner i ett nafs medan det vi ogillar hänger fast i en evighet. Det är en illusion som skapas av våra önskningar. Känslorna i sig själva är lika flyktiga vilka dom än är, och det lär vi oss om vi studerar dem.

Nåväl, denna flyktighet och förändring får vara inredningen i mitt lilla metaforiska medvetanderum. Det är dessa förändringar, denna inredning, som flyttas runt i huvudet på mig när jag går under etapp 1. Det är prat (om olika saker, med olika personer), liggande med fötterna upp vid träd (olika träd och underlag), minnen (ett slumpmässigt flöde av allt möjligt), bilder av omgivningar (Västerbron, en villa i Vårby, någons skor) och smaker (Hammer Perpetuem, nötter, blåbär). Det är samma som var och en upplever som ett medvetandeflöde under all vaken tid. Kanske jag ser "flödet" medan du mer ser på flödets "innehåll", men i grunden är det samma sak. Havet och vågorna kan inte skiljas från varandra för de är ett och samma.

Bonus info.: Det jag just skrev är orsaken till att ingen egentligen behöver mediterar för att se in i medvetandets natur. Det du som vanlig o-mediterad person ser just idag, just nu, är allt som finns att se. Det är hur man förhåller sig till det hela som gör skillnad. Innehållet är ungefär detsamma.
Med träning upptäcker man dock att innehållet inte är samlat "i mitt medvetande", som kakor i en burk. Det man till sin förvåning lär är att innehållet och burken är samma sak.
När jag mediterar finns inte "jag" och "mina tankar", bara "sittande" och "tänkande" och kanske "kännande". Det är dom upplevelserna som ÄR jag. Det finns alltså ingen tom "jag-burk" som innehåller dessa upplevelser.
Och då kära rallyvänner är vi framme vid löken på den omtalade laxen. Om jag ser att det egentligen inte finns något "jag" som innehåller "medvetande", om det jag vanligtvis upplever som "jag tänker" inte är en sak (jag) som innehåller en annan (tankar), då har vi (a) löst de flesta av filosofins klassiska problem och (b) uppnått något som hinduer och buddhister kallar icke-dualitet. Det är inte illa.
Det är fasligt praktiskt för nu finns det inget separat "jag" som behöver kontrollera "sina" tankar och känslor. Bättre ändå, det finns inget "jag" som ens behöver relatera till "sina" tankar och känslor.
Det finns bara det som finns samt en märklig reflektion av detta.
En reflektion vi till vardags upplever som JAG.
Konstig va, som min akupunktör Dr. Nie brukar säga med ett leende när hon kläckt ur sig något tämligen obegripligt. Ja, konstig indeed....och hur bra som helst.

DEPÅ

#fotrally #fotrally2014

Från andra sidan kaklet – Fotrally 2014, prolog

Det finns så otroligt mycket att säga om detta lopp så var ska man börja, och framför allt, med vad ska man sluta? Jag tror det bästa blir att skriva i den form jag lever mitt liv, som en samling anekdoter och osorterade iakttagelser. 

Tillvaron är inte en ordnad sekvens av begripliga sammanhang, inte en linjär utveckling som är möjlig att analysera, förstå och förklara för sig själv och andra. Allt det där är en illusion som våra intellekt klänger fast vid, som skydd mot den nakna verkligheten. Saker händer alltid av en orsak, inget sker av en slump och that's it. Det vi inte vill acceptera är att ”orsaken” är ett oändligt komplex av otaliga orsaker i tid och rum, och att dessa inte kontrolleras av någon eller något. 

Kort och gott: Det blir som det blir (sen) eftersom det är som det är (nu) eftersom det blev som det blev (då).

Översatt till Fotrally: Resultatet styrs av det jag gör i varje stund vilket i sin tur styrs av det som hände alldeles nyss.
Översatt till filosofi: Determinism är lag, men skeendet är (a) icke-linjärt och (b) utan specifikt syfte i teleologisk mening.
Översatt till folkhemmets köksbord: De blir som de blir å fan vet varför men de e som de e me de, skål.

Denna process har förstås ingen början och inget slut, såvitt du inte tror/vet att det bakom allt detta finns en ursprunglig skapare som satt hela bollen i rullning. En Prime Mover som med en specifik intention iscensatt det hela och därmed har allas våra öden i sina händer. Jag tror inte det. 

Jag tror inte på vetenskap heller då en ”tro” på ”vetenskap” är självemotsägande. Jag håller mig till mina Zen-mästare som råder mig att inte tro på någonting, allra minst deras egna råd, och att istället lita på det jag erfar direkt, här och nu. Det är svårt eftersom jag då berövas all illusion av kontroll över mig och omvärlden, men det är välgörande på så sätt att jag måste möta allt som det är, inte som jag tror det är eller vill att det ska vara. På lång sikt är det nog så att det leder till bättre/klokare handlingar eftersom jag då reagerar på verkligheten i stället för på jag’s illusoriska bild av verkligheten. Baksidan av myntet blir förstås att ett lyckat resultat, en framgång, inte kan tillskrivas bara mig själv. Det som hände alldeles nyss innefattar ju allting och alla i varje given stund, inte bara lilla jag. Det kan vara något du just sade, en doft, ett minne från bardomen eller en föreläsning, en kossa som råmar eller en liten sten i skon, alla dessa små händelser som bara händer, utan att jag kan välja dem. De kommer till mig i ett ständigt flöde av verklighet och de – tillsammans – styr vad jag just då gör eller inte gör, och som föreslagits ovan så blir detta mitt ”görande” det som styr framtiden, i nästa sekund…och nästa…till mållinjen…och i nästa sekund. Det är en stor process som började långt innan jag föddes och som fortgår långt efter min död. Den är helt oberoende av mig.Det låter väl härligt, att vi egentligen är mycket större än lilla jag. Att vi alla är små aspekter av Stora Allt. Eller som Alan Watts sade: We are nothing but a symptom of the universe. Det snodde Black Sabbath f.ö. till en låttitel.

Ok, det är lite trist för själva Silvio eftersom den som vann bara var lilla Silvio, inte Stora Silvio. Stora Silvio bröt efter 11 timmar i fel skor, tränade på tok för lite, glömde sina regnkläder och sov över på Malmköpings Wärdshus. Stora Silvio stod faktiskt för alla resultat i hela loppet, han var funktionär och han var ett helt fantastiskt filmteam. Sanningen är att det var han som hittade på hela Fotrally-grejen, men då såg han ut som lilla Pontus. 

Stora Silvio gav också upp tillsammans med lilla PerOla efter 51 timmar. Då hade hans kropp, hans lilla symptom på det universum han också är, börjat stänga ner balansfunktionen och fått mycket svårt att följa ledljuset på motorvägen. Han var kanske rädd att dö där i mörka natten och ville få hem lilla Gubben Gå till sin lilla familj? För där och då såg Stora Silvio ut just som lilla Gubben Gå, och han tog sig själv i hand och önskade sig lycka till. 

Stora Silvio såg lilla Silvio och lilla Lena vandra vidare i natten, genom mörkret och ut på andra sidan, in i morgonrodnaden och vidare till strålkastarna i rally-studion där han, som lilla Silvio, lyste upp en förstummad publik med sin underbara segrarglans. Men egentligen var det förstås alla vi som satt där och gladdes åt hur fantastiska vi är. Vi tittade på oss själva och kände kärlek blandad med ödmjukhet. Silvio hade funnit något han letat efter där i mörkret, och han lyste av värme och tacksamhet. Jag var glad för oss alla och mig själv. Även lilla jag hade sökt tålmodigt och funnit något värdefullt. Gubben Gå var bankad blå, men lite gladare och klokare ändå.

Till tävlingen - Den lilla Niklas som skriver det här kan berätta att under loppet krympte lilla Silvio glimtvis ihop till ett extra litet svart hål av tät energi som försökte suga allt ljus ur sina upplevda motståndare. Han blev då stenhård och ogenomtränglig. Han skapade sig ett helt eget universum, om än väldigt litet och mörkt. Det var en annan bild, en annan form.

En god sak med att ha detta märkliga perspektiv på tillvaron (om någon till äventyrs skulle greppa ett uns av texten) är att man blir tämligen opåverkbar när det gäller psykningar och ”mentalt spel”. Det är ju bara lilla Silvio som stirrar ursinnigt på lilla Niklas och där går dom i ett udda tidsfördriv som lilla Pontus hittat på efter att ha läst en bok av lilla Stephen King. 

Tänk om Stephen’s lilla pappa, Donald sjömannen, inte gått iland just i Maine USA någon gång på 1930-talet och träffat lilla mamma Ruth? Då hade vi helt säkert aldrig promenerat där, 80 år senare i det regnblöta Norrköping och glott på varandra. Det lilla perspektivet blir annorlunda när man ställer det stora bakom. Det blir roligare på något vis, och lättare att förhålla sig till. 

Nåväl, den här historien handlar om oss alla. Egentligen både vinner och förlorar vi alla på samma gång för vi är mycket större än oss själva. Det betyder inte att vi INTE är våra små själv. Naturligtvis är jag Niklas och inte Silvio och självklart (ur självets klara perspektiv) blev jag spöad av Silvio med exakt 4 timmar. Inget snack om den saken.
Men vi är också, bakom allt detta uppenbara, något mycket större än separata individer som skiljs åt av vinst/förlust, av tider och prestationer.
Det har tagit mig några år av ganska hårt arbete att se detta, att med säkerhet kunna svara på frågan ”Vem är jag?” och upptäcka att den som ställer frågan letar på fel ställe. Det finns nämligen inget särkilt att hitta just hos mig eller inne i mig. Inget eget som är skilt från allt annat, alltså sär-skilt. Det finns inget jag som kan styra ett mig, ingen ghost in the machine och därför gäller as above-so below …

Ursäkta röran, jag flyter ut i filosofi-träsket och börjar sprida udda referenser. Jag är lite mjukare än vanligt idag och de som gått tillsammans vet hur sån’t blir. Man växer och flyter ut över vardagens begränsande låda av ordning och reda. Kanske någon ur rallyts överrepresentation av akademiker ändå har viss behållning av svamlandet. Kanske är det mer begripligt för en galen hillbilly från Malmköping, vad vet lilla jag? Antagligen är rallykamrat Duus den enda vars polett trillar ner. Han är nämligen dramatiker och skriver om att det regnar grodor i Fruängen så på det loftet råder ingen akut brist på tomtar. Grattis förresten, inte till tomtebesättningen (dom kan tidvis vara tämligen besvärande) men på födelsedagen. Duusen firade sig själv med att förtjänstfullt spräcka 24h-vallen.
Själv behöver jag tydligen formulera av mig lite upplevelser. Det visste jag inte när jag började skriva, men hur skulle ”jag” kunna veta det och vad är poängen med att låta lilla jag försöka kontrollera vad som sker? Det är såklart helt meningslöst och kontraproduktivt (se texten ovan).

Del 1 i min rejsrapport blev på det här viset. Jag tänker att det är perfekt. Att det säkert hänger ihop med det som många menar är själva kärnan i denna extrema uthållighetsaktivitet.
Att tvingas skala av alla lager av prestige, självbilder, självuppfattning, kontrollbehov, prestationsångest och krav för att i uppgivandets ömklighet få en glimt av vem man är bakom fasaden av funktionskläder och precisionsklockor.
Att finna ett större sammanhang än det vardagen oftast erbjuder.

Att lägga allt man hittat åt sidan för att finna det man söker där bakom.

Självbilden är den spegel som döljer vem du är. Om du släpper den så försvinner du, men det är bara reflektionen av dig du mister. Den som ser finns kvar utan att se sig själv.

Därför luras vi av att döma oss i bilden av framgång och misslyckande. Vi är inte det vi ser utan den som ser.

Överkursen lär oss att vi inte är det heller. Vi är det som händer i varje ögonblick t.ex. seende, tänkande, gående, ätande, läsande o.s.v.

Nästa episod blir, om den alls blir, antagligen mer konventionell och läsvänlig. 

Jag vill avsluta med en djup bugning av respekt och kärlek till alla medtävlare, från systrarna Björnstjerna som lämnade oss alla i Midsommarkransen, till Lena och Silvio som bar oss alla till vårt mål.
Vad det är frågan om vet jag inte, men jag säger som Rivers Cuomo i Weezer: Love Is The Answer.

Nerladdning som uppladdning

Det borde vara som vanligt inför ett tävlingslopp. Man tränar så gott man förmår, tänker på vad man äter, lägger upp en strategi som verkar optimal och förbereder sig mentalt. Kanske gör man också en uppdatering av utrustningen. Allt gör man så bra som möjligt för att prestera maximalt. Om det blir som det brukar så blir prestationen oväntat bra (ganska sällan), ungefär som förväntat (oftast) eller oväntat dålig (ibland). 
Oavsett hur det blir så är en sak klar: bra förberedelser ökar chansen för bra resultat. 
Den stående frågan är: hur bra kan jag förbereda mig och prestera?
Jag tänkte vidga den frågeställningen inför nästa helgs 24-timmars i Espoo.

Frågan är: hur mycket sämre blir prestationen av en spektakulärt dålig förberedelse?

Som allt här i livet så beror det mesta på hur vi väljer att se på saken. Fakta är futtiga om de inte kryddas med åsikter, fantasier och allmänt tyckande. Min nerladdning kan förstås på olika sätt och det är mindre viktigt vilken tolkning som är "rätt". Den enda jag kan presentera är min egen.

Hittills har jag försökt göra så rätt som möjligt inför lopp. Jag har förberett mig hyfsat bra och därför har jag också presterat hyfsat bra. Det enda jag riktigt gått bet på är näringsbiten. Bortsett från den har det gått ungefär som förväntat. Resultaten har varit en spegel av uppladdning och förberedelser.
Nåväl, tills för en månad sedan rullade allt på som förväntat. Jag tränade ganska bra och käkade ganska bra och hade målet att göra ett stabilt och disciplinerat lopp med en test av fettförbränning som primär energikälla. Gissningsvis skulle resultatet ligga runt PB på drygt 160km och förhoppningen var att jag skulle genomföra alla 24h utan större avbrott för magkramp och energikollaps. Inga konstigheter.

Men sedan hände något - oklart vad - som gjorde att vardagsenergin avtog, löplusten försvann och jag avbröt mer eller mindre hela uppladdningen. Jag tänkte överhuvudtaget inte på loppet. Ingen av den planerade träningen har blivit av bortsett från ett pass på löpbandet. Häromdagen gjorde jag ca 12km på 1.5 timme och det var hur tråkigt som helst. Till en början tänkte jag inte på saken för energin kommer och går, speciellt under mörks vintermånader. Efter ett par veckor blev jag förvånad över att löplusten inte kommit tillbaks. Efter ytterligare en tid började jag oroa mig en smula inför loppet. Skulle jag "skärpa mig" och hålla målet i sikte? Det är ju så vi försöker 19 gånger av 20. Jag testade det, men det kändes bara krampaktigt. Om prestation varit det som motiverar mig så hade det kanske funkat, men så har det aldrig varit. Inte särskilt mycket i alla fall. Det enda som hände var att jag kände ett växande missnöje med situationen tillsammans med olust att göra något åt den. I det läget kan jag avanmäla mig och slippa göra ett dåligt resultat eller skruva ner målet så att det matchar min mindre lyckade uppladdning. Det första är för tråkigt eftersom jag gillar att flyga och äventyra. Det andra är också för tråkigt för utgången är ganska given.
Tråkigt är kanske det värsta jag vet så då valde jag att vara lite kreativ istället. Om jag nu ska göra en mindre bra uppladdning, varför inte göra den så bra/dålig som möjligt? Här finns trots allt något att lära. Att mindre bra förberedelser sänker prestationen är givet, men hur mycket sjunker prestationen av riktigt usla förberedelser?

Alltså har jag förstärkt det mindre bra och gjort det riktigt illa. Träningen totalt under sista månaden ligger alltså på 1.5h löpband + 10 minuter qi-gong nån-gong. Kosthållningen är en skräckblandad röra av chips, korv, pasta, bröd, läsk och choklad. Med andra ord har min senaste månad varit slö, slapp, loj, lat, likgiltig och inte ett dugg tuff. Även om ett litet uns av sunt förnuft säger åt mig att styra upp sista veckan så att jag inte kommer helt plufs-trött till Espoo så väljer jag att köra på med nerladdningen.

Jag hittar i det ett litet leende och en nyfikenhet på hur det ska gå. Självklart ska jag göra själva loppet så bra som möjligt. Att åka dit och försöka prestera dåligt vore ju helt meningslöst. Det jag vill veta är hur mycket sämre resultatet blir om jag helt tappar fattningen en månad innan loppet.
Jag ser några möjliga varianter.
- Jag kroknar tidigt och får slita sista halvan för att få ihop 100km.
- Jag tvingas hålla mycket låg fart men får en positiv effekt av det och gör upp emot 150km.
- Jag märker ingen större skillnad utan når som tidigare planerat +160km.

En osäker faktor är energiintaget under själva loppet. I konsekvensens namn bör jag käka skräp även där. Kanske kan det göra mig klokare på om det är maten eller farten som är största problemet i vanliga fall. Men om jag upplever alltför negativa effekter av att slarva med kosten, då antar jag att förnuftet får mig att fungera lite mer normalt och sansat.

Ok, för att göra en misslyckad förberedelse till något "spännande" som ursäktar ett mediokert resultat så formulerar jag mig alltså på detta sätt. Nu ändrar jag spelreglerna så att ett tvärsäkert "fisljummet" resultat ersätts av möjligheten till ett episkt misslyckande eller en rejäl överraskning. Om inte annat så får det mig att se fram emot nästa helg med större entusiasm. Det är där min motivation ligger, att ha roligt och upptäcka något nytt. Det är i längden viktigare än några kilometer hit eller dit som PB.

Med detta sagt så är jag ändå övertygad om att löplusten återvänder och att jag snart tränar/äter som vanligt. Då kommer jag också som vanligt att satsa på bra förberedelser för bästa prestation.
Tills dess är jag en stillsam rebell mot GI, Paleo, LCHF, vego, långpass, intervallpass, styrketräning, vinnarattityd, pannben, järnvilja, pepp, kompressionsstrumpor och resultatfokus.
Jag är en tillfällig representant för soffpotatisar, slackers, latmaskar, syltryggar, slöfockar, godisråttor och tappade sugar.

Jag får återkomma med hur man packar sportbagen på detta tema. Nu är det fredag kväll och det vankas chips, Dr. Pepper och någon film med lågt ställda krav på intelligens och dramatiska kvaliteter.
Livet som depressions-lokalike har sina poänger. Tur man har sin underbara adhd så att det uttråkade blir en smula underhållande.

Inför Skövde 48H - 4 dagar kvar

Om någon ifrågasätter det förnuftiga i att springa ett dygn eller två runt en fotbollsplan så kan du alltid skicka fram Artur. Han har minimerat det minimalistiska till att göra 10 000 meter runt sitt vardagsrumsbord. Det blev 1538 varv. Tänk på Artur ifall det börjar kännas lite monotont på Ultrafestivalen.
Idag började jag packa lite. Nu är det nog klart. För varje lopp blir det mindre i väskan. Mindre prylar, mera springa. Det är en positiv utveckling. Mest tid tog det att få ihop en spellista på Spotify. Den blev kanon. Kanske jag gör ett försök att lyssna lite på musik denna gång, kanske inte.
Igår köpte jag ett litet tält tillsammans med PerOla. Det blir ultracamping i Skövde. Vi ska ta med det trots att en veteran som Jonas Davidsson avrådde å det bestämdaste. Han varnade för risken att göra det för mysigt vid sidan av banan. Han menade att allt ska vara mindre lockande än att stanna kvar på banan och springa. Han har nog rätt.

Inför Skövde 48H - 6 dagar kvar

Vid den här tiden om en vecka springer jag runt på en varvbana. Det är över 12 timmar kvar och 36 timmar gjorda. Kanske går jag mer än springer. Eventuellt hasar jag mig fram. Det enda jag vet helt säkert är att jag inte ligger och vilar. Det är min målsättning, att röra mig framåt med minsta möjliga avbrott.

Jag är inte mycket för att räkna och kalkylera, men inför en ny ultrautmaning gör jag ändå en kalkyl. Jag vet att den hamnar i sopkorgen och att jag knappast minns den när jag väl står på startlinjen men jag gör den ändå.

Ett varv är 400 meter
15 varv blir 6 km
15 varv per timme blir 720 varv på 48 timmar
720 varv blir 288 km
288 km är ett mycket bra resultat på en 48-timmarsdebut
För att nå detta ska jag snitta 4 minuter per varv
Det blir 1 minut per 100 meter
En promenad i parken

Om man inte gjort ett 24H- eller 100miles-lopp tidigare så kan dylika sifferlekar ställa till det rejält. Man kan nästan tro att det blir lätt. Kanske 288 km är en lite för låg målsättning. Varför inte 30 mil jämt?
Svar: därför att om 30 mil vore tämligen lätt så skulle topplistan på 48H-resultat se lite annorlunda ut, that's why.
Kalkylen inkluderar inte klädbyte, toastopp, kramp, matpaus, spyor, fotvård eller annat spännande som kan vänta längs vägen. Den förutsätter oavbruten rörelse framåt, något som inte kommer ske. Därför är en sådan uträkning helt orealistisk som verktyg att sätta måldistans med. Den är dock bra som påminnelse om ett givet faktum nämligen att You don't have to go fast, you just have to go. Jag vet inte hur det bäst formuleras på svenska men kanske Så länge du tar dig framåt kan du ta det lugnt.
Jag säger inte detta som en pekpinne för andra. Jag säger det för att påminna mig själv om något jag har svårt med. Om man går åt rätt håll och fortsätter gå så kommer man väldigt långt med tiden. Ingenting har lärt mig det lika påtagligt som Fotrally. Där lunkar man i 5 km/timmen och håller på tills man ger upp. Det är inte tillåtet att ändra tempo. Det finns ingen vila, ingen chans att spurta ihop lite extra tid för en paus. Det finns bara en oavbruten rörelse framåt och i år klarade jag 31 timmar och 20 minuter vilket blir ungefär 155 kilometer. Detta utan att ha tagit ett endaste löpsteg. Det är en lärdom jag hoppas kunna ta med mig till Skövde. Att göra loppet så likt Fotrally som möjligt.
Lyckas jag riktigt bra så samlar jag >250 kilometer och det kvalificerar mig för Spartathlon.
Då.....ehh....ja då anmäler jag mig dit antar jag....

"Lycka" och att "lyckas" är något helt annat.

Stockholm Ultramarathon 2013

Egentligen skulle jag inte springa premiären av Stockholm Ultra, men det är så mycket man "egentligen" inte skulle, eller "egentligen" borde ha gjort så det spelar ingen roll. Gjort är gjort och såhär gick det.

Det gick bra. Varför är oklart, men sluttiden på 100km blev 11 timmar och 21 minuter och det är lagom mycket snabbare än planerat. Eftersom jag fokuserar mest på Skövde 48h så ville jag inte vrida ut allt jag hade att ge. Kanske fegar jag lite, kanske är jag osedvanligt klok. Du väljer.
Jag hade sällskap av Fotrally-kollega Fredrik Forsström och det visade sig vara ett lyckat partnerskap. Utgångsläget var att jag ville ligga lite lågt och sikta på ett rejält långpass medan Fredrik gjorde sin första ultra på över 50km. I samförstånd valde vi att gå ut mycket försiktigt.
Starten gick 07.00 och förhållandena var suveräna. Soligt men svalt. Eftersom jag var den rutinerade av oss fick jag hålla taktpinnen och den dirigerade oss i lätt jogg varvat med 10 minuters promenad efter varje varvning. Tanken var att underlätta näringsupptag redan tidigt och tvinga oss hålla igen. Det är lätt att rusa iväg när solen skiner och vägen kantas av publik.

Varför springer man 100km i stekande sol? Efter halva loppet fick jag frågan av TV4:s reporter och mitt svar blev -Varför inte? Härligt väder där man får ägna sig åt det roligaste man vet tillsammans med likasinnade. Blir det så mycket bättre?



Såhär långt kändes allt bra. Jag trivs fint att springa i värme. Tröjan kastade jag efter första varvet och resten av dagen bättrade jag på solbrännan och sög i mig D-vitamin. Fredrik hängde med utan större problem och vi smög runt i jämn och bra fart. Det är en härlig bana med en blandning av stadslopp och skogsstig. Alla var glada och njöt av läget. Funktionärerna fungerade förträffligt och vi fick både kaffe och köttbullar.
Jag imponerades stort av de som tagit sig ut till banan som publik. De stod där i värmen och fick inte ens springa, bara stå och heja på. Varv efter varv såg vi Mia och Silvio, Jonas, Pia och Christer. Alla bekanta från Fotrally och några kamrater från andra ultra-äventyr. En stor eloge till er alla. De glada tillropen gjorde gott.
Med ca tre varv kvar var det jag som kroknade. Fredrik tuffade på som en ångmaskin med outsinligt förråd av meta-tabletter och det var något förvånande. Nog visste jag att han var uthållig som få, annars blir man inte trea i Fotrally, en att hoppa från 50km till 100km utan att blinka är ändå en grym prestation. På sluttampen var det han som pushade mig att hålla farten någorlunda jämn. Benen hade stockat ihop sig och jag var väldigt intresserad av att gå i de få och små backar som ändå fanns. Antagligen fick jag betala för de 10 mil jag tidigare gjort under veckan, men den kostnaden tar jag gärna. Jag räknar med återbäring på insatta mil när jag väl kommer till Skövde. Som uppladdning för detta lopp var det knappast idealiskt.
På det hela taget en härlig upplevelse som jag räknar med att upprepa 2014.

50 löppass på 100 dagar - de första 10

Jag gick med i en Facebook-grupp som heter 50 Löppass på 100 Dagar och här kommer en kort sammanfattning av mina första 10 pass.

Först ska vi notera att bokföring inte är min starkaste sida. Från och till har jag startat en träningsdagbok men den blir aldrig mer än just en bok om en dags träning. I och för sig borde det heta "träningsårsbok" om man jobbar mer långsiktigt, men ...

Jag vet inte hur långt/länge jag sprungit under de 10 första passen och jag ids inte scrolla runt efter mina 10 rapporter. Men jag vet att de är mycket mer än min vanliga veckodos. I gruppen ser det ut som om jag allt som oftast gnetar ihop 15-30km om dagen bara genom att transportlöpa, men det är lite unikt. Just denna vecka är jag utan bil och ensam hemma. Det bidrar en hel del. Att gå med i FB-gruppen gör sitt till. Har man lovat så har man, och att springa tillsammans - om än på olika håll - är faktiskt lite inspirerande.

Tack vare det har jag gissningsvis dubblat den vanliga träningsmängden under denna vecka från ca 50km till uppemot 100km. Det bästa är att kroppen fixat det utan några som helst protester. Det har visat sig gå utmärkt att sticka hemifrån 05.00, springa 19km till jobbet, snöra på sig skorna 16.30 och göra 19km hem i duggregn. Det visste jag i och för sig redan, men jag har nog aldrig gjort det.
Idag blir det löpstopp till förmån för cykelpendling. I morgon loggar jag några friska kilometer och på söndag väntar Stockholm Ultra 100km.

En bra vecka.

Igen.